ÖAR I SAMHÄLLET

Attunda tingsrättssal är som en tidsmaskin. Huvudpersoner från ett gammalt drama har kallats av domstolen och de kommer. För tjugo, tjugofem år sedan var de omskrivna. För oss som var med på den tiden blev de allmänt bekanta genom reportage och böcker. Här stiger de in i tingsrätten en efter en. De sätter sig vid kärandeborden, i vittnesbåset eller i som åhörare i bänkrader.

Rättens ordförande, upphöjd över oss andra bakom träskranket förestavar sanningsförsäkran. Varje vittne får uppge vilket år han eller hon är född och säga efter edens ord: "Jag [och så namnet] lovar och försäkrar på heder och samvete, att jag skall säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra."

Eden är den rit som markerar att i detta rum gäller ändrade regler för kommunikation mellan människor. Skulle den som vittnar narras eller dölja något kan straffet bli fängelse. Det finns dock en lögn som man ostraffat kan komma undan med. Den lyder: ”Jag minns inte.”

Rättssalar tillhör samhällets övärld. Det fascinerar mig att alla folk ringar in rumsliga undantag från sina allmänna lagar. Den som instiger i ett ö-rum vet att här inne har man kommit överens om att andra regler gäller än där ute.

De finns olika slag av sociala öar: Religionernas tempel. Ambassader. Fängelser. Låsta psykiatriska avdelningar. Rättssalar.

/Rigmor

SÅ BÖRJADE DET

Rättegångens tredje förmiddag kommer jag sent. Vaktmästaren håller fingret för sin mun, öppnar försiktigt dörren till rättssalen och säger lågt:

- Idag är det nästan fullt. En skolklass är här.

Jag fick för mig att salen skulle vara fylld av barn men det var trettiotalet vuxna elever som hade bänkat sig i raderna denna soliga vintermorgon.

När det blev paus och jag släcker ned min dator frågar en ung kvinna efter läkare. Jag tror först hon söker mig men hon vill veta var ”obducenten” och ”allmänläkaren” sitter. Vi är sist kvar och jag pekar på en tom stol där Teet Härm suttit och stolen därbakom som är Thomas Allgéns.  Tre eller fyra av kvinnans kamrater begrundar stolarna. De kommer från juristlinjen på en gymnasieskola i Jakobsberg.

- Finns det juristlinje i gymnasiet? undrar jag.

- Ja, det är ett nytt program.

Domaren Sten Falkner ber oss lämna salen. En av kvinnorna säger:

- Kan du förklara – vad handlar den här rättegången om egentligen? Var det ett mord?

- Nä-nä, säger en ung man från skolklassen. Det här är ett skadeståndsmål. Hur många millar har dom begärt?

Medan vi går börjar jag berätta och hör själv att det låter som en sägen från för länge sedan.

- Det var på sensommaren 1984. Man läste i tidningar, det rapporterades i radio och teve att en kvinna blivit styckmördad.

- Var du med då! säger en av flickorna.

Och jag tänker att dessa unga människor är yngre än mina barn, äldre än mina barnbarn och vackra som stjärnorna på bio.

- Javisst var jag med. Det var den sommar jag påbörjade min analytikerutbildning i Zürich. Jag skrev upp alla drömmar och mina tankar. Minns hur jag talade med mina läranalytiker om styckmordsgåtan.

En man i Solna hade gått på promenad med sin hund. Hunden ville nosa på några plastsäckar i snåren. Hussen kände en konstig lukt. Han ringde polisen. Det visade sig att säckarna innehöll kroppsdelar av en kvinna som hetat Catrine da Costa.

- Ja, vi vet. Vad hemskt!

- Ja, folk tyckte det var både otäckt och sorgligt. Snart kom det fram att den döda kvinnan hade varit svårt narkomanisjuk. Hon var heroinberoende. Då måste man få ihop kanske två-tretusen kronor om dagen till sin dagsdos. Arma Catrine prostituerade sig, stal och gjorde checkbedrägerier. Hon sov över hos än den ene, än den andre, levde ur hand i mun. Hon hade två barn som hon inte kunde ta hand om.

- Var hon svenska? Namnet da Costa ….?

