DRÖMPRINSEN

Det är sensommarnatt på 1970-talet och jag går jour på en akutmottagning i södra Stockholmsområdet. Det har äntligen blivit lugnt på akuten. Det finns tid att samtala med en illa utsatt kvinna, som väntar på provsvar i ett undersökningsrum. Vi kan kalla henne Carina. Hon och jag är jämnåriga, hon sitter på britsen och jag på stolen bredvid. Carina är ensam och vilsen och mår inte bra.

Hon hör till de ensammaste i världen, till dessa som kedjats vid ett drogberoende som går före allt. Drogsuget har dragit Carina från hennes föräldrar, från syskonen, från vänner, från grannar och skolkamrater. Många har velat hjälpa men Carina sviker dem. Hon ljuger, smyger, döljer. Nu vill hon inte längre träffa dem som tycker om henne, för hon vet att hon sårar och belastar dem. Carina berättar att hon har ett barn eller snarare har fött ett barn. Hennes son är omhändertagen i en främmande familj där han har det bra.

I sin narkomanisjuka har Carina visserligen kamrater, men de är olyckskamrater och lika opålitliga som hon. De är också drogslavar som lever i en värld som är nära men bredvid vår. Carina bidrar inte till andras bästa i samhället. Hon klarar inte ett fast jobb och kan inte koncentrera sig på studier.

Jag ser att Carina egentligen är vacker fast redan sliten och avmagrad. Hennes händer skakar och huden har en violett ton. Hon har urinvägsinfektion, hudinfektioner och kanske venerisk infektion.

Jag skulle vilja stoppa henne i badet, skrubba henne ren, schamponera hennes hår och köra kläderna i tvättmaskin. Men hon är inte Julia Roberts i Pretty Woman och jag är inte miljonären Richard Gere. Men läkare är jag och därför ber Carina mig om Ketogan.

- Helst en spruta, annars tabletter. Eller åtminstone några Valium?

Carina menar halvhjärtat att hon lider av njursten. En del narkomaner som jag på sjuttiotalet kommer hem till med jourläkarbil eller tar hand om på akuten är bra på att imitera symtomen vid njurstensanfall. De vet att behandlingen då är en intramuskulär injektion med den morfinlika fast starkare medicinen Ketogan. Men Carina orkar inte simulera hela spektaklet. Hon behöver avgiftas men värjer sig när jag talar om inläggning för vård.

- Om jag bara kunde träffa en pervers läkare, säger hon med en suck. Det vore drömmen!

- En pervers läkare?

- Ja, det är drömprinsen för oss. Tänk dig. Läkare får skriva ut droger på recept. Kan du förstå hur trött man blir av att jaga kunder på stritan? Trött av att alltid oroa sig: Hur ska jag få ihop pengar till nästa dos? Man stjäl grejer och säljer till någon. En del av oss skriver falska checker men framför allt säljer man sex. Snabba, skattefria pengar och ett ständigt jagande efter torskar på stan, efter fasta kunder som man ringer upp. Man måste få in stålarna, man säljer sex, säljer sex, säljer sex. Därför önskar vi pundartjejer oss ett fast förhållande med en pervers läkare. Det vore lösningen på våra problem. Drogen säkrad. Man skulle känna sig trygg, kunna tänka på annat, ha ett liv. En pervers läkare är vår drömprins.

- Men varför ska han vara pervers?

- Du fattar ju att vanliga läkare inte vill vara ihop med en tjackhora! Läkare gifter sig och får barn med tjejer som du. Men perversa torskar är ungefär som knarkare. Dom måste också ha sin grej. Det är tvång för dom. Det finns karlar som betalar för att suga på napp och bli tvättade i ändan som en bäbis. En del vill att man skäller och hunsar med dom och slår dom. Några vill krypa på golvet i hundkoppel. Andra måste ha trosor och högklackat på sig för att fungera sexuellt. En del, och dom är farliga, måste binda tjejen, rigga upp, koppla bitboll, ta stryptag och hota, dominera, domdera… you name it. Ställer tjejer som du upp på sådana kinky grejer? Nä. Men vi kan allt det där. Vi vet, vi fattar, vi ställer upp, vi hjälper dom här stackarna som är perversa. Förstår du? Dom kan inte rå för hur dom är funtade. Bara med oss kan dom vara sig själva, som dom är. Om man hade en pervers läkare skulle han få ut sina behov och jag mina. Vi är gjorda för varandra. A match made in heaven, hahaha.

Min patient Carina, Catrine da Costa, den norske statsministerns syster Ninni, chefsredaktörens dotter Lotten eller dagboksvittnet Marianne Seppälä - alla var de egentligen fina unga kvinnor. Men vem som än fastnar i drogens grepp blir förändrad. K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, jämför tunga drogmissbrukare med sektmedlemmar. Jag har nog citerat honom tidigare i bloggen och nu gör jag det igen. Drogen är som Guds röst för missbrukare. Rösten kallar och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Både sektmedlemmar och missbrukare, säger Westerberg, ”har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet. Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.”

