OSANNINGAR ÄR INTE ALLTID LÖGNER

Människor skriver memoarer. De berättar selektivt och återger ibland händelser som aldrig ägt rum. Ta exemplet Binjamin Wilkomirski. 1995 gav han ut boken Bruchstücke. Han berättar där att han är jude, född i Riga 1939 och att han med föräldrarna fördes till koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz. Efter kriget hade han kommit till Schweiz och adopterats av ett läkarpar. En del kritiker reagerade mot att våldsbeskrivningar var så otäcka och detaljerade. Några talade om våldspornografi. Men Bruchstücke blev en internationell bästsäljare, översatt till olika språk, prisbelönt och jämförd med vittnesmål av Elie Wiesel, Anne Frank, Primo Levi. Wilkomirski for land och rike runt, föreläste om lägerlivets plågor och hur han överlevt. Tillsammans med sin terapeut föreläste han också om den traumaterapi, som hjälpt honom att minnas.

En schweizisk journalist, vars föräldrar överlevt koncentrationslägren, anade att något i Wilkomirskis barndomsbiografi inte stämde. Han gjorde efterforskningar och det visade sig att Wilkomirski var född 1941, i den schweiziska staden Biel av en ensamstående mamma. Han hade adopterats av läkarparet i Zürich och hade haft samma modersmål och dialekt som klasskamraterna. Koncentrationslägren hade Wilkomirskis bara besökt som turist i vuxen ålder.

Hade Wilkomirski ljugit till dess han trodde sig själv? Ibland, säger minnesforskaren Elisabeth Loftus, kan den som avsiktligt ljuger övertyga sig själv om att påhitten är självupplevd sanning.

”Berättelsen kan då skapa minnen istället för tvärt om. Det sägs att vi är summan av våra minnen. Men trettio års forskning om minnet i allmänhet och minnesförvrängningar i synnerhet har lärt mig att man också kan vända på saken. Vår identitet må ha formats av våra minnen men våra minnen formas också av dem vi är. I minnet finns summan av vad vi har tänkt, vad vi tror och vad andra har berättat för oss. … Man kan säga att vi ständigt återuppfinner våra minnen. I detta blir vi med tiden personer som delvis är skapade av våra egna fantasier.” (Elizabeth Loftus, 2003)

Jag funderar på vad Loftus säger och undrar hur Christina Allgén numera minns sin livshistoria och ser på sig själv. Men än mer undrar jag vilka äkta och vilka konstruerade minnen Christinas och Thomas Allgéns nu vuxna dotter har. Har mamman och hennes vänkrets från 1980-90-talet bibringat flickan falska minnen som hon idag själv tror på?

Trodde dagboksvittnet Marianne Seppälä själv på de ”minnen” av Catrine, som hon läste upp från sin anteckningsbok i rättssalen?
Jag undrar också vilka minnen Anne-Catherine Härms föräldrar har. Har de omformats?

Och vilka minnen har Jovan Rajs och hans hustru av den unge medarbetare som han förtalade? Paret Rajs spekulerade tillsammans om de ogärningar, övergrepp och styckmord som de tänkte sig att läkarna kunde ha begått.

Hanna Olsson kände inte Catrine da Costa. Hon drev ett politiskt projekt. Hennes teorier illustrerades perfekt med bilden av två läkare som styckmördar en prostituerad kvinna. Enligt Hanna Olssons idé om ”könsmakt” kan mäktiga män mörda fattiga kvinnor i underläge.

I söndags visade TV4 Kalla Fakta ett reportage om nätverk av välbeställda män med parafili i form av sexuell sadism.* Dessa män fiskar efter offer på chattsajter där barn och ungdomar samspråkar. Som jägare studerar och lär känna bytesdjurets beteende vet dessa män hur man smyger sig på och fångar in ett barn. Flickan utnyttjas som sexobjekt. Männen är likgiltiga för att flickan blir skadad och märkt, kanske förstörd för livet. Dessa män söker barn som är tillräckligt stora för att läsa, skriva, svara via bildskärmen, tillräckligt stora för att lockas med pengar och presenter och smickras med uppskattande ord, skrämmas lite lagom till lydnad och uppmanas att akta sig så att inte någon vuxen får veta.

Sådana övergreppsbrott kan tyckas bekräfta en könsmaktsordning, som Hanna Olsson talade om innan internet fanns. För hur kan några män få kickar av att plåga, skrämma, äckla en hjälplös flicka?

Hela svenska folket och alla andra folk är eniga om att dessa män begår de mest avskyvärda brott. Förövarna själva skulle antagligen hålla med ifall det var deras egna döttrar som utsattes för övergreppen.

Om man då offentligen anklagar någon oskyldig för så avskyvärda brott och därmed förstör hans liv - har man själv då gjort sig skyldig till brott, till övergrepp?

Ingen av dem som utpekat läkarna steg i Attundarätten fram som en återtågshjälte.

Om de lever i förnekelse ”får” det inte, ”kan” det inte vara sant att läkarna är oskyldiga.

I Quickfallen erkände den tungt drogade patienten mord efter mord som gick till rättegångar och domar. I domarna, som är offentliga handlingar, räknas ett antal män upp som medbrottslingar vid styckmord. Däribland Sture Bergwalls äldre bror. Brodern hördes aldrig i rätten och har själv inte vetat att han i offentlig handling står som medhjälpare vid mord. Syskonen Bergwalls döda föräldrar, hedervärda människor som levde i Dalarna, påstås i offentliga domar och psykologers utlåtanden ha varit grymma förövare mot sitt barn.

Så felaktiga juridiska texter och psykologiska intyg kan givetvis inte sopas under mattan för att rädda ansiktet på personer som deltog i missgreppen.