- Jo, hon var svenska men hade gift sig med en man från Portugal. Catrine behöll ett portugisiskt efternamn men levde inte med sin man. Att prostituera sig är riskfyllt i sig men ännu farligare för missbrukare. Drogen nedsätter omdöme, reaktionsförmåga, självförsvar. Drogberoende kvinnor säljer sig till män som kan vara konstiga och våldsamma.

En grupp ungdomar har samlats medan jag fortsätter.

- Dagarna gick utan att polisen lyckades lösa brottet. Alla var upprörda. Vi ville veta vem som gjort brottet. Vad var motivet? Hur hade det gått till? Vem och vad skulle vi akta oss för? Kvällstidningarna hade inga fakta men skrev artiklar ändå. Det blev spekulationer, hypoteser, rykten. Det blir ett socialt instabilt läge när många är upprörda i samhället samtidigt som det är ett vacuum på information. Så länge vi inte fick någon förklaring kändes ondskan oförutsägbar. Den smög omkring som ett spöke, som en varulv. Någon bytte skepnad? Vem kunde det vara? Var skulle styckmördaren slå till härnäst?

Björn Körlof, tidigare generaldirektör på Styrelsen för psykologiskt försvar, varnade efter 11 september för en smittsam samhällssjukdom. När något otäckt har hänt och många är upprörda men ingen har vetskap börjar folk gissa, ana, misstänka. Tomrummet på information fylls ut av rykten. Det är då någon kan stiga fram och peka ut en syndabock. Andra hakar på. Fler anser sig genomskåda syndabocken. En ond dubbelnatur! Rykten kan cementeras till myter som blir till historisk sanning i årtionden, kanske århundraden.

När det skrevs sensationsreportage om de utpekade läkarna anmälde sig vittnen trots att flera år gått sedan styckmordet. Ett fotohandlarpar hörde av sig och en äldre dam med hund. En heroinberoende prostituerad kvinna som varit lite bekant med Catrine da Costa visade 1988 upp en dagbok och påstod att den var skriven 1984. I måndags vittnade poliskommissarie Pim Martinsson och igår en polischef Bertil Salin. De menade båda att dagboken var ett falsarium.

De här människorna som ville vittna flera år efter händelsen var inga ondskefulla typer. De ville hjälpa polisen. Men för de två läkare som ni ser här i rättssalen blev följderna fruktansvärda. Det var som ett skred som inte gick att hejda.

- Menar du att läkarna är helt oskyldiga till styckmordet?

- Ja. Fakta visar att de båda läkarna är lika oskyldiga till brott mot Catrine da Costa som ni eller jag.

- Varför blev just de misstänkta?

- Det började så här: 1984 fanns en olycklig mamma och en olycklig far i Stockholm som sörjde sin dotter. Hon hade varit gift med rättsläkaren Teet Härm. De separerade och båda hade träffat nya partners. En dag påträffades kvinnan död i sitt hem. Polisutredningen visade att det var självmord men hennes föräldrar kunde inte tro att det var sant. Man kan förstå dem! Vad är värre än att ens barn tar sitt liv? Det är mänskligt att söka efter andra förklaringar än självmord. Deras förre svärson var rättsläkare och hans far kom från ett baltiskt land. Där är det sed att själv ta hand om en död anhörig. Klä den avlidna fint, kamma håret och ta foto av den döda i sin kista. I Per Lindebergs bok, Döden är en man, kan ni läsa om hur rättsläkaren tog hand om sin unga före detta hustru på estniskt sätt. Men hennes föräldrar och en del av hans arbetskamrater tyckte att det var konstigt. Det blev en kulturkrock med missförstånd och prat.

När styckmordet inte klarades upp började dessa föräldrar fundera på om kanske deras förre svärson hade mördat både deras dotter och Catrine da Costa. Fadern gick till polisen och hans före detta fru jobbade på Expressen. Där talade hon med journalister. Så kom det sig att rättsläkaren blev misstänkt, så småningom häktad, åtalad och känd i media som ”obducenten”.