Så länge man är fast i beroendet är det inte drogfrihet som hägrar, inte ömsesidig kärlek, inte goda relationer till barn och föräldrafamilj, inte att göra ett bra arbete i samhället. Nej, missbrukarens önskedrömmar handlar om att säkra tillgången till droger. Att få slippa eller åtminstone skjuta upp abstinensens helvete - längre än så sträcker sig inte önskedrömmarna.

För Carina och hennes olyckssystrar, framstår en pervers läkare som räddaren i nöden. Han är mannen som inte överger. Han är mannen som har allt: drogen, ombonat hem, aktning i samhället, pengar på banken. I drogdimman framstår en pervers läkare både som Frälsaren och som den Carina har tummen i ögat på.

/Rigmor

PS. 2011-03-30: LÄKAREN SOM SEXKUND

Signaturen scheele förklarar på en Internetsajt där man diskuterar da Costafallet varför läkare mer än andra yrkesgrupper komprometterar sig om de köper sex av narkomaner:

Clodius: Alltså - jag vet inte om jag har en märklig moraluppfattning, men är det så hemskt att just en läkare går till horor? Jag som patient är mest intresserad av att han ger mig god vård. Spelar det i detta samanhang så stor roll om han gått till prostituerade eller snattat ur kaffekassan?

scheele: Jag har besvarat det tidigare, men det har att göra med en läkares förskrivningsrätt. På denna tiden fanns inga centraliserade register, utan endast om apotekspersonalen fattade misstankar då de fick många narkotiska preparat från en och samme läkare till personer som hade svårt att stå still i apotekskön så hände något. Mycket dubiöst att en läkare då drog till sig misstankar med umgänge av personer med kända narkotikaproblem.

Det var rätt så vanligt att läkare "sålde" recept mot varor och tjänster. [...] // 2011-03-29 23:18

https://www.flashback.org/printthread.php?t=94865&page=318&pp=12

När min patient Carina och hennes drogberoende väninnor önskedrömde om ett bättre liv handlade det om att få hållhake på en läkare med parafili. Deras drömprins var läkare, inte direktör eller filmstjärna, för läkaren hade receptblock.

Den prostituerade kvinnan fantiserade om läkaren och hennes längtan var skräckblandad. För han hade också makt att låsa in henne. I doktorns vita rockficka fanns både recepten och intyget till tvångsvård.

Efter Catrines död tog rykten om att hon styckmördats av två perversa läkare snabbt fart bland Stockholms gatuprostituerade. I deras fantasivärld var "den perverse doktorn" redan en bekant gestalt, laddad med motstridiga projektioner.

/Rigmor

NARKOMANER OCH VITMYROR

Hos Nils Bejerot fanns ingen uppgivenhet. Han skötte patienter, undervisade medicinare, höll kurser för alla som var intresserade av missbruksvård, han debatterade, skrev böcker och hade en egen stor familj. Hans engagemang gällde alla missbrukare och deras anhöriga. Hans medkänsla var särskilt stor för barnen, som far illa i missbruksmiljöer. Han var vår lärare i missbruksvård och beroendesjukdomar. Redan då en legendarisk socialläkare, samhällsdebattör som sedan blev professor.

Nils Bejerot brukade dra en analogi om drogberoende och knarkande vitmyror. Vitmyrorna är i normala fall en flitig djurart. De jobbar på myrboets konstruktion, bär hem mat och sköter om myrägg som deras drottning värper.

En viss fjärilslarv utsöndrar ett sekret som vitmyror är begivna på. När de hittar en sådan larv kånkas den hem till myrboet. Jag hörde på Vetandets värld P1 en professor, specialist på myror, berätta att en del fjärilslarver själva söker sig ned i myrbon. Det lät som om larven ordnar rejvparty i stacken. Myrorna ser i syne, kivas och rör sig i trans runt larven.

När myrorna kommit över en larv gör de allt för att få den att stanna och leverera sekret för myror att lapa i sig. Myrornas verklighet förfaller. De blir så självdestruktiva att larven matas med deras myrägg. Drogleverantören växer medan undergången är nära för konsumenterna. Om man då lyfter bort larven sker ett mirakel. Myrorna tillnyktrar. Efter en stunds förvirring (abstinens) återgår de till sitt myrliv och börjar reparera förödelsen.

På motsvarande sätt, menade Nils Bejerot, kommer narkomaner till besinning och blir sig själva när man befriar dem från drogen. Låt oss lyfta bort droger ur samhället som en larv ur myrsamhället! löd Nils Bejerots budskap. Det ska vara olönsamt att hantera narkotika. Ge langarna hårdare och ekonomiskt kännbara straff! insisterade han. Den maningen gav honom ovänner i den kriminella världen. 

Bejerots behandlingsfilosofi gick ut på nolltolerans. Drogfrihet ska vara målet. Han var länge motståndare till legal förskrivning av metadon. Långtidsbehandling med metadon var att ersätta beroende av en drog med beroende av en annan opiat. På 1960-talet hade den legala förskrivningen ibland spårat ur. När metadonprogrammen senare strukturerades ändrade Bejerot inställning. Metadon kan vara ett sätt att hjälpa de beroendesjuka och deras plågade anhöriga till bättre livskvalitet.

