EVIGA VÄRDEN

Jag är lika orolig som Rigmor. Men vår oro måste ändå väga lätt som ett sandkorn jämfört med oron hos dem som kämpat för rättvisa under ett halvt sekel: Teet Härm, Thomas Allgén och deras anhöriga.

Jag minns en dag i skolan, en modersmålslektion när vi läste Tegnérs ”Det Eviga” och någon flamsade och gjorde narr av dikten. Vår lärare – Curt D. Johansson - greps av ursinne. Han höll ett brandtal för de eviga värdena. Jag har glömt hans exakta ord. Men jag har aldrig glömt med vilken passion han försvarade det sanna, det rätta och det sköna. Och diktens ord brände sig fast i mitt minne.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Stockholmssyndrom eller inte, men jag väljer att tro att domen i Attunda blir rättvis. Blir den det inte fortsätter vi bara att kämpa.

/ Marianne

EN SLÄNG AV STOCKHOLMSSYNDROM

Vid advokaternas slutpläderingar i Attunda före jul var det nästan feststämning. Advokaterna hade av vittnen fått belägg för mer än hundra fel och försummelser som statens tjänstemän begått. Alla tre domare på podiet gav intryck av att vara riktiga människor med lagmankompetens, omdöme och empati. Visserligen bestred den tidigare chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson i ett sista tal att fel eller försummelser begåtts. Men det kändes som en formalitet. Vi som följt rättegången hade lärt känna denne statens och JK:s företrädare lite grand. Han är en man med pondus, erfarenhet och inte utan humor. 

Ni hör nog hur jag låter. Besvärjande. Vädjande?

Sanningen är att jag under hela denna rättegång kämpat med en släng av Stockholmssyndrom. Så här tänker de som drabbats av den krämpan: "Det hänger på oss. Jag ska visa god vilja. Det gäller att visa att jag litar på överheten. Då kommer beslutsfattarna att bli på gott humör och låta sin nåd och mildhet lysa över oss." I de här banorna börjar gisslan tänka när ett kapardrama pågår mer än tre dagar. För att travestera en barnabön som vill bildka Högre makter:

-       Ni där uppe som haver undersåtarna kär, se till mig som liten är… Och se till Teet Härm, Thomas Allgén, Sture Bergwall och andra som blivit felaktigt dömda. Amen.

Om tio dagar faller domen i Attunda tingsrätt och jag är alltså orolig. Jag litar inte längre på att rättvisa skipas i våra domstolar. Fallet Quick som jag satt mig in i gick tack och lov till resning. Men. Om så groteska felaktigheter som där skrivits in i domslut och om något så orimligt som där framförts av psykologer tas för sakkunskap - ja, då kan vad som helst hända i namn av Svensk Rättvisa.

Mina tvivel på rättssäkerhet verkar delas av andra. En ungdomsvän och jag mailväxlar sporadiskt. Han är jurist. När jag berättat om da Costafallet svarar han:

”Temat är aktuellt. Rättsröta är ett starkt ord men jag är inte längre förvånad över att vi har nått dit i Sverige. Jag får alltmer känslan av att våra domstolar funkar som Bingolotto. Det som nu spelas upp i straffrättsmålen kan man se även i våra förvaltningsdomstolar.”

En annan vän är juridik-akademiker och kan da Costafallet utan och innan. När vi igår talade på telefon visade det sig att båda är nervösa inför domslutet. 

Det står inte bra till i en demokrati om dess domstolar uppfattas som nyckfulla. Om domslut är oförutsägbara.

- Om bara staten erkänner att det förekommit fel och försummelser är jag nöjd, säger min vän. 

- Men skadeståndet? Läkarna måste få sitt skadestånd! invänder jag. 

- Jo. Men det viktiga är att staten erkänner fel i den här instansen. Sedan kan man gå vidare.

Gå vidare? Tjugosex år har tagits av läkarnas livstid! Ska något självklart dras så omständligt, så tidsödande och även så kostsamt mätt i skattepengar?

De berättelser under ed som vi lyssnat till under tre decemberveckor återkallade en tid för 20-25 år sedan i epidemisk yra.  Förvirringen och upphetsningen grep inte bara opinionsbildare och domstolens tjänstemän utan även läkare, psykologer, skribenter och allmänheten. De flesta rycktes med. Tyvärr var inte jag något undantag.  Reportern Olle Andersson talade om ett Dæmonium, en medial kakafoni där ingen förnuftig och mothållande röst kunde höras.

Men det fanns några som höll emot. Nu kommer jag till dem.

/Rigmor

ÅKLAGAREN OCH RÄTTSSÄKERHETEN

Välkommen tillbaka på bloggen, Marianne! (Jistanes, min bloggkompis ropar åt mig med versaler om åklagare Helin.) Haka på, Marianne, det gör inget om du vill skriva kort.

