OSANNINGAR ÄR INTE ALLTID LÖGNER

Människor skriver memoarer. De berättar selektivt och återger ibland händelser som aldrig ägt rum. Ta exemplet Binjamin Wilkomirski. 1995 gav han ut boken Bruchstücke. Han berättar där att han är jude, född i Riga 1939 och att han med föräldrarna fördes till koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz. Efter kriget hade han kommit till Schweiz och adopterats av ett läkarpar. En del kritiker reagerade mot att våldsbeskrivningar var så otäcka och detaljerade. Några talade om våldspornografi. Men Bruchstücke blev en internationell bästsäljare, översatt till olika språk, prisbelönt och jämförd med vittnesmål av Elie Wiesel, Anne Frank, Primo Levi. Wilkomirski for land och rike runt, föreläste om lägerlivets plågor och hur han överlevt. Tillsammans med sin terapeut föreläste han också om den traumaterapi, som hjälpt honom att minnas.

En schweizisk journalist, vars föräldrar överlevt koncentrationslägren, anade att något i Wilkomirskis barndomsbiografi inte stämde. Han gjorde efterforskningar och det visade sig att Wilkomirski var född 1941, i den schweiziska staden Biel av en ensamstående mamma. Han hade adopterats av läkarparet i Zürich och hade haft samma modersmål och dialekt som klasskamraterna. Koncentrationslägren hade Wilkomirskis bara besökt som turist i vuxen ålder.

Hade Wilkomirski ljugit till dess han trodde sig själv? Ibland, säger minnesforskaren Elisabeth Loftus, kan den som avsiktligt ljuger övertyga sig själv om att påhitten är självupplevd sanning.

”Berättelsen kan då skapa minnen istället för tvärt om. Det sägs att vi är summan av våra minnen. Men trettio års forskning om minnet i allmänhet och minnesförvrängningar i synnerhet har lärt mig att man också kan vända på saken. Vår identitet må ha formats av våra minnen men våra minnen formas också av dem vi är. I minnet finns summan av vad vi har tänkt, vad vi tror och vad andra har berättat för oss. … Man kan säga att vi ständigt återuppfinner våra minnen. I detta blir vi med tiden personer som delvis är skapade av våra egna fantasier.” (Elizabeth Loftus, 2003)

Jag funderar på vad Loftus säger och undrar hur Christina Allgén numera minns sin livshistoria och ser på sig själv. Men än mer undrar jag vilka äkta och vilka konstruerade minnen Christinas och Thomas Allgéns nu vuxna dotter har. Har mamman och hennes vänkrets från 1980-90-talet bibringat flickan falska minnen som hon idag själv tror på?

Trodde dagboksvittnet Marianne Seppälä själv på de ”minnen” av Catrine, som hon läste upp från sin anteckningsbok i rättssalen?
Jag undrar också vilka minnen Anne-Catherine Härms föräldrar har. Har de omformats?

Och vilka minnen har Jovan Rajs och hans hustru av den unge medarbetare som han förtalade? Paret Rajs spekulerade tillsammans om de ogärningar, övergrepp och styckmord som de tänkte sig att läkarna kunde ha begått.

Hanna Olsson kände inte Catrine da Costa. Hon drev ett politiskt projekt. Hennes teorier illustrerades perfekt med bilden av två läkare som styckmördar en prostituerad kvinna. Enligt Hanna Olssons idé om ”könsmakt” kan mäktiga män mörda fattiga kvinnor i underläge.

I söndags visade TV4 Kalla Fakta ett reportage om nätverk av välbeställda män med parafili i form av sexuell sadism.* Dessa män fiskar efter offer på chattsajter där barn och ungdomar samspråkar. Som jägare studerar och lär känna bytesdjurets beteende vet dessa män hur man smyger sig på och fångar in ett barn. Flickan utnyttjas som sexobjekt. Männen är likgiltiga för att flickan blir skadad och märkt, kanske förstörd för livet. Dessa män söker barn som är tillräckligt stora för att läsa, skriva, svara via bildskärmen, tillräckligt stora för att lockas med pengar och presenter och smickras med uppskattande ord, skrämmas lite lagom till lydnad och uppmanas att akta sig så att inte någon vuxen får veta.

Sådana övergreppsbrott kan tyckas bekräfta en könsmaktsordning, som Hanna Olsson talade om innan internet fanns. För hur kan några män få kickar av att plåga, skrämma, äckla en hjälplös flicka?

Hela svenska folket och alla andra folk är eniga om att dessa män begår de mest avskyvärda brott. Förövarna själva skulle antagligen hålla med ifall det var deras egna döttrar som utsattes för övergreppen.

Om man då offentligen anklagar någon oskyldig för så avskyvärda brott och därmed förstör hans liv - har man själv då gjort sig skyldig till brott, till övergrepp?

Ingen av dem som utpekat läkarna steg i Attundarätten fram som en återtågshjälte.

Om de lever i förnekelse ”får” det inte, ”kan” det inte vara sant att läkarna är oskyldiga.

I Quickfallen erkände den tungt drogade patienten mord efter mord som gick till rättegångar och domar. I domarna, som är offentliga handlingar, räknas ett antal män upp som medbrottslingar vid styckmord. Däribland Sture Bergwalls äldre bror. Brodern hördes aldrig i rätten och har själv inte vetat att han i offentlig handling står som medhjälpare vid mord. Syskonen Bergwalls döda föräldrar, hedervärda människor som levde i Dalarna, påstås i offentliga domar och psykologers utlåtanden ha varit grymma förövare mot sitt barn.

