EN DINOSAUR PÅ NÄTET

Jag tillhör dinosaurernas släkte, född långt före den tid då det fanns TV - för att inte tala om datorer. Jag skaffade min första TV när jag var 44 år gammal, och jag har skrivit de flesta av mina böcker för hand, med reservoarpenna. Nu äger jag en dator, men ”nätet” är för mig ännu ett mysterium. Det är slaskhink och skattkista i ett, det är ett cyberrymdens svarta hål som jag mycket sällan sugs in i. De senaste dagarna har varit annorlunda. Jag har läst vad jag har kommit över om fallet och om reaktionerna på domen i Attunda.

Leif GW Persson och Anders Carlgren har skrivit skarpa analyser av domen och av domarna som skyddar sin maktapparat (Leif GW Perssons rubrik). Det är artiklar jag bara kan buga och tacka för. Båda går att läsa på www.stadsholmen.blogspot.com och Perssons också i dagens Expressen. Rigmor kommer att skriva om vad som händer med ”det sociala kapitalet” när vi inte längre kan lita på vårt rättsväsende. Jag lämnar allt detta åt dem som har fackkunskaper och ägnar mig en stund åt vad jag fiskat upp ur nätets slaskhink och skattkista.

Det som är slående är hur vinden vänt. ”Vill vi ha ett samhälle där det i praktiken är omöjligt att få rätt mot Staten?” frågar Tona Aspsusa i en kommentar till mitt inlägg KATASTROFOMRÅDEN. Nej, självklart vill vi inte det – och på nätet haglar kommentarerna: Rättsstaten är hotad... Sveriges så kallade rättsväsende saknar all trovärdighet … Jag har förlorat tron på vår s.k. demokrati... Häng ut samtliga som ingår i Attunda Tingsrätt... Den största rättsskandalen i Sverige de senaste femtio åren... Vi behöver en författningsdomstol. Att det inte redan finns är skandalöst... Heja dessa tappra som inte knäckts av usel juridik... Vad krävs för att få rättvisa i denna skandal? Medborgarinsamling till det berättigade skadeståndet?

Så här låter det överallt. Men samtidigt dyker gamla unkna vanföreställningar och nya lögner upp ur slaskhinken. Den vanligaste vanföreställningen är baserad på utpekandet av de båda läkarna som likstyckare i domskälet i tingsrätten 1988. Det är ju bevisat att herrarna har styckat kvinnan! skriver någon. Men det är just vad det inte är. Det finns inte skuggan av en bevisning för detta, och de ”indicier” man gått på är Christina Allgéns tolkningar av dotterns intetsägande joller (ett vittnesmål fullständigt krossat av rättspsykiatern Tomas Eriksson) och de motsägelsefulla förhören med ett sinnesförvirrat och publicitetshungrigt fotohandlarpar som fyra år efter upptäckten av Catrine da Costas kropp och i den veva då drevet pågick som värst påstått sig ha sett bilder av en likstyckning som gjorde att de varken kunde sova eller äta på flera dygn men som ingen annan i deras butik vare sig sett eller hört talas om. (Se mitt inlägg SKRATT ELLER TÅRAR för ett längre referat av fotohandlarparets farsartade vittnesmål). Så får jag be er som fortfarande tror att läkarna är likstyckare att sätta er in i fallet innan ni öppnar munnen!

En av de nya lögnerna – eller kanske är den gammal som gatan fastän jag inte hört den förr – dyker upp i en infam artikel av Bam Björling. Infam för att hon plockar poäng på att framställa sig som mån om rättssäkerheten samtidigt som hon dukar upp en rövarhistoria om hur hon på ett feministiskt kafé där hon brukade träffa Catrine da Costa också sett ”obducenten”:

”En kväll kom det två män och satte sej vid bordet bredvid oss. De tittade hela tiden på Catrine, jag var helt ointressant. De gjorde olika framstötar. Catrine avfärdade dem godmodigt med att hon inte jobbade. Den ene var obducenten. Det framgick att de hade träffats tidigare.”

