torsdag 22 april 2010

VI STÄNGER KOMMENTARSFUNKTIONEN

Vi tar nu bort kommentarfunktionen från bloggen. En koloni av kommentarer om Bjästafallet uppstod efter ett av mina inlägg. Mer än sextio kommentarer av anonyma postare har där ägnats åt en intern diskussion. Fenomenet är intressant som en illustration till mobbning och drev mot syndabockar. Men debatten om Bjästafallen ligger utanför ämnet för vår blogg. 

/Rigmor

måndag 19 april 2010

CATRINE, QUICK, OLLE - MISSBRUKETS MONSTERJAG

När Olle kom hem - berusad - blev han ursinnig”, skrev Marianne den 6 april här på bloggen. ”Jag hade förstört Skotts utställningschanser för ett bra tag framöver. Jag fick stryk – vilket jag förstod. Jag var en tålig unge som hade varit med om värre. Men när Olle grabbade tag i Skott och gav också honom ett kok stryk blev jag förtvivlad.”

Mariannes inlägg skakar och gör ont. En flicka växer upp hos sina morföräldrar i Falköping. Hon tycker särskilt mycket om morbror Olle. Jag tycker också om Olle utan att ha träffat honom. Marianne har berättat att han var hemma i skog och mark, som indianerna i mina ungdomsböcker. Djur tydde sig till Olle, Mariannes kamrater fäste sig vid honom. Olle hade ett känsligt sinne och stark fysik. Han var orädd med stillsam humor och hade trots allt anseende bland traktens vuxna.

”Trots allt” för Olle var alkoholist, periodare. På fyllan förändrades han.

Skrolla ned längs bloggen och betrakta den lilla ungen på fotot. Så mjukt hon ler mot Skott, så tätt hennes lilla arm håller runt hundens tjocka halspäls. Kan ni förstå hur store, starke, godhjärtade Olle kunde slå detta barn och utsätta henne för ”värre”? 

Nej.

Det går inte att förstå. Ändå vet vi att det hände och att liknande tragedier pågår nu. Vi vet också varför. Olle var beroendesjuk. Var tionde svensk lär ha missbruksproblem. Runt varje missbrukare räknar man med att minst fyra personer lider. En beroendesjuk människa kan bli våldsam, hallucinera, bete sig oberäkneligt. Han eller hon skapar kaos och smärta omkring sig. För närstående kan en älskad missbrukare vara övermäktig som orkanen Gudrun eller vulkanen Eyja.

”Så fort jag drack eller knarkade blev jag som en annan person. Totalt opålitlig, oberäknelig och gränslös. En aggressiv person som ständigt gjorde saker som han senare skulle ångra”, säger Wille, 35, en trebarnsfar med sambo och jobb i tv-branschen. ”Jag hade föräldrar som brydde sig, en mamma som varnade mig och som på alla sätt stöttade mig när jag i tonåren erkände att jag hade problem med droger. Jag har gått i terapi också och lagt ner massor av pengar på att lura människor runt omkring mig därför att jag vägrat inse att jag var en missbrukare.”

Han berättar om gamla knarkarkompisar från revjtiden som befinner sig i fängelse eller dött av överdoser. ”Hjärtat stannar, man kör ihjäl sig och kanske sin familj, man blir mördad eller begår självmord.” Wille älskar sin sambo och sina barn men ”så fort jag missbrukade blev jag en annan. Jag slets mellan mina två personligheter: en galet förälskad och ömsint trebarnsfar. Och en rå och cynisk missbrukare.”(DN 2010-04-11)

”Claes Borgströms stora svek”, säger Sture Bergwall från Säter, ”var att han skulle försvara mig i rätten och ändå inte sa något om hur drogad och påtänd jag var.”  

Claes Borgström låter förvirrad när han svarar. Drogad? Det hade advokaten inte märkt.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, liknar tunga missbrukare vid sektmedlemmar. ”Drogen är Guds röst och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Missbrukarsektens medlemmar lever helt avskiljda från samhället i övrigt. Även om vi rent fysiskt ser dem runt omkring oss så är de inte delaktiga i det vanliga och öppna samhällets aktiviteter. De har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet.

Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.” (Länstidningen, 2004-06-29)

Destruktiv blev Sture i sitt missbruk på Säter, både mot andra och sig själv.

Hänsynslös blev också Catrine mot sina barn och mot sin mor och syster.

Under könskrigets dagar tågade kvinnor med familj, hem och kvalificerade arbeten genom stan bärande standar med jättebilder av Catrine da Costa. Det var foton av den vackra flicka som Catrine var innan missbruket bröt sönder henne inifrån och sönderfallet blev synligt i hennes ansikte. Under bilder på Catrine ropade kvinnorna att hon var deras ”förebild”.

Det var förljuget. Kvinnorna befann sig i förnekelse. Retoriken handlade inte om den verkliga Catrine da Costa. Hon kunde inte försvara sig när hennes död blev kapad och hennes korta, sorgliga livshistoria förnekad. I nästa blogginlägg ska jag berätta hur den kapade Catrine användes.

/Rigmor

FÖRSVARAREN OCH MISSBRUKAREN

Jag hoppade till av glädje i onsdags när Claes Borgström på DN Debatt förklarade att han anmäler sig själv för insatsen som försvarsadvokat vid sex rättegångar där Thomas Quick fälldes för mord. Här frigör sig återtågshjälten ur Quickgänget!

Men suck. Så var det inte. Mitt i artikeln läste vi: ”jag vill understryka att jag inte anser att jag begått några fel när jag var hans försvarare. Jag har utfört mitt uppdrag på samma sätt som andra advokater skulle ha gjort under de omständigheter som då gällde.” Sorry Claes, din självanmälan räknas inte.

I SR Studio ett samma eftermiddag möttes advokaterna Claes Borgström och Thomas Olsson. Deras klient från förr respektive nu Sture Bergwall intervjuades på telefon. Hur ser han i efterhand på sin förre advokat Claes Borgström?

Sture Bergwall:

- Det stora sveket, som jag ser det, är att han inte såg eller ville se eller påtalade mitt narkotikamissbruk. Han såg ju mig gravt berusad och gravt påtänd men sa aldrig någonting. Det är det stora sveket.

Vad borde han ha gjort?

- Reagerat på det förstås, som min försvarare!

I det här läget ville du ju erkänna?