Vi samma tid fanns i Stockholm en trettioårig småbarnsmamma, Christina Allgén. Hennes man var läkare men de hade glidit isär. Christinas önskedröm om en familj gick i kras. Skilsmässa var på gång. Kan ni föreställa er hur man kan tänka och känna, när vårdanden om ett barn ska delas? Inre försvarsmekanismer gör att man lätt beskyller den andre för ett dåligt äktenskap. Tänk er då man måste lämna ifrån sig sin älskade gullunge till den som man är arg och besviken på! En del hamnar i det läget i stress. Man ser på sitt ex som genom glasögon färgade av rädsla, smärta, sorg, skam och vrede.

I mitten av 1980-talet gick onda rykten om att incest var vanligt förekommande. Vissa psykologer och politiker menade att familjer var farliga platser för barn.

Nog möter man i mitt arbete vuxna människor som skadats av övergrepp i barndomen. På 1980-talet påstods det att sexbrott mot barn var långt vanligare än de är. Det konstiga var att på 1960- och 70-skrevs det i böcker om ”sexuella minoriteter” och i tidningsspalter om sex och samlevnad att vuxna gärna kunde ha barn med i sexlekar. Detta var fel men 1980-talets backlash gick till motsatt överdrift.

Christina Allgén hörde till dem som trodde att hennes dotter blivit utsatt för sexuella övergrepp.

Det fanns fler. En farfar berättade på 1990-talet hur hans sexåriga sondotter mördades av sin mor och mormor innan de själva tog sina liv.* De båda kvinnorna hade fått för sig att pappan utsatte flickan för incest. När inga utredningar tydde på att flickan blivit utsatt valde kvinnorna att ta henne med i döden. Jag har i tidigare inlägg skrivit om tankeepidemin om bortträngda minnen av påstådd incest och om män-med-makt som sades begå sexövergrepp och sedan skydda varandra. Tragedier hände i incestmytens spår.

Christina Allgén anmälde sin man. Läkarundersökningar visade att inget var fel med flickans underliv. Men mammans misstänksamhet mot mannen släppte inte. När hon fick klart för sig att ”obducenten” var misstänkt slog en idé rot inom henne. Hennes man var flyktigt bekant med rättsläkaren. Hon hade själv träffat honom och hans fästmö vid en middag. Nu växte tankar mardrömslikt hos Christina: Hennes man och rättsläkaren var nog styckmördare. Hon såg för sitt inre öga hur männen kunde ha dragit in hennes dotter i fasansfulla brott.

Jag hann inte längre än till början av historien. Klockan ringde in till fortsatta förhandlingar i rättssalen.

Någon vecka senare i en paus i tingsrätten ryckte någon i min ärm. Jag vände mig om och såg in i de unga kvinnornas leende ansikten. Vi fortsatte samtalet och jag visade dem mot en grupp som står och talar längre bort i rummet.

- Kvinnan med mörkt, lockigt hår där är Marianne, min vän. Vi bloggar från rättegången. Jag ska skriva om er och om våra samtal.

De säger att rättsfallet gripit dem som en spännande historia. Därför har de gått tillbaka till rättegången utan klass och lärare. För att lyssna, för att få veta mer och kanske förstå. En av de unga kvinnorna vill bli jurist. En annan vill bli socionom och sedan psykoterapeut som jag. Vi skiljs med en liten kram och de säger:

-       Vi ska följa er blogg!

 

/Rigmor

 

* ”MORDET PÅ EMMA KUNDE HA HINDRATS”, Björn Elmér, fd ambassadör, DN Debatt, 15 mars 1998

PAUS

Jag kommer inte att skriva mer på bloggen på ett bra tag. Rigmor däremot fortsätter att blogga, och jag vill bara tacka alla som läst och hört av sig. För Teet Härm och Thomas Allgén hoppas jag på en senkommen rättvisa.

/ Marianne   

ELDSJÄLENS SPRÅK & ERTELS METOD

Mitt förra inlägg handlar om hur skärvan i Hanna Olsson i öga förvred hennes världsbild, självbild och syn på medmänniskor. Hon började skriva i en gotisk språkdräkt om brott, sex och politik. Hanna Olsson rycktes med av sina egna ord. Hon eldade skaror av kvinnor. Hon sökte påverka åklagaren i da Costafallet. Hon lurade inte minst sig själv. Fenomenet har beskrivits av professor Suitbert Ertel, tysk forskare i psykologi och kommunikation.