Det finns en hel flora av fantasifulla berättelser av feminister som säger sig ha sett eller har tyckt sig förföljda av ”obducenten”... Feministernas axiom är att könet är en social konstruktion. Det kan man verkligen diskutera! Men att ”obducenten” - denne spökfigur utan motsvarighet i verkligheten – är en feministisk konstruktion, det är sanningen rakt av. Rigmor har svarat Bam Björling med följande kommentar på nätet:

Hej Bam, long time no see!

Du återger minnen av Catrine da Costa från för länge sedan. Under tjugosex års tid bygger människans hjärna om många lagrade minnen. Minnesforskaren Elisabeth Loftus förklarar: ”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.” (Vårt minne. Liber, 1980)

Experimentella studier visar hur ärliga och begåvade försökspersoner kan uppleva planterade, ändrade eller tillväxta minnen lika tydligt och ”sant” som händelser de varit med om i en objektiv verklighet.

Rättspsykologin har utarbetat verktyg och tekniker för att skilja ut vad i en utsaga som är sant (självupplevda på ett objektivt plan) från berättelser som är konstruktioner eller minnen som ändrats över tid.

En enkel utsagepsykologisk analys pekar mot att dina hågkomster av Catrine da Costa och två män har omformats av minnet. Rättspsykologins metodik har jag sammanfattat på bloggen ”Catrine och Syndabockarna” i fem inlägg 14 – 16 februari. http://catrine2009.blogspot.com/2010/02/nils-wiklund-vittnespsykolgerna-hade.html

Hälsningar!  /Rigmor Robèrt

Det är, som många har påpekat, en välvillig tolkning typisk för Rigmor. Bams minne sviker henne. Men majoriteten av de kommentarer som finns på nätet är inte lika välvilliga. Låt mig citera:

Måns: Bam (!) har alltså träffat dessa tre personer tillsammans på en befolkad plats med andra vittnen? Polisen har under alla år velat komma i kontakt med personer som sett dessa tillsammans eller som kan göra en koppling. Varför har hon inte hört av sig till dem om hon nu kände da Costa och dessutom sett henne tillsammans med dessa herrar?

Mayito: Bam Björlings vittnesmål om att Obducenten + okänd (?) kamrat försökte stöta på Catrine inför ögonen på henne är ingenting annat än sensationellt. Det hon skriver är att:

1) Obducenten och Catrine de facto har träffats.

 2) Obducenten och Catrine pratade eller i vart fall försökte Obducenten prata med den eeeh...svårflirtade Catrine eller vad det nu är Bam Björling försöker få fram.

 3) Obducenten sket i att det uppenbarligen satt en socialkärring (Bam för fan!) tillsammans med Catrine så risker tog han snubben.

 4) Av Bams "vittnesmål" framgår tydligt att Obducenten + okänd (?) kamrat inte stötte på "en snygg brud" utan på en kvinna som svarade att hon "inte jobbade". Obducenten visste vad det handlade om och tvekade inte trots socialkärringens närvaro.

 Lyssna nu.

 Om Bam Björling hade träffat Catrine och Obducenten på detta vis hade hon varit fallets i särklass tyngsta vittne. Detta är så mycket tyngre än den kvinnliga polisen. Bam Björling hade jagats av varje tidning och hennes vittnesmål hade med största sannolikhet bedömts som det tyngsta av vilken domstol som helst.

 Jag kan det här fallet väldigt bra och Bam Björlings "vittnesmål" utklassar alla andra med hästlängder. Här är ju - för fan - kopplingen!

 Då återstår bara att bedöma trovärdigheten i Bam Björlings "vittnesmål". Host. Hon lindar in sitt sensationella "vittnesmål" i en lågmäld passus i en artikel som handlar om ett angrepp på andra feminister.

 Gå inte på detta, folks!