Så felaktiga juridiska texter och psykologiska intyg kan givetvis inte sopas under mattan för att rädda ansiktet på personer som deltog i missgreppen.

Jag känner inte skadeglädje utan tacksamhet för att inte jag är i Säterkollegornas sits. Vi vet från Zimbardos, Milgrams och andras socialpsykologiska forskning att i extrema situationer eller extrema miljöer kan vanliga människor i god tro begå onda eller felaktiga handlingar.

Det kunde vara jag, det kunde vara du som hamnat i Säterpersonalens eller någon annan i Quickgruppens sits. Så varför har ingen av dem ännu gjort en pudel, erkänt sitt misstag, uttryckt ånger och tagit avstånd från spektaklet? Den som gör så kan räkna med applåder, beröm och förståelse.

Haken är nog att den som erkänner egna fel i Quickfallen automatiskt lämnar ut andra i gruppen. Den som tvekar frågar sig:

-       Är jag beredd att dra på mig fiendskap från dem? Är jag en svikare då? Kan de skada mig ifall de vänder sig emot mig?

Det behövs inga direkta hållhakar. Sådana överväganden räcker för att man ska tystna.

 Elisabeth Loftus menar att kunskapen om människans minne kan minska riskerna för falska anklagelser, falska erkännanden, falska vittnesutsagor. Nyttan är uppenbar för den som blir oskyldigt anklagad och för hans eller hennes anhöriga. Men hela samhället vinner på fördjupad kunskap om minnet. För när fel personer fängslas kommer de skyldiga undan och kan i värsta fall begå fler brott.

Kunskap om människans minne är viktig långt utanför domstolarnas sfär. Loftus har engagerat sig för terapipatienterna som bibringades en övertygelse om att de hade ”bortträngda minnen” av barndomstrauman och att sådana hemska minnen bör grävas upp. Patienter har manats att konfrontera sina chockade anhöriga med anklagelser som byggde på tydning av drömmar, ”symboliska” symtom och ”regressioner”.

Patienter skadas av terapi som pekar bort från de verkliga orsakerna till problemen. Terapin hindrar då patienten från att söka professionell hjälp som leder till bättring.

Även psykiatrin och psykoterapin tog skada genom floran av oseriösa läror om minnet. När löjets skimmer föll över minnespsykologin försämrades psykiatrins anseende. Många begåvade läkare valde hellre andra specialiteter.

Och slutligen: om systemet godtar vilka anspråk som helst på att bli behandlad som offer, då förtunnar och trivialiserar man de verkliga offrens upplevelser, vilket ökar deras lidande och utsatthet.

/Rigmor

Ref. 

TV4: Kalla fakta del 9 av 12. Programmet berättar om den dolda värld av män med makt som får en kick av att ha sex med personer som farit illa. Reporter Ulla Danné har träffat en flicka som berättar om de sexnätverk som samlar bland annat direktörer och kommunalråd.

Elisabeth Loftus

-       Memory Faults and Fixes, Issues in Science and Technology, Summer 2002, s. 50, pp 41-50

-       Make-Believe Memories, Am. Psychologist, Nov 2003, s. 872

HANNA OLSSONS SKÄRVA I ÖGAT

Liksom Marianne har jag ägnat mig åt Hanna Olssons Catrine och rättvisan. Denna storsäljare från 1990 handlar om lustmord, de hemskaste av brott. Hanna Olsson skriver om brott som inte kan förlåtas och om politik.

Den är väl ondast av alla som styckar en människa? Eller är han eller hon tvärt om psykiskt sjuk? Icke tillräknelig? Som den polske slaktaren Stanislaw Gonerka. Han dömdes inte till fängelse utan till vård i rättspsykiatrin.

I förordet till Catrine och rättvisan berättar Hanna Olsson att hon för nu trettio år sedan varit sekreterare i en utredning om prostitution.

”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen”, slår Hanna Olsson fast.  Man hejdar sig. För hennes påstående vore lika sant tvärt om, typ: ”Prostitutionen speglar inte vanliga parrelationer men visar utan omsvep på attraktionen mellan könen.” 

Hanna Olsson fortsätter: ”Det var som om jag hade fått en skärva i ögat. Efter det arbetet ser jag annorlunda på människorna och världen. Jag miste den mänskliga oskuld som måste gå förlorad för att man ska se både sig själv och andra som komplicerade och sammansatta varelser. Det man kallar ondska är inte förbehållet ett fåtal.”

Spegeln, skärvan i ögat och ondskan är metaforer som Hanna Olsson hämtat från H.C. Andersens saga Snödrottningen från 1845. Den handlar om två kamrater, Kay och Gerda. De bor grannar under takåsarna i en dansk stad. Där bor också Kays farmor. Hon odlar rosor i balkonglådan, berättar sagor och lär barnen sånger.

En dag förändras Kay. Han blir hånfull och hänsynslös, vill inte längre leka. Snödrottningen har värvat pojken och tar honom med till sitt ispalats i permafrostens land. Där glömmer Kay sitt gamla liv och Gerda. Han ägnar sig åt logiska abstraktioner men får inte pusslet att gå ihop. Gerda ger sig ut i världen för att återfinna sin vän och befria honom ur förtrollningen.