Jag känner inte skadeglädje utan tacksamhet för att inte jag är i Säterkollegornas sits. Vi vet från Zimbardos, Milgrams och andras socialpsykologiska forskning att i extrema situationer eller extrema miljöer kan vanliga människor i god tro begå onda eller felaktiga handlingar.

Det kunde vara jag, det kunde vara du som hamnat i Säterpersonalens eller någon annan i Quickgruppens sits. Så varför har ingen av dem ännu gjort en pudel, erkänt sitt misstag, uttryckt ånger och tagit avstånd från spektaklet? Den som gör så kan räkna med applåder, beröm och förståelse.

Haken är nog att den som erkänner egna fel i Quickfallen automatiskt lämnar ut andra i gruppen. Den som tvekar frågar sig:

-       Är jag beredd att dra på mig fiendskap från dem? Är jag en svikare då? Kan de skada mig ifall de vänder sig emot mig?

Det behövs inga direkta hållhakar. Sådana överväganden räcker för att man ska tystna.

 Elisabeth Loftus menar att kunskapen om människans minne kan minska riskerna för falska anklagelser, falska erkännanden, falska vittnesutsagor. Nyttan är uppenbar för den som blir oskyldigt anklagad och för hans eller hennes anhöriga. Men hela samhället vinner på fördjupad kunskap om minnet. För när fel personer fängslas kommer de skyldiga undan och kan i värsta fall begå fler brott.

Kunskap om människans minne är viktig långt utanför domstolarnas sfär. Loftus har engagerat sig för terapipatienterna som bibringades en övertygelse om att de hade ”bortträngda minnen” av barndomstrauman och att sådana hemska minnen bör grävas upp. Patienter har manats att konfrontera sina chockade anhöriga med anklagelser som byggde på tydning av drömmar, ”symboliska” symtom och ”regressioner”.

Patienter skadas av terapi som pekar bort från de verkliga orsakerna till problemen. Terapin hindrar då patienten från att söka professionell hjälp som leder till bättring.

Även psykiatrin och psykoterapin tog skada genom floran av oseriösa läror om minnet. När löjets skimmer föll över minnespsykologin försämrades psykiatrins anseende. Många begåvade läkare valde hellre andra specialiteter.

Och slutligen: om systemet godtar vilka anspråk som helst på att bli behandlad som offer, då förtunnar och trivialiserar man de verkliga offrens upplevelser, vilket ökar deras lidande och utsatthet.

/Rigmor

Ref. 

TV4: Kalla fakta del 9 av 12. Programmet berättar om den dolda värld av män med makt som får en kick av att ha sex med personer som farit illa. Reporter Ulla Danné har träffat en flicka som berättar om de sexnätverk som samlar bland annat direktörer och kommunalråd.

Elisabeth Loftus

-       Memory Faults and Fixes, Issues in Science and Technology, Summer 2002, s. 50, pp 41-50

-       Make-Believe Memories, Am. Psychologist, Nov 2003, s. 872

OM GRYMHET MOT FLUGOR

I en krönika om da Costafallet i Värmlands Folkblad berättar Mats Parner hur Per Svensson vid en av de tidiga rättegångarna beskrev Thomas Allgén och Teet Härm i – jag citerar - typiskt nedsättande vändningar som korta i rocken, spensliga och feminina. Grabbar av deras sort, fortsatte Per S, brukar gilla ”att i experimentsyfte rycka benen av flugor” på skolgården.

Att vem som helst, än idag, tycker sig ha rätt att häva ur sig vilka ogrundade hemskheter som helst om de två läkarna hör till de bedrövliga konsekvenserna av den häxprocess som drivits emot dem. Jag hade aldrig träffat vare sig Teet Härm eller Thomas Allgén före skadeståndsrättegången i Attunda,  men sedan jag nu lärt känna dem en smula vet jag att  de inte på något sätt motsvarar Per Svenssons fantasier. Den som däremot gör det, i varje fall vad gäller förhållandet till flugor, är Teet Härms förföljare: Jovan Rajs. Så här skriver han i sin självbiografi ”Ombud för de tystade”:

- På sommaren åkte fru Pavlovic till sitt sommarställe och då fick jag lämna vardagsrummet och gå in i hennes kök. Det var en varm sommar med mycket flugor. Jag klämde dem mot fönsterglaset och det uppstod en massa röda och vita fläckar. Särskilt roligt var det att slå två kopulerande flugor, de var så långsamma och fläckarna efter dem blev särskilt saftiga. Jag lekte också med flugorna, ryckte av dem vingarna och studerade hur de kröp över golvet. De klarade sig länge utan vingar och kröp mycket snabbt. Sedan försökte jag riva av deras huvud eller klämma dem på magarna för att komma åt innehållet, en massa små ägg. Så gick dagarna, men då fru Pavlovic kom hem blev hon arg och krävde att jag skulle sopa golvet och även gården där alla de svarta döda flugorna låg. Och fönsterglaset fick jag tvätta av. Sedan blev jag kommenderad tillbaka till mitt vardagsrum. (Jovan Rajs och Kristina Hjertén, Norstedts 2001)

Lite senare i samma kapitel beskriver Rajs hur han avsiktligt trampar ner och dödar en groda.

