måndag 19 april 2010

FÖRNEKELSE SOM FÖRSVAR & UNDANFLYKT

Förnekelse i Bjästafallet

Ett exempel på negativa konsekvenser av förnekelse har vi nyligen sett i Bjästa. Mamman till den unge pojke som våldtog en flicka på skoltoaletten förmådde inte ta smärtan och besvikelsen över att sonen hade begått ett sådant sexbrott. Han är dömd i rättvisa domar och erkände själv på ett tidigt stadium övergreppet. Men när pojken insåg sin mammas desperata förnekelse tog han halvvägs tillbaka erkännandet.  Så här förklarade pojken varför han ville ändra sig: ”Så erkände jag och sen... Jag vet ju att mamma, hon har det ju väldigt svårt hemma med sin hälsa och… och jag har ju en till brorsa också nu... Hon tycker inte det är så kul då, att han sitter ju bara där. Och han får ju gå hos BUP nu också. Så har och... som jag, som har haft problem ju också. Han sitter ju bara inne på sitt rum och gör ingenting med mamma…” Mammans förnekelse medför att alla hennes problem är flickans, brottsoffrets fel. Hon polisanmälde våldtäkten. Hon måste ha ljugit för att sätta dit en fin pojke! Mamman inledde en mobbningskampanj mot flickan i Bjästa skola, i byn och sedan på Internet. Flickan, våldtäktsoffret, gjordes till syndabock. Hon drevs till sist bort, till en internatskola långt hemifrån. När pojken sedan våldtog en andra flicka, som också gjorde polisanmälan, fortsatte mamma i förnekelse: Flickorna ljög, de ljög på hennes son! Med en upptrappad förnekelse har mamman gjort sin son en otjänst. Det finns hjälp för unga förövare. I sådan behandling måste man först komma över förnekelsestadiet av sin gärning. Dessa pojkar förnekar nästan alltid övergreppet de dömts för. Skammen är stor över sexualbrott. De unga förrädarna är rädda att bli alldeles bortstötta.

Julie Richter arbetar med unga sexualförövare på Bärby Ungdomshem utanför Uppsala. Hon tycker att händelseutvecklingen i Bjästa tyder på att människor har dålig tilltro till den svenska rättssäkerheten. ”När man inte ens tror på en fällande dom och förmår agera därefter då är man ute på djupt vatten”, menar Julie Richter.

Där är hon inne på temat för denna blogg. År efter år har jurister och poliser på formella grunder försvarat domslut i da Costafallet och Quickfallen fastän vanligt folk anser domarna var orättvisa och orimliga.  Konsekvensen blir den som Julie Richter ser: Många tycker att domar inte är något att ta på allvar, att domar och frikännanden utfaller som i ett tombola. Då kan man förneka trots fällande dom. Jag är tillbaka vid en av mina kärnpunkter: människors tillit till myndigheter och till varandra utgör hela landets sociala kapital, vårt skydd mot korruption och segregation.

Den dömde pojken från Bjästa erkände våldtäkten. ”Men”, säger Julie Richter, ”en stor del av hans omgivning, föräldrar och kompisar, förnekade det inträffade och la skulden på de två våldtagna flickorna.” Efter reportaget i Uppdrag Granskning och debatten som följde svängde sympatierna. Den dömda pojken gick ”från att vara stöttad och uppbackad till att bli den hackkyckling som de två flickorna tidigare var”. Det är inte bra för honom. Mammans förnekelse har inte varit till stöd för pojken. Hon har tvärt om försvårat läget för sonen. (DN.SE, 2010-03-27)

Förnekelse på teatern

Förnekelsen av övergrepp på barn tar sig många uttryck. Ett av de konstigare kan man uppleva med en finklädd publik på Dramaten när Shakespeares En midsommarnattsdröm sätts upp. Denna så kallade komedi handlar om hertig Teseus. Nattetid förvandlas den gode ledaren till Oberon, älvakungen, som vill få tag i småpojkar. Teseus fru skyddar en söt mörkhyad gosse, som saknar föräldrar. Genom att gillra en fälla knäcker Teseus/Oberon sin fru. Han får en hållhake och tvingar henne att lämna ut pojken. Pjäsen slutar med en glad långdans till musik. Vad firar ensemble och publik egentligen? Jo, att förövaren Teseus, alias Oberon, lyckats lägga vantarna på ännu ett barn.

Förnekelse genom att skylla på djävulen och farliga främlingar

Demonologin, säger Lanning är den äldsta formen av kriminologi. Man förklarar då brottsliga handlingar med att gärningsmannen fallit för djävulens attacker. Djävulen anses sända demoner, som kan göra en människa förbytt. Den som nyss var god kan bli förövare. Pastorer i vissa församlingar erbjuder sig att driva demonen ur kroppen på den som har onda tankar, missriktade impulser, ovanliga sexuella tändningsmönster eller har begått brott. Att skylla på djävulen är lika praktiskt som konceptet om att endast ’stranger danger’ gäller vid sexbrott mot barn, menar Lanning. När onda handlingar förklaras med attack av djävulens demoner förenklas verkligheten. Obehaget i att någon man känner och tycker om kan vara förövare trollas bort. Istället för självrannsakan och bearbetning ska demonen drivas ut. I sådana trosläror delas tillvaron in i svart eller vitt. Människor ses som marionetter som antingen är styrda av Gud eller av djävulen. Människor själva är inte ansvariga. De ses som brickor i en biblisk kamp mellan gott och ont. Den formen av förnekelse är allvarig eftersom personer med övergreppsbeteenden tycks vara överrepresenterade inom kyrkliga samfund och i psykoterapi. I dessa förtroendeyrken kommer man nära människor som anförtror sig i ett svaghetstillstånd.