Sagans ramberättelse handlar om att djävulen skapat en trollspegel som förvränger allt. Det vackra blir fult och det skadliga ser ut att vara gott. Ju mer godhjärtad en människa är desto fulare grinar hennes spegelbild. När demonerna skrattat åt förvrängningar av allt i världen vill de se änglarna vanställas i trollspegeln. Men ju närmre himlen de kommer med sin spegel dess värre bågnar den. Till sist halkar trollspegeln ur deras grepp, faller med ett kras och splittras i millioners millioner bitar. Dessa skärvor flyger sedan dess med vinden och svävar med snöflingorna. Den som får ett spegelflis i ögat uppfattar omgivningen förvrängd. Man får isögon, hånar det goda och litar på lögnare. Skärvan gör att man blir klyftig men tappar samvete och medkänsla. Det var en sådan skärva som Kay fick in i sitt öga.

Gerda fann till sist det arktiska slottet där hennes Kay var fången. När hon sjöng sången om rosorna som farmor lärt dem började Kays tårar rinna. Han mindes, han kände och grät. Med tårarna sköljdes spegelskärvan ut.

När Hanna Olsson talar om sin skärva i ögat syftar hon både på Andersens saga och på Selma Lagerlöf som sagt att hon själv och flera av hennes diktade gestalter hade en skärva i ögat.

Men Selmas och Hannas skärva ändrar inte seendet på samma sätt. Brytningen i Selma Lagerlöfs öga gör att hon ser vidundren i sitt eget inre djup. Men Hanna Olssons skärva gör att hon tycker sig se monstret i andra människor. Hennes omdöme förvrängs på samma sätt som Kays.

Selma Lagerlöfs spegelskärva bröt fram något hårt och klart som gör hennes romantiska diktning fascinerande. Hanna Olsson ville istället rapportera från verkligheten, om rättvisa, makt och politik. Då fick hennes brytningsfel förödande effekt.

Hanna Olsson och hennes meningsfränder dagdrömde om hur två läkare lustmördar en prostituerad kvinna och styckar henne. Hur männen veckor i förväg repeterar dödsscenerna med sitt offer i bårhus och obduktionssalar innan brottet verkställs. Hur de förgriper sig också på den enes lilla dotter. Hur de riggar upp ettåringen och tvingar henne att titta på orgier som inspirerats av markisen de Sades fantasier. Homo- bi- och heterosex, sadism och pedofili, utklädsel i kåpor, målade ansikten, styckning, grillning av kroppsdelar, kannibalism. Deras dagdröm var 1980-talets vandringssägen som spreds med psykoterapi, böcker och genom media.

När nu Thomas Allgén och Teet Härm inte har haft något med styckmordet eller Catrine da Costa att göra - vad har då Hanna Olsson åstadkommit med sin bok?

Hon har hjälpt den eller de som styckade och antagligen mördade Catrine da Costa att komma undan.

Hon har begått ett fruktansvärt övergrepp, ett oförlåtligt brott mot sina två offer och deras anhöriga. Hon har själv, i projektionens mekanism, varit lika grym som hon påstod att de två läkarna var.

Hon har med isblick dömt bort dem som inte håller med henne.

Hon har förvirrat Catrine da Costas anhöriga och dragit in dem i medskuld i brotten mot läkarna.

Hon blev till förebild för terapeuterna på Säters rättspsykiatriska klinik. Boken fungerade närmast som en förlaga när deras sårbare patient skulle spela rollen av en seriemördare och ta på sig brott.

För den som befinner sig i de båda utpekade läkarnas och deras familjers läge kan Hanna Olssons pamflettbok jämföras med vad Sion Vises Protokoll inneburit för judar. Båda dessa texter framställer en paranoid världsbild där hemliga brödraskap i det fördolda utövar makt med onda avsikter. Liksom judar i Tredje riket tecknades som fula karikatyrer har tidningar, böcker och hörsägner förmedlat att Teet Härm och Thomas Allgén skulle ha utseenden som är ”typiska” för perversa män. Jag kan efter rättegångarna i Attunda försäkra att båda männen ser fullkomligt normala ut.

Skärvan i Hanna Olsson öga var den bibliska bjälken. 

/Rigmor

HANNA MED DOKTORSHATTEN

En nyckelmening i Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” (Carlssons 1990) är: ”Det man blundar för kan man inte handskas med”. Det är mycket Hanna Olsson blundat för när hon skrivit den boken! I princip allt som gick emot hennes förutfattade mening, grundad på en ideologi vars främsta ingredienser var ”män-är-djur”- feminism, klasshat och tro på förträngda minnen.

Hanna Olsson är utan tvivel en skicklig skribent. Själv tycker jag t.ex. att kapitlen som beskriver prostitutionen och synen på ”horan” förr och nu är utmärkta. Det är hennes specialområde, något hon kan och brinner för. Där har hon gjort en insats. Det är lätt att förstå att många som bara läst hennes skildring har ryckts med av hennes patos och trott på vartenda ord. Men tyvärr hör hon inte till dem som förutsättningslöst söker sanningen. Hon sorterar bort fakta som inte passar hennes tes.

Ett utdrag ur hennes artikel i DN (29.3.88), som hon själv med stolthet citerar i boken, illustrerar tesen ”män med makt skyddar varandra.”

Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.

