MARIANNE AHRNE RIGMOR ROBERT

Mitt foto
Marianne Ahrne är Filmregissör & författare Rigmor Robért är läkare & psykoterapeut
Visar inlägg med etikett Domen i skadeståndsmålet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Domen i skadeståndsmålet. Visa alla inlägg

lördag 20 februari 2010

KATASTROFOMRÅDEN

Jag deltog igår i en författargala till förmån för jordbävningsoffren på Haiti. Haiti är ett av de länder på jorden som står mitt hjärta närmast. I detta fattiga land finns en unik kultur, en inre rikedom som inte kan mätas i guld. Men även denna kultur riskerar nu att raseras. Det har nog inte gått en dag sedan jordbävningen utan att jag tänkt på människorna i Haiti. Men igår på författargalan kunde jag inte enbart tänka på dem. Det finns annat i mitt närområde som raserats. Som till exempel min tro på det svenska rättsväsendet. Hela den här förbannade styckmordsprocessen är ett tjugofem år långt mänskligt katastrofområde!

När jag läser de 146 sidorna i domen tycker jag att Statens inställning kan sammanfattas i en enda mening: "Vi skiter fullständigt i att läkarna är oskyldiga bara vi vinner och kan rädda vårt eget anseende!" Sådana domare och ett sådant rättsväsende kan jag inte känna respekt för.

Nu vet jag att det är lätt att på ett juridiskt plan invända mot vad jag sagt. Detta var en skadeståndsprocess och den handlade inte om skuld eller oskuld utan om de fel och försummelser som Staten begått – eller kan påstå sig inte ha begått. Rent formellt behöver domarna inte bry sig om att de en gång till sparkar på dem som ligger. Rent formellt kan de ha gott samvete. Men rent mänskligt? ALLT som leder fram till att oskyldiga människor blir utpekade som likstyckare, fråntas sina legitimationer och i praktiken döms till ett liv som pariahs måste väl för helvete vara FEL?

Jag vet också att jag tidigare i bloggen sagt att jag försöker leva efter det enkla mottot att man inte ska blanda ihop saker som ligger på olika plan. Det kan vändas emot mig när jag nu inte tycks kunna hålla isär ett brottmål och ett skadeståndsmål. Något som till exempel Ingvar Gunnarsson är bra på när han får frågan om vad han anser om läkarnas skuld. Han svarar att det vill han inte uttala sig om eftersom det var irrelevant i just den här processen.

För honom ligger läkarnas oskuld och deras rätt till skadestånd på två olika plan. För mig är de oupplösligt förbundna.

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tidningsartiklar, bloggar och kommentarer på nätet. Uppmuntrande är att allt fler människor kommit till insikt om rättsrötan i detta och ett par andra fall. Samtidigt kommer gamla myter och nytt skvaller i omlopp. Jag återkommer till detta. Men det som slår mig är att många fler än jag, oberoende av varandra, säger att denna dom och hela denna farsartade process får dem att känna att Sverige är ett land de inte längre vill leva i. Så är det. Så känner jag idag. Men vart ska man ta vägen? Jag kan bara tänka på historien om den gamle juden som efter år av ansökningar fått utresetillstånd från Ryssland. Han får träffa en tjänsteman som frågar vart han vill åka:

- Polen?

- Absolut inte.

- Frankrike?

- Nej.

- Israel?

- Inte ens det.

- Tyskland?

- Gud bevare mig, nej.

Tjänstemannen snurrar på sin jordglob som står på bordet.

- Men säg själv då, vart vill ni åka?

Juden snurrar också på jordgloben och säger:

- Har ni ingen annan?

/ Marianne


ANTIKLIMAX I ATTUNDA

Det skedde ingen samling i Attunda rättssal. Var fick jag det ifrån? Porten var låst. De höga fönstren blänkte svart på det klossiga tegeltingshuset. Vad trodde jag? Att domare, kärande, svarande, advokater,  åhörare och pressfolket skulle återses till avslutning med blommor och champagne? 

Domar avkunnas inte som presskonferens av rättens ordförande. Domar meddelas i form av kompendier på A4-papper som man köper för några hundra  av en kanslist. Det har jag ju varit med om förr. Ändå fick jag för mig något annat.

Själen hade väl på eget bevåg ställt in sig på en dag som den när Sture Bergwall beviljades resning för det första av Thomas Quickfallen. Då var jag tokglad av lättnad. En lång lååång samhällsförtrollning - en förnuftets och rättvisans istid - verkade vara över. Svea hovrätts president Fredrik Wersäll och utredande överåklagare Björn Ericson blev mina favvobyråkrater. De är människor, hurra! De solidariserar sig inte med stolleåklagaren van der Kwast. De tror inte på brottssagor från Säterklinikens terapirum. Vårt förfallna rättsväsende reser sig ur 1980- och  90-talsträsket. Normala människor har tagit över. Ämbetsmän med förnuft, kompetens och empati, hurra hurra igen!

Domen i skadeståndsmålet fick man hämta på en expedition med glaslucka innanför en annan dörr på tingshuset. I en trång korridor stod människor tysta. Några bläddrade i kompendiet. Andra talade lågt med varandra. Tevekameror filmade. Man behövde inte fråga, man förstod direkt men jag frågade ändå: 

- Vad blev domen? 

Marianne stod med den i handen, skakade bara på huvudet och grät. 

- De bryr sig inte om att läkarna är oskyldiga! De bryr sig inte...

Moses, hennes skyeterrier, hälsade mig med svängande svans. Men skojkramar som vanligt var det inte tal om. Moses är inte glad när hans matte är ledsen. 

Längst bort vid fönstret satt TT-reportern på en pall och ringde in sin rapport på mobilen. Hennes röst var den enda som lät lite uppåt.

/Rigmor 

torsdag 18 februari 2010

DOMEDAGEN

Så föll då domen – tungt som ett dråpslag. Ett dråpslag inte bara mot de två läkarna och deras anhöriga utan mot rättvisan själv. Jag har som jag tidigare sagt ingen juridisk kompetens. Jag är bara en vanlig medborgare som anser att oskyldigt anklagade människor är värda en återupprättelse. På alla plan: socialt, rättsligt, ekonomiskt. Och jag kan konstatera att den har man med hjälp av juridisk formalism slingrat sig undan. 

När jag kom ut från Attunda tingsrätt idag och hade tagit emot domen var jag, trots tidigare onda aningar, så bombad av beskedet att jag bara kunde tänka på Monsieur Séguins get. Denna novell av Alphonse Daudet handlar om en liten get som drömmer om friheten på berget. Trots sin husbondes varningar för stora stygga vargen rymmer hon från tryggheten och får en dag av salighet ute i det fria. Men när natten faller upptäcker hon i skuggorna två korta öron och en lysande blick. Det är vargen. Vargen väntar, den har inte bråttom, men till slut går den till anfall. Den lilla geten är tapper. Hon slåss ända till gryningen. Den sista meningen – en av de sorgligaste i hela den franska litteraturen – lyder: ”Hon kämpade hela natten, och sen, på morgonen, åt vargen upp henne.”

Domarna som borde ha försvarat de oskyldiga har iklätt sig vargens skepnad. Men till skillnad från den lilla geten som blir äten med hull och hår kämpar läkarna vidare! Domen kommer att överklagas. Och vi som är övertygade om deras oskuld kommer inte heller att ge oss!

/ Marianne