fredag 26 februari 2010

JOHAN MUNCK: "INRÄTTA RESNINGSKOMMISSION!"

Johan Munck, justitieråd och ordförande i Högsta domstolen intervjuas i dagens Dagens Juridik. Han går inte så långt som vi fjorton, se föregående inlägg, som vill ha en justitiemordkommission. Men att förorda en resningskommission betyder i princip samma sak, eller?

"Johan Munck tycker inte att Högsta domstolen ska besluta i resningsärenden utan menar att det vore bättre om Sverige inrättade en fristående resningskommission.

- I bland annat England, Norge och Danmark har de fristående resningskommissioner och jag tycker att också vi bör gå över till en sådan ordning även i Sverige.

- Det vore bättre om det kom in nya friska ögon som såg på ärendet på nytt, säger han."

Johan Munck uttrycker förståelse för Billy Butt, musikproducenten som avtjänat fängelsestraff för våldtäkt mot nio kvinnor. Billy Butt har sökt resning tio (!) gånger. Johan Munck tycker att "fallet är olyckligt", att domarna "är anmärkningsvärt formulerade" och säger:

-       Jag förstår varför han söker resning.

Johan Munck har varit justitieråd i 22 år. De senaste tre åren har han haft ordförandeskapet i Högsta domstolen.  Nästa vecka går han i pension men behåller ett antal juridiska uppdrag. Han vinner en bit av mitt hjärta när jag läser att han är violonist och kommer att spela i stråkkvartetter.

Nästa ordförande i Högsta domstolen blir Marianne Lundius, justiteråd sedan 1998.

/Rigmor

http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/02/Johan-Munck-Jag-forstar-varfor-Billy-Butt-soker-resning/

JUSTITIEMORDKOMMISSION












Sverige behöver en justitiemordskommission

SvD Brännpunkt 18 februari 2010 

Styckmordsfallet, och andra rättsfall den senaste tiden, visar på det märkliga förhållandet att det är frivilliga krafter och inte staten som har uppdagat misstag i rättskipningen. Sverige behöver en justitiemordskommission, skriver de 14 undertecknarna.

I dag kommer Attunda tingsrätt att fälla en avgörande dom i det så kallade styckmordsfallet. Domen gäller formellt det skadeståndskrav som de två läkarna ställt på staten men i praktiken kommer domen att vara en värdemätare på de bevis som utpekade läkarna som skyldiga. På det sättet kommer domen antagligen att vara viktig för möjligheten att få till stånd en resning.

I skadeståndsprocessen i Attunda tingsrätt kunde man under flera veckor i december höra poliser, åklagaren och domare vittna om sin roll i de tidigare rättegångarna. Sakkunniga hade också kallats att vittna om hållbarheten i bevisen. En rättspsykiater kunde som sakkunnig vittna om att bevisvärdet i barnets berättelse var av noll värde: ett 17 månaders barn har inte den utvecklade hjärna som behövs för att kunna lagra ett långtidsminne och därmed var det en fysisk omöjlighet för barnet att vid 2½ års ålder återberätta något som hänt så långt tillbaks. Barnets berättelse, som åklagaren angav som ett av sina starkaste bevis, var alltså konstruerat.

Det som vittnesförhören i Attunda åter avslöjar är att tidigare rättegångar byggde på ett lappverk av lösa antaganden och påhitt, allt ett resultat av dåligt polisarbete och bristande kritisk granskning från åklagarens sida. En sak som är extra intressant med de avslöjande vittnes- och sakkunnigförhör som nu hållits är att det framkommit att ett expertutlåtande från en tysk rättsläkare tidigare undanhållits domstolen: ett utlåtande som klart ifrågasätter det obduktionsutlåtande som togs upp som ett avgörande bevis.

Läkarna har hela tiden förklarat att de är oskyldiga. Att de ändå blev utpekade som skyldiga till styckningen och slutligen förlorade sina legitimationer anses till stor del bero på att rättskipningen tidigt låste sig vid föreställningen att läkarna var skyldiga, detta ivrigt framhetsat av ett massmediedrev utan motstycke.

Åklagaren, domare, poliser och en nämndeman kunde nu i Attunda tingsrätt bekräfta att massmedia pressade rättsprocessen hårt. Det var naturligtvis inte bra för rättssäkerheten. Brottet mot Catrine da Costa begicks för cirka 25 år sedan och läkarna har sedan dess i allmänhetens ögon betraktats som styckmördare. En sensationell vändning kom dock för 10 år sedan då nya fakta uppdagades i boken Döden är en man (skriven av Per Lindeberg, reds anm.). Dessa nya fakta avslöjade att bevisen bestod av en helt ohållbar blandning av indicier, uppbyggda av bl.a. gissningar, falsarier och ovetenskapliga antaganden. Efter denna redovisning insåg allt fler att läkarna är helt oskyldiga. De nya fakta som redovisades i boken kom därefter att användas av andra vid framtagningen av resningsansökningar och skrivelser till myndigheter samt nu senast vid formuleringen av den aktuella stämningsansökan.