/ Marianne

MYTER OCH VANFÖRESTÄLLNINGAR

Signaturen Gunillas kommentar till Rigmors inlägg "TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR" visar att hon hör till dem som fortfarande lider av gamla myter och vanföreställningar. ”Damen i den vackra Östermalmsvåningen visade att Lindeberg skriver manipulativt,” säger hon. Tja, det är ett påstående utan vidhängande bevis av någon som själv ägnar sig åt manipulationer. Jag hänvisar i stället till professor Anders Agell som arbetade med fallet i fem år och som vid ett möte i Uppsala strax före sin död sa att Per Lindebergs bok är fullständigt tillförlitlig vad gäller fakta. Agell hade då själv gått igenom hela fallet, inklusive slasken. En förutsättningslös, metodisk undersökning av en hög jurist som resulterade i hans skrift ”Anatomin av en häxprocess”. Där skriver han bland annat:

- Bevisvärdet av det som åberopats mot läkarna är idag så obefintligt att det inte finns – och knappast någonsin har funnits – vad som på juridiskt språk kallas ”skälig anledning” till misstanke för att de skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp; än mindre att de skulle ha mördat henne. Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” ligger fullständigt utom räckhåll.

Jag skulle också vilja citera Anders Agells slutord i skriften, inte speciellt med adress till Gunilla utan mer till domarna i Attunda tingsrätt och alla de instanser som föregått den.

- I det gamla rådhuset i Tallinn, uppfört i början av 1400-talet, fanns en uppmaning till de medeltida domarna som lyder ungefär som följer: ”Ni som här skall fullgöra Ert ämbete som domare, lägg bort personlig vrede, inställsamhet och irritation. Fördela vad som är rätt eller orätt med samma mått som Ni vill skall tillämpas på era egna gärningar på den yttersta dagen.

Denna domarregel är tänkvärd i ett så formalistiskt rättssystem som det svenska.

Till den yttersta dagen bör inte Thomas och Teet hänvisas att vänta på upprättelse. Så länge har heller inte det svenska rättsväsendet råd att vänta.

Så långt Agell. Men ”retournons à nos moutons” (låt oss återvända till våra får) som det franska ordstävet lyder. Gunilla återvänder i varje fall med en dåres envishet till myten om att Teet Härm skulle vara seriemördare och har också den dåliga smaken att än en gång ifrågasätta Teet Härms första hustrus fyra gånger utredda och fyra gånger konstaterade självmord.

I sitt vittnesmål i Attunda tingsrätt berättar Jan Olsson - f.d. kriminalkommissarie och chef för gärningsmannaprofilgruppen - att han gjorde den sista rekonstruktionen av självmordet i Teet Härms lägenhet tillsammans med Jovan Rajs. Jan Olsson berättar:

- Vid rekonstruktionen framgick det ganska klart att det stämde vad Teet Härm hade berättat, och själva förloppet skulle kunna stämma med ett uppsåtligt självmord.

Vi satte oss sedan, Jovan Rajs och jag på sängen, när det var slut. Då sa han: "Det här är inget brott."

Det tillfället kommer jag så väl ihåg. Det var enda gången som han visade någon sorts tvekan.

Jag vill också tillägga en annan sak. På nätet susar det runt allehanda teorier om att man inte kan hänga sig från en sänggavel eller från låg höjd – så som Teet Härms hustru hade gjort. Jag kan av egen erfarenhet intyga att det är fullt möjligt. I juni 1988 gjorde jag två självmordsförsök, båda genom hängning. Orsaken var förtvivlan i kärlek, men jag var för övrigt vid mina sinnens fulla bruk. Efter det första försöket hamnade jag genom en klok läkares försorg på en låst avdelning på Långbro. Rummet var i stort sett självmordssäkert. Fönstret kunde bara öppnas nedtill med en springa stor nog att släppa igenom en snok, i taket fanns inga krokar och i papperskorgen ingen plastpåse. Sänggaveln var förspikad med en masonitskiva. Men på var sida av den fanns c:a tio centimeter naket rör. Eftersom jag tycktes så lugn och stillsam hade man låtit mig behålla min privata kimono med skärp. När min vakt – helt emot reglementet – gick för att ta sig en kopp kaffe slog jag snabbt en snara av skärpet (jag hade övat tidigare!), fäste det i röret på sänggaveln och kastade mig bakåt från mycket låg höjd. Det svirrade till i hjärnan och blev svart. Ingen smärta, inga kvävningskänslor. Det gick blixtsnabbt.

På nätet påstår någon att man vid hängning från låg höjd drabbas av kvävningskänslor och då försöker göra sig fri med hjälp av händerna. Men den som säger något sådant har inte tagit med i beräkningen att en person som vill ta livet av sig kan vara mycket beslutsam. Han eller hon lutar sig inte lojt bakåt eller nedåt i sin snara. Man kastar till med huvudet som väger en hel del. Det räcker fint! Personligen blev jag räddad av en slump – någon kom förbi som inte bort göra det men som jag är mycket tacksam mot idag. Hade han inte kommit, skulle jag inte kunnat berätta det här för er nu.

/ Marianne

MARGIT NORELLS TERAPIMYT UR PLEROMA

Ett tankemoln steg på 1980-talet upp över USA och spreds som med vinden. Det var en terapimyt om satanism, sexbrott och bortträngda minnen. Tankemolnet kom ur något jag kallar pleroma. Termen är lånad från gnostikerna. En gnostiker lever för sin tro men föraktar den fysiska verkligheten. Fakta och bevis? Pah! Gnostiker litar till uppenbarelser. Gnostikern får sina insikter direkt från pleroma, eonernas fullhet hos Gud. Där flödar en absolut kunskap. Där ska bokstäver tydas på tvärs, som koder och mystik. Inte läsas längs med, som i berättelser eller bruksanvisningar. Ty gnostikern skådar in i en bakgrundsvärld, osynlig för oss andra. Ur denna synvinkel har gnostiker allt sedan hellenistisk tid haft häpnadsväckande historier att delge oss.

1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då.

