EN DINOSAUR PÅ NÄTET

Jag tillhör dinosaurernas släkte, född långt före den tid då det fanns TV - för att inte tala om datorer. Jag skaffade min första TV när jag var 44 år gammal, och jag har skrivit de flesta av mina böcker för hand, med reservoarpenna. Nu äger jag en dator, men ”nätet” är för mig ännu ett mysterium. Det är slaskhink och skattkista i ett, det är ett cyberrymdens svarta hål som jag mycket sällan sugs in i. De senaste dagarna har varit annorlunda. Jag har läst vad jag har kommit över om fallet och om reaktionerna på domen i Attunda.

Leif GW Persson och Anders Carlgren har skrivit skarpa analyser av domen och av domarna som skyddar sin maktapparat (Leif GW Perssons rubrik). Det är artiklar jag bara kan buga och tacka för. Båda går att läsa på www.stadsholmen.blogspot.com och Perssons också i dagens Expressen. Rigmor kommer att skriva om vad som händer med ”det sociala kapitalet” när vi inte längre kan lita på vårt rättsväsende. Jag lämnar allt detta åt dem som har fackkunskaper och ägnar mig en stund åt vad jag fiskat upp ur nätets slaskhink och skattkista.

Det som är slående är hur vinden vänt. ”Vill vi ha ett samhälle där det i praktiken är omöjligt att få rätt mot Staten?” frågar Tona Aspsusa i en kommentar till mitt inlägg KATASTROFOMRÅDEN. Nej, självklart vill vi inte det – och på nätet haglar kommentarerna: Rättsstaten är hotad... Sveriges så kallade rättsväsende saknar all trovärdighet … Jag har förlorat tron på vår s.k. demokrati... Häng ut samtliga som ingår i Attunda Tingsrätt... Den största rättsskandalen i Sverige de senaste femtio åren... Vi behöver en författningsdomstol. Att det inte redan finns är skandalöst... Heja dessa tappra som inte knäckts av usel juridik... Vad krävs för att få rättvisa i denna skandal? Medborgarinsamling till det berättigade skadeståndet?

Så här låter det överallt. Men samtidigt dyker gamla unkna vanföreställningar och nya lögner upp ur slaskhinken. Den vanligaste vanföreställningen är baserad på utpekandet av de båda läkarna som likstyckare i domskälet i tingsrätten 1988. Det är ju bevisat att herrarna har styckat kvinnan! skriver någon. Men det är just vad det inte är. Det finns inte skuggan av en bevisning för detta, och de ”indicier” man gått på är Christina Allgéns tolkningar av dotterns intetsägande joller (ett vittnesmål fullständigt krossat av rättspsykiatern Tomas Eriksson) och de motsägelsefulla förhören med ett sinnesförvirrat och publicitetshungrigt fotohandlarpar som fyra år efter upptäckten av Catrine da Costas kropp och i den veva då drevet pågick som värst påstått sig ha sett bilder av en likstyckning som gjorde att de varken kunde sova eller äta på flera dygn men som ingen annan i deras butik vare sig sett eller hört talas om. (Se mitt inlägg SKRATT ELLER TÅRAR för ett längre referat av fotohandlarparets farsartade vittnesmål). Så får jag be er som fortfarande tror att läkarna är likstyckare att sätta er in i fallet innan ni öppnar munnen!

En av de nya lögnerna – eller kanske är den gammal som gatan fastän jag inte hört den förr – dyker upp i en infam artikel av Bam Björling. Infam för att hon plockar poäng på att framställa sig som mån om rättssäkerheten samtidigt som hon dukar upp en rövarhistoria om hur hon på ett feministiskt kafé där hon brukade träffa Catrine da Costa också sett ”obducenten”:

”En kväll kom det två män och satte sej vid bordet bredvid oss. De tittade hela tiden på Catrine, jag var helt ointressant. De gjorde olika framstötar. Catrine avfärdade dem godmodigt med att hon inte jobbade. Den ene var obducenten. Det framgick att de hade träffats tidigare.”

Det finns en hel flora av fantasifulla berättelser av feminister som säger sig ha sett eller har tyckt sig förföljda av ”obducenten”... Feministernas axiom är att könet är en social konstruktion. Det kan man verkligen diskutera! Men att ”obducenten” - denne spökfigur utan motsvarighet i verkligheten – är en feministisk konstruktion, det är sanningen rakt av. Rigmor har svarat Bam Björling med följande kommentar på nätet:

Hej Bam, long time no see!