Den som är stressad liknar tillfälligt diktatoriska personer och fanatiker. Man skapar en strikt ordning på idéernas plan. Svart eller vitt! Är du med mig eller emot mig? Allt som inte passar in i dikotomin vill man bortse ifrån. Man tar till överord och generaliseringar. Det blir storvulet och bombastiskt. Man intar absoluta ståndpunkter. Tal och texter kryddas livfullt med termer som ”sanningen”, ”ondskan”, ”alla”, ”ingen”, ”alltid”, ”uteslutande”, ”aldrig”.

Ertel var bekymrad över katastroferna i sitt lands historia. Hur kunde ett folk lita på en pratmakare som Hitler? Och hur kunde andra folk gå i ledband hos Pol Pot eller Mao? Ertel utvecklade en enkel lexikonmetod för att påvisa om en talare eller skribent är dogmatisk. Potentiella diktatorer och sektledare uttrycker sig i en språkstil som ovan. Ertel kallar den A-stilen.

Det är lätt att övertygas av den som uttrycker sig med A-stilens kraftord. Man rycks med och kan förlora omdömet. Man märker inte att skribenten eller talaren småljuger, generaliserar och inte tål att skämtas med. Att ha Ertel i bakhuvudet är en praktisk metod för självkontroll när man känner sig hänförd.

Den som håller sig till sanningen och är trovärdig använder istället B-stilens uttryck: ”de flesta”, ”ett flertal”, ”få”, ”ofta”, ”i hög grad”, ”antagligen”, ”sällan”. 

När man identifierar A- respektive B-uttryck i en text eller när någon talar kan man bestämma ”dogmatismkvoten” (DK).

För den som är emotionellt påverkad är Ertels metod en hjälp till besinning. Det är klokt att hålla huvudet kallt när hjärtat brinner.

Ertel visar att den som talar eller skriver i A-stil gör anspråk på att vara profetisk. Då förväntas man hålla med och riskerar i annat fall att uppfattas som motståndare. Ertel exemplifierar med citat av Mao Tse-tung, Hitler, Marx (Kommunistiska manifestet) och religionernas profeter.

Dogmatismkvoten visar sig vara applådkänslig. Den stiger med graden av rädsla, vrede och aggression och likaså av positiva känslor som eufori, förälskelse och triumf.

För snart tio år sedan kritiserade jag i en artikel tendenser till fundamentalism inom feminismen. Som exempel valde jag en artikel av Hanna Olsson om styckningsmålet publicerad i Dagens Nyheter 99-02-25. Texten var skriven i A-stil med hög dogmatismkvot. Hon använde där överord som ”hat”, ”min världsbild”, ”för alltid”, ”det land jag lever i”, ”dödandet av jämställdheten som idé”, ”ondska”, ”det onda”, ”hatet lever i vårt eget land”, ”det nya Sverige, då slaktandet och dödandet av människor kom nära”, ”en sorg när en mänsklig gräns överskrids”, ”det omänskliga”.

Men ska vi inte ha A-stilen? Jovisst. Men då rör det sig om underhållning, om sång och dikt eller om idrottarnas pep talk. Eller om soldaters rit för att bli så eggade att de förmår gå i döden för andra i krig.

A-stil hör inte hemma i vetenskap, teknologi, sjukvård, psykologi, domstolar, facklitteratur – och helst inte i politik.

Ska man lita på att det som sägs är sant – då gäller B-stilen.

/Rigmor

 

Källor:

Ertel, S., (1975) Überzeugung, Dogmatismus, Wahn. IX. Int. Kolloqium der Société Int. Psychpathologie de l’expression. Hannover.

Ertel, S., (1981)Wahrnehmung und Gesellschaft. Prägnanztendenzten in Wahrnehmung und Bewusstsein. Semiotik 3, s 107 - 141.

HANNA OLSSONS SKÄRVA I ÖGAT

Liksom Marianne har jag ägnat mig åt Hanna Olssons Catrine och rättvisan. Denna storsäljare från 1990 handlar om lustmord, de hemskaste av brott. Hanna Olsson skriver om brott som inte kan förlåtas och om politik.