Styckmordsfallet visar att det svenska rättssystemet behöver utökas med en särskild resningsmyndighet, en så kallad justitiemordskommission. Det är inte rimligt att personer som är uppenbart felaktigt dömda, vare sig det gjorts i ett domslut eller i ett ”fällande” domskäl, själva ska behöva bekosta nya utredningar och advokater eller att frivilliga ska ta på sig detta. Styckmordsfallet, och andra rättsfall den senaste tiden, visar på det märkliga förhållandet att det är frivilliga krafter och inte staten som har uppdagat misstag i rättskipningen.

Den ändrade lagstiftning som nyligen föreslagits i delbetänkandet Resningsförfarandet i brottmål skulle bara innebära en uppmjukning av kraven för att få resning och en utökad möjlighet till rättshjälp. Men detta är helt otillräckligt om man därmed tänkt sig komma till rätta med problemet.

Det som behövs är en resningskommission av det slag Justitiekanslerns utredning Felaktigt dömda föreslog: en kommission av den typ som finns i det danska, norska och brittiska rättssystemet, det vill säga en opartisk kommission som själv bedömer vilka fall som bör utredas vidare och som sedan på egen bekostnad kan begära utredningar av poliser som inte tidigare varit inblandade i fallet. Kommissionen har sedan rätt att själv begära en ny domstolsprövning.

Knut Ahnlund, professor em. i litteratur och ledamot av Svenska Akademien

Marianne Ahrne, författare och filmregissör

Lars Bergström, professor em. i filosofi

Stig Centerwall, brottmålsadvokat

Holsten Fagerberg, teol.dr., professor em. i etik

Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog

Kristina Hjertén Von Gedda, fil.lic., författare

Göran Larson, pensionerad VD

Finn Löfquist, f.d. avd. dir. Socialstyrelsen

Lars H:son Nilsson, leg. läk., docent

Rigmor Robèrt, läkare och psykoterapeut

JP Roos, professor i socialpolitik, Helsingfors univ.

Erland Strömbäck, försäkringsdirektör

Ewa Waites, jur. kand.


http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-justitiemordskommission_4283671.svd

torsdag 25 februari 2010

ATTUNDADOMEN BERÖR ALLA I SVERIGE

Efter Attundadomen var jag nedslagen. Då råkade jag se Mårten Schultz i en teveintervju tillsammans med Carl-Johan Vahlén, den ene av läkarnas advokater. Mårten Schultz är jurist som skrivit doktorsavhandling om just skadestånd. Han är en vaken man med rockig hårklippning och självironi. En akademiker som gillar att kommunicera med allmänheten. Läs hans blogg så märker ni! Schultz nämnde att han hoppades domen skulle överklagas då rättsfallet är ”akademiskt intressant”.

Jag hade ett vitt töcken i hjärnan av besvikelse och frustration. Mårten Schultz ord kom dimman att lätta. Hans inställning påminde om något min vän Sten-Ove sagt. Han drabbades av en tumörsjukdom och måste förutom sjukdomen genomlida plågsamma behandlingar.

-       Jag valde att se hela processen som något intressant, säger Sten-Ove.

Intresset för förändringarna inom Sten-Ove själv gav honom en distans till smärtorna, till utmattningen och till otursödet att vara drabbad av sjukdom. Det hör till saken att Sten-Ove är en skrivande människa. Jag har märkt hur jaget hos en del författare liksom kan dubbleras i en livskris. Mitt i kaos kan ett klartänkt skrivarjag registrera den egna smärtan och förvirringen.

Jag beslöt att ta intryck av Mårten Schultz akademiska hållning och av Sten-Oves livsfilosofi. Inte förlamas av medkänsla, inte brännas ut i upprördhet.

Men jag, Rigmor, är väl inte personligen drabbad av Attundadomen?

Nej, givetvis inte som de båda läkarna och inte som av en kroppslig sjukdom.

Men ändå. Attundadomen berör alla i Sverige. Domen ryckte av mig något värdefullt och existentiellt: tilliten till institutionerna i det samhälle jag tillhör, där jag har min uppväxt, där jag arbetar, där mina barn och barnbarn lever.

Den morgon jag hastade till Attunda skrev jag om Sveriges sociala kapital, DET SOCIALA KAPITALET - DOMEN FALLER, i forskarna Robert Putnam och Bo Rothsteins perspektiv. Socialt kapital är summan av den tillit som människor i en grupp eller samhälle har för varandra. När det sociala kapitalet faller sönder utbryter två samhällssjukdomar: korruption och segregation. Kan människor inte längre lita på varandra och på institutionerna blir det rationellt att själv sko sig. En social fälla slår igen. Var och en tänker på sig. Folk segregerar till egna kretsar och grupper. Det blir ett vi-mot-dom-samhälle. Man anpassar sig och agerar så att det korrupta systemet fortgår. Den som försöker gå emot strömmen och vara hederlig i ett korrupt system förlorar på saken och ses därtill som en tjallare av andra.