- Nja, det beror på. Det där är också en liten myt. Frågan är var den viljan fanns. Det här var ju någonting som skapades tillsammans med terapeuten, återgestaltning och regressionterapi som Claes Borgström lovordade i sina pläderingar. Mitt första uppdrag till Claes Borgström var: Värna min rättssäkerhet. Det gjorde han aldrig. Han svek mig grovt. Det är så jag ser det idag.

På vilket sätt svek Claes Borgström dig?

- Genom att vara passiv. Genom att inte vara ifrågasättande och så vidare.

I vilka situationer skulle han ha varit mer ifrågasättande?

- Ja bara det att när vi träffades var jag påtänd och kraftigt berusad. Bara på det ska han naturligtvis reagera.

Vad borde han ha gjort istället?

- Ifrågasatt utredningen, sitta ner med mig när förundersökningsmaterialet kom och gå igenom materialet, kritiskt granska det. Det gjordes aldrig. Aldrig någonsin. Det enda vittne han kallade under de här rättegångarna - sex dömda mord med Claes Borgström som försvarare - det enda vittne han kallade var min terapeut, Birgitta Ståhle. Inget annat vittne. Ingen annan bevisning.

När du blev ifrågasatt under den här perioden, när folk inte trodde på dig, då reagerade du ju väldigt starkt på det också?

- Jajamensan, det tillhörde Thomas Quickrollen. Oh, ja.

Tror du då verkligen det hade hjälpt om Claes Borgström hade ifrågasatt ditt erkännade?

- Ja, naturligtvis.

Men hade du inte bara bytt advokat då?
-
Det är inte alls givet.

Varför bytte du inte advokat då?

- Vi växte ju in i de här rollerna. Quickgänget var ju ett väl samlat gäng. Med ett visst antal personer som lärde känna varandra och som umgicks flitigt och så vidare. Det var inte helt lätt.

Ordet gick till Thomas Olsson:

- Jag ser det inte som att man måste anklaga någon utan mer som att man ska förklara olika saker. Som varför man aldrig berättade för domstolen att de här erkännandena grundades på bortträngda minnen som hade återvunnits i terapin. Och att de ansågs utgöra en återgestaltning av ett mord som hans pappa påstods ha begåtts på ett syskon som inte finns. Varför redovisade man inte för domstolen de här psykologiska idéerna, som bekräftade och legitimerade hans erkännanden? Det är en sådan fråga som man gärna skulle vilja ha svar på.

Claes Borgström sa:

- Dels beskrevs detta av Birgi… av terapeuten som jag minns det. Det är mer än tio år sedan nu. Men framför allt var det de uppgifter som Sture Bergwall lämnade om vissa händelser och vissa platser. Det kan ju inte ha någonting att göra med minnen som man återskapar i terapi, för det handlar ju om rent konkreta beskrivningar. Jag kunde aldrig över huvud taget tänka den tanken att när han beskriver en viss brottsplats så hänvisar det till någonting som hände honom i barndomen. Att han har ett trauma som - rätt eller fel - handlar om någonting i barndomen, det är en annan sak. Om man återskapar barndomsminnen som är falska eller sanna, det vet man att det har förekommit en hel del sådant. Men mot den bakgrunden så hade i alla fall inte jag något skäl att ifrågasätta eller tro att det hade ett samband på det sättet, så att säga.

Men i dag då?

- Nej, det är fortfarande så. Inte kan någon berätta om hur det ser ut i fjäll… i en ort i Norge, utifrån vad man har talat om i terapi…

Thomas Olsson bryter in:

- Fast det där stämmer inte riktigt, Claes. För vi har ju den här promemorian som handlar om en resa från det yttre till det inre rummet …

- Jo, men det har ju inte med hans barndom att göra, säger Claes Borgström och låter nervös.

- Jo, ni tar ju ut Sture Bergwall till en plats där liket för det här förmenta syskonet som pappan ska ha mördat skulle finnas. Och så får han rulla runt i gräset för att kunna komma åt minnen av mord som han ska ha begått. Och det där kallar polisen Seppo Penttinen för ’en terapeutisk vallning’. Alltså ni är ju inne även i den processen…

- Säg inte ’ni’ är du hygglig, inflikar Claes Borgström.

- Nej, men du var med på det här med resan från…

Det låter på dig Thomas Olsson, som att du tycker det där är flummigt?

- Ja, jag skulle nog vilja påstå att det är på gränsen till oseriöst. Man kände till hur de här erkännandena hade växt fram. Men - och det är ju ett av skälen till att man har fått resning… Nu försöker man (Claes Borgström) skapa en bild av att vi har fått resning bara därför att Sture Bergwall tog tillbaka sina erkännanden. Det är ju inte sant! Hovrätten säger själv att det har ingen betydelse. Utan det handlar om att man har insett att erkännandena har växt fram på ett felaktigt sätt.

Ingenting är lättare än att vara efterklok. När man lever i den tiden - i den andan där seriemördare var på tapeten och man hade vissa uppfattningar om hur saker och ting hängde ihop - hur hade man agerat då? Det vet man inte. Man önskar att man hade agerat på ett annat sätt än det, som ledde till att det blev fel. Jag tycker inte det är det intressant ifall Claes Borgström har missat några larmsignaler, det intressanta är att få en förklaring till: Varför blev det som det blev?

 Ja, varför?

Den här bloggen har inte svaret men vill bidra med några pusselbitar från psykoterapins tankevärld. Så kan bilder framkallas av kollisioner och sammansmältningar när 1900-talets molniga psykologi blåste in i lagbokens hårda rätt. 