Visst gjorde åklagare Helin fel när han väckte åtal för mord utan att ens veta dödsorsaken. Min poäng är att han för tio år sedan själv erkände detta fel, uttryckte ånger och skyllde sitt misstag på experters felaktiga utlåtanden. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sa Anders Helin till Janne Josefsson: ”Är det så, att de [läkarna] inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!” 

Dessa uttalanden i offentligheten av åklagaren borde i ett rättvist samhälle ha kunnat användas direkt för resning och skadestånd.

Jag är övertygad om att flera av åklagarens experter i rättsfallet - kollegor till mig inom medicin och psykoterapi – inte skulle skriva sådana utlåtanden idag som de gjorde på 1980-talet. Men de ser ingen möjlighet att ändra sig. De sakkunniga förstör i så fall själva rättegångsliturgin. Det är som om rättsväsendets trovärdighet krävde att man står fast vid vad som än blev sagt, även vid det som inte var sant. Jag tror att dessa experter upplever ett personligt dilemma och ett grupptryck inifrån myndigheten.

Det saknas självreglerande mekanismer i rättsväsendet när de ansvariga kommer till insikt om att de åtalat på felaktiga grunder, skrivit felaktigt utlåtanden eller dömt fel. Som det nu är rycker bara folk på myndigheten, i  media och bland allmänheten på axlarna och menar: ”Det var ju otur för dem som drabbades”.

Man ser i andra rättsfall hur godtyckligt en åklagare kan bestämma om det är ”tillräckligt mycket nytt” när nya omständigheter framkommit och det begärs resning. Varför åtalades inte dagboksvittnet Marianne Seppälä för mened? Var det inte "tillräckligt" nytt att dagboken enligt fleras analyser var förfalskad? Jag återkommer till dagboksvittnet.

Jag var faktiskt orolig i höstas att inte Sture Bergwall/Thomas Quick skulle beviljas resning. Motståndet har varit massivt bland människor inom myndigheterna och i sjukvården som hejade på hans falska morderkännanden.

Det klart att inte rättsprocesser ska kunna köras om och om igen så snart någon ändrar sig. Det ska finnas en tröghet i systemet. Det är mänskligt att en åklagare är ovillig att ifrågasätta egna eller kollegors åtal och ifrågasätta domar. Förre JK Göran Lambertz talar om behov av en ny myndighet som arbetar aktivt med resningsärenden. Jag återkommer till detta.

I mitt perspektiv spelar det ingen roll ifall Anders Helin svävade på målet i Attunda för att han åldrats och tappat sitt minne eller civilkurage eller om han till sin karaktär är en vindflöjel. Jag är inte ute efter att nagla en enskild person. Jag är inte heller någon extra försvarsadvokat för Teet Härm eller Thomas Allgén. Jag hade inte träffat någon av dem före rättegången i Attunda.

Det är rättssäkerhet jag ute efter. Och då blir man en förvarare av dem som är oskyldigt dömda. Jag försöker som medborgare och yrkesmänniska bidra till belysning av hur ett justitiemord kunde gå till i da Costafallet och hur det borde ha motverkats.

För om vi som medborgare godtar hur Teet Härm och Thomas Allgén greps, åtalades, dömdes i ett mediadrev, gjordes till hatsymboler i ett påstått könskrig, fick ett domskäl om styckning över sig och sedan dömdes av en opinion till social död –  då godar vi att detsamma kan hända dina eller mina anhöriga, dig eller mig. 

/Rigmor

ATTUNDA - PLATSENS ANDE

Ivrigt talade professor Anders Agell i Uppsala om en planerad rättegång i Attunda. Senare läste jag Anders Carlgrens artikel i Expressen (2007-08-21) om domslut i Attunda med turer och eventuella jäv. Attunda - namnet klingar forntida. Var det en ort? Eller ett begrepp för någon alternativ rättspraxis?

Nu har jag tagit reda på att Attunda betyder ”åtta hundare”. Före medeltiden organiserade jordbruksbygder i flera länder sitt försvar i hundare. Man avgränsade distrikt som kunde mobilisera hundra värnpliktiga och fyra skepp (snäckor). Sådana hundare kallades senare härader. De värnpliktiga var antingen utroddare, sjökrigare, som skulle slå tillbaka anfall till sjöss, eller kustbevakare, wardhald. I Uppland hade åtta sådana hundare samordnat sig till en lagsaga (domkrets). På medeltiden sträckte sig Attunda domsaga från det som nu är Knivsta och Bro i väster till Norrtälje i öster, och från Hallstavik i norr till Stockholm i söder.