Därför ska varje generation värna om förtroendet i samhället och dess institutioner. Börjar myndigheter bete sig som en överhet, inte som våra tjänstemän, då ska vi reagera! Systemfel ska uppmärksammas, kritiseras och korrigeras.

Det har visat sig att inte bara Marianne och jag, utan svenska folket i stort uttrycker förlust av tillit för rättsväsendet efter Attundadomen. Man uppfattar inte domen som rättvis. Man tycker domarna beter sig som en elit, där de skyddar varandra. Hellre än att erkänna egna och kollegors fel har de tre domarna och JK:s representant än en gång trampat på de krossade läkarna.

Men detta blev en nog en gång för mycket.

Vi är fjorton personer som skrev en artikel i Svenska Dagbladet den dag domen föll: ”Sverige behöver en justitiemordskommission”. Jag lägger in texten med våra namn här ovan.

Sjuttionio kommentarer från läsare kan ses på SvD.se. En överväldigande majoritet är irriterade över Attundadomen. Det klart läkarna skulle ha fått skadestånd för sina förstörda liv. Domarna håller varandra om ryggen. Signaturen Carl anser att ”svenska rättsväsendet är som en sekt”. Signaturen nja menar att det finns familjer där medlemmar varit jurister ”i högre instanser sedan 1800-talet”. Signaturerna null, Roffe, Rasp talar om korruption inom rättsväsendet.

Folket är inte ensamt om att ha tappat förtroende för rättsväsendet:

Det här var på den tiden som två falska vittnen gällde som fullt bevis, som August Strindberg sammanfattade saken för mer än hundra år sedan” skriver professor Leif GW Persson. ”En tid där vissa av oss ibland fortfarande tvingas leva, eftersom goda delar av vår domarkår tyvärr tycks sakna det mått av kritiskt tänkande som krävs för att de skall kunna klara av sitt jobb.” (Expressen 2010-02-21)

”Fel och fel igen”, blev rubrik på DN:s ledare: ”Staten kan inte ställa större beviskrav på andra än sig själv. Därför bör de styckmordsfriade, men styckningsutpekade, läkarna få skadestånd.” (2010-02-19)

I SvD intervjuades författaren Per Lindeberg: ”Den slutsats man kan dra är att man inte kan ha något förtroende för det svenska rättsväsendet, en organisation som låter polisen utreda ett brott på det här sättet.” (SvD 2010-02-19)

I Expressen är kriminaljournalisten och krönikören Lars Lindström lika tydlig: ”27 fel räcker inte. Ju mer jag läser desto starkare blir min övertygelse att inte ens 139 fel hade varit nog. Inte ens tusen fel och försummelser hade räckt för att övertyga tingsrätten om att läkarna ska ha skadestånd.” (2010-02-18)

Aftonbladets OisÍn Cantwell (vackert namn, som en keltisk bard i en dikt av Yeats) skrev: ”Kanske är det dags för våra politiker att börja fundera på hur många fel som egentligen behövs för att få rätt mot staten. 139? 500? Eller är det en rimligare lag som behövs?” (2010-02-19)

I SvD sa professor Leif GW Persson före domen: ”Jag är övertygad om att ingen av dem dödat Catrine da Costa, de har sannolikt inte ens träffat henne, knappt varandra. Ändå tror jag inte att de kommer att få skadestånd. Det här handlar mer om hur rättsapparaten ska rädda ansiktet” (SvD  2010-02-17)

I Expressen efter domen sa Leif GW: ”… under de drygt tjugo år som följer har trettiotalet domare suttit till doms över allmänläkaren och obducenten. Trettiotalet domare, vars förmåga till tankeskärpa och objektivitet inte på minsta vis skiljer dem från de vanliga drängarna på rättvisans verkstadsgolv. 