/Rigmor

FÖRNEKELSE SOM FÖRSVAR & UNDANFLYKT

Förnekelse i Bjästafallet

Ett exempel på negativa konsekvenser av förnekelse har vi nyligen sett i Bjästa. Mamman till den unge pojke som våldtog en flicka på skoltoaletten förmådde inte ta smärtan och besvikelsen över att sonen hade begått ett sådant sexbrott. Han är dömd i rättvisa domar och erkände själv på ett tidigt stadium övergreppet. Men när pojken insåg sin mammas desperata förnekelse tog han halvvägs tillbaka erkännandet.  Så här förklarade pojken varför han ville ändra sig: ”Så erkände jag och sen... Jag vet ju att mamma, hon har det ju väldigt svårt hemma med sin hälsa och… och jag har ju en till brorsa också nu... Hon tycker inte det är så kul då, att han sitter ju bara där. Och han får ju gå hos BUP nu också. Så har och... som jag, som har haft problem ju också. Han sitter ju bara inne på sitt rum och gör ingenting med mamma…” Mammans förnekelse medför att alla hennes problem är flickans, brottsoffrets fel. Hon polisanmälde våldtäkten. Hon måste ha ljugit för att sätta dit en fin pojke! Mamman inledde en mobbningskampanj mot flickan i Bjästa skola, i byn och sedan på Internet. Flickan, våldtäktsoffret, gjordes till syndabock. Hon drevs till sist bort, till en internatskola långt hemifrån. När pojken sedan våldtog en andra flicka, som också gjorde polisanmälan, fortsatte mamma i förnekelse: Flickorna ljög, de ljög på hennes son! Med en upptrappad förnekelse har mamman gjort sin son en otjänst. Det finns hjälp för unga förövare. I sådan behandling måste man först komma över förnekelsestadiet av sin gärning. Dessa pojkar förnekar nästan alltid övergreppet de dömts för. Skammen är stor över sexualbrott. De unga förrädarna är rädda att bli alldeles bortstötta.

Julie Richter arbetar med unga sexualförövare på Bärby Ungdomshem utanför Uppsala. Hon tycker att händelseutvecklingen i Bjästa tyder på att människor har dålig tilltro till den svenska rättssäkerheten. ”När man inte ens tror på en fällande dom och förmår agera därefter då är man ute på djupt vatten”, menar Julie Richter.

Där är hon inne på temat för denna blogg. År efter år har jurister och poliser på formella grunder försvarat domslut i da Costafallet och Quickfallen fastän vanligt folk anser domarna var orättvisa och orimliga.  Konsekvensen blir den som Julie Richter ser: Många tycker att domar inte är något att ta på allvar, att domar och frikännanden utfaller som i ett tombola. Då kan man förneka trots fällande dom. Jag är tillbaka vid en av mina kärnpunkter: människors tillit till myndigheter och till varandra utgör hela landets sociala kapital, vårt skydd mot korruption och segregation.

Den dömde pojken från Bjästa erkände våldtäkten. ”Men”, säger Julie Richter, ”en stor del av hans omgivning, föräldrar och kompisar, förnekade det inträffade och la skulden på de två våldtagna flickorna.” Efter reportaget i Uppdrag Granskning och debatten som följde svängde sympatierna. Den dömda pojken gick ”från att vara stöttad och uppbackad till att bli den hackkyckling som de två flickorna tidigare var”. Det är inte bra för honom. Mammans förnekelse har inte varit till stöd för pojken. Hon har tvärt om försvårat läget för sonen. (DN.SE, 2010-03-27)

Förnekelse på teatern

Förnekelsen av övergrepp på barn tar sig många uttryck. Ett av de konstigare kan man uppleva med en finklädd publik på Dramaten när Shakespeares En midsommarnattsdröm sätts upp. Denna så kallade komedi handlar om hertig Teseus. Nattetid förvandlas den gode ledaren till Oberon, älvakungen, som vill få tag i småpojkar. Teseus fru skyddar en söt mörkhyad gosse, som saknar föräldrar. Genom att gillra en fälla knäcker Teseus/Oberon sin fru. Han får en hållhake och tvingar henne att lämna ut pojken. Pjäsen slutar med en glad långdans till musik. Vad firar ensemble och publik egentligen? Jo, att förövaren Teseus, alias Oberon, lyckats lägga vantarna på ännu ett barn.

Förnekelse genom att skylla på djävulen och farliga främlingar

Demonologin, säger Lanning är den äldsta formen av kriminologi. Man förklarar då brottsliga handlingar med att gärningsmannen fallit för djävulens attacker. Djävulen anses sända demoner, som kan göra en människa förbytt. Den som nyss var god kan bli förövare. Pastorer i vissa församlingar erbjuder sig att driva demonen ur kroppen på den som har onda tankar, missriktade impulser, ovanliga sexuella tändningsmönster eller har begått brott. Att skylla på djävulen är lika praktiskt som konceptet om att endast ’stranger danger’ gäller vid sexbrott mot barn, menar Lanning. När onda handlingar förklaras med attack av djävulens demoner förenklas verkligheten. Obehaget i att någon man känner och tycker om kan vara förövare trollas bort. Istället för självrannsakan och bearbetning ska demonen drivas ut. I sådana trosläror delas tillvaron in i svart eller vitt. Människor ses som marionetter som antingen är styrda av Gud eller av djävulen. Människor själva är inte ansvariga. De ses som brickor i en biblisk kamp mellan gott och ont. Den formen av förnekelse är allvarig eftersom personer med övergreppsbeteenden tycks vara överrepresenterade inom kyrkliga samfund och i psykoterapi. I dessa förtroendeyrken kommer man nära människor som anförtror sig i ett svaghetstillstånd.

I Knutbybrotten har kvarvarande ledare bortförklarat eget ansvar för den sociala miljö, där en medlem trodde att hon mot sin vilja måste mörda två kamrater. Den ledande pastorn har kallat sig starkast och normgivande. Hon lade ändå all skuld på sin medarbetare, som hon själv värvat och utsett till sin högra hand och radarpartner. I efterhand påstås att den dömde pastorn har varit djävulens verktyg. I och med att han och barnflickan häktades har allt påståtts vara frid och fröjd. En rad brott har förutom mord och mordförsök förekommit i sektledningen: urkundsförfalskning, bluffbröllop för att lura myndigheter på pengar, övergrepp i rättssak. Två medlemmar har dömts ända upp i Högsta domstol för misshandel av ett elvaårigt barn på ett toalettgolv i Knutbyskolan. Medlemmarna uttalar ingen självkritik utan säger sig vara förföljda av djävulen via onda människor. (Knutbykonferensen, Uppsala universitet, 5 februari 2009)

Förnekelse av egna misstag bland dem som hade fel om SRA

När det står klart att några satanistsekter med barnoffer inte kunde påvisas har några debattörer velat ändra betydelsen av förkortingen ”SRA” från satanic ritual abuse till att stå för sadistic ritual abuse. Sadistiska övergrepp är brott som den häktade polischefen, de dömda i kopplerihärvan 2009 och män i deras nätverk misstänks för. Sådana glidningar i betydelse handlar om att debattörerna inte vill klargöra begreppen eller vill slippa erkänna egna misstag. Man vill kanske slippa be människor man vilselett om förlåtelse.

