tisdag 29 december 2009

HANNA MED DOKTORSHATTEN

En nyckelmening i Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” (Carlssons 1990) är: ”Det man blundar för kan man inte handskas med”. Det är mycket Hanna Olsson blundat för när hon skrivit den boken! I princip allt som gick emot hennes förutfattade mening, grundad på en ideologi vars främsta ingredienser var ”män-är-djur”- feminism, klasshat och tro på förträngda minnen.

Hanna Olsson är utan tvivel en skicklig skribent. Själv tycker jag t.ex. att kapitlen som beskriver prostitutionen och synen på ”horan” förr och nu är utmärkta. Det är hennes specialområde, något hon kan och brinner för. Där har hon gjort en insats. Det är lätt att förstå att många som bara läst hennes skildring har ryckts med av hennes patos och trott på vartenda ord. Men tyvärr hör hon inte till dem som förutsättningslöst söker sanningen. Hon sorterar bort fakta som inte passar hennes tes.

Ett utdrag ur hennes artikel i DN (29.3.88), som hon själv med stolthet citerar i boken, illustrerar tesen ”män med makt skyddar varandra.”

Offret är en prostituerad kvinna och de två åtalade männen är läkare. Klass och könsfrågorna sätts här på sin spets. Män som yrkesmässigt tillhör en social elit misstänks för mord på en kvinna som har lägst rang i vårt samhälle. Detta faktum är det omöjligt att bortse ifrån i det här målet. Det finns med som en osynlig grund, både i hanterandet av målet och i diskussionen kring det.

Hanna Olsson utgår i sin bok från att de båda läkarna är skyldiga. Hon ger dem aldrig en chans. Hon sväljer – och säljer! - vilka amsagor som helst, från ”Barnets berättelse” till ”damen med hunden”, ”dagboksvittnet” och det förvirrade fotohandlarparet. Hon struntar fullständigt i att undersöka andra spår, män som fanns i Catrines telefonbok eller som berättat att de haft kontakt med henne vid den aktuella tiden. Läkarna som lustmördare motsvarade alltför väl en feministisk och socialistisk önskedröm. Det var oemotståndligt. Olsson gjorde en sammanfattning av den engelske rättspsykiatern Robert P. Britains beskrivning av ”den sadistiske mördaren” och försökte sedan pressa in Teet Härm och Thomas Allgén i den kostymen. Att svenska läkare i samband med den första rättegången utredde Härms och Allgéns personligheter och såg dem som normala och begåvade personer utan tendenser till våld kom Hanna Olsson också att använda som exempel på att maktens män skyddar varandra. Det föll henne inte in att det helt enkelt kunde vara en saklig professionell bedömning.

Haiti är såvitt jag vet det enda land i världen i vars lag det står skrivet att det är likställt med mord att beröva en människa hennes själ, att göra henne till en levande död: en zombie. Jag har ofta tänkt på det när jag följt det här fallet. Hanna Olsson har inte handgripligen utövat svart magi, men snudd på: hon har själv skapat de monster som hon velat visa upp och fördöma.

Att få sin personlighet kapad och förvanskad i offentlighetens ljus, att bli uthängd som DEN MAN INTE ÄR hör till det mest smärtsamma man kan råka ut för. Det är nästan omöjligt att senare bli fri från den bilden. Det är nästan omöjligt att försvara sig. Den smuts som kastats på en klibbar fast. Man är ”socialt död”. Man har blivit berövad en bit av sin själ. Monstermyten har spridits som en löpeld - i pressen och i människors hjärnor.

En sak jag förebrår feminismen och många andra ismer är att vara enögd. ”Män med makt skyddar varandra” är en enögd tes. ”MÄNNISKOR med makt skyddar varandra” passar bättre in som förklaring till varför det varit så fruktansvärt svårt för Teet Härm och Thomas Allgén att få resning i det här målet – eller ens att få DNA-tester gjorda på andra misstänkta personer.