Högbrynta, nog så malliga, ignoranta till övermått, drivna av en gemensam idé om att denna sak inte handlar om två enskilda människors rätt till rättvisa utan om att skydda den maktapparat som de själva tillhör.” (2010-02-21)

I Dagens Juridik skrev professor em Bill W. Dufwa ”Åtskilliga invändningar kan riktas mot domstolens sätt att tillämpa såväl vårdslöshetsbedömningen men framför allt också i frågan om orsakssambandet mellan vårdslöshet och den skada som tillfogats läkarna.” (2010-02-18)

I Dagens Juridik skrev författaren Per Lindeberg: ”Det är troligt att många som följt utvecklingen i da Costafallet kommer att betrakta rättegången i Attunda tingsrätt som manipulerad. […] Jag hoppas att det finns krafter utanför det juridiska kamaraderiet som till slut kan bryta motståndet mot att granska denna historiska rättsskandal och att det finns redaktioner som nu tar rättsrötan i da Costafallet på allvar. Denna sak angår inte enbart läkarna, den angår oss alla." (2010-02-20)

I Dagens Juridik förutspår jur dr Mårten Schultz att målet kan bli ”en skadeståndsrättslig klassiker”. ”Domen är proppfull med fakta och bevisning. Men förhållandevis tom på juridik. Det övertygar inte. Kvar står vi med den stora fråga som riskerar att gå förlorad i analysen av beviskrav och enskilda fall av felbedömningar: Hur kan staten begå 27 konstaterade, icke-preskriberade, fel mot två personer vars liv förstörs och ändå undgå ansvar?” (2010-02-23)

Jag återkommer till Mårten Schultz artikel.

/Rigmor

SKADESTÅNDET- RÄTTSSTATENS VAKTHUND

Skadeståndet kallas ”vakthunden” eller ”ombudsmannen” i internationell juridisk facklitteratur, berättar Bill W. Dufwa, professor em i försäkringsrätt. Jag hörde Bill Dufwa föreläsa om skadestånd som en väg för läkarna att få upprättelse vid ett seminarium på Läkaresällskapet för flera år sedan. Efter Attundadomen skriver Bill Dufwa i Dagens juridik hur skadeståndet blivit ”människans sista medel för att i offentlighetens ljus rentvå sig själv”. Det sker en rättslig prövning vid sidan av det njugga resningsinstitutet. I en skadeståndsrättegång måste allting tas om från början.

Det är vad vi lyssnat till i Attunda rättssal – alllting från början. Raden av vittnen, som omskrivits i media, som citerats av Per Lindeberg, som filmats i dokumentärer, de kom, de satte sig i vittnesstolen med ryggen mot oss, svor eden och berättade. Andra bekanta ansikten kom men stannade bland oss på åhörarplats. För mig som har starka minnen från sommar och höst 1984 blev Attundarättegången som en tidsmaskin.

Det är lugnande att läsa att professor Bill Dufwa, liksom vi andra, ställer sig frågande till de tre domarnas dom. De anser att polis och domstolspersonal visserligen har begått tjugosju fel, de konstaterar att läkarna har lidit skada. Men att dessa fel orsakat skadan – just det tycker de tre domarna inte är bevisat. Lägg märke till ordet "tycker". För domarna har i snygga välskrivna analyser lindat in sitt subjektiva tyckande. Och med det avgörs domen.

Bill Dufwa påminner i artikeln om något viktigt: Att det ödesdigra domskälet 1988, om påstådd styckning som inte gick att överklaga, och som Leif GW Persson kallar en björnsax, den anteckningen svarade 1988 väl mot den svenska allmänhetens reaktioner. ”Jag minns min egen reaktion”, skriver Bill Dufwa och jag reagerade då som han: ”Jaså, de friades. Men domstolen hade plockat in en anteckning som måste ge läkarna bekymmer. De kom i alla fall inte undan! Skönt!

När jag senare tagit del av framlidne professor Anders Agells undersökningar i ärendet ändrade jag fullständigt uppfattning.”

Det bör diskuteras, avslutar Bill Dufwa, om man i lag ska förbjuda anteckningar av domskäl, så som gjordes av tingsrätten i juni 1988.

http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/02/Anteckningar-i-brottmalsdomar/

/ Rigmor

onsdag 24 februari 2010

MYTER OCH VANFÖRESTÄLLNINGAR

Signaturen Gunillas kommentar till Rigmors inlägg "TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR" visar att hon hör till dem som fortfarande lider av gamla myter och vanföreställningar. ”Damen i den vackra Östermalmsvåningen visade att Lindeberg skriver manipulativt,” säger hon. Tja, det är ett påstående utan vidhängande bevis av någon som själv ägnar sig åt manipulationer. Jag hänvisar i stället till professor Anders Agell som arbetade med fallet i fem år och som vid ett möte i Uppsala strax före sin död sa att Per Lindebergs bok är fullständigt tillförlitlig vad gäller fakta. Agell hade då själv gått igenom hela fallet, inklusive slasken. En förutsättningslös, metodisk undersökning av en hög jurist som resulterade i hans skrift ”Anatomin av en häxprocess”. Där skriver han bland annat:

- Bevisvärdet av det som åberopats mot läkarna är idag så obefintligt att det inte finns – och knappast någonsin har funnits – vad som på juridiskt språk kallas ”skälig anledning” till misstanke för att de skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp; än mindre att de skulle ha mördat henne. Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” ligger fullständigt utom räckhåll.

