onsdag 26 januari 2011

DRÖMPRINSEN

Det är sensommarnatt på 1970-talet och jag går jour på en akutmottagning i södra Stockholmsområdet. Det har äntligen blivit lugnt på akuten. Det finns tid att samtala med en illa utsatt kvinna, som väntar på provsvar i ett undersökningsrum. Vi kan kalla henne Carina. Hon och jag är jämnåriga, hon sitter på britsen och jag på stolen bredvid. Carina är ensam och vilsen och mår inte bra.

Hon hör till de ensammaste i världen, till dessa som kedjats vid ett drogberoende som går före allt. Drogsuget har dragit Carina från hennes föräldrar, från syskonen, från vänner, från grannar och skolkamrater. Många har velat hjälpa men Carina sviker dem. Hon ljuger, smyger, döljer. Nu vill hon inte längre träffa dem som tycker om henne, för hon vet att hon sårar och belastar dem. Carina berättar att hon har ett barn eller snarare har fött ett barn. Hennes son är omhändertagen i en främmande familj där han har det bra.

I sin narkomanisjuka har Carina visserligen kamrater, men de är olyckskamrater och lika opålitliga som hon. De är också drogslavar som lever i en värld som är nära men bredvid vår. Carina bidrar inte till andras bästa i samhället. Hon klarar inte ett fast jobb och kan inte koncentrera sig på studier.

Jag ser att Carina egentligen är vacker fast redan sliten och avmagrad. Hennes händer skakar och huden har en violett ton. Hon har urinvägsinfektion, hudinfektioner och kanske venerisk infektion.

Jag skulle vilja stoppa henne i badet, skrubba henne ren, schamponera hennes hår och köra kläderna i tvättmaskin. Men hon är inte Julia Roberts i Pretty Woman och jag är inte miljonären Richard Gere. Men läkare är jag och därför ber Carina mig om Ketogan.

- Helst en spruta, annars tabletter. Eller åtminstone några Valium?

Carina menar halvhjärtat att hon lider av njursten. En del narkomaner som jag på sjuttiotalet kommer hem till med jourläkarbil eller tar hand om på akuten är bra på att imitera symtomen vid njurstensanfall. De vet att behandlingen då är en intramuskulär injektion med den morfinlika fast starkare medicinen Ketogan. Men Carina orkar inte simulera hela spektaklet. Hon behöver avgiftas men värjer sig när jag talar om inläggning för vård.

- Om jag bara kunde träffa en pervers läkare, säger hon med en suck. Det vore drömmen!

- En pervers läkare?

- Ja, det är drömprinsen för oss. Tänk dig. Läkare får skriva ut droger på recept. Kan du förstå hur trött man blir av att jaga kunder på stritan? Trött av att alltid oroa sig: Hur ska jag få ihop pengar till nästa dos? Man stjäl grejer och säljer till någon. En del av oss skriver falska checker men framför allt säljer man sex. Snabba, skattefria pengar och ett ständigt jagande efter torskar på stan, efter fasta kunder som man ringer upp. Man måste få in stålarna, man säljer sex, säljer sex, säljer sex. Därför önskar vi pundartjejer oss ett fast förhållande med en pervers läkare. Det vore lösningen på våra problem. Drogen säkrad. Man skulle känna sig trygg, kunna tänka på annat, ha ett liv. En pervers läkare är vår drömprins.

- Men varför ska han vara pervers?

- Du fattar ju att vanliga läkare inte vill vara ihop med en tjackhora! Läkare gifter sig och får barn med tjejer som du. Men perversa torskar är ungefär som knarkare. Dom måste också ha sin grej. Det är tvång för dom. Det finns karlar som betalar för att suga på napp och bli tvättade i ändan som en bäbis. En del vill att man skäller och hunsar med dom och slår dom. Några vill krypa på golvet i hundkoppel. Andra måste ha trosor och högklackat på sig för att fungera sexuellt. En del, och dom är farliga, måste binda tjejen, rigga upp, koppla bitboll, ta stryptag och hota, dominera, domdera… you name it. Ställer tjejer som du upp på sådana kinky grejer? Nä. Men vi kan allt det där. Vi vet, vi fattar, vi ställer upp, vi hjälper dom här stackarna som är perversa. Förstår du? Dom kan inte rå för hur dom är funtade. Bara med oss kan dom vara sig själva, som dom är. Om man hade en pervers läkare skulle han få ut sina behov och jag mina. Vi är gjorda för varandra. A match made in heaven, hahaha.

Min patient Carina, Catrine da Costa, den norske statsministerns syster Ninni, chefsredaktörens dotter Lotten eller dagboksvittnet Marianne Seppälä - alla var de egentligen fina unga kvinnor. Men vem som än fastnar i drogens grepp blir förändrad. K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, jämför tunga drogmissbrukare med sektmedlemmar. Jag har nog citerat honom tidigare i bloggen och nu gör jag det igen. Drogen är som Guds röst för missbrukare. Rösten kallar och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Både sektmedlemmar och missbrukare, säger Westerberg, ”har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet. Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.”

Så länge man är fast i beroendet är det inte drogfrihet som hägrar, inte ömsesidig kärlek, inte goda relationer till barn och föräldrafamilj, inte att göra ett bra arbete i samhället. Nej, missbrukarens önskedrömmar handlar om att säkra tillgången till droger. Att få slippa eller åtminstone skjuta upp abstinensens helvete - längre än så sträcker sig inte önskedrömmarna.

För Carina och hennes olyckssystrar, framstår en pervers läkare som räddaren i nöden. Han är mannen som inte överger. Han är mannen som har allt: drogen, ombonat hem, aktning i samhället, pengar på banken. I drogdimman framstår en pervers läkare både som Frälsaren och som den Carina har tummen i ögat på.

/Rigmor


PS. 2011-03-30: LÄKAREN SOM SEXKUND

Signaturen scheele förklarar på en Internetsajt där man diskuterar da Costafallet varför läkare mer än andra yrkesgrupper komprometterar sig om de köper sex av narkomaner:

Clodius: Alltså - jag vet inte om jag har en märklig moraluppfattning, men är det så hemskt att just en läkare går till horor? Jag som patient är mest intresserad av att han ger mig god vård. Spelar det i detta samanhang så stor roll om han gått till prostituerade eller snattat ur kaffekassan?

scheele: Jag har besvarat det tidigare, men det har att göra med en läkares förskrivningsrätt. På denna tiden fanns inga centraliserade register, utan endast om apotekspersonalen fattade misstankar då de fick många narkotiska preparat från en och samme läkare till personer som hade svårt att stå still i apotekskön så hände något. Mycket dubiöst att en läkare då drog till sig misstankar med umgänge av personer med kända narkotikaproblem.

Det var rätt så vanligt att läkare "sålde" recept mot varor och tjänster. [...] // 2011-03-29 23:18

https://www.flashback.org/printthread.php?t=94865&page=318&pp=12


När min patient Carina och hennes drogberoende väninnor önskedrömde om ett bättre liv handlade det om att få hållhake på en läkare med parafili. Deras drömprins var läkare, inte direktör eller filmstjärna, för läkaren hade receptblock.

Den prostituerade kvinnan fantiserade om läkaren och hennes längtan var skräckblandad. För han hade också makt att låsa in henne. I doktorns vita rockficka fanns både recepten och intyget till tvångsvård.

Efter Catrines död tog rykten om att hon styckmördats av två perversa läkare snabbt fart bland Stockholms gatuprostituerade. I deras fantasivärld var "den perverse doktorn" redan en bekant gestalt, laddad med motstridiga projektioner.

/Rigmor