Män och kvinnor som förföljt läkarna vill fortsätta att hålla dem nere. Som Rigmor sa: mänskliga syndabockar vill man inte ha tillbaka in i den gemensamma fållan. De vet för mycket. De har sett för mycket av sina förföljares sämsta och mest hänsynlösa sidor. Idag är Teet Härm och Thomas Allgén långtifrån själva några män med makt. De är i stället samhällets olycksbarn. (Läs gärna Anders Carlgrens blogg om deras omvända klassresa. (www.stadsholmen.blogspot.com)

I och med skadeståndsprocessen i Attunda har de i alla fall en liten chans till upprättelse. Men många av de forna förföljarna är inte intresserade av att rättvisa skipas. Hanna Olsson är en av dem som utövat makt och som nu tiger. För vad händer om läkarnas oskuld blir officiellt erkänd? Vad händer med Hanna Olsson? Med det egna anseendet? Med doktorshatten? Med helgonglorian?

/ Marianne 

måndag 28 december 2009

ATTUNDA - PLATSENS ANDE


Ivrigt talade professor Anders Agell i Uppsala om en planerad rättegång i Attunda. Senare läste jag Anders Carlgrens artikel i Expressen (2007-08-21) om domslut i Attunda med turer och eventuella jäv. Attunda - namnet klingar forntida. Var det en ort? Eller ett begrepp för någon alternativ rättspraxis?

Nu har jag tagit reda på att Attunda betyder ”åtta hundare”. Före medeltiden organiserade jordbruksbygder i flera länder sitt försvar i hundare. Man avgränsade distrikt som kunde mobilisera hundra värnpliktiga och fyra skepp (snäckor). Sådana hundare kallades senare härader. De värnpliktiga var antingen utroddare, sjökrigare, som skulle slå tillbaka anfall till sjöss, eller kustbevakare, wardhald. I Uppland hade åtta sådana hundare samordnat sig till en lagsaga (domkrets). På medeltiden sträckte sig Attunda domsaga från det som nu är Knivsta och Bro i väster till Norrtälje i öster, och från Hallstavik i norr till Stockholm i söder.

I en paus talar jag med rådman Anders Erlman, referent i skadeståndsmålet. Han berättar att Attunda tingsrätt snart flyttar. Det här är den sista stora rättegången på Gärdet. Jag har sett att Skanskas folk nästan är färdiga med den väldiga glaskistan intill polishuset i Sollentuna. Attunda nya tingshus blir något helt annat än det kompakta tegelhuset i hörnet av Lidingövägen – Erik Dahlbergsgatan. I Sollentuna ska solstrålar kunna passera glasade salar och gå ut genom andra ytterväggen. Det blir hypermodernt med kulvert från häktet och skilda slussvägar till rättsalarna för domare, åklagare, vittnen, frihetsberövade, advokater och allmänhet.

Jag frågar om väggdekorationerna. En jättestor väv pryder fondväggen bakom domarbordet. Stundals har stämningen varit smärtsamt tryckt i rättssalen dessa decemberdagar. Då har jag tagit min tillflykt till motivet på väven. Jag kommer att sakna den.

-       Det finns inte plats för det här dit vi flyttar, säger rådman Erlman och visar med handen mot väggarna.

I naturlig storlek blickar fem tidigare lagmän i Attunda ned över sin rättssal. I många högtidliga rum markeras traditionen med oljemålade män. Från guldkarmade fönster i en hinsides boning håller de uppsikt över hur vi förvaltar deras livsverk. Så tittade stränga rektorer ända från artonhundratalet på oss som kämpade med provräkning och uppsatsskrivning i läroverkets aula i Örebro. Så överblickade vetenskapens legendarer oss blivande läkare i Karolinskas föreläsningssalar. Så ser höga herrar i peruk på besökarna i slottens gallerier. I stiftsgårdarna har jag sett brunaktigt målade biskopar runt väggar i avlånga rum. Och i styrelserummen på anrika storföretag granskas beslutsfattarna från väggarna av sina allvarsamma föregångare. Men Attundas lagmän på Gärdet lär inte spikas in i det nya tingshusets glasväggar.

