KATASTROFOMRÅDEN

Jag deltog igår i en författargala till förmån för jordbävningsoffren på Haiti. Haiti är ett av de länder på jorden som står mitt hjärta närmast. I detta fattiga land finns en unik kultur, en inre rikedom som inte kan mätas i guld. Men även denna kultur riskerar nu att raseras. Det har nog inte gått en dag sedan jordbävningen utan att jag tänkt på människorna i Haiti. Men igår på författargalan kunde jag inte enbart tänka på dem. Det finns annat i mitt närområde som raserats. Som till exempel min tro på det svenska rättsväsendet. Hela den här förbannade styckmordsprocessen är ett tjugofem år långt mänskligt katastrofområde!

När jag läser de 146 sidorna i domen tycker jag att Statens inställning kan sammanfattas i en enda mening: "Vi skiter fullständigt i att läkarna är oskyldiga bara vi vinner och kan rädda vårt eget anseende!" Sådana domare och ett sådant rättsväsende kan jag inte känna respekt för.

Nu vet jag att det är lätt att på ett juridiskt plan invända mot vad jag sagt. Detta var en skadeståndsprocess och den handlade inte om skuld eller oskuld utan om de fel och försummelser som Staten begått – eller kan påstå sig inte ha begått. Rent formellt behöver domarna inte bry sig om att de en gång till sparkar på dem som ligger. Rent formellt kan de ha gott samvete. Men rent mänskligt? ALLT som leder fram till att oskyldiga människor blir utpekade som likstyckare, fråntas sina legitimationer och i praktiken döms till ett liv som pariahs måste väl för helvete vara FEL?

Jag vet också att jag tidigare i bloggen sagt att jag försöker leva efter det enkla mottot att man inte ska blanda ihop saker som ligger på olika plan. Det kan vändas emot mig när jag nu inte tycks kunna hålla isär ett brottmål och ett skadeståndsmål. Något som till exempel Ingvar Gunnarsson är bra på när han får frågan om vad han anser om läkarnas skuld. Han svarar att det vill han inte uttala sig om eftersom det var irrelevant i just den här processen.

För honom ligger läkarnas oskuld och deras rätt till skadestånd på två olika plan. För mig är de oupplösligt förbundna.

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tidningsartiklar, bloggar och kommentarer på nätet. Uppmuntrande är att allt fler människor kommit till insikt om rättsrötan i detta och ett par andra fall. Samtidigt kommer gamla myter och nytt skvaller i omlopp. Jag återkommer till detta. Men det som slår mig är att många fler än jag, oberoende av varandra, säger att denna dom och hela denna farsartade process får dem att känna att Sverige är ett land de inte längre vill leva i. Så är det. Så känner jag idag. Men vart ska man ta vägen? Jag kan bara tänka på historien om den gamle juden som efter år av ansökningar fått utresetillstånd från Ryssland. Han får träffa en tjänsteman som frågar vart han vill åka:

- Polen?

- Absolut inte.

- Frankrike?

- Nej.

- Israel?

- Inte ens det.

- Tyskland?

- Gud bevare mig, nej.

Tjänstemannen snurrar på sin jordglob som står på bordet.

- Men säg själv då, vart vill ni åka?

Juden snurrar också på jordgloben och säger:

- Har ni ingen annan?

/ Marianne

EN SLÄNG AV STOCKHOLMSSYNDROM

Vid advokaternas slutpläderingar i Attunda före jul var det nästan feststämning. Advokaterna hade av vittnen fått belägg för mer än hundra fel och försummelser som statens tjänstemän begått. Alla tre domare på podiet gav intryck av att vara riktiga människor med lagmankompetens, omdöme och empati. Visserligen bestred den tidigare chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson i ett sista tal att fel eller försummelser begåtts. Men det kändes som en formalitet. Vi som följt rättegången hade lärt känna denne statens och JK:s företrädare lite grand. Han är en man med pondus, erfarenhet och inte utan humor. 

Ni hör nog hur jag låter. Besvärjande. Vädjande?

Sanningen är att jag under hela denna rättegång kämpat med en släng av Stockholmssyndrom. Så här tänker de som drabbats av den krämpan: "Det hänger på oss. Jag ska visa god vilja. Det gäller att visa att jag litar på överheten. Då kommer beslutsfattarna att bli på gott humör och låta sin nåd och mildhet lysa över oss." I de här banorna börjar gisslan tänka när ett kapardrama pågår mer än tre dagar. För att travestera en barnabön som vill bildka Högre makter:

-       Ni där uppe som haver undersåtarna kär, se till mig som liten är… Och se till Teet Härm, Thomas Allgén, Sture Bergwall och andra som blivit felaktigt dömda. Amen.

Om tio dagar faller domen i Attunda tingsrätt och jag är alltså orolig. Jag litar inte längre på att rättvisa skipas i våra domstolar. Fallet Quick som jag satt mig in i gick tack och lov till resning. Men. Om så groteska felaktigheter som där skrivits in i domslut och om något så orimligt som där framförts av psykologer tas för sakkunskap - ja, då kan vad som helst hända i namn av Svensk Rättvisa.

Mina tvivel på rättssäkerhet verkar delas av andra. En ungdomsvän och jag mailväxlar sporadiskt. Han är jurist. När jag berättat om da Costafallet svarar han:

”Temat är aktuellt. Rättsröta är ett starkt ord men jag är inte längre förvånad över att vi har nått dit i Sverige. Jag får alltmer känslan av att våra domstolar funkar som Bingolotto. Det som nu spelas upp i straffrättsmålen kan man se även i våra förvaltningsdomstolar.”

En annan vän är juridik-akademiker och kan da Costafallet utan och innan. När vi igår talade på telefon visade det sig att båda är nervösa inför domslutet. 

Det står inte bra till i en demokrati om dess domstolar uppfattas som nyckfulla. Om domslut är oförutsägbara.

- Om bara staten erkänner att det förekommit fel och försummelser är jag nöjd, säger min vän. 

- Men skadeståndet? Läkarna måste få sitt skadestånd! invänder jag. 

- Jo. Men det viktiga är att staten erkänner fel i den här instansen. Sedan kan man gå vidare.

Gå vidare? Tjugosex år har tagits av läkarnas livstid! Ska något självklart dras så omständligt, så tidsödande och även så kostsamt mätt i skattepengar?

De berättelser under ed som vi lyssnat till under tre decemberveckor återkallade en tid för 20-25 år sedan i epidemisk yra.  Förvirringen och upphetsningen grep inte bara opinionsbildare och domstolens tjänstemän utan även läkare, psykologer, skribenter och allmänheten. De flesta rycktes med. Tyvärr var inte jag något undantag.  Reportern Olle Andersson talade om ett Dæmonium, en medial kakafoni där ingen förnuftig och mothållande röst kunde höras.

Men det fanns några som höll emot. Nu kommer jag till dem.

/Rigmor