I en paus talar jag med rådman Anders Erlman, referent i skadeståndsmålet. Han berättar att Attunda tingsrätt snart flyttar. Det här är den sista stora rättegången på Gärdet. Jag har sett att Skanskas folk nästan är färdiga med den väldiga glaskistan intill polishuset i Sollentuna. Attunda nya tingshus blir något helt annat än det kompakta tegelhuset i hörnet av Lidingövägen – Erik Dahlbergsgatan. I Sollentuna ska solstrålar kunna passera glasade salar och gå ut genom andra ytterväggen. Det blir hypermodernt med kulvert från häktet och skilda slussvägar till rättsalarna för domare, åklagare, vittnen, frihetsberövade, advokater och allmänhet.

Jag frågar om väggdekorationerna. En jättestor väv pryder fondväggen bakom domarbordet. Stundals har stämningen varit smärtsamt tryckt i rättssalen dessa decemberdagar. Då har jag tagit min tillflykt till motivet på väven. Jag kommer att sakna den.

-       Det finns inte plats för det här dit vi flyttar, säger rådman Erlman och visar med handen mot väggarna.

I naturlig storlek blickar fem tidigare lagmän i Attunda ned över sin rättssal. I många högtidliga rum markeras traditionen med oljemålade män. Från guldkarmade fönster i en hinsides boning håller de uppsikt över hur vi förvaltar deras livsverk. Så tittade stränga rektorer ända från artonhundratalet på oss som kämpade med provräkning och uppsatsskrivning i läroverkets aula i Örebro. Så överblickade vetenskapens legendarer oss blivande läkare i Karolinskas föreläsningssalar. Så ser höga herrar i peruk på besökarna i slottens gallerier. I stiftsgårdarna har jag sett brunaktigt målade biskopar runt väggar i avlånga rum. Och i styrelserummen på anrika storföretag granskas beslutsfattarna från väggarna av sina allvarsamma föregångare. Men Attundas lagmän på Gärdet lär inte spikas in i det nya tingshusets glasväggar.

Och väven i röllakan – vad blir av den? Efter slutpäderingen ber jag att få skriva av en liten inramad text bredvid bonaden. Sten Falkner föreslår att sekreteraren kopierar den. Tack! Nu har jag lösningen till vävens symbolik. 

Denna bonad i gotlandsull, stor som boytan i ett mindre rum, höjer sig tre och en halvmeter bakom domarnas huvuden. Liksom riksväven i plenisalen förställer den ett kustlandskap men där slutar likheterna. Bonaden är skapad av tre ”fröknar” i Visby på 1950-talet för Haga Tingsrätt - det läckra huset i gul och grå jugendbarock vid Norrtull. 

Ann-Mari Hokes väv struktureras av horisontella vattenvågor mot diagonala färgfält från två fyrar högst upp i havsbandet. Motivet väcker mina minnen av nattseglingar för trettio år sedan. Hur man lade om rodret vid grönt varningsljus och väjde tillbaka mot vitt ljus. Det vita fyrskenet garanterade trygg gång i farled. Såg man rött var man ute på farliga vatten!

De vanliga symbolerna för rätten, brott och straff är fru Justitia med förbundna ögon eller domstolsväsendets vapensköld med balansvåg och svärd. Men i Ingers och Rosas breda vävstol på Sankt Hansgatan slogs bilden in av Livets seglats med garn i 150 nyanser. En gaffelriggad roslagsskuta är på väg bort i farledens vita ljusgata. Till vänster har en annan piggskuta kommit ut i röd farozon, brottets bana. Den har förlist med bruten rigg. 

Jag läser att plogsträcket av sju fåglar ska representera domstolsämbetet ”som alltid, följande för oss okända lagar, flyger i rätt riktning med ledarfågeln (domaren) i spetsen”. Alltid i rätt riktning? Nej, inte alltid dessvärre. Denna skadeståndsrättegång handlar om hur flera domstolar i da Costafallet missade målet.

Vatten, kobbar och skär upptar vävens stora yta. Först i nederkant börjar kustlinjen. Där känner jag igen byggnader som ligger inom Södra Roslagens domsaga. Foresta tronar högst, en borg på Lidingöklippan. Väderkvarnen kan vara den jag sett på Gräsö eller i Furusund. Se där! Djursholms slott med höga fasaden. Porslinsfabrikens långa längor i Gustavsberg finns med. Och så Vaxholms gula rådhus med klocktornet på nocken.

Mitt i väven, på gyllene snittets höjd, sammanstrålar fyrarnas ljuskäglor. Som ett varsel i en romb av dubbelt ljus framträder korset över havet. Jag tänker att för tre gotländskor på femtiotalet var Kristi kors det självklara riktmärket för rätten. Men i ett mångkulturellt och sekulariserat Sverige gör detta kors av tät linnetråd sin bonad rörande otidsenlig för en rättssal. Hoppas Ann-Mari Hokes väv finner sin plats - kanske i en kyrka eller ett församlingshem - inom Attundas härader.

/Rigmor