Margit Norell är okänd för allmänheten. Men det borde hon inte vara. För inom den svenska bortträngda-minnen-rörelsen var denna ampra dam en guru. Hon var född 1914 och levde till 2005.  Sex av hennes lärjungar skrev 1999 en antologi, Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori (Carlsson Bokförlag). Margit Norell har inte publicerat mycket men i den boken skriver hon ett kort förord. Samtliga skribenter bugar för henne som sin gemensamma handledare. Handledarkulturen inom psykoterapin är för övrigt ett socialt fenomen bortom insyn. En het potatis som borde granskas och problematiseras.

Margit Norell, född Quensel, var psykoanalytiker men också en rebell. På 1960-talet bröt hon sig ur den psykoanalytiska föreningen. Hon tog initiativ till en ny förening för ”holistisk” psykoanalys. Sedemera bröt hon upp även från den. Margit Norells aversion mot freudianer verkar ha fortplantats till hennes lärjungar. De skriver: ”Medan Freud står för en konserverande och desillusionerad människosyn och samhällssyn kan objektrelationsteori vara ett alternativ för den som söker en annan djupgående förståelse.” Boken igenom upprepas detta tal om ”djup” och ”djupgående”. Idag ligger Margit Norells och Birgitta Ståhles outgivna bokmanus om ”seriemördaren” Thomas Quick på åklagarnas skrivbord. Thomas Quick finns inte mer. Sture Bergwall har blivit sig själv igen. Hans första resning är beviljad och ytterligare sju morddomar väntar på att rivas upp. Några skrattar andra vill gråta    :´´(  över hur det blev.

I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christiansson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus. Margit var gift med prästen och folkbildaren Curt Norell. Trots sin kristna förankring - eller kanske just därför - var Margits huvud fyllt av funderingar om perversioner, seriemord, incest, multipla personligheter och annat ruggigt. Margit Norell kallade sin psykodynamiska terapivariant för ”objektrelationsteori”. Namnet var hämtat från den engelske barnläkaren Donald W. Winnicott som utgår från mor-barn-symbiosen i livets början. Winnicott tyckte om att soliga söndagar flyga ballong över Englands kullar. Han var vän till en av mina vänner. Jag tänker att denne sympatiske barnläkare, som dog 1971 skulle vända sig i graven om han bara visste! För hur kunde Norellgänget göra svart ockultism om våld och sex av Winnicotts jordnära psykologi om barns anknytning, mognadssteg och frigörelse från sina mammor? Förklaringen är tankeepidemin eller rättare sagt tankepandemin.

1980 skrev en psykiater, Lawrence Pazder, en spännande bok om en patient. För lekmän verkade doktorns fallbeskrivning vara på riktigt. Boken hette Michelle Remembers. Där framställs terapisamtal som vore de samtidigt kriminalgåtor. Psykiatern återuppväcker minnen hos Michelle. Hon vet inte själv att en sekt av perversa män har utsatt henne för rituella övergrepp.

Boken gjorde knallsuccé och författardoktorn gifte sig med Michelle. Deras bok blev upptakt till en ny litterär genre. En annan terapeut, Torey Hayden är rik och berömd genom sin bok Spökflickan (1991) och dess uppföljare. Storsäljare blev också The Courage to Heal (1988) av Ellen Bass & Laura Davis. På Amazon.com finns många boktitlar på temat ”överlevare” efter sexövergrepp med incest och satanism. Remembering Satan: A Tragic Case of Recovered Memory av Lawrence Wright, Suffer the Child av Judith Spencer…

Journalisten och idéhistorikern Patrik Nyberg har gjort mig uppmärksam på en tidskrift Spegeln. I åratal har man där fokuserat bortträngda minnen, incest, satanism. Det finns numera sajter på Internet där människor delar sina erfarenheter, läsefrukter och tankar om återuppväckta minnen av hemskheter.

Så sent som 2005 utkom en svensk bok med alla genrens motiv: Under skalet - vem kan glömma, men vem vill minnas? (Carlssons) av pseudonymen Linnéa Lilja. 

Berättelsen verkar inspirerad av da Costafallet. Förlaget skriver: ”En berättelse om hur man lyckas överleva en uppväxt fylld av fasa. Fadern var hängiven medlem i en sektliknande grupp som ägnade sig åt riter efter bl. a. bibliska motiv. Riterna bestod av infantila lekar där man styckar och skändar lik, utövar nekrofili och kannibalism. Fadern var lägst i rang och tog igen sin underlägsenhet på dottern som fick ’trösta’ honom.” I förordet tackar författaren för stöd från - gissa vem!

”Jovan Rajs har genom sitt tålamod och sin omtanke stöttat mig när han i sin profession kritiskt granskat min berättelse och mina bilder. Otaliga gånger har han hjälpt mig att förstå att jag inte håller på att tappa förståndet".

Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast är inte ensamma om att ha byggt åtal på brott-i-pleroma. Detsamma gjorde en åklagare i Södertälje, en i Umeå, en i Helsingborg. I de tre senare fallen gällde åtalen sexövergrepp mot barn av en förälder eller båda föräldrarna. Offren sade sig ha bevittnat satanism med ”rituella övergrepp” på barn och mord. Poliserna grävde i markerna men fann inga lik.

Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast hade däremot döda kroppar att utgå ifrån. Det finns likheter mellan Helins gärningsbeskrivning i da Costafallet och van der Kwasts gärningsbeskrivningar i Quickfallen. I inget fall fanns teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen. Dessa brott hade begåtts om och om igen i tankevärlden, analyserats i böcker och tidningsartiklar, visats på bio och teve. Men på geografiska platser och i almanackstid kunde poliser inte uppdaga de ockulta brotten.

