LUCIFEREFFEKTEN - FRANSK TV IMORGON

La Zone Xtreme

Det kommer en hälsning på mail från min vän i Skåne. Hon visar på på en artikel i dagens Sydsvenskan om ett kontroversiellt teveprogram i Frankrike.* Christophe Nick (bilden), teveproducent född 1958, verkar ha tagit Milgrams experiment, som jag skrev om i förra inlägget, till nya höjder. Ett sammanträffande att uppmärksamma innan jag ägnar mig åt hjältarna i det sorgliga da Costafallet.

Chistophe Nick fick idén till morgondagens program när han jobbade med en dokumentär om franska motståndsrörelsen under nazisternas ockupation. Jag vet, jag vet att några nu tänker på Godwins lag: "Nu leder Rigmors tankegångar ned i Hitlerträsket." Men den som ingående studerar övergrepp på kollektiv nivå, med medlöparnas svek och de rättrådigas kamp, kommer till diktaturernas sociala strukturer och dynamik, till sekter och gisslandraman. Professor Orlando Mella vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, förklarade vid en konferens att studiet av "extrema miljöer" är forskningsinriktning vid Samgenus, Avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning  under ledning av professor Eva Lundgren. Jag ska återkomma till detta. Experimentella studier av extrema miljöer har på grund av negativa efterverkningar vid Milgrams och Zimbardos försök inte vidare kunnat genomföras. Men nu har tydligen ett sådant projekt ändå gjorts i Frankrike. 

Man kan föreställa sig Christophe Nicks funderingar: Vilken yrkesgrupp i vår tid har motsvarande auktoritet hos allmänheten som en vetenskapsman i vit labrock hade för femtio år sedan? Svaret ger sig självt. För finns det någon gräns för hur djupt en programledare i teve kan få folk att förnedra andra och sig själva? Alltså designade Christophe Nick sin cover story som reality-teve.

Åttio personer anmälde sig i tro att de skulle delta i ett nytt koncept för teveshow, La Zone Xtreme, ”Xtremzonen”. Det handlade om en minnestävling. Deltagaren skulle övervinna sin tvekan att ge elstötar när motståndaren svarade med fel ord.  Motståndaren var i själva verket en införstådd skådespelare. Laurent Le Doyen satt i en elektrisk stol och simulerade smärta vid elstötar.

Franska tevetittar lär imorgon få se studiopubliken vråla av upphetsning.

- Höj dosen! manar den kvinnliga programledaren, Tania Young.

Folket vill se mannen i elektriska stolen plågas värre och värre.  

Christophe Nick släpper imorgon också en bok tillsammans med Michel Eltchaninoff, filosof och journalist. L' expérience extrême, (förlag Broché) kan beställas för 18 Euro. Där analyserar och kommenterar författarna experimentet.

- Den läxa vi har att lära är inte att människor är dumma utan att teve har fått en galen makt över oss, sammanfattar Christophe Nick, intervjuad i The Times.

Det finns anledning att buga för tre, säger tre, personer av de åttio. Dessa tre (fyra procent av dem som anmält intresse) hoppade av när de fick veta att uppgiften handlade om elstötar. Julien är en av de tre:

- Jag vet inget om elektricitet men det hela var äckligt. Det är svårt att säga nej. Men när jag äntligen hade fattat mitt beslut så var jag lättad. Jag mådde bra. Publiken kunde gorma så mycket den ville, det struntade jag i.

Sextiofem personer, åttio procent av de medverkande, vred upp elchocken till dödlig dos. Ingen i publiken protesterade eller lämnade föreställningen. Tevestudion urartade till en grymhetens teater, som gladiatorspel på Colosseum.

När jag googlar märker jag att mycket av mina tankar om saken redan är sagda ute i Europa, i media och på webben. Nog kände väl de flesta deltagare och studiopubliken igen upplägget från Milgrams experiment? Eller? Alla förstod väl att ingen skulle skadas, än mindre mördas i en teve-show? Eller?