I Knutbybrotten har kvarvarande ledare bortförklarat eget ansvar för den sociala miljö, där en medlem trodde att hon mot sin vilja måste mörda två kamrater. Den ledande pastorn har kallat sig starkast och normgivande. Hon lade ändå all skuld på sin medarbetare, som hon själv värvat och utsett till sin högra hand och radarpartner. I efterhand påstås att den dömde pastorn har varit djävulens verktyg. I och med att han och barnflickan häktades har allt påståtts vara frid och fröjd. En rad brott har förutom mord och mordförsök förekommit i sektledningen: urkundsförfalskning, bluffbröllop för att lura myndigheter på pengar, övergrepp i rättssak. Två medlemmar har dömts ända upp i Högsta domstol för misshandel av ett elvaårigt barn på ett toalettgolv i Knutbyskolan. Medlemmarna uttalar ingen självkritik utan säger sig vara förföljda av djävulen via onda människor. (Knutbykonferensen, Uppsala universitet, 5 februari 2009)

Förnekelse av egna misstag bland dem som hade fel om SRA

När det står klart att några satanistsekter med barnoffer inte kunde påvisas har några debattörer velat ändra betydelsen av förkortingen ”SRA” från satanic ritual abuse till att stå för sadistic ritual abuse. Sadistiska övergrepp är brott som den häktade polischefen, de dömda i kopplerihärvan 2009 och män i deras nätverk misstänks för. Sådana glidningar i betydelse handlar om att debattörerna inte vill klargöra begreppen eller vill slippa erkänna egna misstag. Man vill kanske slippa be människor man vilselett om förlåtelse.

Chefspsykologen på Säter, Birgitta Ståhle, förtalade sin patients avlidna föräldrar i terapi, i ett opublicerat bokmanus och i vittnesmål i domstol. Birgitta Ståhle har i rättssalens offentliga handlingar beskyllt dessa oskyldiga föräldrar i Dalarna för fruktansvärda brott mot sitt barn. 

Hanna Olsson förtalade på liknande sätt de båda läkarna. Hon kände ingen av dem men beskyllde dem ändå tvärsäkert för mord i en bok, flera tidningsartiklar och muntliga framföranden. Hon beskyllde dem för mord, sexuella övergrepp och för att ha levt dubbelliv som skulle göra dem jämförbara med seriemördare, beskrivna i en rapport från engelska fängelser.

Sådant förtal med överdrifter och anklagelser är en form av brott, en form av onda gärningar. Planerade sexualbrott med uppsökande av barn på Internet, som polischefen Göran Lindberg, alias Kapten Klänning, alias ”Peter” sitter häktad för, är en helt annan form av brott. De impulsgenombrott som kom pojken i Bjästa att begå övergrepp är en tredje form av brott. Helikopterrånet i Stockholm är en fjärde form. Och så vidare.

Lucifereffekten - djävulens fel?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om det fenomen som Zimbardo kallar Lucifereffekten: Goda människor kan i extrema miljöer eller speciella situationer ändra beteende och synsätt. De kan tappa sin empati och bete sig grymt eller likgiltigt. Ger då socialpsykologer som Zimbardo och Milgram den gamla tron på djävulens inflytande delvis rätt? Nej, det finns ingen metafysisk djävul att skylla egna och andras brott  på. Så länge vi är psykiskt tillräkneliga är vi själva ansvariga. Vi bör hålla i minnet att möjligheter att bli grym eller tappa fattningen finns inom alla. 

Människor med en religion kan enas om att Gud är summan av sådant som är gott för alla. Guds väsen sammanfattas då i Den gyllene levnadsregeln: Att inte göra något mot andra, som man inte själv vill bli utsatt för. Den levnadsregeln är gemensam nämnare för de beprövade religionerna. "Resten av religionen är bara förklaringar", lär Rabbi Hillel ha sagt. 

När religiösa ledare inte nöjer sig med att förkunna Guds väsen utan även definierar djävulens egenskaper, handlar det om en återvändsgränd i religionens förgreningar eller om en sekt som inte blir långlivad. Vid en intervju i den kristna tidningen Svenska Journalen fick jag frågan om djävulen:

− Jag kan inte gå med på att det finns en personifierad ond kraft i kosmos. En unge som mobbar har en helt annan ondska inom sig än en make som slår sin fru, en pedofil som brottas med övergreppsimpuls eller en alkoholist som faller för spritdjävulen. Det goda har vi gemensamt, men det onda ska inte generaliseras. Det måste var och en tampas med på sitt sätt. (Svenska Journalen  2006−11−22)

 

Den kollektiva förnekelsen i da Costafallet och Quickfallen

En stor kollektiv förnekelse, som gäller både da Costafallet och Quickfallen, handlar om att förneka vanlig, trist missbrukssjukdom. Människor som engagerade sig i dessa rättsfall konstruerade sensationella berättelser om könskrig, seriemördare, återvunna minnen av brott, incest, styckmord. Man bortsåg emellertid från hur missbruk påverkar goda människor som Catrine, Sture och Mariannes morbror Olle så att de ändrades och kom att leva så mycket sämre liv än de egentligen ville.

/Rigmor

*http://www.rickross.com/reference/satanism/satanism1.html#conclusion