Christina Allgén blev den som bröt igenom vallen mellan fantasi och verklighet. Med sitt barn som en sköld gav hon polis och åklagare vad terapeuter, journalister och folket velat ha i flera år. Incestfäder, satanism, kannibalism, könsmaktsordning, klasskamp. Allt blev besannat i da Costafallet. Myten maldes genom svenska domstolar och inkarnerades. Pratet blev verklighet. Ordet vart kött (Joh. 1:14) Män utpekades, gisslades, dömdes och förvisades från samhällets gemenskap.

Det var en transkontinental urban legend som Christina Allgén lade i munnen på sitt lilla barn. Flickan kunde inte förhöras och Christina själv hade egentligen inte påstått någonting. Hon har gjort som man ska. Vänt sig med oron över sitt barn till poliser, barnpsykiater, barnpsykolog och till rättsläkare Rajs. Det blev experter som intygade att barnet bevittnat ett styckmord. Man glömde att ingen hört flickan säga något som tydde på att hon varit med om ett mord. Experterna byggde sin övertygelse och sina utlåtande på mammans uttydningar, på mammans berättelse. Det var som om en buktalare gått fri för något som dockan sagt. 

/Rigmor

TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR

En indisk saga säger att världen skapas ur en ocean. I djupen pågår en dragkamp mellan gudar och demoner. I kampen uppstår en virvelrörelse där substanser tar form och stiger mot ytan. Så blir världen till.

Religionerna lär att allt kommer ur ett enda Guds väsende. Vad är då skillnaden mellan Indiens gudar och demoner, mellan krafter och dess motkrafter?

Jag tänker att gudalik är man i viloläge. Mätt och trygg bland vänner – då är det lätt att tänka gott om alla. Sådana semesterdagar mår man bra. Men i efterhand har man kanske inte fått så mycket gjort.

Demonisk blir man i stress. Den som strider för sin överlevnad är hänsynslös. Den som drivs på jakt av hunger har inte medkänsla för bytet. Den som är hårt koncentrerad blir likgiltig för annat.

Skulle allt rotera med gudarna vore det ett paradis men stillestånd. Dras man med av demoner blir det förödelse och kaos. Växling mellan gudomligt och demoniskt är utveckling. Men låter man det demoniska ta över mer än fyrtionio procent av tiden, av samvaron, av vilket projekt som helst – då går det åt helvete.

 En eftermiddag på senhösten för några år sedan fick jag ett oväntat telefonsamtal. En kvinna presenterade sig som Gunilla Wetterling. Jag kände igen namnet från den krets av debattörer som var övertygade om Teet Härms och Thomas Allgéns skuld. Hon frågade lugnt varför jag hade givit mig in på fel sida i debatten om styckmordet. Varför hade jag tagit till orda om saker som jag inte var insatt i?

Före detta rättsläkaren Gunilla Bring hade tidigare ställt samma fråga. Vi möttes 8 mars ett år när jag var inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen vid Umeå universitet. 

- Hur kan du försvara dem? sa Gunilla Bring och hon såg spörjande och sorgsen ut.

- För att ni har tagit miste. De är oskyldiga! Tänker du aldrig den tanken?

Jag hade läst Gunilla Brings angrepp i Läkartidningen på ”obducenten” och jag hade gjort mig en bild av henne som en kylig och skrämmande person. Men framför mig stod en kvinna som var okonstlad och ännu flickaktig fastän i min ålder. Jag kände inte Gunilla Bring men har lätt att tycka om människor. Det gjorde ont i mitt inre att hon som uttryckt sig så grymt var så rar. Snön gnistrade och flygtaxin hämtade mig innan vi talat färdigt.

Men nu var det inte Gunilla Bring utan Gunilla Wetterling som ringt upp. Hon berättade att hon kände Jovan Rajs och kände till bakgrunden om många rättsläkare. Den svenska rättsläkarkåren hade sedan länge infiltrerats av män med ruggiga intressen. Gunilla Wetterling menade att jag hade gjort mig till deras nyttiga idiot.

-   Känner du egentligen några rättsläkare? Du vet inte mycket om vare sig dem, Per Lindeberg, Jan Guillou eller Leif GW Persson! Men det gör jag. Sitter du vid din dator? Slå på den. Jag ska visa dig vad det här handlar om. Gå in på den här sajten. Så klickar du vidare dit. Bra. Och där ser du nere till höger ett namn. Klicka där ...

Det var mörkt utanför mitt fönster och hjärtat började bulta. Rösten av en kvinna jag aldrig mött guidade mig. Det kändes som att stiga över gränsen in i en Matrix-film. Det var obehagligt men jag fortsatte. Gunilla Wetterling visade mig på hemsidan ”mediemordet”. Där fanns ett foto av rättvisans blinda gudinna, en utsmyckning på Stockholms rådhus. Bokstäver i stenrelief kunde kastas om. Då blev det ett namn, ett budskap, sa Gunilla Wetterling.

-   Meddelande från vem då? undrade jag.

Gunilla Wetterling sa att hon skulle visa mig men att det skulle ta tid. För detta var ett nätverk med makt och resurser. Psykopater vill gäckas på det här sättet, sa Gunilla Wetterling. Därför lägger de ut ledtrådar. Hon uppmanade mig att läsa Lars Borgnäs bok, Sanningen är en sällsynt gäst. Sedan skulle jag förstå allt. Borgnäs hade genomskådat männen med hemligheter mitt ibland oss.

Den boken hade jag redan läst. Noga. Och en sommar såg jag Borgnäs filmer om styckmordet. När den sista filmen visats sa Kattis Ahlström: ”Då var de skyldiga.” Punkt. De var oskyldiga men SVT hade tydligen rätt att fälla domar över rikets medborgare.

