fredag 7 maj 2010

NARKOMANER OCH VITMYROR


Hos Nils Bejerot fanns ingen uppgivenhet. Han skötte patienter, undervisade medicinare, höll kurser för alla som var intresserade av missbruksvård, han debatterade, skrev böcker och hade en egen stor familj. Hans engagemang gällde alla missbrukare och deras anhöriga. Hans medkänsla var särskilt stor för barnen, som far illa i missbruksmiljöer. Han var vår lärare i missbruksvård och beroendesjukdomar. Redan då en legendarisk socialläkare, samhällsdebattör som sedan blev professor.

Nils Bejerot brukade dra en analogi om drogberoende och knarkande vitmyror. Vitmyrorna är i normala fall en flitig djurart. De jobbar på myrboets konstruktion, bär hem mat och sköter om myrägg som deras drottning värper.

En viss fjärilslarv utsöndrar ett sekret som vitmyror är begivna på. När de hittar en sådan larv kånkas den hem till myrboet. Jag hörde på Vetandets värld P1 en professor, specialist på myror, berätta att en del fjärilslarver själva söker sig ned i myrbon. Det lät som om larven ordnar rejvparty i stacken. Myrorna ser i syne, kivas och rör sig i trans runt larven.

När myrorna kommit över en larv gör de allt för att få den att stanna och leverera sekret för myror att lapa i sig. Myrornas verklighet förfaller. De blir så självdestruktiva att larven matas med deras myrägg. Drogleverantören växer medan undergången är nära för konsumenterna. Om man då lyfter bort larven sker ett mirakel. Myrorna tillnyktrar. Efter en stunds förvirring (abstinens) återgår de till sitt myrliv och börjar reparera förödelsen.

På motsvarande sätt, menade Nils Bejerot, kommer narkomaner till besinning och blir sig själva när man befriar dem från drogen. Låt oss lyfta bort droger ur samhället som en larv ur myrsamhället! löd Nils Bejerots budskap. Det ska vara olönsamt att hantera narkotika. Ge langarna hårdare och ekonomiskt kännbara straff! insisterade han. Den maningen gav honom ovänner i den kriminella världen. 

Bejerots behandlingsfilosofi gick ut på nolltolerans. Drogfrihet ska vara målet. Han var länge motståndare till legal förskrivning av metadon. Långtidsbehandling med metadon var att ersätta beroende av en drog med beroende av en annan opiat. På 1960-talet hade den legala förskrivningen ibland spårat ur. När metadonprogrammen senare strukturerades ändrade Bejerot inställning. Metadon kan vara ett sätt att hjälpa de beroendesjuka och deras plågade anhöriga till bättre livskvalitet.

Nils Bejerot listade fem riskfaktorer för drogberoende:

- gott om tid (alla behöver gå till jobbet)

- gott om pengar (varken soc eller anhöriga bör ge pengar villkorslöst till missbrukare)

- tillgång till drogen (sätt dit langarna)

- folk i omgivningen som använder drogen (missbruk är smittsamt)

- en tillåtande ideologi i samhället om att inneha drog till eget bruk (flumkultur)

Han polemiserade mot dem som ville lösa drogproblem genom enbart sociala och ekonomiska åtgärder. Givetvis har arbetslöshet, personlighetsstörningar, sociala problem betydelse. Men drogberoende är också en biologisk sjukdom. Beroende utvecklas om vanebildande ämnen tillförs kroppen i viss mängd under tillräckligt lång tid. Det kan ta tio år att utveckla alkoholism, det kan gå på några veckor att fastna i heroinmissbruk.

Nils Bejerot lärde oss blivande läkare att inte betrakta återfall i missbruk som misslyckande. Reumatiska sjukdomar, MS, psykossjukdomar går i skov. Så kan man även se på beroendesjukdomarna. Kommer det ett återfall - ta nya tag!

Bejerot skiljde ut epidemisk narkomani från andra former av beroende. Den typ av missbruk som Catrine da Costa hamnade i är smittsam. Unga människor drar med varandra in i missbruk. Man kan också bli läkemedelsberoende av smärtstillande behandling, (terapeutisk narkomani). Den läkemedelsberoende håller missbruket för sig själv. Tillståndet smittar inte.  Det finns därtill endemisk narkomani inom folkgrupper som inte sprids utanför gruppen. Ett exempel är somaliska män i Sverige som tuggar khat eller grupper i Latinamerika som tuggar kokablad.

Bejerot skilde på missbruk och beroende. Man kan välja att missbruka men fortfarande ha kontroll över sitt beteende. När beroende utvecklas slås viljan ut. Filosofer, religionernas förkunnare, politiker gör stort nummer av Människans Fria Vilja. Men en drogberoende människa har blivit slav under sitt beroende.

Alla som arbetat i missbruksvård eller har en närstående som är alkoholist, spel-, drog-, sekt- eller läkemedelsberoende vet hur den som är beroende ljuger, döljer, manipulerar. Drogen går före allt. Förälskelsen i drogen är starkare än kärlek till anhöriga och starkare än överenskommelser med läkare och vårdpersonal. Lögner och svek ingår i missbrukets symtombild. Den beroende har förlorat kontroll över giftbegäret. Man ska räkna med att missbrukaren kan vara manipulativ och kan redan under vårdtiden planera för sitt ”återfall”.

Behandlingen i tolvstegsprogram går ut på självkännedom och förståelse för hur viljan slås ut när suget blir driftsmässigt. Kamratstöd av någon som själv är nykter beroende är kärnan i tolvstegsprogrammen. Det handlar om en långsiktig omskolning till nyktert beteende.