Chefspsykologen på Säter, Birgitta Ståhle, förtalade sin patients avlidna föräldrar i terapi, i ett opublicerat bokmanus och i vittnesmål i domstol. Birgitta Ståhle har i rättssalens offentliga handlingar beskyllt dessa oskyldiga föräldrar i Dalarna för fruktansvärda brott mot sitt barn. 

Hanna Olsson förtalade på liknande sätt de båda läkarna. Hon kände ingen av dem men beskyllde dem ändå tvärsäkert för mord i en bok, flera tidningsartiklar och muntliga framföranden. Hon beskyllde dem för mord, sexuella övergrepp och för att ha levt dubbelliv som skulle göra dem jämförbara med seriemördare, beskrivna i en rapport från engelska fängelser.

Sådant förtal med överdrifter och anklagelser är en form av brott, en form av onda gärningar. Planerade sexualbrott med uppsökande av barn på Internet, som polischefen Göran Lindberg, alias Kapten Klänning, alias ”Peter” sitter häktad för, är en helt annan form av brott. De impulsgenombrott som kom pojken i Bjästa att begå övergrepp är en tredje form av brott. Helikopterrånet i Stockholm är en fjärde form. Och så vidare.

Lucifereffekten - djävulens fel?

Jag har i tidigare inlägg skrivit om det fenomen som Zimbardo kallar Lucifereffekten: Goda människor kan i extrema miljöer eller speciella situationer ändra beteende och synsätt. De kan tappa sin empati och bete sig grymt eller likgiltigt. Ger då socialpsykologer som Zimbardo och Milgram den gamla tron på djävulens inflytande delvis rätt? Nej, det finns ingen metafysisk djävul att skylla egna och andras brott  på. Så länge vi är psykiskt tillräkneliga är vi själva ansvariga. Vi bör hålla i minnet att möjligheter att bli grym eller tappa fattningen finns inom alla. 

Människor med en religion kan enas om att Gud är summan av sådant som är gott för alla. Guds väsen sammanfattas då i Den gyllene levnadsregeln: Att inte göra något mot andra, som man inte själv vill bli utsatt för. Den levnadsregeln är gemensam nämnare för de beprövade religionerna. "Resten av religionen är bara förklaringar", lär Rabbi Hillel ha sagt. 

När religiösa ledare inte nöjer sig med att förkunna Guds väsen utan även definierar djävulens egenskaper, handlar det om en återvändsgränd i religionens förgreningar eller om en sekt som inte blir långlivad. Vid en intervju i den kristna tidningen Svenska Journalen fick jag frågan om djävulen:

− Jag kan inte gå med på att det finns en personifierad ond kraft i kosmos. En unge som mobbar har en helt annan ondska inom sig än en make som slår sin fru, en pedofil som brottas med övergreppsimpuls eller en alkoholist som faller för spritdjävulen. Det goda har vi gemensamt, men det onda ska inte generaliseras. Det måste var och en tampas med på sitt sätt. (Svenska Journalen  2006−11−22)

 

Den kollektiva förnekelsen i da Costafallet och Quickfallen

En stor kollektiv förnekelse, som gäller både da Costafallet och Quickfallen, handlar om att förneka vanlig, trist missbrukssjukdom. Människor som engagerade sig i dessa rättsfall konstruerade sensationella berättelser om könskrig, seriemördare, återvunna minnen av brott, incest, styckmord. Man bortsåg emellertid från hur missbruk påverkar goda människor som Catrine, Sture och Mariannes morbror Olle så att de ändrades och kom att leva så mycket sämre liv än de egentligen ville.

/Rigmor

*http://www.rickross.com/reference/satanism/satanism1.html#conclusion

söndag 18 april 2010

ÖVERGREPP MOT BARN: FÖRNEKELSE ELLER ÖVERDRIFTER

Kenneth V. Lannings FBI-rapport om Satanic Ritual Abuse presenterades 1992. Han hade då sedan 1981 arbetat inom en FBI-enhet som utredde sexualbrott mot barn.  Rapporten är lärorik läsning, den finns på Internet.* 

Rykten om satanism, rituella övergrepp och nedgrävda barnlik flammade på 1980-talet. I USA, Sverige och andra länder gick poliser ut med spadar. Vid rättegången i Attunda berättade poliskommissarie Jan Olsson hur han och en kollega grävt i rabatter vid familjens Allgéns lantställe på en skärgårdsö. Christina Allgén hade uttolkat från sitt lilla barns mun, att där fanns Catrine da Costas huvud nedgrävt. 

Jag glömmer inte Jan Olssons ord i slutet av förhöret i Attunda: "Jag beklagar att jag varit del av ett system som gjort en sådan här sak möjlig.” 

Nej, Jan Olsson och hans poliskollega fann inga likdelar där Christina Allgén sa att de skulle finnas i hennes före detta svärföräldrars rabatt.  Lika lite, det vill säga ingenting, fann poliser i USA och andra länder, där barnvittnen fick peka ut platser där djävulssekter skulle ha hållit ritualer. Inga likdelar och heller inga andra spår, rapporterade Lannings kommission. 

FBI:s utredningar bekräftade dock att grupper som hyllar Satan existerar. De finns bland metallrockare och i marginella församlingar, som vill uppliva en asatro från vikingatiden. Men i dessa subkulturer var inte sexbrott vanligare än i andra delar av samhället. 

Lanning säger saker som stämmer väl med mina erfarenheter. För det första att människors förnekelser respektive överdrifter förvirrar och har försvårat utredningar av sexualbrott mot barn.  Lanning menar att enstaka förövare mot barn alltid har funnits mitt ibland oss och att alla samhällen har haft svårt att hantera detta faktum. I TV4 Kalla Fakta talade professor Nicklas Långström om förövarbeteenden som en biosocial variant. 1-2% av manspopulationen har ofrivilligt sexuella tändningsmönster inriktade på våld, barn, lik, djur. Unga män med den sårbarheten behöver hjälp tidigt. Annars är risken stor att de fixeras vid sexfantasier om lust i att skada och inrättar sig i ett hemligt dubbelliv. Jag har sett hur sådana en-av-hundra-män kan fungera helt normalt i sitt yrkesliv, hur de bildar familj och är trevliga mot vänner och grannar. Perversioner, som psykiatern Robert Stoller definierar som "the erotic form of hatred", levs ut parallellt, som ett hemligt sidospår.