Förföljelse, mobbning och efterverkningar

Hur man än tänker om Christopher Nicks projekt så kvarstår att experimentet avtäcker en otäck fenomenologi som hör till mobbning, förföljelse, tortyr. Vanliga, goda människor kan i extrema situationer förändras och begå onda handlingar. Zimbardo kallar sådana "syndafall" från empati och respekt till skadeglädje och likgiltighet för Lucifereffekten. Människor kan begå handlingar som de själv före och efteråt inte själva förstår. I det franska experiment sägs deltagarna ha fått hjälp av psykologer efteråt. Vad de gjort och upplevt får de bearbeta. Jag är ändå betänksam. Jag känner till före detta försökspersoner (i ett grannland) som verkar ha lidit obotlig psykisk skada av Milgrams experiment. En kvinna har årtionde efter årtionde gått i psykoterapi för att bearbeta att hon faktiskt vred upp elstötar till vad hon trodde var dödlig dos.  Hennes självbild har kraschat. Hon kommer inte över Milgrams kalla fakta: 

- Jag är en mördare fast mitt offer inte dog.

I arbetslivet, på skolor, bland grannar och i mediadrev kan gruppdynamik uppstå som faktiskt är ett dödsspel. Det finns inga goda slut på ett mobbningsdrama. Det händer, om än sällan, att någon tar sitt liv. Men även när alla överlever kvarstår själslig ärrbildning och följdtillstånd. För offrets del kan det vara posttraumatiskt stressyndrom, instabil självkänsla, depressioner, svårigheter i nära relationer.

För mobbare som gått för långt och inte erkänt eller bett om förlåtelse blir följderna av annan art. Man blir rädd för vittnen: "Hur kan man försäkra sig om att inte mobboffret reser sig och skvallrar? Hur man man säkra lojaliteten hos medmobbarna? Någon kan mjukna, gå till chefen, till doktorn, en pastor, polis eller terapeut och anförtro sig. Den som erkänner skuld och ånger i detta tjallar ju på mig och dig!"

I spåren av brott som inte gått att bevisa och av mobbning som förövarna "glömt" uppstår hållhakar, rädsla, bindningar. De som var med kan inte släppa varandra och gå vidare. När orättvisor, övergrepp och brott mörkläggs blir Lucifereffekten liksom permanentad. Misstro växer som röta i relationerna. Människornas förmåga till vänskap och tillit skadas.

I detta framstår tydliga paralleller till sektbeteenden i Knutbyfallet. Rädslan för "offret" syns också hos "Thomas Quickgängets" medlemmar - en grupp från sjukvård och myndigheter, som nu ogillar Sture Bergwalls tillfrisknande och resningsansökning. Även i da Costafallet har personer som drev förföljelse mot läkarna hållit samman. Man hajar till när utredande poliskommissarie Per-Åke ”Pirre” Larsson berättar hur intima vänner han och hans fru (även hon polis) förblivit med Christina Allgén och Hanna Olsson. Sedan polisparet Larsson flyttat till Nyköping sov de över hos Christina Allgén när de hade ärende till Stockholm.**

Det är fortfarande en gåta även för Per-Åke Larsson själv, att åklagare Helin begärde just honom till chefsutredare av da Costafallet. Pratsamme Larsson vittnade i Attunda:

- Jag blev väldigt konfundersam och jag säger till Helin: ”Jag har inte jobbat med våldsbrott. Jag hade alltså inte ens suttit vid ett vanligt misshandelsfall. Jag frågade: ”Varför ringer du mig?”  ”Ja”, säger Anders Helin, ”det har sin förklaring. Men jag vill att du tar ansvar.”

Per-Åke Larsson hade varit utomlands och visste när han fick uppdraget ”ingenting” om da Costafallet. Han gjorde ett antal tabbar, exempelvis rörande vittnesmålen av arkitekten Ankers och Marianne Seppälä. Larsson saknade kompetens och kände sig motarbetad av de garvade poliserna på Rotel 1, som handlägger mordutredningar. Han fick istället stöd och information av Christina Allgén och Hanna Olsson. 