I kommande inlägg ska jag berätta om hur ”de vanliga” och missbrukare lever i två avgränsade världar. Och om svårigheter att återinträda i "de vanligas värld" när man lämnar missbruket. 

Senare ska jag belysa hur även  prostituerade kvinnor (utan drogproblem) särskiljs från ”de vanliga” av en social gräns, som brukar kallas "hor-stigmat".

/Rigmor

CATRINE DROGERNAS SLAV, KANSKE ADHD

Catrine da Costa började tidigt missbruka droger. När hon var sjutton hade hon lärt sig injicera amfetamin och snart gick hon även på heroin. Då, på sjuttiotalet, visste man varken i missbruksvården eller inom forskningen att de flesta avancerade missbrukare har oupptäckta psykiatriska symtom, t ex bokstavsdiagnoser och att beroendevård måste vara multiprofessionell.

Ungefär 30.000 personer i Sverige har enligt Socialstyrelsens bedömning problematiskt narkotikamissbruk. Antalet väntas öka eftersom befolkningen växer, nya generationer använder mer narkotika, ungdomsarbetslösheten är hög, narkotika kan importeras via Internet, flyttströmmar går till och från länder där narkotika används och andelen kvinnliga narkotikakonsumenter ökar. I dagsläget är ungefär 25 % av de problematiska missbrukarna kvinnor, dvs. ca 7500. (1)

I Socialstyrelsens riktlinjer beskrivs drogberoende som ”ett psyko-biologiskt tillstånd med flera samtidiga symtom (syndrom) samt starka kulturella och sociala inslag, ofta med en multifaktoriell bakgrund.” Ideologier med förenklade synsätt och endimensionella förklaringsmodeller hjälper inte de beroendesjuka och deras närstående. (2)

I mitt perspektiv, läkarens, var Catrine da Costa grundproblem inte manssamhällets maktstrukturer utan hennes svåra narkomanisjukdom. Catrines olyckor var en följd av drogberoendet -  inte tvärt om.

Hanna Olsson hade i motsats till mig ett politiskt perspektiv på da Costafallet. Hon sa att hon fått en skärva i ögat när hon i arbetet intervjuade prostituerade kvinnor. ”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen.” Hanna Olsson ville med da Costafallet som symbol och verktyg ändra svenskarnas attityd, ändra rikets lagar, ändra polisen sätt att utreda, ändra domstolarnas sätt att döma.

I Hanna Olsson framställning var Catrine sexslav till överordnade män och ett offer för patriarkala strukturer. I själva verket var hon slav under drogerna. Hur socialt ”överordnad” gärningsmannen var som styckade och antagligen mördare Catrine da Costa vet vi inte. Det kanske var en eländig, psykiskt sjuk polsk slaktare, redan dömd för andra styckmord.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet beskriver missbrukarna som han vigt sitt liv åt att hjälpa: ”De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen.”(3) 

Det är i sådan social misär Catrine da Costa befann sig. Den sista tiden hade hon skulder till heroinlangare, uppträdde oförsiktigt, berättade för bekanta när hon tänkte lura andra missbrukare. ”Det var inte ovanligt att Catrine i påverkat tillstånd följde med män, som andra prostituerade undvek.”  Den sista våren 1984 hade Catrine da Costa blivit misshandlad, fått sjukhusvård för överdos, bott hos olika män eftersom hon var bostadslös.(4)

Idag vet vi att neurostörningar typ adhd är vanligare bland missbrukare än hos befolkningen i stort. Mer än var tredje narkoman uppskattas ha adhd. Det är ingen slump att amfetamin är en vanlig drog bland dem. Låga doser av amfetamin är gängse behandling vid adhd.

Catrines mamma har sagt att ”man kom henne aldrig riktigt nära, det fanns alltid en barriär. Hon var på något sätt bortvänd, lite av en ensamvarg. Det fans en självdestruktiv sida hos henne, hon drogs till outsiders.”(5) Det Catrines mamma säger här kan stämma med en flicka som har adhd. Pojkar med adhd brukar vara impusdrivna, hyperaktiva och ha svårt med koncentrationen. Flickor med adhd kan istället verka mentalt frånvarande. Koncentrationsstörningen ger tankekaos, som gör flickan tankspridd. Tankarna far åt olika håll eller känns som en rörig tomhet. 

Många ungdomar med adhd har upplevt ett ökat lugn när de tagit centralstimulerande droger, säger Berit Bihlar. Hon har nyligen redovisat en studie med uppföljning av tvångsomhändertagna missbrukare. De som hade adhd klarat drogfrihet bättre om de fått behandling med läkemedel.(6)

Idag hade Catrine da Costa kanske fått hjälp och behandling som inte fanns på 1980-talet.

/Rigmor

 

(1) Ur Missbruksutredningen S 2008:04

(2) Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården, 2007, s. 30

(3) Länstidningen, 2004-06-29

(4) Lindeberg, P., Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren. Fischer & Co Stockholm 1999, s. 81 ff.

(5) Olsson, H., Catrine och rättvisan, Carlssons, 1990, s. 14.

(6) SvD 2010-04-26

torsdag 6 maj 2010

CATRINE DA COSTA x 4

Allmänheten lärde känna Catrine da Costa genom Hanna Olssons texter och utsagor. Vi såg i tidningarna ett par vackra foton av Catrine da Costa, privata bilder som togs innan missbrukslivet hade tärt på hennes unga ansikte. Ofta har artiklarna illustrerats med en polisbild. De som träffade Catrine da Costa under 1984 säger att hon då inte längre var sig lik från tidningsbilderna.