Jag skulle också vilja citera Anders Agells slutord i skriften, inte speciellt med adress till Gunilla utan mer till domarna i Attunda tingsrätt och alla de instanser som föregått den.

- I det gamla rådhuset i Tallinn, uppfört i början av 1400-talet, fanns en uppmaning till de medeltida domarna som lyder ungefär som följer: ”Ni som här skall fullgöra Ert ämbete som domare, lägg bort personlig vrede, inställsamhet och irritation. Fördela vad som är rätt eller orätt med samma mått som Ni vill skall tillämpas på era egna gärningar på den yttersta dagen.

Denna domarregel är tänkvärd i ett så formalistiskt rättssystem som det svenska.

Till den yttersta dagen bör inte Thomas och Teet hänvisas att vänta på upprättelse. Så länge har heller inte det svenska rättsväsendet råd att vänta.

Så långt Agell. Men ”retournons à nos moutons” (låt oss återvända till våra får) som det franska ordstävet lyder. Gunilla återvänder i varje fall med en dåres envishet till myten om att Teet Härm skulle vara seriemördare och har också den dåliga smaken att än en gång ifrågasätta Teet Härms första hustrus fyra gånger utredda och fyra gånger konstaterade självmord.

I sitt vittnesmål i Attunda tingsrätt berättar Jan Olsson - f.d. kriminalkommissarie och chef för gärningsmannaprofilgruppen - att han gjorde den sista rekonstruktionen av självmordet i Teet Härms lägenhet tillsammans med Jovan Rajs. Jan Olsson berättar:

- Vid rekonstruktionen framgick det ganska klart att det stämde vad Teet Härm hade berättat, och själva förloppet skulle kunna stämma med ett uppsåtligt självmord.

Vi satte oss sedan, Jovan Rajs och jag på sängen, när det var slut. Då sa han: "Det här är inget brott."

Det tillfället kommer jag så väl ihåg. Det var enda gången som han visade någon sorts tvekan.

Jag vill också tillägga en annan sak. På nätet susar det runt allehanda teorier om att man inte kan hänga sig från en sänggavel eller från låg höjd – så som Teet Härms hustru hade gjort. Jag kan av egen erfarenhet intyga att det är fullt möjligt. I juni 1988 gjorde jag två självmordsförsök, båda genom hängning. Orsaken var förtvivlan i kärlek, men jag var för övrigt vid mina sinnens fulla bruk. Efter det första försöket hamnade jag genom en klok läkares försorg på en låst avdelning på Långbro. Rummet var i stort sett självmordssäkert. Fönstret kunde bara öppnas nedtill med en springa stor nog att släppa igenom en snok, i taket fanns inga krokar och i papperskorgen ingen plastpåse. Sänggaveln var förspikad med en masonitskiva. Men på var sida av den fanns c:a tio centimeter naket rör. Eftersom jag tycktes så lugn och stillsam hade man låtit mig behålla min privata kimono med skärp. När min vakt – helt emot reglementet – gick för att ta sig en kopp kaffe slog jag snabbt en snara av skärpet (jag hade övat tidigare!), fäste det i röret på sänggaveln och kastade mig bakåt från mycket låg höjd. Det svirrade till i hjärnan och blev svart. Ingen smärta, inga kvävningskänslor. Det gick blixtsnabbt.

På nätet påstår någon att man vid hängning från låg höjd drabbas av kvävningskänslor och då försöker göra sig fri med hjälp av händerna. Men den som säger något sådant har inte tagit med i beräkningen att en person som vill ta livet av sig kan vara mycket beslutsam. Han eller hon lutar sig inte lojt bakåt eller nedåt i sin snara. Man kastar till med huvudet som väger en hel del. Det räcker fint! Personligen blev jag räddad av en slump – någon kom förbi som inte bort göra det men som jag är mycket tacksam mot idag. Hade han inte kommit, skulle jag inte kunnat berätta det här för er nu.

/ Marianne

ALLA KAN HA FEL...

Hej Gunilla,

du har skrivit en kommentar till mitt inlägg TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR, den  21 december.

Du var lika absolut i din övertygelse när du tog kontakt med mig som du verkar vara nu. Alla kan ha fel. Jag tänkte då att kanske hade jag tagit miste på någon punkt. Det var Per Lindebergs bok som fått mig att inse att här har justitiemord begåtts. Jag ville förutsättningslöst lyssna på vad du sa och se det du kunde visa. Som du vet fann jag naturliga förklaringar till allt som du tyckte pekade mot läkarnas skuld. Våra diskussioner ledde mig tillbaka, stärkt i den uppfattning jag ursprungligen hade haft. 

Du tror fel om innehållet i bandinspelningen. Jag tog anteckningar medan jag lyssnade och analyserade noga vad Teet Härm där säger.  Personer med olika begåvningsprofiler och olika yrkesbakgrund kan ha olika kommunikationsstil. Din stil är ovanlig på sitt sätt, min på mitt och Teet Härms på hans sätt. Det finns ingen bekännelse av styckmord på banden. 