Folk har inte svårt, konstaterar Kenneth Lanning, att tänka sig trasiga, dysfunktionella familjer där mannen är en förövare. Många har också föreställt sig hur hemliga sällskap av satanister kidnappar barn. Men att en bussig bekant - kanske en polis, en lärare, en barnläkare, en scoutledare, en pastor, en granne,  alltså en-av-oss - skulle förgripa sig på barn? Den tanken är alltför obehaglig. Den slår man ifrån sig. Det är enklast att förneka den möjligheten.

Överdrifter och förnekelser kan därför bli varandras drivkrafter. När samhället förnekar att barn verkligen utsätts för sexuella övergrepp blir motreaktionen konspirationstänkande. Det märks ju att de som har makten försvarar förövare! Så har människors förnekelse av verkliga övergrepp kommit att driva fram fantasifoster och överdrifter. Resultatet blev märkvärdigt. Medan Hanna Olsson och hennes vänner pekade ut och anklagade två oskyldiga gick de bildligt talat arm i arm med en verklig förövare, den nu häktade polischefen Göran Lindberg, kallad Kapten Klänning. 

Han har varit vår stora idol här”, sa Susanna Tellebo på Uppsala kvinnojour när Göran Lindberg gripits, misstänkt för våldtäkt på barn och andra sexualbrott. ”När han säger samma saker som vi blir det på något sätt mer sant – eftersom han är man”, menade Susanna Tellebo. (Expressen 2010-01-29)

Den dynamiska kraften mellan å ena sidan förnekelse och å andra sidan fantasifoster med överdrifter är inte svår att förstå. Men därigenom ställs höga krav på saklighet och professionalism hos dem som arbetar i samhällets rättsinstitutioner. 

/Rigmor 

http://www.rickross.com/reference/satanism/satanism1.html#conclusion

RITUELLA ÖVERGREPP OCH TERAPI

”Mer än en million amerikaner är organiserade i hemliga sekter där man dyrkar Satan!" hävdade Geraldo Rivera i en teve-show 1986. Det var inte vilka skurkar som helst som påstods ingå i dessa nätverk. Nej, det handlade om samhällets stöttepelare: storchefer, domare, lärare, läkare, präster. Förövarna fanns mitt ibland oss. På hemliga datum och klockslag kidnappade de barn, klädde sig i kåpor och utsatte barnen för sexövergrepp, ritualmord med styckning och kannibalism. Varpå de överlevande barnen fick titta på när likresterna grävdes ned. Geraldo Riveras program gjorde att ryktena om satanism och rituella övergrepp tog fart.

Berättelser om satanister och bortrövade barn började spridas 1980. Då publicerade en psykiater en fallbeskrivning som han påstod var sann. Boken Michelle remembers blev en bästsäljare. Doktor Lawrence Pazder hade fått en ung patient, Michelle Smith. I terapi fick hon minnesbilder av män i ett satanistsällskap. De utsatte henne för sexövergrepp. När doktorn väckte dessa ”bortträngda” minnen, kunde patienten se sig som ett brottsoffer och bli frisk. Och inte bara det. Michelle gifte sig med sin författardoktor. Pazders blev ett kändispar genom boken. Men då kom Michelles systrar och pappa in i bilden. De försäkrade enhälligt att Michelle aldrig varit kidnappad, inte förts bort i någon likbil, inte blivit inspärrad i den där buren med giftormar.

Men vem brydde sig om ifall de anhöriga hade rätt eller fel, om deras utsagor var sanna eller osanna? Boken var spännande och sålde som smör. Andra författare hakade på trenden. Paret Pazder vände ryggen åt Michelles anhöriga och åt hennes vänner från förr.

Geraldo Rivera och även Oprah Winfrey gjorde uppmärksammade teveprogram om satanisternas rituella övergrepp. Oprah berättade att också hon varit sexuellt utnyttjad som barn. Och nu kan vi läsa att tv-stjärnans släktingar hävdar att även Oprah narras. Kitty Keeley har skrivit en biografi om Oprah. En kusin berättar där att hon frågat Oprah: ”Varför sprider du sådana lögner?” ”För att det är vad folk vill höra, sanningen är tråkig", ska Oprah ha svarat. (Kelley, K., Oprah: A Biography, Crown, 2010)

Det må vara hur som helst med Oprahs barndom. När många på 1980-talet ”visste” hur satanister och pedofiler härjat uppstod det en marknad för självhjälp om man varit utsatt för sexövergrepp. 1988 kom Ellen Bass och Laura Davis bok The Courage to Heal: A Guide for Women Survivors of Child Sexual Abuse. Boken är tänkt som hjälp-dig-själv-terapi för kvinnor, som vet att de varit utsatta eller kanske inte minns det men ändå har varit med om övergrepp. Boken gjorde braksuccé och översattes till många språk.

Det blev också efterfrågan på psykoterapeuter som åtog sig att återvinna bortträngda minnen hos patienter. The Courage to Heal kom även ut på svenska, i översättning av Anne Marie Appelgren, en romanförfattare som inspireras av ockultism, Jung och astrologi (ICA-förlaget, 1996). När boken kom på svenska pågick Quickrättegångarna för fullt. I USA och andra länder hade emellertid vågen om satanic ritual abuse, SRA, redan kulminerat. Där hade verkligheten kommit ikapp, främst genom Kenneth V. Lannings stora FBI-utreding. 

/Rigmor

EYJA, GUDRUN & TANKESTORMARNA







Eyjafjället är inget vanligt berg. Eyja är en vulkan och nu har hon fått ett utbrott. Vi vet inga metoder att lugna ned henne. Lavan flödar, jökeln smälter och askan bolmar svart och tung fast ändå uppåt mot stratossfären. Över vår trädgård på Södra Öland brukar flygplan dra streck i det blå på en rutt mot nordost. Men Eyja sätter stopp för mänsklig flygtrafik. Nu korsar bara flyttfåglar Ölandshimlen, som på Stagnelius tid. 