Hanna Olsson har lanserat minst fyra Catrinebilder. Två av dessa stämmer någorlunda med verkligheten medan två är fantasikonstruktioner.

I. Sant är att Catrine da Costa var drogberoende (amfetamin, heroin).

II. Sant är att Catrine da Costa var prostituerad.

III. Det är inte sant är att Catrine da Costa kan gälla som en förebild i kvinnorörelsen. Hon är ingen ikon för kvinnor som försörjer sig med yrkesarbete, tar hand om sin familj, sköter sina hem. Ändå fanns det några år när Hanna Olsson och hennes vänner sa att Catrine da Costa var kvinnors ledstjärna, exempelvis vid demonstrationståget genom Stockholm den 31 maj 1991. Lika missledande är Hanna Olssons påståendet att den drogade Catrine da Costa och den enastående konstnären Käthe Kollowits liknar varandra. ”De har samma blick” fastslår Hanna Olsson. (Catrine och rättvisan, s. 9 f.) Det är hennes synvilla.

IV. Det är inte sant att Catrine da Costa var en hänsynslös barnmisshandlare. Sanktionerad av Hanna Olsson påstod Catrines knarkkamrat Marianne Seppälä under ed att Catrine hade utsatt Thomas och Christina Allgéns dotter för psykisk tortyr vid upprepade tillfällen. Varken Hanna Olsson eller Catrines anhöriga har mig veterligt försvarat henne mot dessa falska beskyllningar.

Jag kommer att reflektera över de fyra olika bilderna av Catrine da Costa.

De som var hennes verklighet: ”knarkartjejen” och ”gatflickan”.

Och så projektionerna: Varför beskrevs Catrine da Costa som alltför upphöjd och alltför avskyvärd?

 

/Rigmor

torsdag 22 april 2010

VI STÄNGER KOMMENTARSFUNKTIONEN

Vi tar nu bort kommentarfunktionen från bloggen. En koloni av kommentarer om Bjästafallet uppstod efter ett av mina inlägg. Mer än sextio kommentarer av anonyma postare har där ägnats åt en intern diskussion. Fenomenet är intressant som en illustration till mobbning och drev mot syndabockar. Men debatten om Bjästafallen ligger utanför ämnet för vår blogg. 

/Rigmor

måndag 19 april 2010

CATRINE, QUICK, OLLE - MISSBRUKETS MONSTERJAG

När Olle kom hem - berusad - blev han ursinnig”, skrev Marianne den 6 april här på bloggen. ”Jag hade förstört Skotts utställningschanser för ett bra tag framöver. Jag fick stryk – vilket jag förstod. Jag var en tålig unge som hade varit med om värre. Men när Olle grabbade tag i Skott och gav också honom ett kok stryk blev jag förtvivlad.”

Mariannes inlägg skakar och gör ont. En flicka växer upp hos sina morföräldrar i Falköping. Hon tycker särskilt mycket om morbror Olle. Jag tycker också om Olle utan att ha träffat honom. Marianne har berättat att han var hemma i skog och mark, som indianerna i mina ungdomsböcker. Djur tydde sig till Olle, Mariannes kamrater fäste sig vid honom. Olle hade ett känsligt sinne och stark fysik. Han var orädd med stillsam humor och hade trots allt anseende bland traktens vuxna.

”Trots allt” för Olle var alkoholist, periodare. På fyllan förändrades han.

Skrolla ned längs bloggen och betrakta den lilla ungen på fotot. Så mjukt hon ler mot Skott, så tätt hennes lilla arm håller runt hundens tjocka halspäls. Kan ni förstå hur store, starke, godhjärtade Olle kunde slå detta barn och utsätta henne för ”värre”? 

Nej.

Det går inte att förstå. Ändå vet vi att det hände och att liknande tragedier pågår nu. Vi vet också varför. Olle var beroendesjuk. Var tionde svensk lär ha missbruksproblem. Runt varje missbrukare räknar man med att minst fyra personer lider. En beroendesjuk människa kan bli våldsam, hallucinera, bete sig oberäkneligt. Han eller hon skapar kaos och smärta omkring sig. För närstående kan en älskad missbrukare vara övermäktig som orkanen Gudrun eller vulkanen Eyja.

”Så fort jag drack eller knarkade blev jag som en annan person. Totalt opålitlig, oberäknelig och gränslös. En aggressiv person som ständigt gjorde saker som han senare skulle ångra”, säger Wille, 35, en trebarnsfar med sambo och jobb i tv-branschen. ”Jag hade föräldrar som brydde sig, en mamma som varnade mig och som på alla sätt stöttade mig när jag i tonåren erkände att jag hade problem med droger. Jag har gått i terapi också och lagt ner massor av pengar på att lura människor runt omkring mig därför att jag vägrat inse att jag var en missbrukare.”

Han berättar om gamla knarkarkompisar från revjtiden som befinner sig i fängelse eller dött av överdoser. ”Hjärtat stannar, man kör ihjäl sig och kanske sin familj, man blir mördad eller begår självmord.” Wille älskar sin sambo och sina barn men ”så fort jag missbrukade blev jag en annan. Jag slets mellan mina två personligheter: en galet förälskad och ömsint trebarnsfar. Och en rå och cynisk missbrukare.”(DN 2010-04-11)

”Claes Borgströms stora svek”, säger Sture Bergwall från Säter, ”var att han skulle försvara mig i rätten och ändå inte sa något om hur drogad och påtänd jag var.”  