Nils Bejerot listade fem riskfaktorer för drogberoende:

- gott om tid (alla behöver gå till jobbet)

- gott om pengar (varken soc eller anhöriga bör ge pengar villkorslöst till missbrukare)

- tillgång till drogen (sätt dit langarna)

- folk i omgivningen som använder drogen (missbruk är smittsamt)

- en tillåtande ideologi i samhället om att inneha drog till eget bruk (flumkultur)

Han polemiserade mot dem som ville lösa drogproblem genom enbart sociala och ekonomiska åtgärder. Givetvis har arbetslöshet, personlighetsstörningar, sociala problem betydelse. Men drogberoende är också en biologisk sjukdom. Beroende utvecklas om vanebildande ämnen tillförs kroppen i viss mängd under tillräckligt lång tid. Det kan ta tio år att utveckla alkoholism, det kan gå på några veckor att fastna i heroinmissbruk.

Nils Bejerot lärde oss blivande läkare att inte betrakta återfall i missbruk som misslyckande. Reumatiska sjukdomar, MS, psykossjukdomar går i skov. Så kan man även se på beroendesjukdomarna. Kommer det ett återfall - ta nya tag!

Bejerot skiljde ut epidemisk narkomani från andra former av beroende. Den typ av missbruk som Catrine da Costa hamnade i är smittsam. Unga människor drar med varandra in i missbruk. Man kan också bli läkemedelsberoende av smärtstillande behandling, (terapeutisk narkomani). Den läkemedelsberoende håller missbruket för sig själv. Tillståndet smittar inte.  Det finns därtill endemisk narkomani inom folkgrupper som inte sprids utanför gruppen. Ett exempel är somaliska män i Sverige som tuggar khat eller grupper i Latinamerika som tuggar kokablad.

Bejerot skilde på missbruk och beroende. Man kan välja att missbruka men fortfarande ha kontroll över sitt beteende. När beroende utvecklas slås viljan ut. Filosofer, religionernas förkunnare, politiker gör stort nummer av Människans Fria Vilja. Men en drogberoende människa har blivit slav under sitt beroende.

Alla som arbetat i missbruksvård eller har en närstående som är alkoholist, spel-, drog-, sekt- eller läkemedelsberoende vet hur den som är beroende ljuger, döljer, manipulerar. Drogen går före allt. Förälskelsen i drogen är starkare än kärlek till anhöriga och starkare än överenskommelser med läkare och vårdpersonal. Lögner och svek ingår i missbrukets symtombild. Den beroende har förlorat kontroll över giftbegäret. Man ska räkna med att missbrukaren kan vara manipulativ och kan redan under vårdtiden planera för sitt ”återfall”.

Behandlingen i tolvstegsprogram går ut på självkännedom och förståelse för hur viljan slås ut när suget blir driftsmässigt. Kamratstöd av någon som själv är nykter beroende är kärnan i tolvstegsprogrammen. Det handlar om en långsiktig omskolning till nyktert beteende.

I kommande inlägg ska jag berätta om hur ”de vanliga” och missbrukare lever i två avgränsade världar. Och om svårigheter att återinträda i "de vanligas värld" när man lämnar missbruket. 

Senare ska jag belysa hur även  prostituerade kvinnor (utan drogproblem) särskiljs från ”de vanliga” av en social gräns, som brukar kallas "hor-stigmat".

/Rigmor

CATRINE DROGERNAS SLAV, KANSKE ADHD

Catrine da Costa började tidigt missbruka droger. När hon var sjutton hade hon lärt sig injicera amfetamin och snart gick hon även på heroin. Då, på sjuttiotalet, visste man varken i missbruksvården eller inom forskningen att de flesta avancerade missbrukare har oupptäckta psykiatriska symtom, t ex bokstavsdiagnoser och att beroendevård måste vara multiprofessionell.

Ungefär 30.000 personer i Sverige har enligt Socialstyrelsens bedömning problematiskt narkotikamissbruk. Antalet väntas öka eftersom befolkningen växer, nya generationer använder mer narkotika, ungdomsarbetslösheten är hög, narkotika kan importeras via Internet, flyttströmmar går till och från länder där narkotika används och andelen kvinnliga narkotikakonsumenter ökar. I dagsläget är ungefär 25 % av de problematiska missbrukarna kvinnor, dvs. ca 7500. (1)

I Socialstyrelsens riktlinjer beskrivs drogberoende som ”ett psyko-biologiskt tillstånd med flera samtidiga symtom (syndrom) samt starka kulturella och sociala inslag, ofta med en multifaktoriell bakgrund.” Ideologier med förenklade synsätt och endimensionella förklaringsmodeller hjälper inte de beroendesjuka och deras närstående. (2)

I mitt perspektiv, läkarens, var Catrine da Costa grundproblem inte manssamhällets maktstrukturer utan hennes svåra narkomanisjukdom. Catrines olyckor var en följd av drogberoendet -  inte tvärt om.

Hanna Olsson hade i motsats till mig ett politiskt perspektiv på da Costafallet. Hon sa att hon fått en skärva i ögat när hon i arbetet intervjuade prostituerade kvinnor. ”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen.” Hanna Olsson ville med da Costafallet som symbol och verktyg ändra svenskarnas attityd, ändra rikets lagar, ändra polisen sätt att utreda, ändra domstolarnas sätt att döma.