För fem år sedan var det Gudrun som slog ut vår logistik och pangade den samhällsekonomiska kalkylen. Jag menar då inte politikern Gudrun utan orkanen. På tåg genom Småland ser jag hur grönskan läker sår efter Gudrun. Mina funderingar går till katastrofer, tankekatastrofer, som dragit fram över mitt arbetsfält inom medicin och psykoterapi. I morgon möts kunniga specialister för att röja något i bråten efter dessa förödelser. Anders Agells seminarium om juridiken och psykologin går av stapeln i Museeum Gustavianum, som för mig är hjärtat av Uppsala.

Gudrun var en lågtryckssnurra som den 8:e - 9:e januari 2005 halshögg höga furor på moarna och gjorde plockepinn-bröten av skogens träd. Vad folk måste ha jobbat med röjningen! En tid såg man enorma timmerhögar nära rälsen. På senare tågresor hade staplarna forslats bort. Vare sig det är en orkan eller en elfte septemberattack så är olyckan snabb medan upprensning, återhämtning, återställande kan ta en generation eller mer. 

På liknande sätt, tänker jag, är det med tankeepidemier. Att Quickfallen går till resning och att da Costafallet åter tas upp i Attunda och snart i en resningsansökan - allt detta är del i ett långvarigt upprensningsarbete. 

Rättsfall med felaktiga domar handlar givetvis främst om de drabbade. Om två läkare som fick sina liv förstörda när människors tankar, läsning och prat stormade runt otäcka saker som incest, satanism, mord och perversioner. Skadeverkningarna drabbade också läkarnas anhöriga vars liv inte blev som de hoppats. de drabbade Catrine da Costas anhöriga, som lockades med i beskyllningarna, anklagelser som ledde fokus bort från gärningsmannen eller gärningsmännen. 

Skadeverkningarna drabbade också en ung patient, Sture Bergwall, med missbruksproblem och oförklarliga impulser. Han blev dömd till sluten vård. Men den vård som syftade till bättring och hälsa bringade honom istället svår narkomanisjukdom. Vår upprensning handlar om att klargöra att terapin för patient undvek hans verkliga problem. Terapirummets dialog ledde istället in i fantasmagorier och vidare ut mot ett gigantiskt rollspel på nationalnivå. Sture Bergwall blev förbytt till Thomas Quick, 1990-talets riksmonster. Han blev kändis genom att filmade vallningar i vildmark visades på teve och rättegångarna mediabevakades. Sture Bergwall blev underhållning för folket medan han svårt belastade dem han egentligen älskade mest: sin stora familj. Och de verkliga gärningsmännen, de kom undan. 

Enligt min uppfattning”, har Ebbe Schön skrivit, ”bör domstolarna också anlita folklorister och andra experter på mytbildning och sägenspridning som balans mot ett alltför ensidigt psykologinflytande.” (SvD 1996-04-16) Ebbe Schön är docent, folklorist, folklivsforskare, litteraturvetare och en yrkesman jag beundrar. Han menar att specialister på vidskeplighet kan återföra en del legitimerade psykologer till verkligheten! Kul, det ska jag komma ihåg att citera på seminariet i morgon. 

Sant är att när 1900-talets psykologer gav sig in på tolkningar av ”det omedvetna” hamnade de gång efter annan snett. Enligt psykodynamisk hermeneutik skulle vissa (!) psykologer ha kompetens att genomskåda hur i stort sett allt vad andra säger, gör, tänker, drömmer, känner egentligen kan stå för något annat. Detta andra i det fördolda har psykoanalytiker och djuppsykologer uttolkat för världen. Verkligheten framstår i det perspektivet som en skenvärld, blott symbolisk för en bakgrundsvärld, eine Hintergrundswelt, vilken vanligt folk inte kan förstå.

Utifrån en sådan självbild och värdegrund kunde psykologer och psykoterapeuter intyga i rättssalen att vad Christina Allgén påstod att hennes lilla barn hade menat, det var rimligt och trovärdigt. Med en sådan värdegrund kunde psykologer intyga att i Thomas Quicks skräckelberättelser - ja, där fanns både fakta om mord och mordmotiv redovisade.

Det är mänskligt men trist att betrodda yrkesmänniskor inom psykiatri, psykologi, rättsväsende och polismyndigheter - personer som tillsammans med journalister var de drivande i tankestormen - nu söker försvara sig eller vill hålla sig undan. Vad friskt och skönt det ska bli den dag en av dem kastar masken och säger som det är: "Så tokigt tänkte vi på den tiden."

/Rigmor

onsdag 14 april 2010

TANKAR OM MINNET

Resonemanget om minnet är fascinerande. Man kan helt klart minnas fel i god tro. Jag trodde att jag sett boken Under skalet i pocket på ICA. Men författarinnan till boken påpekade i en kommentar till vår blogg att boken aldrig givits ut i pocket. Så jag strök genast den felaktiga uppgiften. Men vad hade jag då sett? Vet inte. Jag har en minnesbild av en bok som stod längst upp till vänster och hette...? Kan det ha varit en annan bok som hette Under ytan? Vet inte. Mitt minne har bedragit mig. Men signaturen Linnea Lilja som skrivit boken och kommentaren minns också fel när hon undrar hur jag kan säga mig veta att ”Under Skalet” hämtat inspiration från da Costafallet. Det har jag nämligen inte sagt. Jag har bara sagt att jag trott mig se boken på ICA, men jag har aldrig skrivit ett ord om den. Jag har heller inte läst den eller påstått mig ha läst den. Det är Rigmor som refererat till den. Men så lätt är det att minnas fel. Detta är ett bagatellartat exempel, men tänk om det handlat om något mera allvarligt, t.ex. en mordrättegång? En person (jag) påstår sig ha sett - inte en bok utan kanske mordvapnet - på ett ställe där det i verkligheten inte fanns, och en annan person (Linnea Lilja) pådyvlar en oskyldig (mig) något jag inte sagt eller gjort. Båda är i god tro. Då börjar det trassla till sig ordentligt!