Den är väl ondast av alla som styckar en människa? Eller är han eller hon tvärt om psykiskt sjuk? Icke tillräknelig? Som den polske slaktaren Stanislaw Gonerka. Han dömdes inte till fängelse utan till vård i rättspsykiatrin.

I förordet till Catrine och rättvisan berättar Hanna Olsson att hon för nu trettio år sedan varit sekreterare i en utredning om prostitution.

”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen”, slår Hanna Olsson fast.  Man hejdar sig. För hennes påstående vore lika sant tvärt om, typ: ”Prostitutionen speglar inte vanliga parrelationer men visar utan omsvep på attraktionen mellan könen.” 

Hanna Olsson fortsätter: ”Det var som om jag hade fått en skärva i ögat. Efter det arbetet ser jag annorlunda på människorna och världen. Jag miste den mänskliga oskuld som måste gå förlorad för att man ska se både sig själv och andra som komplicerade och sammansatta varelser. Det man kallar ondska är inte förbehållet ett fåtal.”

Spegeln, skärvan i ögat och ondskan är metaforer som Hanna Olsson hämtat från H.C. Andersens saga Snödrottningen från 1845. Den handlar om två kamrater, Kay och Gerda. De bor grannar under takåsarna i en dansk stad. Där bor också Kays farmor. Hon odlar rosor i balkonglådan, berättar sagor och lär barnen sånger.

En dag förändras Kay. Han blir hånfull och hänsynslös, vill inte längre leka. Snödrottningen har värvat pojken och tar honom med till sitt ispalats i permafrostens land. Där glömmer Kay sitt gamla liv och Gerda. Han ägnar sig åt logiska abstraktioner men får inte pusslet att gå ihop. Gerda ger sig ut i världen för att återfinna sin vän och befria honom ur förtrollningen.

Sagans ramberättelse handlar om att djävulen skapat en trollspegel som förvränger allt. Det vackra blir fult och det skadliga ser ut att vara gott. Ju mer godhjärtad en människa är desto fulare grinar hennes spegelbild. När demonerna skrattat åt förvrängningar av allt i världen vill de se änglarna vanställas i trollspegeln. Men ju närmre himlen de kommer med sin spegel dess värre bågnar den. Till sist halkar trollspegeln ur deras grepp, faller med ett kras och splittras i millioners millioner bitar. Dessa skärvor flyger sedan dess med vinden och svävar med snöflingorna. Den som får ett spegelflis i ögat uppfattar omgivningen förvrängd. Man får isögon, hånar det goda och litar på lögnare. Skärvan gör att man blir klyftig men tappar samvete och medkänsla. Det var en sådan skärva som Kay fick in i sitt öga.

Gerda fann till sist det arktiska slottet där hennes Kay var fången. När hon sjöng sången om rosorna som farmor lärt dem började Kays tårar rinna. Han mindes, han kände och grät. Med tårarna sköljdes spegelskärvan ut.

När Hanna Olsson talar om sin skärva i ögat syftar hon både på Andersens saga och på Selma Lagerlöf som sagt att hon själv och flera av hennes diktade gestalter hade en skärva i ögat.

Men Selmas och Hannas skärva ändrar inte seendet på samma sätt. Brytningen i Selma Lagerlöfs öga gör att hon ser vidundren i sitt eget inre djup. Men Hanna Olssons skärva gör att hon tycker sig se monstret i andra människor. Hennes omdöme förvrängs på samma sätt som Kays.

Selma Lagerlöfs spegelskärva bröt fram något hårt och klart som gör hennes romantiska diktning fascinerande. Hanna Olsson ville istället rapportera från verkligheten, om rättvisa, makt och politik. Då fick hennes brytningsfel förödande effekt.

Hanna Olsson och hennes meningsfränder dagdrömde om hur två läkare lustmördar en prostituerad kvinna och styckar henne. Hur männen veckor i förväg repeterar dödsscenerna med sitt offer i bårhus och obduktionssalar innan brottet verkställs. Hur de förgriper sig också på den enes lilla dotter. Hur de riggar upp ettåringen och tvingar henne att titta på orgier som inspirerats av markisen de Sades fantasier. Homo- bi- och heterosex, sadism och pedofili, utklädsel i kåpor, målade ansikten, styckning, grillning av kroppsdelar, kannibalism. Deras dagdröm var 1980-talets vandringssägen som spreds med psykoterapi, böcker och genom media.