Claes Borgström låter förvirrad när han svarar. Drogad? Det hade advokaten inte märkt.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, liknar tunga missbrukare vid sektmedlemmar. ”Drogen är Guds röst och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Missbrukarsektens medlemmar lever helt avskiljda från samhället i övrigt. Även om vi rent fysiskt ser dem runt omkring oss så är de inte delaktiga i det vanliga och öppna samhällets aktiviteter. De har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet.

Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.” (Länstidningen, 2004-06-29)

Destruktiv blev Sture i sitt missbruk på Säter, både mot andra och sig själv.

Hänsynslös blev också Catrine mot sina barn och mot sin mor och syster.

Under könskrigets dagar tågade kvinnor med familj, hem och kvalificerade arbeten genom stan bärande standar med jättebilder av Catrine da Costa. Det var foton av den vackra flicka som Catrine var innan missbruket bröt sönder henne inifrån och sönderfallet blev synligt i hennes ansikte. Under bilder på Catrine ropade kvinnorna att hon var deras ”förebild”.

Det var förljuget. Kvinnorna befann sig i förnekelse. Retoriken handlade inte om den verkliga Catrine da Costa. Hon kunde inte försvara sig när hennes död blev kapad och hennes korta, sorgliga livshistoria förnekad. I nästa blogginlägg ska jag berätta hur den kapade Catrine användes.

/Rigmor

FÖRSVARAREN OCH MISSBRUKAREN

Jag hoppade till av glädje i onsdags när Claes Borgström på DN Debatt förklarade att han anmäler sig själv för insatsen som försvarsadvokat vid sex rättegångar där Thomas Quick fälldes för mord. Här frigör sig återtågshjälten ur Quickgänget!

Men suck. Så var det inte. Mitt i artikeln läste vi: ”jag vill understryka att jag inte anser att jag begått några fel när jag var hans försvarare. Jag har utfört mitt uppdrag på samma sätt som andra advokater skulle ha gjort under de omständigheter som då gällde.” Sorry Claes, din självanmälan räknas inte.

I SR Studio ett samma eftermiddag möttes advokaterna Claes Borgström och Thomas Olsson. Deras klient från förr respektive nu Sture Bergwall intervjuades på telefon. Hur ser han i efterhand på sin förre advokat Claes Borgström?

Sture Bergwall:

- Det stora sveket, som jag ser det, är att han inte såg eller ville se eller påtalade mitt narkotikamissbruk. Han såg ju mig gravt berusad och gravt påtänd men sa aldrig någonting. Det är det stora sveket.

Vad borde han ha gjort?

- Reagerat på det förstås, som min försvarare!

I det här läget ville du ju erkänna?

- Nja, det beror på. Det där är också en liten myt. Frågan är var den viljan fanns. Det här var ju någonting som skapades tillsammans med terapeuten, återgestaltning och regressionterapi som Claes Borgström lovordade i sina pläderingar. Mitt första uppdrag till Claes Borgström var: Värna min rättssäkerhet. Det gjorde han aldrig. Han svek mig grovt. Det är så jag ser det idag.

På vilket sätt svek Claes Borgström dig?

- Genom att vara passiv. Genom att inte vara ifrågasättande och så vidare.

I vilka situationer skulle han ha varit mer ifrågasättande?

- Ja bara det att när vi träffades var jag påtänd och kraftigt berusad. Bara på det ska han naturligtvis reagera.

Vad borde han ha gjort istället?

- Ifrågasatt utredningen, sitta ner med mig när förundersökningsmaterialet kom och gå igenom materialet, kritiskt granska det. Det gjordes aldrig. Aldrig någonsin. Det enda vittne han kallade under de här rättegångarna - sex dömda mord med Claes Borgström som försvarare - det enda vittne han kallade var min terapeut, Birgitta Ståhle. Inget annat vittne. Ingen annan bevisning.

När du blev ifrågasatt under den här perioden, när folk inte trodde på dig, då reagerade du ju väldigt starkt på det också?

- Jajamensan, det tillhörde Thomas Quickrollen. Oh, ja.

Tror du då verkligen det hade hjälpt om Claes Borgström hade ifrågasatt ditt erkännade?

- Ja, naturligtvis.

Men hade du inte bara bytt advokat då?
-
Det är inte alls givet.

Varför bytte du inte advokat då?

- Vi växte ju in i de här rollerna. Quickgänget var ju ett väl samlat gäng. Med ett visst antal personer som lärde känna varandra och som umgicks flitigt och så vidare. Det var inte helt lätt.

Ordet gick till Thomas Olsson:

- Jag ser det inte som att man måste anklaga någon utan mer som att man ska förklara olika saker. Som varför man aldrig berättade för domstolen att de här erkännandena grundades på bortträngda minnen som hade återvunnits i terapin. Och att de ansågs utgöra en återgestaltning av ett mord som hans pappa påstods ha begåtts på ett syskon som inte finns. Varför redovisade man inte för domstolen de här psykologiska idéerna, som bekräftade och legitimerade hans erkännanden? Det är en sådan fråga som man gärna skulle vilja ha svar på.

