ÄN DESS SÖNER FINNS?

Anders Carlgren har i sina två senaste artiklar gjort en knivskarp sammanfattning av läget i rättegångens sista skede. Jag kan inte beskriva det bättre. Läs honom på www.stadsholmen.blogspot.com eller www.newsmill.se

Jag vill nu bara fundera en smula över vad som upprör mig starkast i denna bisarra historia. Det är utan tvivel insikten att ett stort antal personer än i dag fullständigt struntar i att läkarna är oskyldiga och bara vill rädda sitt eget skinn, sitt eget anseende. Jag vet att en rättegång är en sorts spel med fasta regler där varje sida kämpar för att vinna. Men jag är inte jurist och bryr mig just nu inte om att försöka tänka som en jurist. Jag vill bara tänka som en människa: ein Mensch med sitt bondförnuft i behåll. Och då blir det obegripligt att man inte omedelbart säger: EFTERSOM de är oskyldiga och det trots tjugofem års letande inte finns skuggan av ett bevis mot någon av dem, så har ALLT som lett fram till att de förlorat sina legitimationer och pekats ut som likstyckare varit fel. Precis allt! Hur skulle det på något sätt kunna vara rätt att döma en oskyldig? Hur kan det försvaras?

Tja, Staten försöker få det till att inga ”formella” fel begåtts. Det är för det första inte sant om man lyssnar till advokaternas bedövande långa lista över fel och försummelser, och för det andra: so what? Resultatet blev ju åt helvete fel! Räknas inte det?

Nå – för att återvända till ett tidigare använt ordstäv: ”man ska inte ropa hu förrän man ramlat i bäcken!” Dom faller den 18 februari klockan 11. ”Än är Polen ej förlorat, än dess söner finns!” Eller Sverige. Hoppas i alla fall jag.

/ Marianne

KOPIERADE TINGSRÄTTEN GUILLOUS SVARTA SKÄMT?

John-Henri Holmberg heter en av nämndemännen vid den ödesdigra tingsrättegång II 1988. John-Henri var med när domstolen beslöt att skriva in Teet Härm och Thomas Allgén som likstyckare i domen som friade dem från mord. Han vittnar onsdagen 16 december och förhöret kompletteras via högtalartelefon dagen därpå.

I Jan Guillous Ordets makt och vanmakt  läser man till sin häpnad att domstolens beskyllning om styckning var hans idé! Guillou, som bevakade rättegången för Aftonbladets läsare, insåg att domen måste bli friande. Men opinionen var uppjagad. Folk skanderade utanför rådhuset. Skulle rättens ledamöter orka stå emot mobb och media? Som ett ”svart skämt” lekte Guillou med tanken att läkarna skulle stämplas som likstyckare, ett preskriberat brott. Oavsett juridisk dom skulle detta betyda social dödsdom, ett ”köttben” kastat åt den rasande hopen. Något år efter rättegången träffade Guillou en av nämndemännen. Denne bröt mot sin domared och avslöjade:

"Så fort vi såg att det var du som skrev i Aftonbladet kastade vi oss alla över tidningen, för det här var ju något helt annat än i de andra tidningarna. Och när vi kom till ditt förslag om att så att säga fälla dom för styckning, men fria dom för mord, vilket vi ändå måste göra, så enades vi att det var ju ett jättebra förslag. Därför blev det som det blev."

Så här hade Guillou skrivit i AB 29 juni 1988: ”Dock är det en svensk domstol. Alltså kan det kompromissas. Om de åtalade befinns skyldiga till styckning, som är ett preskriberat brott, men befinns oskyldiga till mord eftersom mord inte är bevisat, så går de fria. I den förra domstolen dömdes de skyldiga på ett sätt som gjorde dem fria. Nu kan de frias på ett sätt som gör dem skyldiga.” *

I självbiografin ångrar Jan Guillou dessa rader ”mer än någonting annat jag skrivit i mitt liv” och vädjar till den pratsamme nämndemannen att stiga fram och bekräfta historien. (s. 443-44)

Agneta Lindhag, skribent på Newsmill, ifrågasatte sanningshalten i Guillous fantastiska historia (2009-10-14). Men tio dagar senare meddelar hon att Guillou hade diskuterat nämndemannens avslöjande redan 1999 på Publicistklubben. Historien är sann. Journalisten Patrik Nyberg ber Jan Guillou kommentera hur han ”i en satirisk drift förutspådde hur domstolen skulle döma i da Costa-fallet”:

-   Domstolarna är självständiga och har rätt att grunda sina beslut även på tidningsartiklar, säger Guillou.