Hanna Olsson utgår i sin bok från att de båda läkarna är skyldiga. Hon ger dem aldrig en chans. Hon sväljer – och säljer! - vilka amsagor som helst, från ”Barnets berättelse” till ”damen med hunden”, ”dagboksvittnet” och det förvirrade fotohandlarparet. Hon struntar fullständigt i att undersöka andra spår, män som fanns i Catrines telefonbok eller som berättat att de haft kontakt med henne vid den aktuella tiden. Läkarna som lustmördare motsvarade alltför väl en feministisk och socialistisk önskedröm. Det var oemotståndligt. Olsson gjorde en sammanfattning av den engelske rättspsykiatern Robert P. Britains beskrivning av ”den sadistiske mördaren” och försökte sedan pressa in Teet Härm och Thomas Allgén i den kostymen. Att svenska läkare i samband med den första rättegången utredde Härms och Allgéns personligheter och såg dem som normala och begåvade personer utan tendenser till våld kom Hanna Olsson också att använda som exempel på att maktens män skyddar varandra. Det föll henne inte in att det helt enkelt kunde vara en saklig professionell bedömning.

Haiti är såvitt jag vet det enda land i världen i vars lag det står skrivet att det är likställt med mord att beröva en människa hennes själ, att göra henne till en levande död: en zombie. Jag har ofta tänkt på det när jag följt det här fallet. Hanna Olsson har inte handgripligen utövat svart magi, men snudd på: hon har själv skapat de monster som hon velat visa upp och fördöma.

Att få sin personlighet kapad och förvanskad i offentlighetens ljus, att bli uthängd som DEN MAN INTE ÄR hör till det mest smärtsamma man kan råka ut för. Det är nästan omöjligt att senare bli fri från den bilden. Det är nästan omöjligt att försvara sig. Den smuts som kastats på en klibbar fast. Man är ”socialt död”. Man har blivit berövad en bit av sin själ. Monstermyten har spridits som en löpeld - i pressen och i människors hjärnor.

En sak jag förebrår feminismen och många andra ismer är att vara enögd. ”Män med makt skyddar varandra” är en enögd tes. ”MÄNNISKOR med makt skyddar varandra” passar bättre in som förklaring till varför det varit så fruktansvärt svårt för Teet Härm och Thomas Allgén att få resning i det här målet – eller ens att få DNA-tester gjorda på andra misstänkta personer.

Män och kvinnor som förföljt läkarna vill fortsätta att hålla dem nere. Som Rigmor sa: mänskliga syndabockar vill man inte ha tillbaka in i den gemensamma fållan. De vet för mycket. De har sett för mycket av sina förföljares sämsta och mest hänsynlösa sidor. Idag är Teet Härm och Thomas Allgén långtifrån själva några män med makt. De är i stället samhällets olycksbarn. (Läs gärna Anders Carlgrens blogg om deras omvända klassresa. (www.stadsholmen.blogspot.com)

I och med skadeståndsprocessen i Attunda har de i alla fall en liten chans till upprättelse. Men många av de forna förföljarna är inte intresserade av att rättvisa skipas. Hanna Olsson är en av dem som utövat makt och som nu tiger. För vad händer om läkarnas oskuld blir officiellt erkänd? Vad händer med Hanna Olsson? Med det egna anseendet? Med doktorshatten? Med helgonglorian?

/ Marianne 

EN LYNCHMOBB

Eftersom detta är en skadeståndsrättegång där det avgörande för utgången kommer att vara vilka fel och försummelser som begåtts av Staten har man bara kallat en enda journalist. Media har en moralisk men inte en strikt juridisk skuld i detta tragiska fall. Ändå visar ABC-reportern Olle Anderssons vittnesmål hur mediadrevet och Hanna Olssons bok påverkat åklagaren och andra personer i rätten.

Olle Andersson har akademikerbakgrund och har arbetat som journalist sedan 70-talet, bland annat för Rapport och ABC-Nytt. Han bevakade hela den första rättegången i tingsrätten och delar av den andra. Detta är hans berättelse:

- Som journalist hade jag följt fallet via medierna. Den bild av de två läkarna som målats upp var diabolisk. De framställdes som monster och var hängda i media redan från start. Sämre odds än så finns inte – det spelade ingen roll att anklagelserna saknade täckning. När packet börjar jaga, när blodvite uppstår; då låter man sig inte hejdas förrän bytet fälls!

Vi som var där ingick i en traditionell mix av renodlade rättsreportrar, vanliga allmänreportrar och socialreportrar. Bland oss fanns en samstämmighet: ”de här båda läkarna är skyldiga så det skriker om det.” Stämningen var hatisk, känslorna starkt antipatiska. En journalist sa: ”De borde hängas i sina genitalier.” Under mina trettiofem år som journalist har jag aldrig upplevt något liknande. Att vi sinsemellan pratar strunt om de åtalade är ingenting ovanligt, men detta var djupt fördomsfullt. Jag undantar ingen, inte mig själv heller. Jag löpte med så gott det gick. Inställningen från ABC-Nytt på den tiden var att vi skulle göra många men korta jobb. Jag var dåligt förberedd, dåligt påläst. Jag ser tillbaka på min bevakning av det här ärendet utan någon som helst stolthet.

Advokat Kajsa Blomgren ställer en fråga om stämningen runt själva rättegången.

- Ett pandemonium! En cirkus! Tingsrätten var inte beredd på något sådant. Det var något fullkomligt unikt: som en gammaldags, offentlig lynchning!

Här tänker jag ett ögonblick på Lars-Göran Allgéns berättelse ett par dagar tidigare. Överläkare Lars-Göran Allgén är Thomas Allgéns pappa. Han berättade bland annat hur han, för att komma in i rättssalen, fick löpa gatlopp genom en mobb av uppretade kvinnor med plakat i händerna. De skanderade: ”Ropen skalla, griftefrid åt alla!”