 Detta är ett typiskt grisaktigt beteende som jag sett vita medelålders svenska kvinnor ägna sig åt tidigare. Bam Björlings enda syfte med denna artikel var att lasta ur denna bomb. Som angrepp på dumfeminismen saknar Bam Björlings artikel därmed helt värde. Detta handlar mer om en intern maktkamp bland dumfeminister än att Bam Björling ställer sig på rättssäkerhetens sida.

 Så folks. Det vi har att göra med här är en vit medelålders svensk kärring som ljuger på det där speciella sättet som vita medelålders svenska kvinnor ibland gör.

Ja, det där var några röster från cyberrymden. Kanske inga nyheter för er unga surfare,  bara för dinosauren som inte upphör att förvånas?''

/ Marianne

EVIGA VÄRDEN

Jag är lika orolig som Rigmor. Men vår oro måste ändå väga lätt som ett sandkorn jämfört med oron hos dem som kämpat för rättvisa under ett halvt sekel: Teet Härm, Thomas Allgén och deras anhöriga.

Jag minns en dag i skolan, en modersmålslektion när vi läste Tegnérs ”Det Eviga” och någon flamsade och gjorde narr av dikten. Vår lärare – Curt D. Johansson - greps av ursinne. Han höll ett brandtal för de eviga värdena. Jag har glömt hans exakta ord. Men jag har aldrig glömt med vilken passion han försvarade det sanna, det rätta och det sköna. Och diktens ord brände sig fast i mitt minne.

Det rätta är evigt: ej rotas där ut

från jorden dess trampade lilja.

Erövrar det onda all världen till slut,

så kan du det rätta dock vilja.

Stockholmssyndrom eller inte, men jag väljer att tro att domen i Attunda blir rättvis. Blir den det inte fortsätter vi bara att kämpa.

/ Marianne

HANNA OLSSONS SKÄRVA I ÖGAT

Liksom Marianne har jag ägnat mig åt Hanna Olssons Catrine och rättvisan. Denna storsäljare från 1990 handlar om lustmord, de hemskaste av brott. Hanna Olsson skriver om brott som inte kan förlåtas och om politik.

Den är väl ondast av alla som styckar en människa? Eller är han eller hon tvärt om psykiskt sjuk? Icke tillräknelig? Som den polske slaktaren Stanislaw Gonerka. Han dömdes inte till fängelse utan till vård i rättspsykiatrin.

I förordet till Catrine och rättvisan berättar Hanna Olsson att hon för nu trettio år sedan varit sekreterare i en utredning om prostitution.

”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen”, slår Hanna Olsson fast.  Man hejdar sig. För hennes påstående vore lika sant tvärt om, typ: ”Prostitutionen speglar inte vanliga parrelationer men visar utan omsvep på attraktionen mellan könen.” 

Hanna Olsson fortsätter: ”Det var som om jag hade fått en skärva i ögat. Efter det arbetet ser jag annorlunda på människorna och världen. Jag miste den mänskliga oskuld som måste gå förlorad för att man ska se både sig själv och andra som komplicerade och sammansatta varelser. Det man kallar ondska är inte förbehållet ett fåtal.”

Spegeln, skärvan i ögat och ondskan är metaforer som Hanna Olsson hämtat från H.C. Andersens saga Snödrottningen från 1845. Den handlar om två kamrater, Kay och Gerda. De bor grannar under takåsarna i en dansk stad. Där bor också Kays farmor. Hon odlar rosor i balkonglådan, berättar sagor och lär barnen sånger.

En dag förändras Kay. Han blir hånfull och hänsynslös, vill inte längre leka. Snödrottningen har värvat pojken och tar honom med till sitt ispalats i permafrostens land. Där glömmer Kay sitt gamla liv och Gerda. Han ägnar sig åt logiska abstraktioner men får inte pusslet att gå ihop. Gerda ger sig ut i världen för att återfinna sin vän och befria honom ur förtrollningen.