I Hanna Olsson framställning var Catrine sexslav till överordnade män och ett offer för patriarkala strukturer. I själva verket var hon slav under drogerna. Hur socialt ”överordnad” gärningsmannen var som styckade och antagligen mördare Catrine da Costa vet vi inte. Det kanske var en eländig, psykiskt sjuk polsk slaktare, redan dömd för andra styckmord.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet beskriver missbrukarna som han vigt sitt liv åt att hjälpa: ”De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen.”(3) 

Det är i sådan social misär Catrine da Costa befann sig. Den sista tiden hade hon skulder till heroinlangare, uppträdde oförsiktigt, berättade för bekanta när hon tänkte lura andra missbrukare. ”Det var inte ovanligt att Catrine i påverkat tillstånd följde med män, som andra prostituerade undvek.”  Den sista våren 1984 hade Catrine da Costa blivit misshandlad, fått sjukhusvård för överdos, bott hos olika män eftersom hon var bostadslös.(4)

Idag vet vi att neurostörningar typ adhd är vanligare bland missbrukare än hos befolkningen i stort. Mer än var tredje narkoman uppskattas ha adhd. Det är ingen slump att amfetamin är en vanlig drog bland dem. Låga doser av amfetamin är gängse behandling vid adhd.

Catrines mamma har sagt att ”man kom henne aldrig riktigt nära, det fanns alltid en barriär. Hon var på något sätt bortvänd, lite av en ensamvarg. Det fans en självdestruktiv sida hos henne, hon drogs till outsiders.”(5) Det Catrines mamma säger här kan stämma med en flicka som har adhd. Pojkar med adhd brukar vara impusdrivna, hyperaktiva och ha svårt med koncentrationen. Flickor med adhd kan istället verka mentalt frånvarande. Koncentrationsstörningen ger tankekaos, som gör flickan tankspridd. Tankarna far åt olika håll eller känns som en rörig tomhet. 

Många ungdomar med adhd har upplevt ett ökat lugn när de tagit centralstimulerande droger, säger Berit Bihlar. Hon har nyligen redovisat en studie med uppföljning av tvångsomhändertagna missbrukare. De som hade adhd klarat drogfrihet bättre om de fått behandling med läkemedel.(6)

Idag hade Catrine da Costa kanske fått hjälp och behandling som inte fanns på 1980-talet.

/Rigmor

 

(1) Ur Missbruksutredningen S 2008:04

(2) Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården, 2007, s. 30

(3) Länstidningen, 2004-06-29

(4) Lindeberg, P., Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren. Fischer & Co Stockholm 1999, s. 81 ff.

(5) Olsson, H., Catrine och rättvisan, Carlssons, 1990, s. 14.

(6) SvD 2010-04-26

TANKAR OM MINNET

Resonemanget om minnet är fascinerande. Man kan helt klart minnas fel i god tro. Jag trodde att jag sett boken Under skalet i pocket på ICA. Men författarinnan till boken påpekade i en kommentar till vår blogg att boken aldrig givits ut i pocket. Så jag strök genast den felaktiga uppgiften. Men vad hade jag då sett? Vet inte. Jag har en minnesbild av en bok som stod längst upp till vänster och hette...? Kan det ha varit en annan bok som hette Under ytan? Vet inte. Mitt minne har bedragit mig. Men signaturen Linnea Lilja som skrivit boken och kommentaren minns också fel när hon undrar hur jag kan säga mig veta att ”Under Skalet” hämtat inspiration från da Costafallet. Det har jag nämligen inte sagt. Jag har bara sagt att jag trott mig se boken på ICA, men jag har aldrig skrivit ett ord om den. Jag har heller inte läst den eller påstått mig ha läst den. Det är Rigmor som refererat till den. Men så lätt är det att minnas fel. Detta är ett bagatellartat exempel, men tänk om det handlat om något mera allvarligt, t.ex. en mordrättegång? En person (jag) påstår sig ha sett - inte en bok utan kanske mordvapnet - på ett ställe där det i verkligheten inte fanns, och en annan person (Linnea Lilja) pådyvlar en oskyldig (mig) något jag inte sagt eller gjort. Båda är i god tro. Då börjar det trassla till sig ordentligt!

Rigmor refererar till minnesforskaren Elisabeth Loftus och skiljer på äkta och konstruerade minnen. ”Minnen” som skapats av berättelsen om dem i stället för tvärt om. Jag tvivlar inte på att dessa konstruerade minnen existerar. Men jag tror de finns i olika hög grad hos människor som ligger åt aspergerhållet och hos andra med en mer narcissistisk läggning. Själv har jag detta ”stänk av Aspergers” som jag tycker mig skönja också hos Teet Härm och Thomas Allgén. Den som ligger åt det hållet har ofta ett bra faktaminne men inte så mycket fantasi och skapar därför inte fiktiva minnen – i varje fall inte i någon högre grad. De människor jag träffat på i livet som verkligen ljugit – och i vissa fall så övertygande att man kunde fråga sig om de kanske trodde på det själva – har alla haft narcissistiska drag. Ett häpnadsväckande exempel på en sådan lögn kom från Jesus Alcalá som slagit i sina svenska vänner att han var sonson till Spaniens siste demokratiske president. I domstolen vittnade hans syskon om att så inte alls var fallet. Någon dag därefter vände sig Alcalá med förorättad min till åklagaren och sa: ”Nu vill ni till och med ta ifrån mig min farfar!” Det var som om syskonens vittnesmål bara runnit av honom och han var tillbaka i samma storhetsmyt - ett offer för orättvisa beskyllningar. Spelade han teater eller lurade han sig själv? Omöjligt för mig att säga.

