måndag 19 april 2010

FÖRSVARAREN OCH MISSBRUKAREN

Jag hoppade till av glädje i onsdags när Claes Borgström på DN Debatt förklarade att han anmäler sig själv för insatsen som försvarsadvokat vid sex rättegångar där Thomas Quick fälldes för mord. Här frigör sig återtågshjälten ur Quickgänget!

Men suck. Så var det inte. Mitt i artikeln läste vi: ”jag vill understryka att jag inte anser att jag begått några fel när jag var hans försvarare. Jag har utfört mitt uppdrag på samma sätt som andra advokater skulle ha gjort under de omständigheter som då gällde.” Sorry Claes, din självanmälan räknas inte.

I SR Studio ett samma eftermiddag möttes advokaterna Claes Borgström och Thomas Olsson. Deras klient från förr respektive nu Sture Bergwall intervjuades på telefon. Hur ser han i efterhand på sin förre advokat Claes Borgström?

Sture Bergwall:

- Det stora sveket, som jag ser det, är att han inte såg eller ville se eller påtalade mitt narkotikamissbruk. Han såg ju mig gravt berusad och gravt påtänd men sa aldrig någonting. Det är det stora sveket.

Vad borde han ha gjort?

- Reagerat på det förstås, som min försvarare!

I det här läget ville du ju erkänna?

- Nja, det beror på. Det där är också en liten myt. Frågan är var den viljan fanns. Det här var ju någonting som skapades tillsammans med terapeuten, återgestaltning och regressionterapi som Claes Borgström lovordade i sina pläderingar. Mitt första uppdrag till Claes Borgström var: Värna min rättssäkerhet. Det gjorde han aldrig. Han svek mig grovt. Det är så jag ser det idag.

På vilket sätt svek Claes Borgström dig?

- Genom att vara passiv. Genom att inte vara ifrågasättande och så vidare.

I vilka situationer skulle han ha varit mer ifrågasättande?

- Ja bara det att när vi träffades var jag påtänd och kraftigt berusad. Bara på det ska han naturligtvis reagera.

Vad borde han ha gjort istället?

- Ifrågasatt utredningen, sitta ner med mig när förundersökningsmaterialet kom och gå igenom materialet, kritiskt granska det. Det gjordes aldrig. Aldrig någonsin. Det enda vittne han kallade under de här rättegångarna - sex dömda mord med Claes Borgström som försvarare - det enda vittne han kallade var min terapeut, Birgitta Ståhle. Inget annat vittne. Ingen annan bevisning.

När du blev ifrågasatt under den här perioden, när folk inte trodde på dig, då reagerade du ju väldigt starkt på det också?

- Jajamensan, det tillhörde Thomas Quickrollen. Oh, ja.

Tror du då verkligen det hade hjälpt om Claes Borgström hade ifrågasatt ditt erkännade?

- Ja, naturligtvis.

Men hade du inte bara bytt advokat då?
-
Det är inte alls givet.

Varför bytte du inte advokat då?

- Vi växte ju in i de här rollerna. Quickgänget var ju ett väl samlat gäng. Med ett visst antal personer som lärde känna varandra och som umgicks flitigt och så vidare. Det var inte helt lätt.

Ordet gick till Thomas Olsson:

- Jag ser det inte som att man måste anklaga någon utan mer som att man ska förklara olika saker. Som varför man aldrig berättade för domstolen att de här erkännandena grundades på bortträngda minnen som hade återvunnits i terapin. Och att de ansågs utgöra en återgestaltning av ett mord som hans pappa påstods ha begåtts på ett syskon som inte finns. Varför redovisade man inte för domstolen de här psykologiska idéerna, som bekräftade och legitimerade hans erkännanden? Det är en sådan fråga som man gärna skulle vilja ha svar på.

Claes Borgström sa:

- Dels beskrevs detta av Birgi… av terapeuten som jag minns det. Det är mer än tio år sedan nu. Men framför allt var det de uppgifter som Sture Bergwall lämnade om vissa händelser och vissa platser. Det kan ju inte ha någonting att göra med minnen som man återskapar i terapi, för det handlar ju om rent konkreta beskrivningar. Jag kunde aldrig över huvud taget tänka den tanken att när han beskriver en viss brottsplats så hänvisar det till någonting som hände honom i barndomen. Att han har ett trauma som - rätt eller fel - handlar om någonting i barndomen, det är en annan sak. Om man återskapar barndomsminnen som är falska eller sanna, det vet man att det har förekommit en hel del sådant. Men mot den bakgrunden så hade i alla fall inte jag något skäl att ifrågasätta eller tro att det hade ett samband på det sättet, så att säga.

Men i dag då?

- Nej, det är fortfarande så. Inte kan någon berätta om hur det ser ut i fjäll… i en ort i Norge, utifrån vad man har talat om i terapi…

Thomas Olsson bryter in:

- Fast det där stämmer inte riktigt, Claes. För vi har ju den här promemorian som handlar om en resa från det yttre till det inre rummet …

- Jo, men det har ju inte med hans barndom att göra, säger Claes Borgström och låter nervös.

- Jo, ni tar ju ut Sture Bergwall till en plats där liket för det här förmenta syskonet som pappan ska ha mördat skulle finnas. Och så får han rulla runt i gräset för att kunna komma åt minnen av mord som han ska ha begått. Och det där kallar polisen Seppo Penttinen för ’en terapeutisk vallning’. Alltså ni är ju inne även i den processen…

- Säg inte ’ni’ är du hygglig, inflikar Claes Borgström.

- Nej, men du var med på det här med resan från…

Det låter på dig Thomas Olsson, som att du tycker det där är flummigt?

- Ja, jag skulle nog vilja påstå att det är på gränsen till oseriöst. Man kände till hur de här erkännandena hade växt fram. Men - och det är ju ett av skälen till att man har fått resning… Nu försöker man (Claes Borgström) skapa en bild av att vi har fått resning bara därför att Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden. Det är ju inte sant! Hovrätten säger själv att det har ingen betydelse. Utan det handlar om att man har insett att erkännandena har växt fram på ett felaktigt sätt.

Ingenting är lättare än att vara efterklok. När man lever i den tiden - i den andan där seriemördare var på tapeten och man hade vissa uppfattningar om hur saker och ting hängde ihop - hur hade man agerat då? Det vet man inte. Man önskar att man hade agerat på ett annat sätt än det, som ledde till att det blev fel. Jag tycker inte det är det intressant ifall Claes Borgström har missat några larmsignaler, det intressanta är att få en förklaring till: Varför blev det som det blev?

 Ja, varför?

Den här bloggen har inte svaret men vill bidra med några pusselbitar från psykoterapins tankevärld. Så kan bilder framkallas av kollisioner och sammansmältningar när 1900-talets molniga psykologi blåste in i lagbokens hårda rätt. 

/Rigmor