VECKANS BROTT I TV

Våren är på gång. Och för denna härliga känsla tackar jag inte bara koltrasten utan främst Leif GW Persson. I tisdags sändes hans program om da Costafallet. Jag gick till sängs efteråt med ett innerligt ”äntligen”, sov gott, mindes ingen dröm och vaknade med känslan av islossning och ljusning.

Kan någon öppna svenska folkets ögon för rättskatastrofen med da Costafallet så är det Leif GW Persson. Han har blivit både folkkär och något av en enmansmyndighet i riket. Ibland talar han om döden och om att hans hjärta sviktar. Då blir jag orolig. Böjde mig fram mot teven i tisdags för att se efter ordentligt: Såg Leif GW sliten ut? Hade han ont i ena ögat? Måtte det bara vara min teveskärm som skevar i färgfunktionen och på bredden. Karln är ju oersättlig! Även Camilla Kvartoft ska ha en eloge. Hennes roll är att ställa de frågor som rör sig i tevetittarnas tankar. Hon gör det på ett enkelt sätt och är chosefri och sympatisk.

Jag uppmanar alla att se detta program om da Costafallet.

http://svtplay.se/t/143571/veckans_brott

Mammans berättelse

Nu har alltså en stor del av svenska folket - Thomas Allgéns vuxna dotter sannolikt inräknad - med egna öron hört hur ”barnets berättelse” kom till. Den lilla treåringen lanserades av sin mamma och åklagaren som enda ögonvittne till styckmord och ”rituella övergrepp”, det senare ett specifikt begrepp inom vissa kretsar av terapeuter och feminister. Idén om det "rituella" är så vitt jag förstår inspirerad av markis de Sades fiktioner om hädelse, sex och mord i kyrkomiljöer.

I tidigare blogginlägg har vi refererat andra delar av dessa band, inspelade av mamma Christina medan hon förhör sin treåring om styckmordet. Barnet förstår inte vad mamman pratar om, vad mamman vill komma till. Ibland blir flickan utom sig när mannan pressar på. Mamman är nervös, nästan desperat. Treåringen måste styrka sin mammas våldsfantasier om pappan. För hur ska det annars gå med allt detta som Christina har dragit igång?! Mycket står på spel och det handlar om poliser, journalister, åklagare och nya väninnor som kämpar vid könskrigets front. Och så gäller det vårdnaden om dottern efter skilsmässan.

I tisdagens program lyssnar en framstående forskare i barnvittnesmål, Ann-Christin Cederborg, till ett par avsnitt av tiotimmarsbanden. Hon förklarar att den i Sverige länge praktiserade metoden vid vitttnesförhör med barn, att "man leker eller använder dockor för att få fram vad som har hänt", den rekommenderas inte längre. Hallå Monica Dahlström-Lannes, hörde du?

Ann-Christin Cederborg lyssnar på inspelningen och säger:

- Jag märker hur hon, mamman, styr.

Man hör på bandet att mamman tar fram en verktygslåda och visar barnet borr, spik, såg.

- Vad hade hänt, säger Ann-Christin Cederborg, om hon [mamman] lagt fram bomull eller någon mjuk filt eller något sådant? Hon ger henne [dottern] ju verktygen som hon vill att barnet ska leka med. Alltså, hon [mamman] är ju på berättelsen som hon vill ha fram! Mamman har en agenda, verkar det som.

Men om barnpsykiatern och barnpsykologen då intygade att treåringen faktiskt kunde ha berättat om styckmordet?

Det rör sig om övertolkningar, förklarar Ann-Christin Cederborg. Experterna utgick inte från banden, den primära källan. De lyssnade till mammans berättelser och trodde på vad hon påstod att barnet hade berättat.

- De hade behövt lyssna på banden, summerar Ann-Christin Cederborg.

Domare Anton Spaks domskäl

Bra var att Leif GW påtalade att det ytterst är domare Anton Spak, som gjort sig skyldig till fultricket med domskälet om styckning. Professor Anders Agell berättade för mig att han och Anton Spak var nära vänner. När Anders hade läst Per Lindebergs bok, Döden är en man, börjat undersöka da Costafallet och fått klart för sig att här hade ett justitiemord begåtts då tog han kontakt med vännen Anton Spak. Denne hade dessutom medverkat i de felaktiga rättegångarna. Nu skulle de tillsammans kavla upp ärmarna och ställa saker till rätta. Det tog Anders för givet men se det ville inte domare Spak vara med om. En djup spricka blev synlig mellan vännerna vad gällde deras människosyn och inställning till yrket. Vänskapen brast.

- Jag kan inte hindra Anton att komma till min begravning, sa Anders. Men jag har sagt ifrån att något tal vid min bår ska han inte hålla!

Anders Agell förblev ungdomlig i sina ideal fastän det var sent i livet. Inga hållhakar, inga pengar, inga sociala band hade korrumperat hans rättskänsla.

Se människan!

Se människorna som filmades för den tidens nyhetssändningar.

Människorna är vi själva, sedda i efterhand. Begrunda vad ni ser!