Rigmor reflekterar över några av vittnena i da Costafallet som liksom Alcalá kan ha ljugit rakt av – men som också kan ha suggererat sig själva att åtminstone delvis tro på sina lögner. Detta är psykologiskt intressant, men i en rättssal spelar det ingen roll om en lögn framförd av ett vittne är medveten eller ett resultat av självsuggestion. Osanning är det likafullt och skada gör det om den blir trodd.

En annan sak man måste ta med i beräkningen när människor vittnar eller berättar minnen är hur olika det selektiva minnet slår hos optimisten och pessimisten, hos den oförvägna eller den rädda. I Frankrike kände jag ett judiskt syskonpar, Michèle och Danièle, som under kriget gömdes på olika bondgårdar i de provencalska bergen. Bara ett år skilde dem åt i ålder, men känslomässigt var de varandras motsats. Michèle var livet igenom glittrande glad, Danièle var tungsint och orolig. När Michèle berättade om krigsåren var det ett stort, lyckligt, spännande äventyr. För Danièle var det en gastkramande mardröm. Och hela tiden var de tillsammans, mötte samma människor, låg och tryckte i samma lador. Men där Michèle somnade tryggt i doften av hö och kornas stilla råmanden hade Danièle legat vaken med skräcken för bonden som säkert skulle förråda dem och för nazisterna som var dem på spåren. Deras bilder av verkligheten, av vad de varit med om skilde sig radikalt, men ingendera berättelsen var lögn.

När jag tänker tillbaka på livet och på mina egna minnen är det som frapperar mig mest hur otroligt mycket jag har glömt. Simone de Beauvoir sa en gång: "Jag minns inte längre mitt liv, jag minns bara vad jag skrivit om det." Också mina minnen finns till stor del i de böcker jag skrivit, och jag har kunnat berätta med precision tack vare gamla dagböcker och brev. Ändå upplever jag mitt minne som en gigantiskt såll där människor, hästar, hela teateruppsättningar sugits in i de svarta hålen. Jag tycker inte jag blivit gaggig ännu, men ofta minns jag inte vad jag hade för mig igår. Vad skulle jag minnas om någon bad mig vittna i en rättegång om en händelse för fyra år sedan? Så som fotohandlarparet gjorde. Deras berättelse om de hemska bilderna på en styckning som ingen annan i butiken kom ihåg visar alla tecken på att vara en konstruktion. Arne Schröder mindes att han sett ett huvud. En stund senare hade han fått en ledande fråga från förhörsledaren och mindes inte längre något huvud. Han hade sett distinkta kroppsdelar medan hans hustru dillade om köttdisken på ICA. Varför trodde man på deras motsägelsefulla uppgifter? Varför trodde man på Marianne Säppelä med sin falska dagbok? Varför satte man tilltro till Christina Allgén och Barnets osannolika berättelse? Var det för att man så gärna VILLE tro, för att man redan bestämt sig eller för att den mediala pressen var så stark? Saknade domare och nämndemän utbildning vad gäller minnesforskning och vittnespsykologi? Hur kunde allt detta hända? Hur kunde det gå så fel?

/ Marianne

OSANNINGAR ÄR INTE ALLTID LÖGNER

Människor skriver memoarer. De berättar selektivt och återger ibland händelser som aldrig ägt rum. Ta exemplet Binjamin Wilkomirski. 1995 gav han ut boken Bruchstücke. Han berättar där att han är jude, född i Riga 1939 och att han med föräldrarna fördes till koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz. Efter kriget hade han kommit till Schweiz och adopterats av ett läkarpar. En del kritiker reagerade mot att våldsbeskrivningar var så otäcka och detaljerade. Några talade om våldspornografi. Men Bruchstücke blev en internationell bästsäljare, översatt till olika språk, prisbelönt och jämförd med vittnesmål av Elie Wiesel, Anne Frank, Primo Levi. Wilkomirski for land och rike runt, föreläste om lägerlivets plågor och hur han överlevt. Tillsammans med sin terapeut föreläste han också om den traumaterapi, som hjälpt honom att minnas.

En schweizisk journalist, vars föräldrar överlevt koncentrationslägren, anade att något i Wilkomirskis barndomsbiografi inte stämde. Han gjorde efterforskningar och det visade sig att Wilkomirski var född 1941, i den schweiziska staden Biel av en ensamstående mamma. Han hade adopterats av läkarparet i Zürich och hade haft samma modersmål och dialekt som klasskamraterna. Koncentrationslägren hade Wilkomirskis bara besökt som turist i vuxen ålder.

Hade Wilkomirski ljugit till dess han trodde sig själv? Ibland, säger minnesforskaren Elisabeth Loftus, kan den som avsiktligt ljuger övertyga sig själv om att påhitten är självupplevd sanning.