Du drar också förhastade slutsatser om kvinnan med nakna fötter i sandaler mitt i vintern. Hon är en helt annan person i en annan del av landet än kvinnan som lät mig lyssna på banden.

Hälsningar

 /Rigmor

söndag 21 februari 2010

EN DINOSAUR PÅ NÄTET

Jag tillhör dinosaurernas släkte, född långt före den tid då det fanns TV - för att inte tala om datorer. Jag skaffade min första TV när jag var 44 år gammal, och jag har skrivit de flesta av mina böcker för hand, med reservoarpenna. Nu äger jag en dator, men ”nätet” är för mig ännu ett mysterium. Det är slaskhink och skattkista i ett, det är ett cyberrymdens svarta hål som jag mycket sällan sugs in i. De senaste dagarna har varit annorlunda. Jag har läst vad jag har kommit över om fallet och om reaktionerna på domen i Attunda.

Leif GW Persson och Anders Carlgren har skrivit skarpa analyser av domen och av domarna som skyddar sin maktapparat (Leif GW Perssons rubrik). Det är artiklar jag bara kan buga och tacka för. Båda går att läsa på www.stadsholmen.blogspot.com och Perssons också i dagens Expressen. Rigmor kommer att skriva om vad som händer med ”det sociala kapitalet” när vi inte längre kan lita på vårt rättsväsende. Jag lämnar allt detta åt dem som har fackkunskaper och ägnar mig en stund åt vad jag fiskat upp ur nätets slaskhink och skattkista.

Det som är slående är hur vinden vänt. ”Vill vi ha ett samhälle där det i praktiken är omöjligt att få rätt mot Staten?” frågar Tona Aspsusa i en kommentar till mitt inlägg KATASTROFOMRÅDEN. Nej, självklart vill vi inte det – och på nätet haglar kommentarerna: Rättsstaten är hotad... Sveriges så kallade rättsväsende saknar all trovärdighetJag har förlorat tron på vår s.k. demokrati... Häng ut samtliga som ingår i Attunda Tingsrätt... Den största rättsskandalen i Sverige de senaste femtio åren... Vi behöver en författningsdomstol. Att det inte redan finns är skandalöst... Heja dessa tappra som inte knäckts av usel juridik... Vad krävs för att få rättvisa i denna skandal? Medborgarinsamling till det berättigade skadeståndet?

Så här låter det överallt. Men samtidigt dyker gamla unkna vanföreställningar och nya lögner upp ur slaskhinken. Den vanligaste vanföreställningen är baserad på utpekandet av de båda läkarna som likstyckare i domskälet i tingsrätten 1988. Det är ju bevisat att herrarna har styckat kvinnan! skriver någon. Men det är just vad det inte är. Det finns inte skuggan av en bevisning för detta, och de ”indicier” man gått på är Christina Allgéns tolkningar av dotterns intetsägande joller (ett vittnesmål fullständigt krossat av rättspsykiatern Tomas Eriksson) och de motsägelsefulla förhören med ett sinnesförvirrat och publicitetshungrigt fotohandlarpar som fyra år efter upptäckten av Catrine da Costas kropp och i den veva då drevet pågick som värst påstått sig ha sett bilder av en likstyckning som gjorde att de varken kunde sova eller äta på flera dygn men som ingen annan i deras butik vare sig sett eller hört talas om. (Se mitt inlägg SKRATT ELLER TÅRAR för ett längre referat av fotohandlarparets farsartade vittnesmål). Så får jag be er som fortfarande tror att läkarna är likstyckare att sätta er in i fallet innan ni öppnar munnen!

En av de nya lögnerna – eller kanske är den gammal som gatan fastän jag inte hört den förr – dyker upp i en infam artikel av Bam Björling. Infam för att hon plockar poäng på att framställa sig som mån om rättssäkerheten samtidigt som hon dukar upp en rövarhistoria om hur hon på ett feministiskt kafé där hon brukade träffa Catrine da Costa också sett ”obducenten”:

En kväll kom det två män och satte sej vid bordet bredvid oss. De tittade hela tiden på Catrine, jag var helt ointressant. De gjorde olika framstötar. Catrine avfärdade dem godmodigt med att hon inte jobbade. Den ene var obducenten. Det framgick att de hade träffats tidigare.”

Det finns en hel flora av fantasifulla berättelser av feminister som säger sig ha sett eller har tyckt sig förföljda av ”obducenten”... Feministernas axiom är att könet är en social konstruktion. Det kan man verkligen diskutera! Men att ”obducenten” - denne spökfigur utan motsvarighet i verkligheten – är en feministisk konstruktion, det är sanningen rakt av. Rigmor har svarat Bam Björling med följande kommentar på nätet:

Hej Bam, long time no see!