Du återger minnen av Catrine da Costa från för länge sedan. Under tjugosex års tid bygger människans hjärna om många lagrade minnen. Minnesforskaren Elisabeth Loftus förklarar: ”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.” (Vårt minne. Liber, 1980)

Experimentella studier visar hur ärliga och begåvade försökspersoner kan uppleva planterade, ändrade eller tillväxta minnen lika tydligt och ”sant” som händelser de varit med om i en objektiv verklighet.

Rättspsykologin har utarbetat verktyg och tekniker för att skilja ut vad i en utsaga som är sant (självupplevda på ett objektivt plan) från berättelser som är konstruktioner eller minnen som ändrats över tid.

En enkel utsagepsykologisk analys pekar mot att dina hågkomster av Catrine da Costa och två män har omformats av minnet. Rättspsykologins metodik har jag sammanfattat på bloggen ”Catrine och Syndabockarna” i fem inlägg 14 – 16 februari. http://catrine2009.blogspot.com/2010/02/nils-wiklund-vittnespsykolgerna-hade.html

Hälsningar!  /Rigmor Robèrt

Det är, som många har påpekat, en välvillig tolkning typisk för Rigmor. Bams minne sviker henne. Men majoriteten av de kommentarer som finns på nätet är inte lika välvilliga. Låt mig citera:

Måns: Bam (!) har alltså träffat dessa tre personer tillsammans på en befolkad plats med andra vittnen? Polisen har under alla år velat komma i kontakt med personer som sett dessa tillsammans eller som kan göra en koppling. Varför har hon inte hört av sig till dem om hon nu kände da Costa och dessutom sett henne tillsammans med dessa herrar?

Mayito: Bam Björlings vittnesmål om att Obducenten + okänd (?) kamrat försökte stöta på Catrine inför ögonen på henne är ingenting annat än sensationellt. Det hon skriver är att:

1) Obducenten och Catrine de facto har träffats.

 2) Obducenten och Catrine pratade eller i vart fall försökte Obducenten prata med den eeeh...svårflirtade Catrine eller vad det nu är Bam Björling försöker få fram.

 3) Obducenten sket i att det uppenbarligen satt en socialkärring (Bam för fan!) tillsammans med Catrine så risker tog han snubben.

 4) Av Bams "vittnesmål" framgår tydligt att Obducenten + okänd (?) kamrat inte stötte på "en snygg brud" utan på en kvinna som svarade att hon "inte jobbade". Obducenten visste vad det handlade om och tvekade inte trots socialkärringens närvaro.

 Lyssna nu.

 Om Bam Björling hade träffat Catrine och Obducenten på detta vis hade hon varit fallets i särklass tyngsta vittne. Detta är så mycket tyngre än den kvinnliga polisen. Bam Björling hade jagats av varje tidning och hennes vittnesmål hade med största sannolikhet bedömts som det tyngsta av vilken domstol som helst.

 Jag kan det här fallet väldigt bra och Bam Björlings "vittnesmål" utklassar alla andra med hästlängder. Här är ju - för fan - kopplingen!

 Då återstår bara att bedöma trovärdigheten i Bam Björlings "vittnesmål". Host. Hon lindar in sitt sensationella "vittnesmål" i en lågmäld passus i en artikel som handlar om ett angrepp på andra feminister.

 Gå inte på detta, folks!

 Detta är ett typiskt grisaktigt beteende som jag sett vita medelålders svenska kvinnor ägna sig åt tidigare. Bam Björlings enda syfte med denna artikel var att lasta ur denna bomb. Som angrepp på dumfeminismen saknar Bam Björlings artikel därmed helt värde. Detta handlar mer om en intern maktkamp bland dumfeminister än att Bam Björling ställer sig på rättssäkerhetens sida.

 Så folks. Det vi har att göra med här är en vit medelålders svensk kärring som ljuger på det där speciella sättet som vita medelålders svenska kvinnor ibland gör.

Ja, det där var några röster från cyberrymden. Kanske inga nyheter för er unga surfare,  bara för dinosauren som inte upphör att förvånas?''