Claes Borgström sa:

- Dels beskrevs detta av Birgi… av terapeuten som jag minns det. Det är mer än tio år sedan nu. Men framför allt var det de uppgifter som Sture Bergwall lämnade om vissa händelser och vissa platser. Det kan ju inte ha någonting att göra med minnen som man återskapar i terapi, för det handlar ju om rent konkreta beskrivningar. Jag kunde aldrig över huvud taget tänka den tanken att när han beskriver en viss brottsplats så hänvisar det till någonting som hände honom i barndomen. Att han har ett trauma som - rätt eller fel - handlar om någonting i barndomen, det är en annan sak. Om man återskapar barndomsminnen som är falska eller sanna, det vet man att det har förekommit en hel del sådant. Men mot den bakgrunden så hade i alla fall inte jag något skäl att ifrågasätta eller tro att det hade ett samband på det sättet, så att säga.

Men i dag då?

- Nej, det är fortfarande så. Inte kan någon berätta om hur det ser ut i fjäll… i en ort i Norge, utifrån vad man har talat om i terapi…

Thomas Olsson bryter in:

- Fast det där stämmer inte riktigt, Claes. För vi har ju den här promemorian som handlar om en resa från det yttre till det inre rummet …

- Jo, men det har ju inte med hans barndom att göra, säger Claes Borgström och låter nervös.

- Jo, ni tar ju ut Sture Bergwall till en plats där liket för det här förmenta syskonet som pappan ska ha mördat skulle finnas. Och så får han rulla runt i gräset för att kunna komma åt minnen av mord som han ska ha begått. Och det där kallar polisen Seppo Penttinen för ’en terapeutisk vallning’. Alltså ni är ju inne även i den processen…

- Säg inte ’ni’ är du hygglig, inflikar Claes Borgström.

- Nej, men du var med på det här med resan från…

Det låter på dig Thomas Olsson, som att du tycker det där är flummigt?

- Ja, jag skulle nog vilja påstå att det är på gränsen till oseriöst. Man kände till hur de här erkännandena hade växt fram. Men - och det är ju ett av skälen till att man har fått resning… Nu försöker man (Claes Borgström) skapa en bild av att vi har fått resning bara därför att Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden. Det är ju inte sant! Hovrätten säger själv att det har ingen betydelse. Utan det handlar om att man har insett att erkännandena har växt fram på ett felaktigt sätt.

Ingenting är lättare än att vara efterklok. När man lever i den tiden - i den andan där seriemördare var på tapeten och man hade vissa uppfattningar om hur saker och ting hängde ihop - hur hade man agerat då? Det vet man inte. Man önskar att man hade agerat på ett annat sätt än det, som ledde till att det blev fel. Jag tycker inte det är det intressant ifall Claes Borgström har missat några larmsignaler, det intressanta är att få en förklaring till: Varför blev det som det blev?

 Ja, varför?

Den här bloggen har inte svaret men vill bidra med några pusselbitar från psykoterapins tankevärld. Så kan bilder framkallas av kollisioner och sammansmältningar när 1900-talets molniga psykologi blåste in i lagbokens hårda rätt. 

/Rigmor

FÖRNEKELSE SOM FÖRSVAR & UNDANFLYKT

Förnekelse i Bjästafallet

Ett exempel på negativa konsekvenser av förnekelse har vi nyligen sett i Bjästa. Mamman till den unge pojke som våldtog en flicka på skoltoaletten förmådde inte ta smärtan och besvikelsen över att sonen hade begått ett sådant sexbrott. Han är dömd i rättvisa domar och erkände själv på ett tidigt stadium övergreppet. Men när pojken insåg sin mammas desperata förnekelse tog han halvvägs tillbaka erkännandet.  Så här förklarade pojken varför han ville ändra sig: ”Så erkände jag och sen... Jag vet ju att mamma, hon har det ju väldigt svårt hemma med sin hälsa och… och jag har ju en till brorsa också nu... Hon tycker inte det är så kul då, att han sitter ju bara där. Och han får ju gå hos BUP nu också. Så har och... som jag, som har haft problem ju också. Han sitter ju bara inne på sitt rum och gör ingenting med mamma…” Mammans förnekelse medför att alla hennes problem är flickans, brottsoffrets fel. Hon polisanmälde våldtäkten. Hon måste ha ljugit för att sätta dit en fin pojke! Mamman inledde en mobbningskampanj mot flickan i Bjästa skola, i byn och sedan på Internet. Flickan, våldtäktsoffret, gjordes till syndabock. Hon drevs till sist bort, till en internatskola långt hemifrån. När pojken sedan våldtog en andra flicka, som också gjorde polisanmälan, fortsatte mamma i förnekelse: Flickorna ljög, de ljög på hennes son! Med en upptrappad förnekelse har mamman gjort sin son en otjänst. Det finns hjälp för unga förövare. I sådan behandling måste man först komma över förnekelsestadiet av sin gärning. Dessa pojkar förnekar nästan alltid övergreppet de dömts för. Skammen är stor över sexualbrott. De unga förrädarna är rädda att bli alldeles bortstötta.

Julie Richter arbetar med unga sexualförövare på Bärby Ungdomshem utanför Uppsala. Hon tycker att händelseutvecklingen i Bjästa tyder på att människor har dålig tilltro till den svenska rättssäkerheten. ”När man inte ens tror på en fällande dom och förmår agera därefter då är man ute på djupt vatten”, menar Julie Richter.

