NARKOMANER OCH VITMYROR

Hos Nils Bejerot fanns ingen uppgivenhet. Han skötte patienter, undervisade medicinare, höll kurser för alla som var intresserade av missbruksvård, han debatterade, skrev böcker och hade en egen stor familj. Hans engagemang gällde alla missbrukare och deras anhöriga. Hans medkänsla var särskilt stor för barnen, som far illa i missbruksmiljöer. Han var vår lärare i missbruksvård och beroendesjukdomar. Redan då en legendarisk socialläkare, samhällsdebattör som sedan blev professor.

Nils Bejerot brukade dra en analogi om drogberoende och knarkande vitmyror. Vitmyrorna är i normala fall en flitig djurart. De jobbar på myrboets konstruktion, bär hem mat och sköter om myrägg som deras drottning värper.

En viss fjärilslarv utsöndrar ett sekret som vitmyror är begivna på. När de hittar en sådan larv kånkas den hem till myrboet. Jag hörde på Vetandets värld P1 en professor, specialist på myror, berätta att en del fjärilslarver själva söker sig ned i myrbon. Det lät som om larven ordnar rejvparty i stacken. Myrorna ser i syne, kivas och rör sig i trans runt larven.

När myrorna kommit över en larv gör de allt för att få den att stanna och leverera sekret för myror att lapa i sig. Myrornas verklighet förfaller. De blir så självdestruktiva att larven matas med deras myrägg. Drogleverantören växer medan undergången är nära för konsumenterna. Om man då lyfter bort larven sker ett mirakel. Myrorna tillnyktrar. Efter en stunds förvirring (abstinens) återgår de till sitt myrliv och börjar reparera förödelsen.

På motsvarande sätt, menade Nils Bejerot, kommer narkomaner till besinning och blir sig själva när man befriar dem från drogen. Låt oss lyfta bort droger ur samhället som en larv ur myrsamhället! löd Nils Bejerots budskap. Det ska vara olönsamt att hantera narkotika. Ge langarna hårdare och ekonomiskt kännbara straff! insisterade han. Den maningen gav honom ovänner i den kriminella världen. 

Bejerots behandlingsfilosofi gick ut på nolltolerans. Drogfrihet ska vara målet. Han var länge motståndare till legal förskrivning av metadon. Långtidsbehandling med metadon var att ersätta beroende av en drog med beroende av en annan opiat. På 1960-talet hade den legala förskrivningen ibland spårat ur. När metadonprogrammen senare strukturerades ändrade Bejerot inställning. Metadon kan vara ett sätt att hjälpa de beroendesjuka och deras plågade anhöriga till bättre livskvalitet.

Nils Bejerot listade fem riskfaktorer för drogberoende:

- gott om tid (alla behöver gå till jobbet)

- gott om pengar (varken soc eller anhöriga bör ge pengar villkorslöst till missbrukare)

- tillgång till drogen (sätt dit langarna)

- folk i omgivningen som använder drogen (missbruk är smittsamt)

- en tillåtande ideologi i samhället om att inneha drog till eget bruk (flumkultur)

Han polemiserade mot dem som ville lösa drogproblem genom enbart sociala och ekonomiska åtgärder. Givetvis har arbetslöshet, personlighetsstörningar, sociala problem betydelse. Men drogberoende är också en biologisk sjukdom. Beroende utvecklas om vanebildande ämnen tillförs kroppen i viss mängd under tillräckligt lång tid. Det kan ta tio år att utveckla alkoholism, det kan gå på några veckor att fastna i heroinmissbruk.

Nils Bejerot lärde oss blivande läkare att inte betrakta återfall i missbruk som misslyckande. Reumatiska sjukdomar, MS, psykossjukdomar går i skov. Så kan man även se på beroendesjukdomarna. Kommer det ett återfall - ta nya tag!

Bejerot skiljde ut epidemisk narkomani från andra former av beroende. Den typ av missbruk som Catrine da Costa hamnade i är smittsam. Unga människor drar med varandra in i missbruk. Man kan också bli läkemedelsberoende av smärtstillande behandling, (terapeutisk narkomani). Den läkemedelsberoende håller missbruket för sig själv. Tillståndet smittar inte.  Det finns därtill endemisk narkomani inom folkgrupper som inte sprids utanför gruppen. Ett exempel är somaliska män i Sverige som tuggar khat eller grupper i Latinamerika som tuggar kokablad.