”Berättelsen kan då skapa minnen istället för tvärt om. Det sägs att vi är summan av våra minnen. Men trettio års forskning om minnet i allmänhet och minnesförvrängningar i synnerhet har lärt mig att man också kan vända på saken. Vår identitet må ha formats av våra minnen men våra minnen formas också av dem vi är. I minnet finns summan av vad vi har tänkt, vad vi tror och vad andra har berättat för oss. … Man kan säga att vi ständigt återuppfinner våra minnen. I detta blir vi med tiden personer som delvis är skapade av våra egna fantasier.” (Elizabeth Loftus, 2003)

Jag funderar på vad Loftus säger och undrar hur Christina Allgén numera minns sin livshistoria och ser på sig själv. Men än mer undrar jag vilka äkta och vilka konstruerade minnen Christinas och Thomas Allgéns nu vuxna dotter har. Har mamman och hennes vänkrets från 1980-90-talet bibringat flickan falska minnen som hon idag själv tror på?

Trodde dagboksvittnet Marianne Seppälä själv på de ”minnen” av Catrine, som hon läste upp från sin anteckningsbok i rättssalen?
Jag undrar också vilka minnen Anne-Catherine Härms föräldrar har. Har de omformats?

Och vilka minnen har Jovan Rajs och hans hustru av den unge medarbetare som han förtalade? Paret Rajs spekulerade tillsammans om de ogärningar, övergrepp och styckmord som de tänkte sig att läkarna kunde ha begått.

Hanna Olsson kände inte Catrine da Costa. Hon drev ett politiskt projekt. Hennes teorier illustrerades perfekt med bilden av två läkare som styckmördar en prostituerad kvinna. Enligt Hanna Olssons idé om ”könsmakt” kan mäktiga män mörda fattiga kvinnor i underläge.

I söndags visade TV4 Kalla Fakta ett reportage om nätverk av välbeställda män med parafili i form av sexuell sadism.* Dessa män fiskar efter offer på chattsajter där barn och ungdomar samspråkar. Som jägare studerar och lär känna bytesdjurets beteende vet dessa män hur man smyger sig på och fångar in ett barn. Flickan utnyttjas som sexobjekt. Männen är likgiltiga för att flickan blir skadad och märkt, kanske förstörd för livet. Dessa män söker barn som är tillräckligt stora för att läsa, skriva, svara via bildskärmen, tillräckligt stora för att lockas med pengar och presenter och smickras med uppskattande ord, skrämmas lite lagom till lydnad och uppmanas att akta sig så att inte någon vuxen får veta.

Sådana övergreppsbrott kan tyckas bekräfta en könsmaktsordning, som Hanna Olsson talade om innan internet fanns. För hur kan några män få kickar av att plåga, skrämma, äckla en hjälplös flicka?

Hela svenska folket och alla andra folk är eniga om att dessa män begår de mest avskyvärda brott. Förövarna själva skulle antagligen hålla med ifall det var deras egna döttrar som utsattes för övergreppen.

Om man då offentligen anklagar någon oskyldig för så avskyvärda brott och därmed förstör hans liv - har man själv då gjort sig skyldig till brott, till övergrepp?

Ingen av dem som utpekat läkarna steg i Attundarätten fram som en återtågshjälte.

Om de lever i förnekelse ”får” det inte, ”kan” det inte vara sant att läkarna är oskyldiga.

I Quickfallen erkände den tungt drogade patienten mord efter mord som gick till rättegångar och domar. I domarna, som är offentliga handlingar, räknas ett antal män upp som medbrottslingar vid styckmord. Däribland Sture Bergwalls äldre bror. Brodern hördes aldrig i rätten och har själv inte vetat att han i offentlig handling står som medhjälpare vid mord. Syskonen Bergwalls döda föräldrar, hedervärda människor som levde i Dalarna, påstås i offentliga domar och psykologers utlåtanden ha varit grymma förövare mot sitt barn.

Så felaktiga juridiska texter och psykologiska intyg kan givetvis inte sopas under mattan för att rädda ansiktet på personer som deltog i missgreppen.

Jag känner inte skadeglädje utan tacksamhet för att inte jag är i Säterkollegornas sits. Vi vet från Zimbardos, Milgrams och andras socialpsykologiska forskning att i extrema situationer eller extrema miljöer kan vanliga människor i god tro begå onda eller felaktiga handlingar.

Det kunde vara jag, det kunde vara du som hamnat i Säterpersonalens eller någon annan i Quickgruppens sits. Så varför har ingen av dem ännu gjort en pudel, erkänt sitt misstag, uttryckt ånger och tagit avstånd från spektaklet? Den som gör så kan räkna med applåder, beröm och förståelse.

Haken är nog att den som erkänner egna fel i Quickfallen automatiskt lämnar ut andra i gruppen. Den som tvekar frågar sig:

-       Är jag beredd att dra på mig fiendskap från dem? Är jag en svikare då? Kan de skada mig ifall de vänder sig emot mig?

Det behövs inga direkta hållhakar. Sådana överväganden räcker för att man ska tystna.

