I en krönika om da Costafallet i Värmlands Folkblad berättar Mats Parner hur Per Svensson vid en av de tidiga rättegångarna beskrev Thomas Allgén och Teet Härm i – jag citerar - typiskt nedsättande vändningar som korta i rocken, spensliga och feminina. Grabbar av deras sort, fortsatte Per S, brukar gilla ”att i experimentsyfte rycka benen av flugor” på skolgården.
Att vem som helst, än idag, tycker sig ha rätt att häva ur sig vilka ogrundade hemskheter som helst om de två läkarna hör till de bedrövliga konsekvenserna av den häxprocess som drivits emot dem. Jag hade aldrig träffat vare sig Teet Härm eller Thomas Allgén före skadeståndsrättegången i Attunda, men sedan jag nu lärt känna dem en smula vet jag att de inte på något sätt motsvarar Per Svenssons fantasier. Den som däremot gör det, i varje fall vad gäller förhållandet till flugor, är Teet Härms förföljare: Jovan Rajs. Så här skriver han i sin självbiografi ”Ombud för de tystade”:
- På sommaren åkte fru Pavlovic till sitt sommarställe och då fick jag lämna vardagsrummet och gå in i hennes kök. Det var en varm sommar med mycket flugor. Jag klämde dem mot fönsterglaset och det uppstod en massa röda och vita fläckar. Särskilt roligt var det att slå två kopulerande flugor, de var så långsamma och fläckarna efter dem blev särskilt saftiga. Jag lekte också med flugorna, ryckte av dem vingarna och studerade hur de kröp över golvet. De klarade sig länge utan vingar och kröp mycket snabbt. Sedan försökte jag riva av deras huvud eller klämma dem på magarna för att komma åt innehållet, en massa små ägg. Så gick dagarna, men då fru Pavlovic kom hem blev hon arg och krävde att jag skulle sopa golvet och även gården där alla de svarta döda flugorna låg. Och fönsterglaset fick jag tvätta av. Sedan blev jag kommenderad tillbaka till mitt vardagsrum. (Jovan Rajs och Kristina Hjertén, Norstedts 2001)
Lite senare i samma kapitel beskriver Rajs hur han avsiktligt trampar ner och dödar en groda.
/ Marianne
.jpg)
.jpg)
Inlägg