/ Marianne

TVÅ KVINNOR I ATTUNDA TINGSRÄTT

Bara två kvinnor har vittnat i skadeståndsmålet. Det är både märkligt och lättförklarligt. Märkligt därför att den mobb som hetsade mot läkarna till mycket stor del bestod av kvinnor. Förklarligt därför att det här målet uteslutande handlar om de fel och försummelser som Staten gjort sig skyldig till. Ett allvarligt fel är naturligtvis att låta sig påverkas av en uppiskad opinion, men hur ska man kunna bevisa att det var så? F.d. justitierådet Ingegerd Westlander, som skötte målet i tingsrätten 1988 som referent, talar om det enorma intresset från media och allmänhet för just det här fallet, men hon förnekar kategoriskt att hon alls lät sig influeras. Hon läste inga artiklar och såg inte på TV, säger hon. Hon var rasande på massmedia. Men hon kunde naturligtvis inte undgå att märka att artiklarna fanns.

Jag tänkte idag berätta om vittnesmålen från de två kvinnorna i Attunda tingsrätt. Två högintelligenta, välutbildade kvinnor som står på varsin sida i målet. Men innan jag går in på det vill jag svara på en kommentar från Pekka som säger: ”Jag tror att vi skall vänta med att återutnämna Sverige till en rättstat tills vi vet hur det går i det här fallet.” Han syftar på Rigmors glädjerop när Thomas Quick/Sture Bergwall fick resning.

Jag håller med Pekka helt och hållet! Det gör också Rigmor när det första lyckoruset lagt sig! Det gamla ordstävet ”man ska inte ropa hej förr´n man är över bäcken” uttrycker en mycket svensk – och ofta berömvärd – försiktighet. Men entusiastiska naturer som gärna tror på människornas godhet kan dras till Olle Holmbergs version av samma ordstäv: ”man ska inte ropa hu förr´n man ramlat i bäcken”.

Nå, kvinnorna i Attunda...

Kerstin Koorti är advokat och var den som 2002 försökte få till stånd en resning för läkarna i legitimationsfrågan. Regeringsrätten avslog med motiveringen att det inte fanns tillräckligt med nya bevis. Men det hade under åren kommit fram en ny metod att få fram gamla fingeravtryck. Någon fingeravtrycksanalys av de plastsäckar som innehållit Catrine da Costas kvarlevor hade aldrig gjorts, så Koorti skred till verket. Det var inte enkelt. Polisen hade tvättat säckarna på utsidan. Men Koorti införskaffade ett antal plastsäckar och lät testpersoner visa hur de hanterade dem när de fyllt dem med tungt innehåll. Det visade sig att nästan alla vek upp den övre kanten av säckarna och att fingeravtrycken därför kunde sitta på insidan – som var otvättad. Det misstänkta området beströks med sju tunna lager guld – och simsalabim! kom fingeravtrycken fram. Tillräckligt tydliga för att vara identifierbara.

- Jag har foton på dem här! säger Kerstin Koorti. Men bara Rikspolisstyrelsen hade tillgång till fingeravtrycksregistret, och de hörde inte av sig. Själva analysen hade gjorts av SKL. Jag ringde upp den som var ansvarig:

- Är analysen klar?

- Ja.

- Vad gav den då?

- Det talar vi inte om för dig.

- Nähä. Men är något av avtrycken från Teet Härm eller Thomas Allgén?

- Nej. Inget avtryck är från dem.

- Då kanske jag kan få ett intyg på det?

- Nej, vi skriver inte ut något intyg.

- Varför det?

- För då kommer ni bara att använda det till en ny resningsansökan.

- Ja, det är klart!

- Aldrig i livet att du får något intyg!

- Teet Härm och Thomas Allgén blev naturligtvis fruktansvärt besvikna, säger Kerstin Koorti. Jag har senare läst i media att man skickat det där intyget till mig, men det är lögn. Det hade varit en ny omständighet, och det skulle också gjort det möjligt att utöka utredningen.

F.d justitierådet Ingegerd Westlander är svarandens vittne. Hon är en smärt, rakryggad, äldre kvinna som utstrålar auktoritet. Hon kan det juridiska regelsystemet på sina fem fingrar, och när hon säger: ”den typen av fråga behöver jag inte svara på” är det ingen som försöker tvinga henne. Men hennes vittnesmål om vad som hände i tingsrätten 1988 går ofta stick i stäv med vad nämndemannen John-Henri Holmberg har berättat. (se Rigmors inlägg: KOPIERADE TINGSRÄTTEN...)