Gunilla Wetterling guidade vidare. Hon visade mig ett namn, hemsidans webdesigner. Han hette både Attila som hunnerkungen och Thot som en fornegyptisk gud. Gunilla Wetterling sa att Thot betydde död på tyska. Tod und Verklärung och Liebestod for genom mitt huvud. Tyskans Tod stavas inte Thot. Men vi var redan på väg mot nya sajter som kunde länkas till sagde Thot. Upp på min bildskärm kom burleska målningar med komiska, våldsamma, mytologiska eller groteska motiv. Varje bild innehöll ett meddelande, sa Gunilla Wetterling. De anspelade på seriemorden som Borgnäs beskrivit. Gunilla Wetterling uttolkade bildernas budskap för mig. De handlade om kvinnohat, rituellt våld, människooffer. Några teckningar var utlagda som hot mot henne själv. Hon var männen på spåren. De försökte skrämma bort henne men så lätt skulle det inte gå.

-   Du är naiv, Rigmor. Du ska inte låta dig utnyttjas. Vi hörs igen, sa kvinnan vänligt i mitt öra.

Jag satt kvar och stirrade ut i skogsmörkret. Vem skulle jag fråga om det här? Gunilla Bring, förstås! Jag ringde henne och berättade om samtalet med Gunilla Wetterling om bilderna, koderna och de skumma männens nätverk.

-   Jag vet inte vad Gunilla Wetterling håller på med. Jag har lämnat styckmordsfallet. Jag har annat att ta hand om i mitt liv nu.

Jag var ganska skakig när jag lagade middag. Maken var bortrest men sonen och en studiekamrat skulle titta in för ett skrovmål före tentapluggning. Jag bad killarna om hjälp.

- Jag har fått höra något läskigt. Kan ni hjälpa mig med det som en kvinna visat mig på datorn idag? Hon menar att kodat bildspråk om lustmord läggs ut på internet.

KTH-studenterna klickade enkelt fram de sajter jag besökt ur datorns minne. De kollade bilderna, skrattade gott åt mig, släckte datorn och vände tillbaka till köksbordet för påbackning från grytan. Det där var inget att oroa sig för. Bildern tillhörde en genre som jag nu har glömt namnet på. Senare hörde jag mig för med journalisten Maria Wilhelmsson. Hon hade jobbat med Attila Thot på Moderna Tider. Hon log lika avspänt som min son. Attila Thot var inget alias utan mannens riktiga namn. Attila var duktig, omtyckt och trevlig. Han eller om det var hans bror var konstnär och hade galleriet med målningar på sin hemsida.

Hur som helst med bilderna. Gunilla Wetterling nämnde även åsiktsfränder som varken tillhörde tokfeminismen, tokvänstern eller någon annan extremrörelse. Varför inte lyssna? Det ingår i mitt yrke att kunna sätta mig in i hur den tänker som är av annan uppfattning eller har andra erfarenheter än jag själv. Inte döma men ändå ta ställning. Lyssna men vara beredd att hålla emot. Nu ville ett antal kvinnor visa mig sin sida av saken.

I deras krets fanns sinsemellan mycket olika personligheter med skilda livsstilar. Den ena tog emot oss i en sagolik lyxtakvåning på Östermalm. Hon hade också ett hem vid Medelhavet. En annan var bohemisk, kom på cykel mellan höga snödrivor. Det var smällkall vinter men hon hade sommarsandaler utan strumpor. Ingen av dessa kvinnor var ondsint eller obegåvad. Tvärt om. De hade bara ett gemensamt – de trodde att Teet Härm var en listig seriemördare. Thomas Allgén verkade ha fallit i glömska trots att hans brott med incestanklagelse borde ha varit än värre. Jag hade intrycket att det var Lars Borgnäs snarare än Hanna Olsson som stod för kvinnornas uppfattning. Gång på gång sa Gunilla Wetterling:

- Läs Borgnäs bok så förstår du!

Och jag upprepade lika ofta:

-   Jag HAR ju läst den. Borgnäs efterforskningar om arkitekten Ankers är intressanta. Likaså intervjun med dagboksvittnet Marianne Seppälä. Men de slutsatser han drar är åt skogen. Vart tog ”allmänläkaren” vägen i Borgnäs föreställningar? Ingen vettig människa kan väl tro att ”obducenten” sökt upp och mördat kvinnor med förnamn som påminner om offren i en gammal engelsk bok om Jack the Ripper? Det där låter som en Thomas Quick-fantasi. Och Borgnäs helikopterfärder över Stockholms utfarter var bland det stolligaste man sett på teve.

Den som anser sig ha rätt i något som andra inte håller med om upplever att världen-är-emot-en. Sex ledande specialister inom rättsmedicin hade offentligt tagit avstånd från Jovan Rajs utlåtande i da Costafallet och vad de kallade hans Sherlock Holmessyndrom. Rättsläkare ska inte jaga brottslingar. Rättsläkaren ska undersöka mordoffrets kropp enligt vetenskaplig metodik och lämna sakligt utlåtande till polis och domstol. Men i Gunilla Wetterlings värld var Jovan Rajs en hjälte och sanningssägare som vågade gå emot sina skumma kollegor.