Där är hon inne på temat för denna blogg. År efter år har jurister och poliser på formella grunder försvarat domslut i da Costafallet och Quickfallen fastän vanligt folk anser domarna var orättvisa och orimliga.  Konsekvensen blir den som Julie Richter ser: Många tycker att domar inte är något att ta på allvar, att domar och frikännanden utfaller som i ett tombola. Då kan man förneka trots fällande dom. Jag är tillbaka vid en av mina kärnpunkter: människors tillit till myndigheter och till varandra utgör hela landets sociala kapital, vårt skydd mot korruption och segregation.

Den dömde pojken från Bjästa erkände våldtäkten. ”Men”, säger Julie Richter, ”en stor del av hans omgivning, föräldrar och kompisar, förnekade det inträffade och la skulden på de två våldtagna flickorna.” Efter reportaget i Uppdrag Granskning och debatten som följde svängde sympatierna. Den dömda pojken gick ”från att vara stöttad och uppbackad till att bli den hackkyckling som de två flickorna tidigare var”. Det är inte bra för honom. Mammans förnekelse har inte varit till stöd för pojken. Hon har tvärt om försvårat läget för sonen. (DN.SE, 2010-03-27)

Förnekelse på teatern

Förnekelsen av övergrepp på barn tar sig många uttryck. Ett av de konstigare kan man uppleva med en finklädd publik på Dramaten när Shakespeares En midsommarnattsdröm sätts upp. Denna så kallade komedi handlar om hertig Teseus. Nattetid förvandlas den gode ledaren till Oberon, älvakungen, som vill få tag i småpojkar. Teseus fru skyddar en söt mörkhyad gosse, som saknar föräldrar. Genom att gillra en fälla knäcker Teseus/Oberon sin fru. Han får en hållhake och tvingar henne att lämna ut pojken. Pjäsen slutar med en glad långdans till musik. Vad firar ensemble och publik egentligen? Jo, att förövaren Teseus, alias Oberon, lyckats lägga vantarna på ännu ett barn.

Förnekelse genom att skylla på djävulen och farliga främlingar

Demonologin, säger Lanning är den äldsta formen av kriminologi. Man förklarar då brottsliga handlingar med att gärningsmannen fallit för djävulens attacker. Djävulen anses sända demoner, som kan göra en människa förbytt. Den som nyss var god kan bli förövare. Pastorer i vissa församlingar erbjuder sig att driva demonen ur kroppen på den som har onda tankar, missriktade impulser, ovanliga sexuella tändningsmönster eller har begått brott. Att skylla på djävulen är lika praktiskt som konceptet om att endast ’stranger danger’ gäller vid sexbrott mot barn, menar Lanning. När onda handlingar förklaras med attack av djävulens demoner förenklas verkligheten. Obehaget i att någon man känner och tycker om kan vara förövare trollas bort. Istället för självrannsakan och bearbetning ska demonen drivas ut. I sådana trosläror delas tillvaron in i svart eller vitt. Människor ses som marionetter som antingen är styrda av Gud eller av djävulen. Människor själva är inte ansvariga. De ses som brickor i en biblisk kamp mellan gott och ont. Den formen av förnekelse är allvarig eftersom personer med övergreppsbeteenden tycks vara överrepresenterade inom kyrkliga samfund och i psykoterapi. I dessa förtroendeyrken kommer man nära människor som anförtror sig i ett svaghetstillstånd.

I Knutbybrotten har kvarvarande ledare bortförklarat eget ansvar för den sociala miljö, där en medlem trodde att hon mot sin vilja måste mörda två kamrater. Den ledande pastorn har kallat sig starkast och normgivande. Hon lade ändå all skuld på sin medarbetare, som hon själv värvat och utsett till sin högra hand och radarpartner. I efterhand påstås att den dömde pastorn har varit djävulens verktyg. I och med att han och barnflickan häktades har allt påståtts vara frid och fröjd. En rad brott har förutom mord och mordförsök förekommit i sektledningen: urkundsförfalskning, bluffbröllop för att lura myndigheter på pengar, övergrepp i rättssak. Två medlemmar har dömts ända upp i Högsta domstol för misshandel av ett elvaårigt barn på ett toalettgolv i Knutbyskolan. Medlemmarna uttalar ingen självkritik utan säger sig vara förföljda av djävulen via onda människor. (Knutbykonferensen, Uppsala universitet, 5 februari 2009)

Förnekelse av egna misstag bland dem som hade fel om SRA

När det står klart att några satanistsekter med barnoffer inte kunde påvisas har några debattörer velat ändra betydelsen av förkortingen ”SRA” från satanic ritual abuse till att stå för sadistic ritual abuse. Sadistiska övergrepp är brott som den häktade polischefen, de dömda i kopplerihärvan 2009 och män i deras nätverk misstänks för. Sådana glidningar i betydelse handlar om att debattörerna inte vill klargöra begreppen eller vill slippa erkänna egna misstag. Man vill kanske slippa be människor man vilselett om förlåtelse.

Chefspsykologen på Säter, Birgitta Ståhle, förtalade sin patients avlidna föräldrar i terapi, i ett opublicerat bokmanus och i vittnesmål i domstol. Birgitta Ståhle har i rättssalens offentliga handlingar beskyllt dessa oskyldiga föräldrar i Dalarna för fruktansvärda brott mot sitt barn. 

Hanna Olsson förtalade på liknande sätt de båda läkarna. Hon kände ingen av dem men beskyllde dem ändå tvärsäkert för mord i en bok, flera tidningsartiklar och muntliga framföranden. Hon beskyllde dem för mord, sexuella övergrepp och för att ha levt dubbelliv som skulle göra dem jämförbara med seriemördare, beskrivna i en rapport från engelska fängelser.