Olle Andersson började emellertid tvivla på läkarnas skuld. Han berättar om sin reaktion när han första gången fick höra mammans berättelse.

- Är det här fundamentet, då vacklar det betänkligt.

Jag trodde att hon fabulerade, men jag sa det inte i sändning. Inför hennes vittnesmål tänkte jag att här kommer en kvinna som har vänt ut och in på sin smutsiga byk inför hela svenska folket. Hon måste känna sig fullständigt krossad. Jag hade väntat mig att hon kanske bara skulle sitta där och viska om sina upplevelser.

I stället bjöd hon på stor soloshow. Hon njöt av uppmärksamheten, vältrade sig i olika beskrivningar. Rätten var hennes scen, den här dagen ägde hon. Hon svamlade, driven av hämndbegär. Åklagaren kunde inte få stopp på henne. Hon summerade vad ett barn skulle ha sagt, men banden med förhören med barnet var borta. Det fanns ingen trovärdighet i det hon talade om! Mitt intryck var att hon inte var riktigt...

Olle Andersson hejdar sig ett ögonblick innan han avslutar meningen: ...inte riktigt stabil.

- Är det detta Anders Helin går till åtal på? tänkte jag. I pauserna lade jag märke till att flera av reportrarna kände henne. Jag blev oerhört förvånad över det. Man borde ha jävsförklarat delar av journalistkåren. Nu ägnade de henne i stället en mycket stor omsorg.

Kajsa Blomgren: Vad kände du till om Hanna Olsson?

- Hon betydde väldigt mycket för Anders Helin när han bestämde sig för att ta om rättegången.

Åklagare Anders Helin representerade Staten och lät sig influeras av Hanna Olsson och den lynchmobb som följde i hennes spår!

/ Marianne

KAOS ÄR GRANNE MED GUD

Rättsläkarna Anders Eriksson och Peter Krantz uttrycker sig samlat och sakligt. Kontrasten är uppenbar till Jovan Rajs emotionella beteende. Han har några timmar tidigare givit prov på arrogans och på sina beryktade vredesutbrott. Arrogant blev Jovan Rajs när först advokaten och sedan JK bad honom sammanfatta sitt svar på det utlåtande om da Costafallet som utfärdades av sex rättsläkare i Rättsliga rådet. Rajs vägrade: 

- Det får du läsa!

Advokat Kajsa Blomgren: 1988 kom ett utlåtande från Rättsliga rådet. Vad tycker du om det utlåtandet?

- Det står där, det står i mitt utlåtande. Jag tycker samma idag. Jag är ingen datamaskin!

- Jag ställer om frågan, säger advokaten, oförändrat vänlig. Sammanfatta kort vad du anser om Rättsliga rådets utlåtande 1988!

- Rättsliga rådet har jag i princip inte … Ni ska inte förvänta er av mig att jag ska …

- Höll du med Rättsliga rådet?

- Nej!

Jovan Rajs vrede bröt fram när Kajsa Blomgren läste upp ett avsnitt ur hans självbiografi. Han påstår där att Teet Härm är en dubbelnatur, en Dr Jekyll och Mr Hyde. Jovan Rajs avbröt advokatens läsning med ett ilsket rop:

- Inga citat! Ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet! Det här är inte Moskva 1936!!

Moskva 1936? Jag tänker på Arthur Koestlers roman Natt klockan tolv på dagen. På hans berättelser om kommunismens terror i Sovjet på 1930-talet i självbiografierna Pil i det blå och Den osynliga skriften. Vad har skenrättegångar i Sovjetdiktaturen med skadeståndsrättegången på Gärdet att göra? 

Men sanningen är att även jag upplever hur atmosfären i rättssalen stundtals vibrerar av lågintensivt kaos. Jag tittar mot Anders Agells vän professor Holsten Fagerberg i rättssalen. När Holsten begravde Anders höll han sitt griftetal utifrån Erik Stagnelius dikt, Vän i förödelsens stund. Jag ska återkomma till Anders Agell och hans engagemang för de utpekade läkarnas sak och för Sveriges rättssystem. 

Vissa av Stagnelius verser är omöjliga att glömma. "Kaos är granne med Gud", citerade Holsten Fagerberg bland vänner runt Anders Agells bår: "För den oförvillade blicken erbjuder naturen två motsatta scenarier, det ena med storslagen skönhet och harmoni, det andra med katastrofer, olyckor, lidande och död.  De två scenarierna kan man också benämna kosmos och kaos. Motsvarande gäller ett människoliv. Där finns det inslag av båda. Kosmos i form av vänskap, lycka och kärlek. Kaos som lidande, sorg, sjukdom och död."

En tanke kommer för mig när jag betraktar Jovan Rajs sittande i vittnesstolen så nära Teet Härm och Thomas Allgén med Hanna Olsson i bänken snett bakom dem. Bildligt talat befinner sig kanske Jovan Rajs just då inför sin Yttersta dom. Farmor har tidigt bibringat mig samma kristna urberättelse som biskop Stagnelius inpräntade i sonen Eriks sinne. Enligt detta symbolspråk sitter den vi mobbat, gisslat, bespottat på Vår Herres högra sida för att döma, vare sig vi är levande eller döda. Jovan Rajs och hans vänner har denna tisdag stigit fram inför sina syndabockar, inför de två läkare som blev socialt dödade. Med sina ord har Jovan Rajs, Hanna Olsson, Lars Borgnäs och fler systematiskt mobbat, gisslat, bespottat och nära nog förintat Teet Härm och Thomas Allgén. Mina luftrör drar ihop sig i kramp och jag måste rusa ut ur salen mitt i förhöret. Tårar sköljer bort mascaran. Hostattacken med serienysningar vill aldrig ta slut. I förrummet sitter Aftonbladets fotograf Per-Olof Sännås som vanligt med sin kamera i soffan. Han betraktar mig undrande och medkännande. När vaktmästaren släpper in mig igen sätter jag mig på stolen vid dörren. Därifrån kunde jag röra vid alla när de lämnar salen. Jag vill inte se upp från mina anteckningar men hör Jovan Rajs hustrus skärrade röst. Jag ser silverringarna i  Hanna Olssons örsnibbar. Vi är kroppsligen intill varandra men våra respektive livsvägar har fört till oss till skilda tankevärldar.