Sagans ramberättelse handlar om att djävulen skapat en trollspegel som förvränger allt. Det vackra blir fult och det skadliga ser ut att vara gott. Ju mer godhjärtad en människa är desto fulare grinar hennes spegelbild. När demonerna skrattat åt förvrängningar av allt i världen vill de se änglarna vanställas i trollspegeln. Men ju närmre himlen de kommer med sin spegel dess värre bågnar den. Till sist halkar trollspegeln ur deras grepp, faller med ett kras och splittras i millioners millioner bitar. Dessa skärvor flyger sedan dess med vinden och svävar med snöflingorna. Den som får ett spegelflis i ögat uppfattar omgivningen förvrängd. Man får isögon, hånar det goda och litar på lögnare. Skärvan gör att man blir klyftig men tappar samvete och medkänsla. Det var en sådan skärva som Kay fick in i sitt öga.

Gerda fann till sist det arktiska slottet där hennes Kay var fången. När hon sjöng sången om rosorna som farmor lärt dem började Kays tårar rinna. Han mindes, han kände och grät. Med tårarna sköljdes spegelskärvan ut.

När Hanna Olsson talar om sin skärva i ögat syftar hon både på Andersens saga och på Selma Lagerlöf som sagt att hon själv och flera av hennes diktade gestalter hade en skärva i ögat.

Men Selmas och Hannas skärva ändrar inte seendet på samma sätt. Brytningen i Selma Lagerlöfs öga gör att hon ser vidundren i sitt eget inre djup. Men Hanna Olssons skärva gör att hon tycker sig se monstret i andra människor. Hennes omdöme förvrängs på samma sätt som Kays.

Selma Lagerlöfs spegelskärva bröt fram något hårt och klart som gör hennes romantiska diktning fascinerande. Hanna Olsson ville istället rapportera från verkligheten, om rättvisa, makt och politik. Då fick hennes brytningsfel förödande effekt.

Hanna Olsson och hennes meningsfränder dagdrömde om hur två läkare lustmördar en prostituerad kvinna och styckar henne. Hur männen veckor i förväg repeterar dödsscenerna med sitt offer i bårhus och obduktionssalar innan brottet verkställs. Hur de förgriper sig också på den enes lilla dotter. Hur de riggar upp ettåringen och tvingar henne att titta på orgier som inspirerats av markisen de Sades fantasier. Homo- bi- och heterosex, sadism och pedofili, utklädsel i kåpor, målade ansikten, styckning, grillning av kroppsdelar, kannibalism. Deras dagdröm var 1980-talets vandringssägen som spreds med psykoterapi, böcker och genom media.

När nu Thomas Allgén och Teet Härm inte har haft något med styckmordet eller Catrine da Costa att göra - vad har då Hanna Olsson åstadkommit med sin bok?

Hon har hjälpt den eller de som styckade och antagligen mördade Catrine da Costa att komma undan.

Hon har begått ett fruktansvärt övergrepp, ett oförlåtligt brott mot sina två offer och deras anhöriga. Hon har själv, i projektionens mekanism, varit lika grym som hon påstod att de två läkarna var.

Hon har med isblick dömt bort dem som inte håller med henne.

Hon har förvirrat Catrine da Costas anhöriga och dragit in dem i medskuld i brotten mot läkarna.

Hon blev till förebild för terapeuterna på Säters rättspsykiatriska klinik. Boken fungerade närmast som en förlaga när deras sårbare patient skulle spela rollen av en seriemördare och ta på sig brott.

För den som befinner sig i de båda utpekade läkarnas och deras familjers läge kan Hanna Olssons pamflettbok jämföras med vad Sion Vises Protokoll inneburit för judar. Båda dessa texter framställer en paranoid världsbild där hemliga brödraskap i det fördolda utövar makt med onda avsikter. Liksom judar i Tredje riket tecknades som fula karikatyrer har tidningar, böcker och hörsägner förmedlat att Teet Härm och Thomas Allgén skulle ha utseenden som är ”typiska” för perversa män. Jag kan efter rättegångarna i Attunda försäkra att båda männen ser fullkomligt normala ut.

Skärvan i Hanna Olsson öga var den bibliska bjälken. 

/Rigmor