Rigmor refererar till minnesforskaren Elisabeth Loftus och skiljer på äkta och konstruerade minnen. ”Minnen” som skapats av berättelsen om dem i stället för tvärt om. Jag tvivlar inte på att dessa konstruerade minnen existerar. Men jag tror de finns i olika hög grad hos människor som ligger åt aspergerhållet och hos andra med en mer narcissistisk läggning. Själv har jag detta ”stänk av Aspergers” som jag tycker mig skönja också hos Teet Härm och Thomas Allgén. Den som ligger åt det hållet har ofta ett bra faktaminne men inte så mycket fantasi och skapar därför inte fiktiva minnen – i varje fall inte i någon högre grad. De människor jag träffat på i livet som verkligen ljugit – och i vissa fall så övertygande att man kunde fråga sig om de kanske trodde på det själva – har alla haft narcissistiska drag. Ett häpnadsväckande exempel på en sådan lögn kom från Jesus Alcalá som slagit i sina svenska vänner att han var sonson till Spaniens siste demokratiske president. I domstolen vittnade hans syskon om att så inte alls var fallet. Någon dag därefter vände sig Alcalá med förorättad min till åklagaren och sa: ”Nu vill ni till och med ta ifrån mig min farfar!” Det var som om syskonens vittnesmål bara runnit av honom och han var tillbaka i samma storhetsmyt - ett offer för orättvisa beskyllningar. Spelade han teater eller lurade han sig själv? Omöjligt för mig att säga.

Rigmor reflekterar över några av vittnena i da Costafallet som liksom Alcalá kan ha ljugit rakt av – men som också kan ha suggererat sig själva att åtminstone delvis tro på sina lögner. Detta är psykologiskt intressant, men i en rättssal spelar det ingen roll om en lögn framförd av ett vittne är medveten eller ett resultat av självsuggestion. Osanning är det likafullt och skada gör det om den blir trodd.

En annan sak man måste ta med i beräkningen när människor vittnar eller berättar minnen är hur olika det selektiva minnet slår hos optimisten och pessimisten, hos den oförvägna eller den rädda. I Frankrike kände jag ett judiskt syskonpar, Michèle och Danièle, som under kriget gömdes på olika bondgårdar i de provencalska bergen. Bara ett år skilde dem åt i ålder, men känslomässigt var de varandras motsats. Michèle var livet igenom glittrande glad, Danièle var tungsint och orolig. När Michèle berättade om krigsåren var det ett stort, lyckligt, spännande äventyr. För Danièle var det en gastkramande mardröm. Och hela tiden var de tillsammans, mötte samma människor, låg och tryckte i samma lador. Men där Michèle somnade tryggt i doften av hö och kornas stilla råmanden hade Danièle legat vaken med skräcken för bonden som säkert skulle förråda dem och för nazisterna som var dem på spåren. Deras bilder av verkligheten, av vad de varit med om skilde sig radikalt, men ingendera berättelsen var lögn.

När jag tänker tillbaka på livet och på mina egna minnen är det som frapperar mig mest hur otroligt mycket jag har glömt. Simone de Beauvoir sa en gång: "Jag minns inte längre mitt liv, jag minns bara vad jag skrivit om det." Också mina minnen finns till stor del i de böcker jag skrivit, och jag har kunnat berätta med precision tack vare gamla dagböcker och brev. Ändå upplever jag mitt minne som en gigantiskt såll där människor, hästar, hela teateruppsättningar sugits in i de svarta hålen. Jag tycker inte jag blivit gaggig ännu, men ofta minns jag inte vad jag hade för mig igår. Vad skulle jag minnas om någon bad mig vittna i en rättegång om en händelse för fyra år sedan? Så som fotohandlarparet gjorde. Deras berättelse om de hemska bilderna på en styckning som ingen annan i butiken kom ihåg visar alla tecken på att vara en konstruktion. Arne Schröder mindes att han sett ett huvud. En stund senare hade han fått en ledande fråga från förhörsledaren och mindes inte längre något huvud. Han hade sett distinkta kroppsdelar medan hans hustru dillade om köttdisken på ICA. Varför trodde man på deras motsägelsefulla uppgifter? Varför trodde man på Marianne Säppelä med sin falska dagbok? Varför satte man tilltro till Christina Allgén och Barnets osannolika berättelse? Var det för att man så gärna VILLE tro, för att man redan bestämt sig eller för att den mediala pressen var så stark? Saknade domare och nämndemän utbildning vad gäller minnesforskning och vittnespsykologi? Hur kunde allt detta hända? Hur kunde det gå så fel?

/ Marianne

tisdag 13 april 2010

OSANNINGAR ÄR INTE ALLTID LÖGNER

Människor skriver memoarer. De berättar selektivt och återger ibland händelser som aldrig ägt rum. Ta exemplet Binjamin Wilkomirski. 1995 gav han ut boken Bruchstücke. Han berättar där att han är jude, född i Riga 1939 och att han med föräldrarna fördes till koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz. Efter kriget hade han kommit till Schweiz och adopterats av ett läkarpar. En del kritiker reagerade mot att våldsbeskrivningar var så otäcka och detaljerade. Några talade om våldspornografi. Men Bruchstücke blev en internationell bästsäljare, översatt till olika språk, prisbelönt och jämförd med vittnesmål av Elie Wiesel, Anne Frank, Primo Levi. Wilkomirski for land och rike runt, föreläste om lägerlivets plågor och hur han överlevt. Tillsammans med sin terapeut föreläste han också om den traumaterapi, som hjälpt honom att minnas.

En schweizisk journalist, vars föräldrar överlevt koncentrationslägren, anade att något i Wilkomirskis barndomsbiografi inte stämde. Han gjorde efterforskningar och det visade sig att Wilkomirski var född 1941, i den schweiziska staden Biel av en ensamstående mamma. Han hade adopterats av läkarparet i Zürich och hade haft samma modersmål och dialekt som klasskamraterna. Koncentrationslägren hade Wilkomirskis bara besökt som turist i vuxen ålder.

Hade Wilkomirski ljugit till dess han trodde sig själv? Ibland, säger minnesforskaren Elisabeth Loftus, kan den som avsiktligt ljuger övertyga sig själv om att påhitten är självupplevd sanning.

”Berättelsen kan då skapa minnen istället för tvärt om. Det sägs att vi är summan av våra minnen. Men trettio års forskning om minnet i allmänhet och minnesförvrängningar i synnerhet har lärt mig att man också kan vända på saken. Vår identitet må ha formats av våra minnen men våra minnen formas också av dem vi är. I minnet finns summan av vad vi har tänkt, vad vi tror och vad andra har berättat för oss. … Man kan säga att vi ständigt återuppfinner våra minnen. I detta blir vi med tiden personer som delvis är skapade av våra egna fantasier.” (Elizabeth Loftus, 2003)

Jag funderar på vad Loftus säger och undrar hur Christina Allgén numera minns sin livshistoria och ser på sig själv. Men än mer undrar jag vilka äkta och vilka konstruerade minnen Christinas och Thomas Allgéns nu vuxna dotter har. Har mamman och hennes vänkrets från 1980-90-talet bibringat flickan falska minnen som hon idag själv tror på?