Jovan Rajs ville hjälpa till att lösa en mordgåta. Istället kom hans insatser att hindra dess lösning. Inser han idag att han varit drivande i förstörelsen av de två läkarnas liv? Kan detta tegelhus vid Lidingövägen för honom faktiskt te sig skrämmande som Kreml på Stalins tid? Så massiva och taggiga är Jovan Rajs försvarsmekanismer att hans självbild söker skydd i storhet. Men då får man på köpet storhetens tvillingtanke, paranoian. Ändå - vi har denna dag hört Jovan Rajs säga: 

- Catrine da Costa är mördad. Vem som har mördat henne vet jag inte.

"Vem som har mördat henne vet jag inte." Med dessa ord stöter Jovan Rajs Hanna Olsson över en kant. Ska också hon nu backa och säga att hon inte vet vem som styckmördat Catrine? 

Därmed skulle Hanna Olsson erkänna sitt fruktansvärda övergrepp mot läkarna i boken Catrine och rättvisan. I så fall är Hanna Olsson beredd att ta konsekvenserna. Jag vore då den första att försvara henne. Men om Hanna Olsson väljer att i motsats till Jovan Rajs framhärda i förment synska avslöjanden om läkarnas gärningar och kvasipsykoanalys av deras känslolov? I så fall har Jovan Rajs i tisdags med dessa ord knuffat Hanna Olsson ut i kylan. Därute skulle i så fall en dominoeffekt starta som kan nå ända fram till Thomas Allgéns nu vuxna dotter. 

Jag vet inte om vi bevittnade Jovan Rajs frigörelse från den grupp som litat på hans ord även när han motsäger sig. Jovan Rajs och Hanna Olsson lämnade tingsrätten samtidigt. Jag vet inte om de sinsemellan slätade över sprickan mot avgrunden för att bibehålla sin samhörighet.

För tjugofem år sedan ansåg sig Jovan Rajs veta vem som mördat Catrine da Costa. Han utpekade då sin medarbetare Teet Härm och för en tid även dennes fästmö som styckmördare. I ett brev till Vincent Lange, chef för polisens tekniska rotel, skrev Jovan Rajs:

”Jag tror på kombinationen obduktionskniv + mejsel + hammare. Jag tror att [gärningsmannen] hade hjälp. Jag har ju alltid sagt att det rörde sig om antingen 1 person med 2 resp. flera tillhyggen eller om 2 personer: Vi vill alla glömma att Margareta är veterinärassistent. Dessutom slår jag vad om att styckningen var filmad samt att skallen finns redan preparerad någonstans hemma hos TH, eller på Rättsläkarstationen, eller ev. nedgrävd under THs gräsmatta där spreds i somras ett par lastbilar jord.”

Per Lindeberg, författare och vetenskapsjournalist, var den som minutiöst uppdagade det kaos som jäste bakom da Costafallets skyltfönster i media. Här redogör  Per Lindeberg för omständigheter hösten 1984 när Jovan Rajs bytte sida. När rättsöverläkaren gick från att vara en mentor till en förföljare mot Teet Härm:

http://www.mediemordet.com/jovan-rajs/

Kriminalkommissarien Pim Martinsson vittnade i måndags om hur hur Jovan Rajs obduktionsutlåtande om Catrine da Costas kropp kom att påverka polisens utredningsarbete. 

- Man borde ha utrett en polsk slaktare som tidigare var dömd för styckmord på flera människor. Man borde ha utrett den arkitekt som Catrine da Costa vilade ut hos och som sist såg henne i livet, menade Pim Martinsson.

Men i och med att Jovan Rajs hade skrivit i obduktionsutlåtandet att gärningsmannen arbetade med obduktioner blev ett antal möjliga gärningsmän bortprioriterade i utredningen.

- Det blev fel, sa Pim Martinsson.

/Rigmor

JOVAN RAJS SJÄLVBILD: HJÄLTEN I EN ACTIONFILM

På rättegångens femte dag var salen fullsatt när Teet Härms förre chef, rättsläkare professor emeritus Jovan Rajs tågade in. Han åtföljdes av sin fru Dina, Hanna Olsson och några fler äldre kvinnor. Jovan Rajs avlade sanningsed. Han har numera svårigheter med synen mer ser annars stark och stor ut. Rajs är solbränd och håret har knappast ens grånat. Man känner igen hans karaktäristiska sätt att tala. Då menar jag inte brytningen utan röstläget och att han talar som i stackato. Korta meningar, oväntade associationer och lätt uppbrusande känslor.