 Elisabeth Loftus menar att kunskapen om människans minne kan minska riskerna för falska anklagelser, falska erkännanden, falska vittnesutsagor. Nyttan är uppenbar för den som blir oskyldigt anklagad och för hans eller hennes anhöriga. Men hela samhället vinner på fördjupad kunskap om minnet. För när fel personer fängslas kommer de skyldiga undan och kan i värsta fall begå fler brott.

Kunskap om människans minne är viktig långt utanför domstolarnas sfär. Loftus har engagerat sig för terapipatienterna som bibringades en övertygelse om att de hade ”bortträngda minnen” av barndomstrauman och att sådana hemska minnen bör grävas upp. Patienter har manats att konfrontera sina chockade anhöriga med anklagelser som byggde på tydning av drömmar, ”symboliska” symtom och ”regressioner”.

Patienter skadas av terapi som pekar bort från de verkliga orsakerna till problemen. Terapin hindrar då patienten från att söka professionell hjälp som leder till bättring.

Även psykiatrin och psykoterapin tog skada genom floran av oseriösa läror om minnet. När löjets skimmer föll över minnespsykologin försämrades psykiatrins anseende. Många begåvade läkare valde hellre andra specialiteter.

Och slutligen: om systemet godtar vilka anspråk som helst på att bli behandlad som offer, då förtunnar och trivialiserar man de verkliga offrens upplevelser, vilket ökar deras lidande och utsatthet.

/Rigmor

Ref. 

TV4: Kalla fakta del 9 av 12. Programmet berättar om den dolda värld av män med makt som får en kick av att ha sex med personer som farit illa. Reporter Ulla Danné har träffat en flicka som berättar om de sexnätverk som samlar bland annat direktörer och kommunalråd.

Elisabeth Loftus

-       Memory Faults and Fixes, Issues in Science and Technology, Summer 2002, s. 50, pp 41-50

-       Make-Believe Memories, Am. Psychologist, Nov 2003, s. 872

THOMAS QUICK - RÄTTSVÄSENDETS HAVERI

DAGENS NYHETER idag:

”Material som kunde fria Quick gömdes av polisen”

SVT-journalist: Hemlighållet material visar att vittnesmål under mordrättegångarna mot Thomas Quick saknar verklighetsanknytning. Polis och åklagare har undanhållit mängder av utredningsmaterial som bevisar att Thomas Quick ljög när han erkände ett stort antal mord under 90-talet. I polishuset i Sundsvall förvarades till helt nyligen tretton pärmar med handlingar, bland annat fjorton viktiga förhör med Quicks syskon. Materialet visar entydigt och övertygande att seriemördaren Thomas Quick är en konstruktion byggd på fantasierna hos en drogad psykpatient. Det systematiska fusket är så grovt att Riksåklagaren omedelbart borde öppna förundersökningar för samtliga åtta mord som Quick är dömd för, skriver journalisten Hannes Råstam.

http://www.dn.se/debatt/material-som-kunde-fria-quick-gomdes-av-polisen-1.1062526

Bilden av Hannes Råstam och Sture Bergwall är lånad från http://thomasquick.wordpress.com/  Tack.

Hannes Råstams avslöjanden på DN Debatt gör mig för tillfället mållös.

Quickfallet är det svenska rättsväsendets haveri. 

Quickfallet är också ett haveri för svensk psykiatri och psykoterapi till dess de ansvariga för vården av Sture Bergwall och deras kollegor ute i landet tar ställning till vad denne patient utsattes för. 

Jag bloggade i helgen om Philip Zimbardo och hans Stanford Prison Experiement: "Att människor gör fel och att institutioner också kan göra fel, det vet vi. Men det är när felen uppdagas som ledare, gärningsmän och samhället i stort sätts på prov. Mörkläggning eller sanningskommission? En rättvis rättegång ÄR en sanningskommission. Men det anser inte åklagare nu för tiden."  

Zimbardo har forskat om hur människor - både de som har makt och de som är maktlösa - kan förändras i extrema miljöer. "När vi befinner oss i lägen där andra bestämmer", säger Zimbardo, "som i det militära, i fängelser, i vissa skolor, i en del familjer – då kan vi förändras, förvandlas av själva situationen." En sluten rättspsykiatrisk klinik, som i Säter, är en miljö där andra bestämmer. Om insyn och kontroll utifrån då är otillräcklig, kan miljön glida åt det "extrema". Både personal och intagna patienter riskerar att påverkas negativt mot beteenden de inte själva önskat, Lucifereffekten sätter in. I tvångsvård är det givetvis personalen - inte patienterna - som bär hela ansvaret i sådana förfallsprocesser.

Jag vill belysa hur många åklagares syn på sitt uppdrag skevar. De gör en systemavgränsning, som om rättegången och deras ansvar bara gällde vad som utspelar sig i rättssalen. Domstolars ämbetsmän verkar ha otillräcklig kunskap om följderna av att åklagaren vunnit eller förlorat ett mål där sanningen inte uppdagades. Vi läkare och psykoterapeuter behöver återkoppla den informationen till domstolens ämbetsmän. De behöver för samhällets bästa förstå vilka långa och destruktiva kedjereaktioner som uppstår efter ofullständiga eller felaktiga rättegångar. Jag kan berätta om draksådd i domarnas spår när det gäller Quickfallet, da Costafallet och Knutbyfallet. Hur människor lider, ängslas, kan känna av hot, ha samvetsnöd. De åsamkas en existentiell osäkerhet som kan fortplantas i flera led bland anhöriga och närstående. 