 /Rigmor

Tillägg 17  mars: 

Tortyr i fransk tv-sändning är rubriken i DN. Christophe Nick säger där att försökspersonerna inte ville genomföra tortyren, ”de försökte övertyga den auktoritära personen om att de borde sluta, men de klarade inte av att göra det”.
En deltagare, med judiska farföräldrar förvånas över sig själv: ”Jag har alltid frågat mig hur de (nazisterna) kunde göra det. Hur de kunde lyda sådana order. Och där stod jag och lydde dem själv”, säger hon.

TV-producenten Christophe Nicks slutsats: ”När televisionen bestämmer sig för att missbruka makt kan den göra vad som helst med vem som helst. Den har en fruktansvärd makt.” Han drar paralleller till Stanley Milgrams experiment.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tortyr-i-fransk-tv-sandning-1.1062813  

Aftonbladet och Expressen har lagt ut en intervju med Christophe Nick och filmbitar från det franska programmet.  

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6792647.ab 

http://tv.expressen.se/Galna%2Bklipp/1.1920817/elchocker-pa-basta-sandningstid

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1921471/tv-deltagare-gav-man-elstotar-tills-de-trodde-att-han-dog 

*  http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article638250/Frankrike-skakas-av-elchocks-tv.html

Intervju ned Christophe Nick (på franska) http://www.youtube.com/watch?v=T-qPg7prQaI

**http://www.mediemordet.com/lindeberg-om-allgens-advokat.html

SYNDABOCKEN, DET FARLIGA VITTNET

I Bibeln berättas hur Aron la sina händer på en getabocks huvud. Han hjälpte byborna att symboliskt lasta över allt som betungade dem på geten. Sina skulder, sin skam, sin ånger, sin frustration, sin vrede, sitt hat, sina konflikter – allt kunde man befrias från. Syndabocken fick ta på sig allas synder. Med sparkar, stenkastning och glåpord och tjut drev gruppen gemensamt iväg sin bock med allt som var avskyvärt Djuret försvann ut i öknen.

Livet måste ju gå vidare. Meningen med syndabocksriten var att lägga gammalt groll och olösta problem bakom sig. Efter reningsriten fick de enskilda glömma eller behålla sina svåra tankar inom sig. Nu gällde det att för allas bästa hålla sams, spotta i nävarna, se framåt och jobba på.
När mörkret föll sökte sig förstås bocken tillbaks till fållan. Han hade varit med om en pärs. Men nu fick han vatten och gräs med de andra i flocken. (3 Mos.16)

När en grupp gör medmänniskor till syndabockar fungerar bara halva Arons rit. En utsatt människa kan berätta vad hon upplevt. Hur gruppens ansikten såg ut, hur det kändes att vara utpekad. En mänsklig syndabock minns vad gruppen skrek och viskade i upphetsning. När vi deltar i mobbning och förföljelse gör vi syndabocken till ett farligt vittne. Han eller hon kan berätta om vår egen brutalitet. Då blir man rädd för sin syndabock. Den får inte komma tillbaka.

Det är riskabelt att försvara en syndabock. Man drar på sig gruppens aggression.
Man tar också en risk ifall man har varit med i ett mobbargäng och sedan ångrar sig och står för det. Då kan gruppen vända sig emot en. Man kan själv bli utsatt.
Många som varit med i en mobbargrupp orkar i efterhand inte vända om. Man kanske inte fortsätter mobbningen. Men man vill inte heller erkänna sitt misstag, inte uttrycka ånger, inte be om förlåtelse och ta konsekvenserna. Man hoppas få dra sig undan, lägga locket på och gå vidare.

Under de år jag på 1980- och 90-talet gick en utbildning i psykodynamisk terapi utbröt en tankeepidemi inom mitt nya yrkesfält. Ett rykte om våld, sex och terapi spreds över västvärlden.
Jag ska berätta om det. Men klockan 10.00 fortsätter rättegången i Attunda tingsrätt och jag är på väg dit.

/Rigmor