Jag undrar om de tre domarna i Attunda också har läst Guillous självbiografi, om de också vill veta hur det egentligen gick till bakom kulisserna när domen skrevs. Det verkar nästan så. För innan John-Henri Holmberg ska höras förklarar rättens ordförande Sten Falkner att han och kollegorna utrett den intrikata pliktkollisionen mellan domared och vittnesplikt. Jag kan inte följa hans tekniska resonemang, hinner endast anteckna ”tystnadsplikt”, ”sekretessavsnittet”, ”juridisk doktrin”, ”rättegångsbalken”, ”vi har löst det problemet”. Avslutningsvis säger Sten Falkner:

- Vår slutsats är att vittnesplikten tar över domareden. Vi tar ansvar för det så du får svara på alla frågor.

När advokat Kajsa Blomgren börjar förhöret säger hon:

-       Vi kanske inte delar tingsrättens uppfattning i domaredsfrågan.

Advokaterna ”vill inte vara först ut” att bryta domaredens helgd i svensk rättstradition.

John-Henri Holmberg, född 1949, har i efterhand ångrat och beklagat att han ställde sig bakom domen där det fastslogs att läkarna styckat Catrine da Costas kropp. Han vittnar nu om hur stämningen var i rättssalen:

- Mycket folk, det var fullsatt och mycket folk utanför med demonstrationer. Det var påtagligt att det här var en medialt upphaussad rättegång. Utanför gick folk som med plakat och slagord krävde att läkarna skulle fällas.

Ingen demonstration var  för läkarnas sak. Alla på gatan ville se dem fällda.

- Man hukade och gick förbi så fort man kunde.

Det var sommar, snart semester för de sex nämndemännen. Vid den tidens ”stora” rättegångar fanns det inte tre utan sex nämndemän. De blev tillsagda att överläggningarna inte skulle brytas förrän alla var eniga.

- Flera hade semesterresor inbokade, säger John-Henri Holmberg.

- Blev inte det stressigt?

- Jo det var nervöst för många. Och som du säger … upprivet, för många.

- Förklarade juristerna för de andra vad den här skrivningen om likstyckningen skulle innebära?

Nu hoppas jag få veta om ”en feg domstol under hårt tryck från medierna” (citat av Guillou) läste Aftonbladet och kopierade den grymma formuleringen. Men John-Henri Holmberg avböjer med hänvisning till domareden att säga något om detta.

- Har du varit med om en liknande skrivning i någon annan rättegång?

- Nej aldrig. Och jag har varit en flitig nämndeman.

Han har 1983-88 tjänstgjort vid ett par hundra rättsfall ”om man räknar med småförseelser”.

Ingvar Gunnarsson/JK frågar:

- Så vitt jag förstår har du skrivit brev till Teet Härm? Vad handlade det brevet om?

- Jag arbetade vid den här tiden (efter 1988) som bokförläggare i Höganäs. Jag föreslog att Teet Härm skulle skriva något biografiartat om vad han hade varit med om.

 /Rigmor

 PS. På hemväg i decembermörkret stannar jag till i Sickla. Ska posta julklappar till Göteborg och köpa mjölk. Där möter jag Frank Lindblad med en ICA-vagn. Han såg nog inte mig i rättssalen när han vittnade förra onsdagen. Nu skiner vi upp, hejar och skyndar vidare i julhandeln.

* Tillägg 2010-01-10: När jag läser om Per Lindebergs Döden är en man (Fischer & Co, 1999) ser jag att att han citerat detta avsnitt ur Jan Guillous artikel med kommentaren: "Jan Guillou i Aftonbladet var den som tydligast beskrev den juridiska paradox, som lagman Carl-Anton Spak och hans meddomare just var i färd med att konstruera." (s. 492)

SKRATT OCH TÅRAR

Tonen i rättssalen är lugn, kylig, saklig. Ändå har jag inte sedan tonåren varit så nära att brista ut i ett ohejdbart och högst opassande skratt som då man under veckan spelade upp banden med de flera timmar långa förhören med fotohandlarparet som med fyra års försening kom på att de fått bilder av en styckad kropp inlämnade i sin butik i Solna. Förhören är verkligen inget att skratta åt. För hade inte detta svammel tagits på allvar skulle man aldrig i domskälet kunnat påstå att läkarna gjort sig skyldiga till likstyckning. Men så här har det gått till (kortat men inte förvanskat):

Mannen, Arne Schröder, som är norsk berättar (efter en vittneskonfrontation där han pekat ut två personer och där hustrun Anita svävande pekat ut tre.) att en ung kille kommit in i fotobutiken och betett sig lite märkligt. Han var fetlagd och tjock i ansiktet. Hade en fuktig, rund mun. (Beskrivningen stämmer varken på Härm eller Allgén).