För mina vänner och bekanta bland radikala feminister har Jovan Rajs varit en idol. De har idealiserat och identifierat sig med Rajs - utan att kunna bedöma hans yrkeskompetens. När Rajs anklagar andra rättsläkare för att vara fega och dölja Sanningen med stort S har en grupp anhängare hejat på. I juni 2001 sade fem ledande rättsläkare ifrån: 

”Rajs ser fiender överallt. För tillfället är Karolinska institutet föremål för hans aggressioner eftersom man i ett tillsättningsärende på hans tidigare institution inte låtit sig påverkas av Rajs synpunkter. […] 

Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i arbetet.” (DN 2001-06-01) 

Jag har i ett tidigare inlägg hoppats att Jovan Rajs med detta vittnesmål skulle komma ut som en av Återtågets hjältar - en som erkänner misstag i da Costafallet, uttrycker ånger, tar konsekvenserna. Vi fick lyssna till en återtågshjälte i går men det var inte Rajs. Jag ska berätta om Jan Olsson senare. I Anders Carlgrens rapport sammanfattas läget med rubriken:

"Jovan Rajs förlorade heder".    http://www.stadsholmen.blogspot.com/

Igår vittnade två av de fem rättsläkare som i DN tog avstånd från Rajs arbetssätt, professor Lars Eriksson och docent Peter Krantz. Jag återkommer även till deras vittnesmål.

Ur mitt yrkesperspektiv är det intressant hur Jovan Rajs utvecklade fiktionsmässiga föreställningar om Teet Härm och sig själv. I självbiografin som Rajs  2001 skrev tillsammans med Kristina Hjertén von Gedda går han in i en hjälteroll. Han frammanar bilder från actionfilmer och deckare. Jovan Rajs känner sig förföljd men ser sig som Övermannen med förmåga att genomskåda och besegra gäckande och hyperintelligenta brottslingar:

"Under en kortare tid var jag rädd för att [Teet Härm], om han misstänkte att jag kunde avslöja honom, kanske skulle vilja röja mig ur vägen, skjuta eller knivhugga mig i ryggen en mörk höstkväll. Men min rädsla gick snabbt över. Jag förstod att han inte hyste något personligt agg mot mig, jag var hans respekterade lärare som han nu ville ha som sin motståndare. Han iscensatte ett skådespel, utan mig inga aktörer. Han ville hellre ha mig levande än död." (Ombud för de tystade, s. 231-232)

Samarbetet mellan Jovan Rajs och Kristina Hjertén von Gedda slutade i konflikt. Liksom Rajs kollegor reagerade Kristina mot hans tendens till självöverskattning med nedvärdering av andra:  ”Jovan Rajs komplexa och motsägelsefulla natur kan bara skildras utifrån, aldrig av honom själv. Vänner, släkt, kollegor, poliser, åklagare, domare, de åtalade, offren, alla de som mött Jovan Rajs i någon av hans många roller skulle kunna berätta sin historia. Det hade kunnat bli en bra bok.” (AB 2001-05-03)

Kristina Hjertén von Gedda följer rättegången i Attunda. Hon föreslog i en paus att gästblogga hos oss om Jovan Rajs vittnesmål.

Tack för ditt bidrag, Kristina!

/Rigmor

PS.                  

PROFESSOR RAJS SJÄLVBILD:

I Läkartidningen fick vi en dag läsa något i den tidskriften ovanligt. En läkare, Jovan Rajs, jämförde sig med Russell Crowes hjälteroll i filmen Insider:  

”Han protesterar och får alla emot sig, blir sparkad och isolerad. Det är precis som mina upplevelser.” (LT, 2001, Nr 8, s 844-50)

I Dagens Nyheter kunde man sedan läsa hur Jovan Rajs ställde sin egen förträfflighet i kontrast till nedvärdering av kollegorna:

”Allt jag gör är ett äventyr, skriva en bok, forska, skriva rapporter, undervisa studenter. Men jag vet att ni i Sverige lider av att inte tillhöra en grupp. Mina referenser är skott och gas. Att bli utfryst biter inte på mig, jag tål mer än så.”

”De [rättsläkarkollegorna] vill täcka över egna misstag och då blir jag farlig, för jag säger sanningen. […] Jag har aldrig kunnat köpas. Jag har haft ett tungt arbete med döda människor. Jag har aldrig blivit bortgjord, jag har psyket i balans, jag forskar fortfarande.”  (DN 25.3 2001)

Här följer ett längre utdrag från DN-artikeln där några av landets främsta rättsläkare gick i svaromål mot Rajs:

”’Och vem vinner? Jag vinner alltid!’, säger Jovan Rajs i artikeln i Arena. Ett sådant uttalande är skrämmande. Han har gjort rättsläkarens sakkunniguppgift till en maktkamp, där det gäller att vinna över sina meningsmotståndare. […]

Det är viktigt att förstå vad Rajs arbetssätt i praktiken betyder för rättssäkerheten. Riskerna med den omnipotente rättsläkaren är internationellt väl bekanta och omtalas ibland under beteckningen ’Sherlock Holmes-syndromet’. Det avser rättsläkare, som av olika skäl intar en tvärsäker position och alltid anser sig sitta inne med rätt svar. Försiktighet i bedömningarna är därför något som alltid poängteras i kvalitetsdiskussioner och i läroböcker i rättsmedicin.

Jovan Rajs mediekampanj är grotesk. Den har till syfte att skandalisera den svenska rättsläkarkåren och att förhärliga hans egen person. Han borde i stället visa större ödmjukhet inför svårigheterna i rättsmedicinska bedömningar och större respekt för kollegernas uppriktiga avsikter i arbetet.” 