När nu Thomas Allgén och Teet Härm inte har haft något med styckmordet eller Catrine da Costa att göra - vad har då Hanna Olsson åstadkommit med sin bok?

Hon har hjälpt den eller de som styckade och antagligen mördade Catrine da Costa att komma undan.

Hon har begått ett fruktansvärt övergrepp, ett oförlåtligt brott mot sina två offer och deras anhöriga. Hon har själv, i projektionens mekanism, varit lika grym som hon påstod att de två läkarna var.

Hon har med isblick dömt bort dem som inte håller med henne.

Hon har förvirrat Catrine da Costas anhöriga och dragit in dem i medskuld i brotten mot läkarna.

Hon blev till förebild för terapeuterna på Säters rättspsykiatriska klinik. Boken fungerade närmast som en förlaga när deras sårbare patient skulle spela rollen av en seriemördare och ta på sig brott.

För den som befinner sig i de båda utpekade läkarnas och deras familjers läge kan Hanna Olssons pamflettbok jämföras med vad Sion Vises Protokoll inneburit för judar. Båda dessa texter framställer en paranoid världsbild där hemliga brödraskap i det fördolda utövar makt med onda avsikter. Liksom judar i Tredje riket tecknades som fula karikatyrer har tidningar, böcker och hörsägner förmedlat att Teet Härm och Thomas Allgén skulle ha utseenden som är ”typiska” för perversa män. Jag kan efter rättegångarna i Attunda försäkra att båda männen ser fullkomligt normala ut.

Skärvan i Hanna Olsson öga var den bibliska bjälken. 

/Rigmor

HANNA MED DOKTORSHATTEN

En nyckelmening i Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” (Carlssons 1990) är: ”Det man blundar för kan man inte handskas med”. Det är mycket Hanna Olsson blundat för när hon skrivit den boken! I princip allt som gick emot hennes förutfattade mening, grundad på en ideologi vars främsta ingredienser var ”män-är-djur”- feminism, klasshat och tro på förträngda minnen.

Hanna Olsson är utan tvivel en skicklig skribent. Själv tycker jag t.ex. att kapitlen som beskriver prostitutionen och synen på ”horan” förr och nu är utmärkta. Det är hennes specialområde, något hon kan och brinner för. Där har hon gjort en insats. Det är lätt att förstå att många som bara läst hennes skildring har ryckts med av hennes patos och trott på vartenda ord. Men tyvärr hör hon inte till dem som förutsättningslöst söker sanningen. Hon sorterar bort fakta som inte passar hennes tes.

Ett utdrag ur hennes artikel i DN (29.3.88), som hon själv med stolthet citerar i boken, illustrerar tesen ”män med makt skyddar varandra.”

Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.

Hanna Olsson utgår i sin bok från att de båda läkarna är skyldiga. Hon ger dem aldrig en chans. Hon sväljer – och säljer! - vilka amsagor som helst, från ”Barnets berättelse” till ”damen med hunden”, ”dagboksvittnet” och det förvirrade fotohandlarparet. Hon struntar fullständigt i att undersöka andra spår, män som fanns i Catrines telefonbok eller som berättat att de haft kontakt med henne vid den aktuella tiden. Läkarna som lustmördare motsvarade alltför väl en feministisk och socialistisk önskedröm. Det var oemotståndligt. Olsson gjorde en sammanfattning av den engelske rättspsykiatern Robert P. Britains beskrivning av ”den sadistiske mördaren” och försökte sedan pressa in Teet Härm och Thomas Allgén i den kostymen. Att svenska läkare i samband med den första rättegången utredde Härms och Allgéns personligheter och såg dem som normala och begåvade personer utan tendenser till våld kom Hanna Olsson också att använda som exempel på att maktens män skyddar varandra. Det föll henne inte in att det helt enkelt kunde vara en saklig professionell bedömning.