- Han presenterade sig som läkare eller ”sån styckmester”.... eller obducent. Han sa att bilderna inte ska visas upp. Men samtidigt ville han visa upp dem. Han gick bakom disken och njöt av att se på dem. (En förståndshandikappad mördare, tänker jag...)

Polisen: Kan du beskriva vad du såg på bilderna?

Arne Schröder har sett ben kapade under knät. Snyggt kapat, inte med såg. Men det hängde en cirkelsåg från taket. Ett lår. ”Det låg ett huvud där.” (Catrines huvud har aldrig återfunnits.)

Polisen: Kan du minnas att du såg huvudet? Det är en viktig detalj.

AS: (tvärsäkert) Ja! (märker att han svarat ”fel”) Nej, jag tror jag ska ta tillbaka det, för då hade jag vetat om det var en man eller en kvinna?

Polisen: Såg du ett barn?

AS: Nej.

Polisen: Är det något du vill ändra i det du sagt?

AS: Jaa, tidpunkten. Det var kanske ett halvt år innan de hittade styckpåsarna.

Vid nästa förhör har AS tänkt lite mer och satt tidpunkten till sommaren för 3,5 – 4 år sedan. (Vid första förhöret kunde han inte precisera årstiden.) Han vet nu att det gäller mord på en kvinna och har plötsligt blivit klar över att kroppsformen på delarna som han förut inte ens kunde uttala sig om är kvinnodelar. Han säger sig nu ha fått ”en instrux fra karln: att det gäller ett speciellt projekt på patologen som ikke må komme ut.” Polisen försöker åter få ett signalement på personen som lämnat in bilderna.

AS: Han verkade som en ”schläsk” typ. Han såg ut som en bög kort och gott, och såna kan jeg ikke li. Han var litt märkelig. Men han var ju lege, det finns mycket mystiskt folk bland dem.

Polisen frågar om han verkade nervös. AS säger nej, han var en överlägsen typ. Senare säger hustrun att han var mycket nervös.

Förhören varvas med videokonfrontationer. AS gissar,  är totalt osäker. När han till slut säger att han är 80% säker på nummer 5 (som är en polis) och 20% säker på nummer fyra (som är Teet Härm) ställer polisen en ledande fråga om n:r 4. Men AS säger:

- Nej, jag tycker han ser så snäll ut. Litt försagd.

Polisen: N:r 5 då?

AS: Ja. Han är en sorts bild av den människan.

Advokaten: Känner du till om din hustru pekat ut någon?

AS: Ja. Vi är ju gifta. Vi snacker meget om det här.

I förhören med hustrun Anita frågar polisen bland annat om de gjort bilder åt sjukhus tidigare. Det har de.

- Har ni gjort bilder från obduktioner?

- Oh ja!

För varje förhör minns Anita fler detaljer.  Hon är säker på att hon sett hjärnan. Det hela ser ut ”som en köttdisk på ICA.” Hon har också sett någon med blodiga plasthandskar som står och skär. Men inga verktyg.

Hustrun säger att hon och mannen inte kunde äta på flera dagar efter att ha sett bilderna. De låg och pratade om det på nätterna. Men ingen i personalen, inte ens Anitas syster som arbetade i butiken vid tillfället har sett eller hört talas om dessa bilder.

Polisen: Känner du till tidpunkten för mordet på Catrine da Costa?

Anita: Ja, det har ju stått i tidningen.

Polisen: Är det först efter att ha läst om det i tidningen som du och din man vänt er till polisen?

Anita: Ja, jo.

Nya videokonfrontationer.. Makarna kommer efter ytterligare gissningar och ledande frågor fram till nummer fem. ”Det var ju den jag höll på förra gången” säger Arne fast femman den här gången inte är polis utan Thomas Allgén. 

Polisen, domarna, medierna och opinionen i landet har sett makarna Schröder som trovärdiga.

Det som gav mig tårar i ögonen när advokaterna summerade det lidande som åsamkats de anklagade läkarna var främst en detalj. Det var inte det i och för sig oerhörda i att de förlorat kontakten med sina barn och hela sitt sociala liv, att de måst lämna de yrken de älskade och behandlats som parias under tjugofem år, att de mordhotats och fått hatbrev och knappt kan gå ner till ICA utan att någon väser ”Jag vet vem du är”... Allt detta är fasansfullt, men det som drabbade mig starkast var advokatens ord att ingenting de säger blir trott!

Jag hoppas att man i denna rättegång kommer att tro på deras ord! Inte för att de lidit, inte för att åren har gått – utan bara för att de talar sanning och har gjort det precis hela tiden.

/ Marianne