Lennart Rammer, professor, Rättsmedicinalverket Linköping; Anders Eriksson, professor, Rättsmedicinalverket Umeå; Robert Grundin, docent, rättsläkare Rikspolisstyrelse; Peter Krantz, docent, Rättsmedicinalverket Lund; Göran Sköld, docent, Rättsmedicinalverket Lund (DN Debatt 2001-06-01)

PERSONLIGHETSDRAG

Anders Carlgren har skrivit en lysande artikel om gårdagens vittnesmål. Läs den på www.stadsholmen.blogspot.com 

Kristina Hjertén von Gedda gästbloggar hos oss om Jovan Rajs. Därför tänker jag i stället ägna mig lite mer åt gårdagens förhör med Thomas Allgén och Teet Härm och åt tolkningen av deras ord i Expressen idag. 

Både Teet Härm, Thomas Allgén och jag själv har personligheter som ligger åt det aspergermässiga hållet. Ingen av oss har Aspergers syndrom som är ett funktionshinder i hjärnan! Det är lite riskabelt att skriva en sån här sak, för neurotypiska människor, så kallat normala, har en underlig tendens att INTE ta in det som står eller det som sägs. De TOLKAR det i stället, hör vad de vill höra, och då kan det bli hur galet som helst.

Rigmor brukar säga att neuroatypierna är extremvarianter av karaktärsdrag som finns hos oss alla. Man kan vara lite egocentrisk och manipulativ utan att därför lida av det som Rigmor kallar malign narcissism eller NPD, ”narcissistic personality disorder.” På samma sätt kan man ha en aspergermässig personlighet utan att vara drabbad av funktionshindret. En sådan personlighet innebär bland annat att man ser på sig själv med samma saklighet som man ser på andra. Att ljuga och manipulera ligger inte för en. Man har svårt att förställa sig (vilket en narcissistisk personlighet inte har några som helst problem med.) Man kan inte flirta och charma på beställning. Man kanske har ett lite neutralt ansiktsuttryck trots att man talar om sådant som drabbat en själv känslomässigt hårt. Då tror andra ibland att man är kall, men så förhåller det sig inte. Man spelar bara inte ut sin känsla. Man har ofta inte så mycket fantasi, är mer intresserad av fakta, och man blandar inte fakta och affekt, sak och person. Man har svårt att uppfatta undertexter och sociala koder. Man tror att andra människor, precis som man själv, menar vad de säger, talar sanning. Man är därför ofta en smula godtrogen och blir lätt lurad, i synnerhet av charmerande narcissister.

Naturligtvis är denna korta beskrivning förenklad, men den kan ändå tjäna som förklaringsgrund. När Thomas Allgén avlagt sanningseden och rättens ordförande sa till honom som till alla: det innebär att du måste tala sanning, svarade Thomas lågt:

- Det har jag gjort hela tiden.

Det finns all anledning att tro på hans ord. Större anledning än att tro på Jovan Rajs som har en narcissistisk personlighet och talar om Sanningen utan att nödvändigtvis hålla sig till den. Men tillbaka till Härm och Allgén. Jag tror att deras personligheter gjort det svårt för dem både nu och i tidigare rättegångar. De har sagt att de är oskyldiga, och de har inte blivit trodda. Vad skall de tillägga? De har sagt sanningen. En narcissistisk person hade kunnat göra dramatiska, känslomässiga utspel och linda både rätten och journalisterna runt lillfingret. (Ett exempel på detta inom politiken är Gudrun Schyman som alltid tycks klara sig ur en knipa. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få pressen och allmänheten med sig. Hennes motsats är Bosse Ringholm. I Ahleniusaffären läste han fakta från en lapp när han mötte pressen. Så kom en skur av frågor – och Ringholm läste från lappen en gång till. Han meddelade fakta och trodde det var nog – journalisterna var besvikna för de ville ha känslor och dramatik.)

Tidigare rättegångar har påverkats av det exceptionellt stora trycket från människor i affekt, inte minst av tokfeministerna som, förblindade av sin ideologi, var oemottagliga för fakta. De ville bara se de förmenta monstermännen dömda. Hanna Olsson dök upp i rätten igår, men när Anders Carlgren bad henne om en intervju tackade hon nej. Hon har mycket att förlora om läkarna får upprättelse. Hennes bok Catrine och rättvisan – som direkt påverkade beslutet att frånta läkarna deras legitimationer och som gav henne själv ett hedersdoktorat vid Umeå universitet– är byggd på myter och affekt, inte på fakta.

I tisdagens Expressen ser jag hur en klok journalist som Lars Lindström ändå slirar för att han börjar TOLKA vad Teet Härm sagt i rätten. Att uppfatta Härms ord - om att han förstår hur det känns för misshandlade kvinnor att behöva leva med skyddad identitet - som en provokation är verkligen absurt. Det var ord sagda med den största ödmjukhet. Att själv vara så utsatt som Teet Härm fortfarande är och ändå ha medkänsla med andra är ingenting annat än ett adelsmärke.

Det finns ingen anledning, Lars Lindström, att underblåsa könsdebatten. En man kan känna sig – och de facto vara - lika våldtagen som en kvinna. Det är genant att ens behöva säga det. Det finns inte bara fysiska våldtäkter, och de är inte nödvändigtvis de värsta. Jag har själv en gång blivit brutalt våldtagen av en okänd man. Det var inte kul! Men jag lovar: den händelsen var ett spott i havet mot vad Teet Härm och Thomas Allgén fått utstå.

/ Marianne Ahrne