Du återger minnen av Catrine da Costa från för länge sedan. Under tjugosex års tid bygger människans hjärna om många lagrade minnen. Minnesforskaren Elisabeth Loftus förklarar: ”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.” (Vårt minne. Liber, 1980)

Experimentella studier visar hur ärliga och begåvade försökspersoner kan uppleva planterade, ändrade eller tillväxta minnen lika tydligt och ”sant” som händelser de varit med om i en objektiv verklighet.

Rättspsykologin har utarbetat verktyg och tekniker för att skilja ut vad i en utsaga som är sant (självupplevda på ett objektivt plan) från berättelser som är konstruktioner eller minnen som ändrats över tid.

En enkel utsagepsykologisk analys pekar mot att dina hågkomster av Catrine da Costa och två män har omformats av minnet. Rättspsykologins metodik har jag sammanfattat på bloggen ”Catrine och Syndabockarna” i fem inlägg 14 – 16 februari. http://catrine2009.blogspot.com/2010/02/nils-wiklund-vittnespsykolgerna-hade.html

Hälsningar!  /Rigmor Robèrt

Det är, som många har påpekat, en välvillig tolkning typisk för Rigmor. Bams minne sviker henne. Men majoriteten av de kommentarer som finns på nätet är inte lika välvilliga. Låt mig citera:

Måns: Bam (!) har alltså träffat dessa tre personer tillsammans på en befolkad plats med andra vittnen? Polisen har under alla år velat komma i kontakt med personer som sett dessa tillsammans eller som kan göra en koppling. Varför har hon inte hört av sig till dem om hon nu kände da Costa och dessutom sett henne tillsammans med dessa herrar?

Mayito: Bam Björlings vittnesmål om att Obducenten + okänd (?) kamrat försökte stöta på Catrine inför ögonen på henne är ingenting annat än sensationellt. Det hon skriver är att:

1) Obducenten och Catrine de facto har träffats.

 2) Obducenten och Catrine pratade eller i vart fall försökte Obducenten prata med den eeeh...svårflirtade Catrine eller vad det nu är Bam Björling försöker få fram.

 3) Obducenten sket i att det uppenbarligen satt en socialkärring (Bam för fan!) tillsammans med Catrine så risker tog han snubben.

 4) Av Bams "vittnesmål" framgår tydligt att Obducenten + okänd (?) kamrat inte stötte på "en snygg brud" utan på en kvinna som svarade att hon "inte jobbade". Obducenten visste vad det handlade om och tvekade inte trots socialkärringens närvaro.

 Lyssna nu.

 Om Bam Björling hade träffat Catrine och Obducenten på detta vis hade hon varit fallets i särklass tyngsta vittne. Detta är så mycket tyngre än den kvinnliga polisen. Bam Björling hade jagats av varje tidning och hennes vittnesmål hade med största sannolikhet bedömts som det tyngsta av vilken domstol som helst.

 Jag kan det här fallet väldigt bra och Bam Björlings "vittnesmål" utklassar alla andra med hästlängder. Här är ju - för fan - kopplingen!

 Då återstår bara att bedöma trovärdigheten i Bam Björlings "vittnesmål". Host. Hon lindar in sitt sensationella "vittnesmål" i en lågmäld passus i en artikel som handlar om ett angrepp på andra feminister.

 Gå inte på detta, folks!

 Detta är ett typiskt grisaktigt beteende som jag sett vita medelålders svenska kvinnor ägna sig åt tidigare. Bam Björlings enda syfte med denna artikel var att lasta ur denna bomb. Som angrepp på dumfeminismen saknar Bam Björlings artikel därmed helt värde. Detta handlar mer om en intern maktkamp bland dumfeminister än att Bam Björling ställer sig på rättssäkerhetens sida.

 Så folks. Det vi har att göra med här är en vit medelålders svensk kärring som ljuger på det där speciella sättet som vita medelålders svenska kvinnor ibland gör.

Ja, det där var några röster från cyberrymden. Kanske inga nyheter för er unga surfare,  bara för dinosauren som inte upphör att förvånas?''

/ Marianne


lördag 20 februari 2010

KATASTROFOMRÅDEN

Jag deltog igår i en författargala till förmån för jordbävningsoffren på Haiti. Haiti är ett av de länder på jorden som står mitt hjärta närmast. I detta fattiga land finns en unik kultur, en inre rikedom som inte kan mätas i guld. Men även denna kultur riskerar nu att raseras. Det har nog inte gått en dag sedan jordbävningen utan att jag tänkt på människorna i Haiti. Men igår på författargalan kunde jag inte enbart tänka på dem. Det finns annat i mitt närområde som raserats. Som till exempel min tro på det svenska rättsväsendet. Hela den här förbannade styckmordsprocessen är ett tjugofem år långt mänskligt katastrofområde!