Det kan ge människokunskap, självkännedom.

Se kvinnorna, som trängs för att komma in i rättssalen vid da Costamålet. Se ivern i deras ögon.

Se strängheten i andra kvinnors ansikten, de kvinnor som demonstrerar längs Scheelegatan utanför Rådhuset. Deras plakattexter talar om att kvinnan är offer för ”patriarkatet”.

Patriarkatet? I Thomas Allgén och Teet Härm ensamma gestalter såg kvinnorna detta patriarkat och bakom dem tänkta skaror av herrar-med-makt. Demonstranterna såg en synvilla. De märkte inte att de själva utgjorde tättrupp till en övermakt av poliser, journalister, jurister, psykologer, läkare. Att de maktlösa i denna ojämna konfrontation var Teet Härm och Thomas Allgén.

Se åklagare Anders Helin i närbild. Varför har han en så vädjade stil i samspråk med reportrarna? Han svävar på målet om sitt åtal. Han verkar vek. Men den man ni ser är samme Anders Helin som i nattliga förhör pressade och förnedrade Thomas Allgén, som vore vårt häkte i Kronoberg en filial till Guantanamo Bay.

Dagboksvittnet

Se också noga på Marianne Seppälä. Hon brukar kallas "dagboksvittnet" men Jan Guillou säger "menederskan". Tvärt emot gängse regler i domstolar och media tilläts Marianne Seppälä framträda anonymt med sina beskyllningar. Utspökad i svarta glasögon och en brunlockig peruk av nylonhår ser vi henne intervjuas av Olle Andersson. Samme Olle A som gav ett starkt vittnesmål i Attunda för drygt ett år sedan (se tidigare blogginlägg). Samme Olle A som på Newsmill redovisat den inställning till Assangefallet som också jag kommit fram till.

Man behöver väl inte ha mitt jobb för att konstatera hur påverkad Marianne Seppälä är - seg och mimikfattig - av höga doser psykaktiva substanser. Hon stod vid den tiden på metadonprogram för sitt heroinberoende. I Marianne Seppäläs dagbok kunde åklagaren läsa att Catrine varit i ett dödsrum med två perversa läkare. Och att hon var barnflicka åt den ene läkaren. Därmed ansåg åklagaren att läkarna kunde bindas till Catrine.

Det gick hastigt när Marianne Seppälä luxerades in i rättsprocessen. Men hyllad blev hon inte minst av kulturjournalister för sin insats. Och hon blev sedd på rockkonsert med självaste Hanna Olsson. Senare, när dagbokstexten granskades och befanns vara en efterkonstruktion hade boken försvunnit. Och långt senare upptäcktes att Marianne Seppälä redan hade hörts av polisen - två gånger till och med - på sensommaren 1984. Den gången, nära efter Catrines död, hade Marianne Seppälä lämnat annorlunda uppgifter och någon dagbok var det inte tal om.

Déjà vu

Jag får en déjà vu-upplevelse när jag i bildrutan ser denna kvinna med svarta glasögon och lockperuken på sned. I vilket annat sammanhang har jag sett henne?

Aha, nu vet jag! Marianne Seppälä liknar nästan på pricken Liza Marklunds hjältinna Mia, alias Margareta Eurenius från Oxelösund. Mia-Maggan lät sig också intervjuas iförd svarta glasögon och en lockig brun peruk, identisk med Seppäläs.

Parallellerna går längre än till utseendet. Mia-Maggan hade för Liza Marklund berättat en ”sann historia”. Men Monica Antonsson skulle senare avslöja att den var lika påhittad som Seppäläs anteckningar. Fantasifulla personer finns det gott om. Men Maggan & Liza med Gömda och Asyl, Hanna Olsson med Catrine och rättvisan, Marianne Seppälä med låtsasdagboken - dessa kvinnor överträder en gränslinje mellan fantasi och verklighet. De har brännmärkt vanliga medmänniskor i verkligheten som sexbrottslingar och kvinnomördare. De har fantiserat om sexuellt våld och utpekat levande personer som skyldiga till detta. Mamman i styckmordsrättegångarna, Christina, exfru till Thomas Allgén, gör samma sak i rättssalen.

I vårt rättmätiga medlidande för utsatta kvinnor och barn går reaktionen ibland för fort. Upprörda känslor får styra ord och handling. Tankarna, eftertankarna, hinns inte med. Man hoppar över funderingar som: Är detta som jag hör och upprörs över helt sant? Och är det i så fall rätt gärningsman jag är med och utpekar och känner avsky för? Finns det risk att jag tar miste?

Inom underrättelsetjänster används en teknik för att stoppa eller undanskaffa oönskade personer. De smutskastas i smyg som sexbrottslingar, helst med blod på händerna. När en man har komprometterats på det sättet är han oftast ”socialt död”. Kan han bevisa sin oskuld är det ändå för sent. Det är närmast omöjligt att rentvå sig från sådan nedsmetning.

Men nu märker jag att tankarna glidit över mot Assangefallet - ett helt annan slags rättsfall.

Eller?

/Rigmor