Westlander berättar att det var så stor press från folk som ville komma in i rättssalen och lyssna att man fick upprätta ett biljettsystem och ha videoskärmar. Hon var själv klart irriterad på att massmedia lade sig i rättegången. Men när domen skulle skrivas ville man göra det på sådant sätt att folk fick svar på sina frågor.

Domaren Carl-Anton Spak har vid ett tillfälle benämnt det ”konsumentupplysning”.

- Vi följde åklagarens linje att läkarna skulle ha styckat Catrine da Costas kropp – och också dödat henne. Domen var enhällig.

När kärandesidan tar över förhöret svarar Westlander påfallande ofta: ”det kan jag inte yttra mig om” - ”det kommer jag inte ihåg.” - ”jag svarar inte på det” - ”jag har ingen uppfattning”. Men till skillnad från John-Henri Holmberg upplevde hon ingen press från Carl-Anton Spak på att man skulle bli färdig före industrisemestern och vara enhällig. Vid ett kompletterande telefonsamtal mindes hon dock att Holmberg, enligt henne i slutskedet av förhandlingarna, inte ansåg att läkarna mördat eller styckat Catrine da Costa. Men när hon frågat om han ville vara skiljaktig hade han inte velat vara det.

Holmberg menar att pressen att bli klar i tid och vara eniga var så stor att man vid den slutliga genomgången nästan bara tog upp skuldfrågan vad gällde mord - där läkarna ju friades.

- Det blev en jäktig diskussion av resten. Jag var för dum och naiv för att då inse vilka konsekvenser skrivningen i domskälet skulle få. Jag fattade helt enkelt inte vad det skulle komma att innebära för de tilltalade medialt och juridiskt. Jag ber verkligen om ursäkt för det.

/ Marianne  

KOPIERADE TINGSRÄTTEN GUILLOUS SVARTA SKÄMT?

John-Henri Holmberg heter en av nämndemännen vid den ödesdigra tingsrättegång II 1988. John-Henri var med när domstolen beslöt att skriva in Teet Härm och Thomas Allgén som likstyckare i domen som friade dem från mord. Han vittnar onsdagen 16 december och förhöret kompletteras via högtalartelefon dagen därpå.

I Jan Guillous Ordets makt och vanmakt  läser man till sin häpnad att domstolens beskyllning om styckning var hans idé! Guillou, som bevakade rättegången för Aftonbladets läsare, insåg att domen måste bli friande. Men opinionen var uppjagad. Folk skanderade utanför rådhuset. Skulle rättens ledamöter orka stå emot mobb och media? Som ett ”svart skämt” lekte Guillou med tanken att läkarna skulle stämplas som likstyckare, ett preskriberat brott. Oavsett juridisk dom skulle detta betyda social dödsdom, ett ”köttben” kastat åt den rasande hopen. Något år efter rättegången träffade Guillou en av nämndemännen. Denne bröt mot sin domared och avslöjade:

"Så fort vi såg att det var du som skrev i Aftonbladet kastade vi oss alla över tidningen, för det här var ju något helt annat än i de andra tidningarna. Och när vi kom till ditt förslag om att så att säga fälla dom för styckning, men fria dom för mord, vilket vi ändå måste göra, så enades vi att det var ju ett jättebra förslag. Därför blev det som det blev."

Så här hade Guillou skrivit i AB 29 juni 1988: ”Dock är det en svensk domstol. Alltså kan det kompromissas. Om de åtalade befinns skyldiga till styckning, som är ett preskriberat brott, men befinns oskyldiga till mord eftersom mord inte är bevisat, så går de fria. I den förra domstolen dömdes de skyldiga på ett sätt som gjorde dem fria. Nu kan de frias på ett sätt som gör dem skyldiga.” *

I självbiografin ångrar Jan Guillou dessa rader ”mer än någonting annat jag skrivit i mitt liv” och vädjar till den pratsamme nämndemannen att stiga fram och bekräfta historien. (s. 443-44)

Agneta Lindhag, skribent på Newsmill, ifrågasatte sanningshalten i Guillous fantastiska historia (2009-10-14). Men tio dagar senare meddelar hon att Guillou hade diskuterat nämndemannens avslöjande redan 1999 på Publicistklubben. Historien är sann. Journalisten Patrik Nyberg ber Jan Guillou kommentera hur han ”i en satirisk drift förutspådde hur domstolen skulle döma i da Costa-fallet”:

-   Domstolarna är självständiga och har rätt att grunda sina beslut även på tidningsartiklar, säger Guillou.