Haiti är såvitt jag vet det enda land i världen i vars lag det står skrivet att det är likställt med mord att beröva en människa hennes själ, att göra henne till en levande död: en zombie. Jag har ofta tänkt på det när jag följt det här fallet. Hanna Olsson har inte handgripligen utövat svart magi, men snudd på: hon har själv skapat de monster som hon velat visa upp och fördöma.

Att få sin personlighet kapad och förvanskad i offentlighetens ljus, att bli uthängd som DEN MAN INTE ÄR hör till det mest smärtsamma man kan råka ut för. Det är nästan omöjligt att senare bli fri från den bilden. Det är nästan omöjligt att försvara sig. Den smuts som kastats på en klibbar fast. Man är ”socialt död”. Man har blivit berövad en bit av sin själ. Monstermyten har spridits som en löpeld - i pressen och i människors hjärnor.

En sak jag förebrår feminismen och många andra ismer är att vara enögd. ”Män med makt skyddar varandra” är en enögd tes. ”MÄNNISKOR med makt skyddar varandra” passar bättre in som förklaring till varför det varit så fruktansvärt svårt för Teet Härm och Thomas Allgén att få resning i det här målet – eller ens att få DNA-tester gjorda på andra misstänkta personer.

Män och kvinnor som förföljt läkarna vill fortsätta att hålla dem nere. Som Rigmor sa: mänskliga syndabockar vill man inte ha tillbaka in i den gemensamma fållan. De vet för mycket. De har sett för mycket av sina förföljares sämsta och mest hänsynlösa sidor. Idag är Teet Härm och Thomas Allgén långtifrån själva några män med makt. De är i stället samhällets olycksbarn. (Läs gärna Anders Carlgrens blogg om deras omvända klassresa. (www.stadsholmen.blogspot.com)

I och med skadeståndsprocessen i Attunda har de i alla fall en liten chans till upprättelse. Men många av de forna förföljarna är inte intresserade av att rättvisa skipas. Hanna Olsson är en av dem som utövat makt och som nu tiger. För vad händer om läkarnas oskuld blir officiellt erkänd? Vad händer med Hanna Olsson? Med det egna anseendet? Med doktorshatten? Med helgonglorian?

/ Marianne 

ATTUNDA - PLATSENS ANDE

Ivrigt talade professor Anders Agell i Uppsala om en planerad rättegång i Attunda. Senare läste jag Anders Carlgrens artikel i Expressen (2007-08-21) om domslut i Attunda med turer och eventuella jäv. Attunda - namnet klingar forntida. Var det en ort? Eller ett begrepp för någon alternativ rättspraxis?

Nu har jag tagit reda på att Attunda betyder ”åtta hundare”. Före medeltiden organiserade jordbruksbygder i flera länder sitt försvar i hundare. Man avgränsade distrikt som kunde mobilisera hundra värnpliktiga och fyra skepp (snäckor). Sådana hundare kallades senare härader. De värnpliktiga var antingen utroddare, sjökrigare, som skulle slå tillbaka anfall till sjöss, eller kustbevakare, wardhald. I Uppland hade åtta sådana hundare samordnat sig till en lagsaga (domkrets). På medeltiden sträckte sig Attunda domsaga från det som nu är Knivsta och Bro i väster till Norrtälje i öster, och från Hallstavik i norr till Stockholm i söder.

I en paus talar jag med rådman Anders Erlman, referent i skadeståndsmålet. Han berättar att Attunda tingsrätt snart flyttar. Det här är den sista stora rättegången på Gärdet. Jag har sett att Skanskas folk nästan är färdiga med den väldiga glaskistan intill polishuset i Sollentuna. Attunda nya tingshus blir något helt annat än det kompakta tegelhuset i hörnet av Lidingövägen – Erik Dahlbergsgatan. I Sollentuna ska solstrålar kunna passera glasade salar och gå ut genom andra ytterväggen. Det blir hypermodernt med kulvert från häktet och skilda slussvägar till rättsalarna för domare, åklagare, vittnen, frihetsberövade, advokater och allmänhet.