Bejerot skilde på missbruk och beroende. Man kan välja att missbruka men fortfarande ha kontroll över sitt beteende. När beroende utvecklas slås viljan ut. Filosofer, religionernas förkunnare, politiker gör stort nummer av Människans Fria Vilja. Men en drogberoende människa har blivit slav under sitt beroende.

Alla som arbetat i missbruksvård eller har en närstående som är alkoholist, spel-, drog-, sekt- eller läkemedelsberoende vet hur den som är beroende ljuger, döljer, manipulerar. Drogen går före allt. Förälskelsen i drogen är starkare än kärlek till anhöriga och starkare än överenskommelser med läkare och vårdpersonal. Lögner och svek ingår i missbrukets symtombild. Den beroende har förlorat kontroll över giftbegäret. Man ska räkna med att missbrukaren kan vara manipulativ och kan redan under vårdtiden planera för sitt ”återfall”.

Behandlingen i tolvstegsprogram går ut på självkännedom och förståelse för hur viljan slås ut när suget blir driftsmässigt. Kamratstöd av någon som själv är nykter beroende är kärnan i tolvstegsprogrammen. Det handlar om en långsiktig omskolning till nyktert beteende.

I kommande inlägg ska jag berätta om hur ”de vanliga” och missbrukare lever i två avgränsade världar. Och om svårigheter att återinträda i "de vanligas värld" när man lämnar missbruket. 

Senare ska jag belysa hur även  prostituerade kvinnor (utan drogproblem) särskiljs från ”de vanliga” av en social gräns, som brukar kallas "hor-stigmat".

/Rigmor

CATRINE DROGERNAS SLAV, KANSKE ADHD

Catrine da Costa började tidigt missbruka droger. När hon var sjutton hade hon lärt sig injicera amfetamin och snart gick hon även på heroin. Då, på sjuttiotalet, visste man varken i missbruksvården eller inom forskningen att de flesta avancerade missbrukare har oupptäckta psykiatriska symtom, t ex bokstavsdiagnoser och att beroendevård måste vara multiprofessionell.

Ungefär 30.000 personer i Sverige har enligt Socialstyrelsens bedömning problematiskt narkotikamissbruk. Antalet väntas öka eftersom befolkningen växer, nya generationer använder mer narkotika, ungdomsarbetslösheten är hög, narkotika kan importeras via Internet, flyttströmmar går till och från länder där narkotika används och andelen kvinnliga narkotikakonsumenter ökar. I dagsläget är ungefär 25 % av de problematiska missbrukarna kvinnor, dvs. ca 7500. (1)

I Socialstyrelsens riktlinjer beskrivs drogberoende som ”ett psyko-biologiskt tillstånd med flera samtidiga symtom (syndrom) samt starka kulturella och sociala inslag, ofta med en multifaktoriell bakgrund.” Ideologier med förenklade synsätt och endimensionella förklaringsmodeller hjälper inte de beroendesjuka och deras närstående. (2)

I mitt perspektiv, läkarens, var Catrine da Costa grundproblem inte manssamhällets maktstrukturer utan hennes svåra narkomanisjukdom. Catrines olyckor var en följd av drogberoendet -  inte tvärt om.

Hanna Olsson hade i motsats till mig ett politiskt perspektiv på da Costafallet. Hon sa att hon fått en skärva i ögat när hon i arbetet intervjuade prostituerade kvinnor. ”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen.” Hanna Olsson ville med da Costafallet som symbol och verktyg ändra svenskarnas attityd, ändra rikets lagar, ändra polisen sätt att utreda, ändra domstolarnas sätt att döma.