Jag undrar om de tre domarna i Attunda också har läst Guillous självbiografi, om de också vill veta hur det egentligen gick till bakom kulisserna när domen skrevs. Det verkar nästan så. För innan John-Henri Holmberg ska höras förklarar rättens ordförande Sten Falkner att han och kollegorna utrett den intrikata pliktkollisionen mellan domared och vittnesplikt. Jag kan inte följa hans tekniska resonemang, hinner endast anteckna ”tystnadsplikt”, ”sekretessavsnittet”, ”juridisk doktrin”, ”rättegångsbalken”, ”vi har löst det problemet”. Avslutningsvis säger Sten Falkner:

- Vår slutsats är att vittnesplikten tar över domareden. Vi tar ansvar för det så du får svara på alla frågor.

När advokat Kajsa Blomgren börjar förhöret säger hon:

-       Vi kanske inte delar tingsrättens uppfattning i domaredsfrågan.

Advokaterna ”vill inte vara först ut” att bryta domaredens helgd i svensk rättstradition.

John-Henri Holmberg, född 1949, har i efterhand ångrat och beklagat att han ställde sig bakom domen där det fastslogs att läkarna styckat Catrine da Costas kropp. Han vittnar nu om hur stämningen var i rättssalen:

- Mycket folk, det var fullsatt och mycket folk utanför med demonstrationer. Det var påtagligt att det här var en medialt upphaussad rättegång. Utanför gick folk som med plakat och slagord krävde att läkarna skulle fällas.

Ingen demonstration var  för läkarnas sak. Alla på gatan ville se dem fällda.

- Man hukade och gick förbi så fort man kunde.

Det var sommar, snart semester för de sex nämndemännen. Vid den tidens ”stora” rättegångar fanns det inte tre utan sex nämndemän. De blev tillsagda att överläggningarna inte skulle brytas förrän alla var eniga.

- Flera hade semesterresor inbokade, säger John-Henri Holmberg.

- Blev inte det stressigt?

- Jo det var nervöst för många. Och som du säger … upprivet, för många.

- Förklarade juristerna för de andra vad den här skrivningen om likstyckningen skulle innebära?

Nu hoppas jag få veta om ”en feg domstol under hårt tryck från medierna” (citat av Guillou) läste Aftonbladet och kopierade den grymma formuleringen. Men John-Henri Holmberg avböjer med hänvisning till domareden att säga något om detta.

- Har du varit med om en liknande skrivning i någon annan rättegång?

- Nej aldrig. Och jag har varit en flitig nämndeman.

Han har 1983-88 tjänstgjort vid ett par hundra rättsfall ”om man räknar med småförseelser”.

Ingvar Gunnarsson/JK frågar:

- Så vitt jag förstår har du skrivit brev till Teet Härm? Vad handlade det brevet om?

- Jag arbetade vid den här tiden (efter 1988) som bokförläggare i Höganäs. Jag föreslog att Teet Härm skulle skriva något biografiartat om vad han hade varit med om.

 /Rigmor

 PS. På hemväg i decembermörkret stannar jag till i Sickla. Ska posta julklappar till Göteborg och köpa mjölk. Där möter jag Frank Lindblad med en ICA-vagn. Han såg nog inte mig i rättssalen när han vittnade förra onsdagen. Nu skiner vi upp, hejar och skyndar vidare i julhandeln.

* Tillägg 2010-01-10: När jag läser om Per Lindebergs Döden är en man (Fischer & Co, 1999) ser jag att att han citerat detta avsnitt ur Jan Guillous artikel med kommentaren: "Jan Guillou i Aftonbladet var den som tydligast beskrev den juridiska paradox, som lagman Carl-Anton Spak och hans meddomare just var i färd med att konstruera." (s. 492)