Sådant förtal med överdrifter och anklagelser är en form av brott, en form av onda gärningar. Planerade sexualbrott med uppsökande av barn på Internet, som polischefen Göran Lindberg, alias Kapten Klänning, alias ”Peter” sitter häktad för, är en helt annan form av brott. De impulsgenombrott som kom pojken i Bjästa att begå övergrepp är en tredje form av brott. Helikopterrånet i Stockholm är en fjärde form. Och så vidare.

Lucifereffekten - djävulens fel?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om det fenomen som Zimbardo kallar Lucifereffekten: Goda människor kan i extrema miljöer eller speciella situationer ändra beteende och synsätt. De kan tappa sin empati och bete sig grymt eller likgiltigt. Ger då socialpsykologer som Zimbardo och Milgram den gamla tron på djävulens inflytande delvis rätt? Nej, det finns ingen metafysisk djävul att skylla egna och andras brott  på. Så länge vi är psykiskt tillräkneliga är vi själva ansvariga. Vi bör hålla i minnet att möjligheter att bli grym eller tappa fattningen finns inom alla. 

Människor med en religion kan enas om att Gud är summan av sådant som är gott för alla. Guds väsen sammanfattas då i Den gyllene levnadsregeln: Att inte göra något mot andra, som man inte själv vill bli utsatt för. Den levnadsregeln är gemensam nämnare för de beprövade religionerna. "Resten av religionen är bara förklaringar", lär Rabbi Hillel ha sagt. 

När religiösa ledare inte nöjer sig med att förkunna Guds väsen utan även definierar djävulens egenskaper, handlar det om en återvändsgränd i religionens förgreningar eller om en sekt som inte blir långlivad. Vid en intervju i den kristna tidningen Svenska Journalen fick jag frågan om djävulen:

− Jag kan inte gå med på att det finns en personifierad ond kraft i kosmos. En unge som mobbar har en helt annan ondska inom sig än en make som slår sin fru, en pedofil som brottas med övergreppsimpuls eller en alkoholist som faller för spritdjävulen. Det goda har vi gemensamt, men det onda ska inte generaliseras. Det måste var och en tampas med på sitt sätt. (Svenska Journalen  2006−11−22)

 

Den kollektiva förnekelsen i da Costafallet och Quickfallen

En stor kollektiv förnekelse, som gäller både da Costafallet och Quickfallen, handlar om att förneka vanlig, trist missbrukssjukdom. Människor som engagerade sig i dessa rättsfall konstruerade sensationella berättelser om könskrig, seriemördare, återvunna minnen av brott, incest, styckmord. Man bortsåg emellertid från hur missbruk påverkar goda människor som Catrine, Sture och Mariannes morbror Olle så att de ändrades och kom att leva så mycket sämre liv än de egentligen ville.

/Rigmor

*http://www.rickross.com/reference/satanism/satanism1.html#conclusion

söndag 18 april 2010

ÖVERGREPP MOT BARN: FÖRNEKELSE ELLER ÖVERDRIFTER

Kenneth V. Lannings FBI-rapport om Satanic Ritual Abuse presenterades 1992. Han hade då sedan 1981 arbetat inom en FBI-enhet som utredde sexualbrott mot barn.  Rapporten är lärorik läsning, den finns på Internet.* 

Rykten om satanism, rituella övergrepp och nedgrävda barnlik flammade på 1980-talet. I USA, Sverige och andra länder gick poliser ut med spadar. Vid rättegången i Attunda berättade poliskommissarie Jan Olsson hur han och en kollega grävt i rabatter vid familjens Allgéns lantställe på en skärgårdsö. Christina Allgén hade uttolkat från sitt lilla barns mun, att där fanns Catrine da Costas huvud nedgrävt. 

Jag glömmer inte Jan Olssons ord i slutet av förhöret i Attunda: "Jag beklagar att jag varit del av ett system som gjort en sådan här sak möjlig.” 

Nej, Jan Olsson och hans poliskollega fann inga likdelar där Christina Allgén sa att de skulle finnas i hennes före detta svärföräldrars rabatt.  Lika lite, det vill säga ingenting, fann poliser i USA och andra länder, där barnvittnen fick peka ut platser där djävulssekter skulle ha hållit ritualer. Inga likdelar och heller inga andra spår, rapporterade Lannings kommission. 

FBI:s utredningar bekräftade dock att grupper som hyllar Satan existerar. De finns bland metallrockare och i marginella församlingar, som vill uppliva en asatro från vikingatiden. Men i dessa subkulturer var inte sexbrott vanligare än i andra delar av samhället. 

Lanning säger saker som stämmer väl med mina erfarenheter. För det första att människors förnekelser respektive överdrifter förvirrar och har försvårat utredningar av sexualbrott mot barn.  Lanning menar att enstaka förövare mot barn alltid har funnits mitt ibland oss och att alla samhällen har haft svårt att hantera detta faktum. I TV4 Kalla Fakta talade professor Nicklas Långström om förövarbeteenden som en biosocial variant. 1-2% av manspopulationen har ofrivilligt sexuella tändningsmönster inriktade på våld, barn, lik, djur. Unga män med den sårbarheten behöver hjälp tidigt. Annars är risken stor att de fixeras vid sexfantasier om lust i att skada och inrättar sig i ett hemligt dubbelliv. Jag har sett hur sådana en-av-hundra-män kan fungera helt normalt i sitt yrkesliv, hur de bildar familj och är trevliga mot vänner och grannar. Perversioner, som psykiatern Robert Stoller definierar som "the erotic form of hatred", levs ut parallellt, som ett hemligt sidospår.