Till jurudik & psykologi, till rättvisa och terapimyter - ska jag återkomma. Snart. Till dess upprepar jag - uppropar jag! - med anledning av Hannes Råstams starka artikel bitar från mitt inlägg den 1 mars (RÄTTSVÄSENDE & RÄTTSREVISIONSVERK):

Svenskt rättsväsende har tappat ena vågskålen. Rättsmakten behöver som all annan makt kontinuerlig insyn och kompetent kontroll:

Domstolens makt är sig själv nog. Rättsväsendet rannsakar sig självt och har kommit fram till ett kontinuerligt frikännande och självberöm - trots pågående rättskatastrofer som Quickfallen och da Costafallet. Den här obalansen ska inte skyllas på karaktärsfel hos personal inom rättsväsendet. Obalansen har uppstått för att rättsväsendet blivit en egen makt i samhället. Det saknas en kontrollerande instans. Rättvisegudinnan har tappat ena vågskålen. [...] 

Hannes Råstam:

-  Det jag tycker är det mest skrämmande är att exempelvis media får en så stor makt för rättsskipningen. För utan min medverkan – och då utan att på något sätt överdriva min betydelse.... Att SVT bevakar ett fall som detta, är närmast en förutsättning för att det ska gå att få resning. (SVT Gomorron Sverige 2009-12-19) I radioprogrammet Medierna sa Hannes Råstam nyligen:

- Naturligtvis är detta raka motsatsen till rättssäkerhet. Bara tanken att journalister ska ha ett avgörande inflytande över en så allvarlig sak som felaktigt dömda är ju något fruktansvärt! Jag tycker själv att det är stötande att jag har kunnat ha det stora inflytande över flera rättsfall, som har skett. Väldigt oroande! [...]

För vårt sociala kapital, människornas tillit till varandra och samhällets institutioner, kan ett Rättsrevisionsverk vara lika viktigt som Riksrevisionsverket.  Båda dessa myndigheter ska, som Inga-Britt Ahlenius påtalat, vara direkt underställda riksdagen. Folkets makt ska balansera myndigheternas och överhetens.

/Rigmor

http://www.dn.se/debatt/material-som-kunde-fria-quick-gomdes-av-polisen-1.1062526 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gomda-uppgifter-kunde-friat-quick_4434751.svd

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1920308/gomda-uppgifter-kunde-friat-quick

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6790889.ab

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.333119-quick-begar-resning-for-flickmord

http://sydsvenskan.se/sverige/article638608/Gomda-uppgifter-kunde-friat-Quick.html

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ny-resningsansokan-for-quick-inom-kort_4438317.svd#tw_link_widget

OM GRYMHET MOT FLUGOR

I en krönika om da Costafallet i Värmlands Folkblad berättar Mats Parner hur Per Svensson vid en av de tidiga rättegångarna beskrev Thomas Allgén och Teet Härm i – jag citerar - typiskt nedsättande vändningar som korta i rocken, spensliga och feminina. Grabbar av deras sort, fortsatte Per S, brukar gilla ”att i experimentsyfte rycka benen av flugor” på skolgården.

Att vem som helst, än idag, tycker sig ha rätt att häva ur sig vilka ogrundade hemskheter som helst om de två läkarna hör till de bedrövliga konsekvenserna av den häxprocess som drivits emot dem. Jag hade aldrig träffat vare sig Teet Härm eller Thomas Allgén före skadeståndsrättegången i Attunda,  men sedan jag nu lärt känna dem en smula vet jag att  de inte på något sätt motsvarar Per Svenssons fantasier. Den som däremot gör det, i varje fall vad gäller förhållandet till flugor, är Teet Härms förföljare: Jovan Rajs. Så här skriver han i sin självbiografi ”Ombud för de tystade”:

- På sommaren åkte fru Pavlovic till sitt sommarställe och då fick jag lämna vardagsrummet och gå in i hennes kök. Det var en varm sommar med mycket flugor. Jag klämde dem mot fönsterglaset och det uppstod en massa röda och vita fläckar. Särskilt roligt var det att slå två kopulerande flugor, de var så långsamma och fläckarna efter dem blev särskilt saftiga. Jag lekte också med flugorna, ryckte av dem vingarna och studerade hur de kröp över golvet. De klarade sig länge utan vingar och kröp mycket snabbt. Sedan försökte jag riva av deras huvud eller klämma dem på magarna för att komma åt innehållet, en massa små ägg. Så gick dagarna, men då fru Pavlovic kom hem blev hon arg och krävde att jag skulle sopa golvet och även gården där alla de svarta döda flugorna låg. Och fönsterglaset fick jag tvätta av. Sedan blev jag kommenderad tillbaka till mitt vardagsrum. (Jovan Rajs och Kristina Hjertén, Norstedts 2001)

Lite senare i samma kapitel beskriver Rajs hur han avsiktligt trampar ner och dödar en groda.

/ Marianne