Jag frågar om väggdekorationerna. En jättestor väv pryder fondväggen bakom domarbordet. Stundals har stämningen varit smärtsamt tryckt i rättssalen dessa decemberdagar. Då har jag tagit min tillflykt till motivet på väven. Jag kommer att sakna den.

-       Det finns inte plats för det här dit vi flyttar, säger rådman Erlman och visar med handen mot väggarna.

I naturlig storlek blickar fem tidigare lagmän i Attunda ned över sin rättssal. I många högtidliga rum markeras traditionen med oljemålade män. Från guldkarmade fönster i en hinsides boning håller de uppsikt över hur vi förvaltar deras livsverk. Så tittade stränga rektorer ända från artonhundratalet på oss som kämpade med provräkning och uppsatsskrivning i läroverkets aula i Örebro. Så överblickade vetenskapens legendarer oss blivande läkare i Karolinskas föreläsningssalar. Så ser höga herrar i peruk på besökarna i slottens gallerier. I stiftsgårdarna har jag sett brunaktigt målade biskopar runt väggar i avlånga rum. Och i styrelserummen på anrika storföretag granskas beslutsfattarna från väggarna av sina allvarsamma föregångare. Men Attundas lagmän på Gärdet lär inte spikas in i det nya tingshusets glasväggar.

Och väven i röllakan – vad blir av den? Efter slutpäderingen ber jag att få skriva av en liten inramad text bredvid bonaden. Sten Falkner föreslår att sekreteraren kopierar den. Tack! Nu har jag lösningen till vävens symbolik. 

Denna bonad i gotlandsull, stor som boytan i ett mindre rum, höjer sig tre och en halvmeter bakom domarnas huvuden. Liksom riksväven i plenisalen förställer den ett kustlandskap men där slutar likheterna. Bonaden är skapad av tre ”fröknar” i Visby på 1950-talet för Haga Tingsrätt - det läckra huset i gul och grå jugendbarock vid Norrtull. 

Ann-Mari Hokes väv struktureras av horisontella vattenvågor mot diagonala färgfält från två fyrar högst upp i havsbandet. Motivet väcker mina minnen av nattseglingar för trettio år sedan. Hur man lade om rodret vid grönt varningsljus och väjde tillbaka mot vitt ljus. Det vita fyrskenet garanterade trygg gång i farled. Såg man rött var man ute på farliga vatten!

De vanliga symbolerna för rätten, brott och straff är fru Justitia med förbundna ögon eller domstolsväsendets vapensköld med balansvåg och svärd. Men i Ingers och Rosas breda vävstol på Sankt Hansgatan slogs bilden in av Livets seglats med garn i 150 nyanser. En gaffelriggad roslagsskuta är på väg bort i farledens vita ljusgata. Till vänster har en annan piggskuta kommit ut i röd farozon, brottets bana. Den har förlist med bruten rigg. 

Jag läser att plogsträcket av sju fåglar ska representera domstolsämbetet ”som alltid, följande för oss okända lagar, flyger i rätt riktning med ledarfågeln (domaren) i spetsen”. Alltid i rätt riktning? Nej, inte alltid dessvärre. Denna skadeståndsrättegång handlar om hur flera domstolar i da Costafallet missade målet.

Vatten, kobbar och skär upptar vävens stora yta. Först i nederkant börjar kustlinjen. Där känner jag igen byggnader som ligger inom Södra Roslagens domsaga. Foresta tronar högst, en borg på Lidingöklippan. Väderkvarnen kan vara den jag sett på Gräsö eller i Furusund. Se där! Djursholms slott med höga fasaden. Porslinsfabrikens långa längor i Gustavsberg finns med. Och så Vaxholms gula rådhus med klocktornet på nocken.

Mitt i väven, på gyllene snittets höjd, sammanstrålar fyrarnas ljuskäglor. Som ett varsel i en romb av dubbelt ljus framträder korset över havet. Jag tänker att för tre gotländskor på femtiotalet var Kristi kors det självklara riktmärket för rätten. Men i ett mångkulturellt och sekulariserat Sverige gör detta kors av tät linnetråd sin bonad rörande otidsenlig för en rättssal. Hoppas Ann-Mari Hokes väv finner sin plats - kanske i en kyrka eller ett församlingshem - inom Attundas härader.

/Rigmor