Folk har inte svårt, konstaterar Kenneth Lanning, att tänka sig trasiga, dysfunktionella familjer där mannen är en förövare. Många har också föreställt sig hur hemliga sällskap av satanister kidnappar barn. Men att en bussig bekant - kanske en polis, en lärare, en barnläkare, en scoutledare, en pastor, en granne,  alltså en-av-oss - skulle förgripa sig på barn? Den tanken är alltför obehaglig. Den slår man ifrån sig. Det är enklast att förneka den möjligheten.

Överdrifter och förnekelser kan därför bli varandras drivkrafter. När samhället förnekar att barn verkligen utsätts för sexuella övergrepp blir motreaktionen konspirationstänkande. Det märks ju att de som har makten försvarar förövare! Så har människors förnekelse av verkliga övergrepp kommit att driva fram fantasifoster och överdrifter. Resultatet blev märkvärdigt. Medan Hanna Olsson och hennes vänner pekade ut och anklagade två oskyldiga gick de bildligt talat arm i arm med en verklig förövare, den nu häktade polischefen Göran Lindberg, kallad Kapten Klänning. 

Han har varit vår stora idol här”, sa Susanna Tellebo på Uppsala kvinnojour när Göran Lindberg gripits, misstänkt för våldtäkt på barn och andra sexualbrott. ”När han säger samma saker som vi blir det på något sätt mer sant – eftersom han är man”, menade Susanna Tellebo. (Expressen 2010-01-29)

Den dynamiska kraften mellan å ena sidan förnekelse och å andra sidan fantasifoster med överdrifter är inte svår att förstå. Men därigenom ställs höga krav på saklighet och professionalism hos dem som arbetar i samhällets rättsinstitutioner. 

/Rigmor 

http://www.rickross.com/reference/satanism/satanism1.html#conclusion

RITUELLA ÖVERGREPP OCH TERAPI

”Mer än en million amerikaner är organiserade i hemliga sekter där man dyrkar Satan!" hävdade Geraldo Rivera i en teve-show 1986. Det var inte vilka skurkar som helst som påstods ingå i dessa nätverk. Nej, det handlade om samhällets stöttepelare: storchefer, domare, lärare, läkare, präster. Förövarna fanns mitt ibland oss. På hemliga datum och klockslag kidnappade de barn, klädde sig i kåpor och utsatte barnen för sexövergrepp, ritualmord med styckning och kannibalism. Varpå de överlevande barnen fick titta på när likresterna grävdes ned. Geraldo Riveras program gjorde att ryktena om satanism och rituella övergrepp tog fart.

Berättelser om satanister och bortrövade barn började spridas 1980. Då publicerade en psykiater en fallbeskrivning som han påstod var sann. Boken Michelle remembers blev en bästsäljare. Doktor Lawrence Pazder hade fått en ung patient, Michelle Smith. I terapi fick hon minnesbilder av män i ett satanistsällskap. De utsatte henne för sexövergrepp. När doktorn väckte dessa ”bortträngda” minnen, kunde patienten se sig som ett brottsoffer och bli frisk. Och inte bara det. Michelle gifte sig med sin författardoktor. Pazders blev ett kändispar genom boken. Men då kom Michelles systrar och pappa in i bilden. De försäkrade enhälligt att Michelle aldrig varit kidnappad, inte förts bort i någon likbil, inte blivit inspärrad i den där buren med giftormar.

Men vem brydde sig om ifall de anhöriga hade rätt eller fel, om deras utsagor var sanna eller osanna? Boken var spännande och sålde som smör. Andra författare hakade på trenden. Paret Pazder vände ryggen åt Michelles anhöriga och åt hennes vänner från förr.

Geraldo Rivera och även Oprah Winfrey gjorde uppmärksammade teveprogram om satanisternas rituella övergrepp. Oprah berättade att också hon varit sexuellt utnyttjad som barn. Och nu kan vi läsa att tv-stjärnans släktingar hävdar att även Oprah narras. Kitty Keeley har skrivit en biografi om Oprah. En kusin berättar där att hon frågat Oprah: ”Varför sprider du sådana lögner?” ”För att det är vad folk vill höra, sanningen är tråkig", ska Oprah ha svarat. (Kelley, K., Oprah: A Biography, Crown, 2010)

Det må vara hur som helst med Oprahs barndom. När många på 1980-talet ”visste” hur satanister och pedofiler härjat uppstod det en marknad för självhjälp om man varit utsatt för sexövergrepp. 1988 kom Ellen Bass och Laura Davis bok The Courage to Heal: A Guide for Women Survivors of Child Sexual Abuse. Boken är tänkt som hjälp-dig-själv-terapi för kvinnor, som vet att de varit utsatta eller kanske inte minns det men ändå har varit med om övergrepp. Boken gjorde braksuccé och översattes till många språk.

Det blev också efterfrågan på psykoterapeuter som åtog sig att återvinna bortträngda minnen hos patienter. The Courage to Heal kom även ut på svenska, i översättning av Anne Marie Appelgren, en romanförfattare som inspireras av ockultism, Jung och astrologi (ICA-förlaget, 1996). När boken kom på svenska pågick Quickrättegångarna för fullt. I USA och andra länder hade emellertid vågen om satanic ritual abuse, SRA, redan kulminerat. Där hade verkligheten kommit ikapp, främst genom Kenneth V. Lannings stora FBI-utreding. 

/Rigmor