I Hanna Olsson framställning var Catrine sexslav till överordnade män och ett offer för patriarkala strukturer. I själva verket var hon slav under drogerna. Hur socialt ”överordnad” gärningsmannen var som styckade och antagligen mördare Catrine da Costa vet vi inte. Det kanske var en eländig, psykiskt sjuk polsk slaktare, redan dömd för andra styckmord.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet beskriver missbrukarna som han vigt sitt liv åt att hjälpa: ”De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen.”(3) 

Det är i sådan social misär Catrine da Costa befann sig. Den sista tiden hade hon skulder till heroinlangare, uppträdde oförsiktigt, berättade för bekanta när hon tänkte lura andra missbrukare. ”Det var inte ovanligt att Catrine i påverkat tillstånd följde med män, som andra prostituerade undvek.”  Den sista våren 1984 hade Catrine da Costa blivit misshandlad, fått sjukhusvård för överdos, bott hos olika män eftersom hon var bostadslös.(4)

Idag vet vi att neurostörningar typ adhd är vanligare bland missbrukare än hos befolkningen i stort. Mer än var tredje narkoman uppskattas ha adhd. Det är ingen slump att amfetamin är en vanlig drog bland dem. Låga doser av amfetamin är gängse behandling vid adhd.

Catrines mamma har sagt att ”man kom henne aldrig riktigt nära, det fanns alltid en barriär. Hon var på något sätt bortvänd, lite av en ensamvarg. Det fans en självdestruktiv sida hos henne, hon drogs till outsiders.”(5) Det Catrines mamma säger här kan stämma med en flicka som har adhd. Pojkar med adhd brukar vara impusdrivna, hyperaktiva och ha svårt med koncentrationen. Flickor med adhd kan istället verka mentalt frånvarande. Koncentrationsstörningen ger tankekaos, som gör flickan tankspridd. Tankarna far åt olika håll eller känns som en rörig tomhet. 

Många ungdomar med adhd har upplevt ett ökat lugn när de tagit centralstimulerande droger, säger Berit Bihlar. Hon har nyligen redovisat en studie med uppföljning av tvångsomhändertagna missbrukare. De som hade adhd klarat drogfrihet bättre om de fått behandling med läkemedel.(6)

Idag hade Catrine da Costa kanske fått hjälp och behandling som inte fanns på 1980-talet.

/Rigmor

 

(1) Ur Missbruksutredningen S 2008:04

(2) Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården, 2007, s. 30

(3) Länstidningen, 2004-06-29

(4) Lindeberg, P., Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren. Fischer & Co Stockholm 1999, s. 81 ff.

(5) Olsson, H., Catrine och rättvisan, Carlssons, 1990, s. 14.

(6) SvD 2010-04-26

CATRINE DA COSTA x 4

Allmänheten lärde känna Catrine da Costa genom Hanna Olssons texter och utsagor. Vi såg i tidningarna ett par vackra foton av Catrine da Costa, privata bilder som togs innan missbrukslivet hade tärt på hennes unga ansikte. Ofta har artiklarna illustrerats med en polisbild. De som träffade Catrine da Costa under 1984 säger att hon då inte längre var sig lik från tidningsbilderna.

Hanna Olsson har lanserat minst fyra Catrinebilder. Två av dessa stämmer någorlunda med verkligheten medan två är fantasikonstruktioner.

I. Sant är att Catrine da Costa var drogberoende (amfetamin, heroin).

II. Sant är att Catrine da Costa var prostituerad.

III. Det är inte sant är att Catrine da Costa kan gälla som en förebild i kvinnorörelsen. Hon är ingen ikon för kvinnor som försörjer sig med yrkesarbete, tar hand om sin familj, sköter sina hem. Ändå fanns det några år när Hanna Olsson och hennes vänner sa att Catrine da Costa var kvinnors ledstjärna, exempelvis vid demonstrationståget genom Stockholm den 31 maj 1991. Lika missledande är Hanna Olssons påståendet att den drogade Catrine da Costa och den enastående konstnären Käthe Kollowits liknar varandra. ”De har samma blick” fastslår Hanna Olsson. (Catrine och rättvisan, s. 9 f.) Det är hennes synvilla.

IV. Det är inte sant att Catrine da Costa var en hänsynslös barnmisshandlare. Sanktionerad av Hanna Olsson påstod Catrines knarkkamrat Marianne Seppälä under ed att Catrine hade utsatt Thomas och Christina Allgéns dotter för psykisk tortyr vid upprepade tillfällen. Varken Hanna Olsson eller Catrines anhöriga har mig veterligt försvarat henne mot dessa falska beskyllningar.

Jag kommer att reflektera över de fyra olika bilderna av Catrine da Costa.

De som var hennes verklighet: ”knarkartjejen” och ”gatflickan”.

Och så projektionerna: Varför beskrevs Catrine da Costa som alltför upphöjd och alltför avskyvärd?

 

/Rigmor