När jag läser de 146 sidorna i domen tycker jag att Statens inställning kan sammanfattas i en enda mening: "Vi skiter fullständigt i att läkarna är oskyldiga bara vi vinner och kan rädda vårt eget anseende!" Sådana domare och ett sådant rättsväsende kan jag inte känna respekt för.

Nu vet jag att det är lätt att på ett juridiskt plan invända mot vad jag sagt. Detta var en skadeståndsprocess och den handlade inte om skuld eller oskuld utan om de fel och försummelser som Staten begått – eller kan påstå sig inte ha begått. Rent formellt behöver domarna inte bry sig om att de en gång till sparkar på dem som ligger. Rent formellt kan de ha gott samvete. Men rent mänskligt? ALLT som leder fram till att oskyldiga människor blir utpekade som likstyckare, fråntas sina legitimationer och i praktiken döms till ett liv som pariahs måste väl för helvete vara FEL?

Jag vet också att jag tidigare i bloggen sagt att jag försöker leva efter det enkla mottot att man inte ska blanda ihop saker som ligger på olika plan. Det kan vändas emot mig när jag nu inte tycks kunna hålla isär ett brottmål och ett skadeståndsmål. Något som till exempel Ingvar Gunnarsson är bra på när han får frågan om vad han anser om läkarnas skuld. Han svarar att det vill han inte uttala sig om eftersom det var irrelevant i just den här processen.

För honom ligger läkarnas oskuld och deras rätt till skadestånd på två olika plan. För mig är de oupplösligt förbundna.

Jag har de senaste dagarna fördjupat mig i tidningsartiklar, bloggar och kommentarer på nätet. Uppmuntrande är att allt fler människor kommit till insikt om rättsrötan i detta och ett par andra fall. Samtidigt kommer gamla myter och nytt skvaller i omlopp. Jag återkommer till detta. Men det som slår mig är att många fler än jag, oberoende av varandra, säger att denna dom och hela denna farsartade process får dem att känna att Sverige är ett land de inte längre vill leva i. Så är det. Så känner jag idag. Men vart ska man ta vägen? Jag kan bara tänka på historien om den gamle juden som efter år av ansökningar fått utresetillstånd från Ryssland. Han får träffa en tjänsteman som frågar vart han vill åka:

- Polen?

- Absolut inte.

- Frankrike?

- Nej.

- Israel?

- Inte ens det.

- Tyskland?

- Gud bevare mig, nej.

Tjänstemannen snurrar på sin jordglob som står på bordet.

- Men säg själv då, vart vill ni åka?

Juden snurrar också på jordgloben och säger:

- Har ni ingen annan?

/ Marianne


ANTIKLIMAX I ATTUNDA

Det skedde ingen samling i Attunda rättssal. Var fick jag det ifrån? Porten var låst. De höga fönstren blänkte svart på det klossiga tegeltingshuset. Vad trodde jag? Att domare, kärande, svarande, advokater,  åhörare och pressfolket skulle återses till avslutning med blommor och champagne? 

Domar avkunnas inte som presskonferens av rättens ordförande. Domar meddelas i form av kompendier på A4-papper som man köper för några hundra  av en kanslist. Det har jag ju varit med om förr. Ändå fick jag för mig något annat.

Själen hade väl på eget bevåg ställt in sig på en dag som den när Sture Bergwall beviljades resning för det första av Thomas Quickfallen. Då var jag tokglad av lättnad. En lång lååång samhällsförtrollning - en förnuftets och rättvisans istid - verkade vara över. Svea hovrätts president Fredrik Wersäll och utredande överåklagare Björn Ericson blev mina favvobyråkrater. De är människor, hurra! De solidariserar sig inte med stolleåklagaren van der Kwast. De tror inte på brottssagor från Säterklinikens terapirum. Vårt förfallna rättsväsende reser sig ur 1980- och  90-talsträsket. Normala människor har tagit över. Ämbetsmän med förnuft, kompetens och empati, hurra hurra igen!

Domen i skadeståndsmålet fick man hämta på en expedition med glaslucka innanför en annan dörr på tingshuset. I en trång korridor stod människor tysta. Några bläddrade i kompendiet. Andra talade lågt med varandra. Tevekameror filmade. Man behövde inte fråga, man förstod direkt men jag frågade ändå: 

- Vad blev domen? 

Marianne stod med den i handen, skakade bara på huvudet och grät. 

- De bryr sig inte om att läkarna är oskyldiga! De bryr sig inte...

Moses, hennes skyeterrier, hälsade mig med svängande svans. Men skojkramar som vanligt var det inte tal om. Moses är inte glad när hans matte är ledsen. 

Längst bort vid fönstret satt TT-reportern på en pall och ringde in sin rapport på mobilen. Hennes röst var den enda som lät lite uppåt.

/Rigmor