Jan Guillou skriver om ”en sorts sekteristisk galenskap inom journalistkåren där Leif GW Persson och jag hamnade på en sida och större delen av det svenska kulturetablissemanget på den andra sidan”. (Ordets makt och vanmakt, s. 444) Så var det. Det ouppklarade styckmordet engagerade en kvinnorörelse som trodde på könsmaktsteorin, engagerade terapeuter som ville återuppväcka patienters bortträngda minnen av incest,  och engagerade journalister som ville göra sensationsreportage. Efter tingsrättegång II om da Costafallet skulle dessa spekulationer hårdna till troslära. Vid denna rättegång 1988 var Carl-Anton Spak ordförande, Ingegerd Westlander referent och John-Henri Holmberg en av sex nämndemän. När de skrivit in i domen att läkarna var likstyckare tog drevet ny fart. Det organiserades upprop bland kvinnliga läkare för att Socialstyrelsen skulle återkalla Teet Härms och Thomas Allgéns legitimationer. Hanna Olsson skrev med stöd av en kvinnlig jurist boken Catrine och rättvisan. Där utmålas Teet Härm och Thomas Allgén å det gruvligaste.

När jag lärde känna Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder hade mediahetsen mot läkarna avstannat. Men bilden av monstermännen var manifest och Borgnäs fick i SVT påstå att ”obducenten” Teet Härm var seriemördare. Seriemördare var på modet under 1990-talet. Hannibal Lecter blev kult på film och svenskarna verkade älska att hata sina egna seriemördare. Den ene, ”Thomas Quick”, satt inlåst i Säter men hade ändå lyckats begå bestialiska ritualmord utan att bli sedd. Den andre, ”obducenten”, var liksom fiktionerna Hannibal Lecter, Dr Jekyll, Bruce Banner en läkare med dubbelnatur. Obducenten rörde sig fritt i samhället, skyddades av mäktiga kumpaner och kunde slå till när som helst. Vilken skriande skillnad mellan Thomas Quicks mordraider och Sture Bergwall drogad och inlåst i Säters rättspsykiatriska avdelning. Vilken skriande skillnad mellan Borgnäs berättelse om den gäckande monstermannen och Teet Härms icke-liv i alla dessa år.

För Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder framstod Per Lindeberg, Teet Härm, Thomas Allgén, Jan Guillou, Leif GW Persson och alla rättsläkare som kritiserat Jovan Rajs, som medlemmar i ett nätverk med överenskomna lögner och skumma aktiviteter. Det var som det låter – konspirationstänkande under foliehatt.

Anatomin av en häxprocess kallade professor Anders Agell en skrift på 40 sidor som han publicerade i slutet av 2004. Där påvisade han juridiskt hur Teet Härm och Thomas Allgén blev utsatta för flera justitiemord:[...] Förundersökningens totala undermålighet, byggd på trosföreställningar....”

http://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Anatomin_01_haxprocess.pdf

Många som deltog i eller hejade på häxjakten har dragit sig tillbaka. Varför då dra upp det gamla? Varför pressa åldrade människor att medge ånger och ta konsekvenserna? 

För att rädsla annars ligger kvar. I sådan rädsla fixeras bindningar och hållhakar finner fästen. Där växer grupptryck med krav på lojalitet. De som bär ansvar för förföljelserna mot läkarna ska inte demoniseras. De ska konfronteras med verkligheten. Samhällets rättsinstanser ska stå för vårt kollektiva samvete. Om dragkampen under ytan med den indiska mytens bildspråk slutar med att det demoniska går i spinn tar kaos över. Det betyder att vidskepelsen bryter in. Vi faller tillbaka i urtidsland där den sociala ordningen kräver syndabocksritualer och häxprocesser.

Gunilla Wetterling tycks inte ens ha varit engagerad i da Costafallet när det begav sig. Hon var inte påläst om fallet. Vad jag förstod hade hon gått med i en aktionsgrupp rörande Osmo Wallofallet. Där hade hon lärt känna Jovan Rajs och fått vänner. I hennes värld stod allt man behövde veta om da Costafallet att läsa i Borgnäs bok. Hon var lojal med sina kamrater och antagligen uppskattad för sin oblyghet mot meningsmotståndare och andra utomstående.

Gunilla Wetterling var en okonventionell och på sitt sätt charmig person. Hon var som jag mamma och farmor, engagerad i miljörörelsen, trivdes med hundar och var en passionerad och kunnig ornitolog. En vårdag berättade jag på mail från Södra Öland att näktergalen spelat hela natten.

-   En näktergal som sjunger på bar kvist? Det vore en biologisk sensation, svarade Gunilla Wetterling.

Det var troligen en rödhake jag hört.

/Rigmor

HELIN VÄCKTE ÅTAL FÖR MORD – UTAN ATT VETA DÖDSORSAKEN

F.d. chefsåklagare Anders Helin har kallats som vittne, både av käranden och svaranden. Det blir Statens representant, f.d.chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson som börjar. Helin redogör först för sin yrkesmässiga bakgrund och för hur åklagarmyndigheten var organiserad på 80-talet. Anders Helin tog över da Costafallet hösten 1987.

- Varför vet jag inte. Det blev väl lottat på min tjänst.

Det visar sig under det fortsatta förhöret att Helins minne fungerar utomordentligt väl när han så önskar men att han vid andra tillfällen drabbas av svårartade minnesförluster. T.ex. gällande att han tidigare sagt att han inte skulle ha gått till åtal om det varit känt att hårstråna på den handduk som påträffats nära sopsäckarna med Catrine da Costas kvarlevor inte härrörde från läkarna. (Däremot fanns där hårstrån från Catrine). Helin kan inte minnas att han uttalat sig på det sättet – fastän det citerats i pressen.

- De vrängde väl till det. Men jag kan inte utesluta möjligheten att jag skulle fattat ett sådant beslut.

Gunnarssons frågor kommer ofta efter långa ledande ingresser, vilket advokat Carl-Johan Vahlén påpekar och får gehör för hos domaren. Men Gunnarsson menar att ingresserna också tjänar till att informera åhörarna om bakgrunden. Domaren svarar:

- Jag tror nog att åhörarna i den här salen är ovanligt väl insatta i fallet.