Trodde dagboksvittnet Marianne Seppälä själv på de ”minnen” av Catrine, som hon läste upp från sin anteckningsbok i rättssalen?
Jag undrar också vilka minnen Anne-Catherine Härms föräldrar har. Har de omformats?

Och vilka minnen har Jovan Rajs och hans hustru av den unge medarbetare som han förtalade? Paret Rajs spekulerade tillsammans om de ogärningar, övergrepp och styckmord som de tänkte sig att läkarna kunde ha begått.

Hanna Olsson kände inte Catrine da Costa. Hon drev ett politiskt projekt. Hennes teorier illustrerades perfekt med bilden av två läkare som styckmördar en prostituerad kvinna. Enligt Hanna Olssons idé om ”könsmakt” kan mäktiga män mörda fattiga kvinnor i underläge.

I söndags visade TV4 Kalla Fakta ett reportage om nätverk av välbeställda män med parafili i form av sexuell sadism.* Dessa män fiskar efter offer på chattsajter där barn och ungdomar samspråkar. Som jägare studerar och lär känna bytesdjurets beteende vet dessa män hur man smyger sig på och fångar in ett barn. Flickan utnyttjas som sexobjekt. Männen är likgiltiga för att flickan blir skadad och märkt, kanske förstörd för livet. Dessa män söker barn som är tillräckligt stora för att läsa, skriva, svara via bildskärmen, tillräckligt stora för att lockas med pengar och presenter och smickras med uppskattande ord, skrämmas lite lagom till lydnad och uppmanas att akta sig så att inte någon vuxen får veta.

Sådana övergreppsbrott kan tyckas bekräfta en könsmaktsordning, som Hanna Olsson talade om innan internet fanns. För hur kan några män få kickar av att plåga, skrämma, äckla en hjälplös flicka?

Hela svenska folket och alla andra folk är eniga om att dessa män begår de mest avskyvärda brott. Förövarna själva skulle antagligen hålla med ifall det var deras egna döttrar som utsattes för övergreppen.

Om man då offentligen anklagar någon oskyldig för så avskyvärda brott och därmed förstör hans liv - har man själv då gjort sig skyldig till brott, till övergrepp?

Ingen av dem som utpekat läkarna steg i Attundarätten fram som en återtågshjälte.

Om de lever i förnekelse ”får” det inte, ”kan” det inte vara sant att läkarna är oskyldiga.

I Quickfallen erkände den tungt drogade patienten mord efter mord som gick till rättegångar och domar. I domarna, som är offentliga handlingar, räknas ett antal män upp som medbrottslingar vid styckmord. Däribland Sture Bergwalls äldre bror. Brodern hördes aldrig i rätten och har själv inte vetat att han i offentlig handling står som medhjälpare vid mord. Syskonen Bergwalls döda föräldrar, hedervärda människor som levde i Dalarna, påstås i offentliga domar och psykologers utlåtanden ha varit grymma förövare mot sitt barn.

Så felaktiga juridiska texter och psykologiska intyg kan givetvis inte sopas under mattan för att rädda ansiktet på personer som deltog i missgreppen.

Jag känner inte skadeglädje utan tacksamhet för att inte jag är i Säterkollegornas sits. Vi vet från Zimbardos, Milgrams och andras socialpsykologiska forskning att i extrema situationer eller extrema miljöer kan vanliga människor i god tro begå onda eller felaktiga handlingar.

Det kunde vara jag, det kunde vara du som hamnat i Säterpersonalens eller någon annan i Quickgruppens sits. Så varför har ingen av dem ännu gjort en pudel, erkänt sitt misstag, uttryckt ånger och tagit avstånd från spektaklet? Den som gör så kan räkna med applåder, beröm och förståelse.

Haken är nog att den som erkänner egna fel i Quickfallen automatiskt lämnar ut andra i gruppen. Den som tvekar frågar sig:

-       Är jag beredd att dra på mig fiendskap från dem? Är jag en svikare då? Kan de skada mig ifall de vänder sig emot mig?

Det behövs inga direkta hållhakar. Sådana överväganden räcker för att man ska tystna.

 Elisabeth Loftus menar att kunskapen om människans minne kan minska riskerna för falska anklagelser, falska erkännanden, falska vittnesutsagor. Nyttan är uppenbar för den som blir oskyldigt anklagad och för hans eller hennes anhöriga. Men hela samhället vinner på fördjupad kunskap om minnet. För när fel personer fängslas kommer de skyldiga undan och kan i värsta fall begå fler brott.

Kunskap om människans minne är viktig långt utanför domstolarnas sfär. Loftus har engagerat sig för terapipatienterna som bibringades en övertygelse om att de hade ”bortträngda minnen” av barndomstrauman och att sådana hemska minnen bör grävas upp. Patienter har manats att konfrontera sina chockade anhöriga med anklagelser som byggde på tydning av drömmar, ”symboliska” symtom och ”regressioner”.

Patienter skadas av terapi som pekar bort från de verkliga orsakerna till problemen. Terapin hindrar då patienten från att söka professionell hjälp som leder till bättring.

Även psykiatrin och psykoterapin tog skada genom floran av oseriösa läror om minnet. När löjets skimmer föll över minnespsykologin försämrades psykiatrins anseende. Många begåvade läkare valde hellre andra specialiteter.

Och slutligen: om systemet godtar vilka anspråk som helst på att bli behandlad som offer, då förtunnar och trivialiserar man de verkliga offrens upplevelser, vilket ökar deras lidande och utsatthet.

/Rigmor

Ref. 

TV4: Kalla fakta del 9 av 12. Programmet berättar om den dolda värld av män med makt som får en kick av att ha sex med personer som farit illa. Reporter Ulla Danné har träffat en flicka som berättar om de sexnätverk som samlar bland annat direktörer och kommunalråd.

Elisabeth Loftus

-       Memory Faults and Fixes, Issues in Science and Technology, Summer 2002, s. 50, pp 41-50

-       Make-Believe Memories, Am. Psychologist, Nov 2003, s. 872