Det kan man lugnt säga. Här sitter Per Lindeberg, författare till Döden är en man, journalister som följt fallet i decennier, jurister och vänner och då och då representanter för de feminister som varit speciellt aktiva i förföljelsen av läkarna. De dyker upp när något vittne – som Helin - kan tänkas stå på deras sida. Här finns också en mystisk blond dam i page som kommer varje dag men som tiger som muren om någon försöker få veta vem hon är. Det har hon all rätt till, men när Eva Tures från TT dyker upp är det tydligt att hon funnit en bundsförvant.

- Vad grundades åtalet för incest på? undrar Gunnarsson.

- På Barnets berättelse, på mammans utsagor, på den barnpsykiatriska utredningen och på dagispersonalens iakttagelser.

Barnets berättelse och mammans fantasier saknade enligt rättspsykiatern Tomas Eriksson all trovärdighet.

- Om Frank Lindblad ansåg att man kunde dra några slutsatser utifrån dem hade han helt enkelt fel, sa han vid sitt förhör. (Se Rigmors inlägg: TOMAS ERIKSSON: mamman var suggererad...)

Intressant är också docent Nils Wiklunds kommentar att Frank Lindblad inte har någon utbildning för att uttala sig om barnets upplevelser. Wiklund påpekade att Lindblad alltid kommer fram till samma sak, vem han än utreder: att det är rimligt att tro att ett övergrepp har skett.

- Lindblad fick i uppdrag av polisen att utröna om barnet KAN ha varit vittne till en styckning. Vem som helst KAN ha varit vittne till vad som helst.

Dagispersonalens iakttagelser (tolkade som tecken på incest) hade redan då Helin gick till åtal tillbakavisats av fyra kompetenta läkare som undersökt barnet.

En komplikation i Ingvar Gunnarssons förhör med Anders Helin är att Gunnarsson tidigare tagit tillbaka stora delar av sin sakframställan. Det gör att vissa av hans frågor får ställas men inte senare åberopas. Jag är inte helt säker på vilka frågor det gäller.

När Gunnarsson kommer in på vittneskonfrontationerna med fotohandlarparet som Anders Helin var med på får han åter en anmärkning för sina ledande ingresser. Domaren uppmanar honom att ställa rakare frågor. Nästa fråga om konfrontationerna lyder:

- Gjorde ni så gott ni kunde?

För första gången under hela rättegången kommer ett spontant skratt från de flesta i salen. Det är utan illvilja, och Anders Helin redogör för konfrontationerna som han tyckte gått korrekt till. (Jfr mitt inlägg SKRATT OCH TÅRAR)

Efter lunch är det advokaternas tur. Det är nu Anders Helin börjar få märkligt dåligt minne. En intressant episod är när Helin tillfrågas om han minns det tillfälle då Christina Allgén förhördes under ed 1988 och påstod att stora belopp försvunnit från Thomas Allgéns konto. Hon menade att han blivit utsatt för utpressning. Det minns Helin över huvud taget inte – trots att det var något som också omedelbart läckte ut i pressen. Inte heller har han något minne av en konfrontation med Thomas Allgéns pappa.

Så här berättade pappan, den 85-årige överläkaren Lars-Göran Allgén om samma händelse.

- Jag hämtade Thomas senaste deklaration med tillhörande redovisning och besökte honom i häktet för att höra hur det förhöll sig. Inga stora uttag hade skett. Efter en stund kom Anders Helin och ryckte handlingarna ur våra händer. Därefter hörde vi inget mer om den saken.

Vahlén: Hur kom det sig att ni ändrade datum för den förmodade gärningen från den 9:e till den 11:e juni?

- Det dök upp ett vittne som vi hade hört tidigare och som berättat att Catrine övernattat hos honom natten till den 10:e.

- Arkitekt Ankers?

- Ja.

- När fick du det vittnesmålet?

- När rättegången hade börjat.

- När fick du veta att några personer hade sett Catrine efter pingst?

- Det fick jag veta för någon månad sedan, svarade Helin.

(Curiouser and curiouser, cried Alice...)

Helin får en fråga om hur han uppfattar Rajs tillförlitlighet och svarar att den var stor, att det fanns en tyngd i det han sa.

- Delar du Rajs slutsats att tidpunkten för gärningen inte gick att fastställa?

- Ja.

- Delar du Rajs slutsats att dödsorsaken inte gick att fastställa?

- Ja.

- Delar du Rajs slutsats att gärningen riskerade att upprepas?

- Det har jag ingen uppfattning om.

- Har du någon uppfattning om när säckarna har placerats ut?

- Ja, annandag pingst.

- Har du någon teori om var kroppen förvarats den 9 -11 juni?

- På rättsläkarstationen i Solna.

Jag är inte den enda i salen som studsar vid svaret. Nyss levde Catrine i varje fall den 10:e juni.

- Hur skulle hon ha förvarats där?

- Det har jag ingen aning om.

- Hur skulle hon ha kommit dit?

- Det har jag ingen aning om. Med bil, antar jag.

- Har du någon uppfattning om hur gärningen skulle ha gått till den 11:e juni?

- Nej, det har jag ingen aning om.

- Fanns det någonting i det här fallet som var positivt för Thomas Allgén eller Teet Härm?

- Nej.

- Fanns det någonting i incestanklagelserna som var positivt för Thomas Allgén?

- Nej.

Advokat C-J Vahlén visade aldrig med en min vad han tänkte om förhöret. Men när han en stund senare kom nedför trappan med ett litet. litet leende på läpparna såg han ut som en katt som fått en stor, fet strömming serverad.

/ Marianne