Och väven i röllakan – vad blir av den? Efter slutpäderingen ber jag att få skriva av en liten inramad text bredvid bonaden. Sten Falkner föreslår att sekreteraren kopierar den. Tack! Nu har jag lösningen till vävens symbolik. 

Denna bonad i gotlandsull, stor som boytan i ett mindre rum, höjer sig tre och en halvmeter bakom domarnas huvuden. Liksom riksväven i plenisalen förställer den ett kustlandskap men där slutar likheterna. Bonaden är skapad av tre ”fröknar” i Visby på 1950-talet för Haga Tingsrätt - det läckra huset i gul och grå jugendbarock vid Norrtull. 

Ann-Mari Hokes väv struktureras av horisontella vattenvågor mot diagonala färgfält från två fyrar högst upp i havsbandet. Motivet väcker mina minnen av nattseglingar för trettio år sedan. Hur man lade om rodret vid grönt varningsljus och väjde tillbaka mot vitt ljus. Det vita fyrskenet garanterade trygg gång i farled. Såg man rött var man ute på farliga vatten!

De vanliga symbolerna för rätten, brott och straff är fru Justitia med förbundna ögon eller domstolsväsendets vapensköld med balansvåg och svärd. Men i Ingers och Rosas breda vävstol på Sankt Hansgatan slogs bilden in av Livets seglats med garn i 150 nyanser. En gaffelriggad roslagsskuta är på väg bort i farledens vita ljusgata. Till vänster har en annan piggskuta kommit ut i röd farozon, brottets bana. Den har förlist med bruten rigg. 

Jag läser att plogsträcket av sju fåglar ska representera domstolsämbetet ”som alltid, följande för oss okända lagar, flyger i rätt riktning med ledarfågeln (domaren) i spetsen”. Alltid i rätt riktning? Nej, inte alltid dessvärre. Denna skadeståndsrättegång handlar om hur flera domstolar i da Costafallet missade målet.

Vatten, kobbar och skär upptar vävens stora yta. Först i nederkant börjar kustlinjen. Där känner jag igen byggnader som ligger inom Södra Roslagens domsaga. Foresta tronar högst, en borg på Lidingöklippan. Väderkvarnen kan vara den jag sett på Gräsö eller i Furusund. Se där! Djursholms slott med höga fasaden. Porslinsfabrikens långa längor i Gustavsberg finns med. Och så Vaxholms gula rådhus med klocktornet på nocken.

Mitt i väven, på gyllene snittets höjd, sammanstrålar fyrarnas ljuskäglor. Som ett varsel i en romb av dubbelt ljus framträder korset över havet. Jag tänker att för tre gotländskor på femtiotalet var Kristi kors det självklara riktmärket för rätten. Men i ett mångkulturellt och sekulariserat Sverige gör detta kors av tät linnetråd sin bonad rörande otidsenlig för en rättssal. Hoppas Ann-Mari Hokes väv finner sin plats - kanske i en kyrka eller ett församlingshem - inom Attundas härader.

/Rigmor

tisdag 22 december 2009

ÄN DESS SÖNER FINNS?

Anders Carlgren har i sina två senaste artiklar gjort en knivskarp sammanfattning av läget i rättegångens sista skede. Jag kan inte beskriva det bättre. Läs honom på www.stadsholmen.blogspot.com eller www.newsmill.se

Jag vill nu bara fundera en smula över vad som upprör mig starkast i denna bisarra historia. Det är utan tvivel insikten att ett stort antal personer än i dag fullständigt struntar i att läkarna är oskyldiga och bara vill rädda sitt eget skinn, sitt eget anseende. Jag vet att en rättegång är en sorts spel med fasta regler där varje sida kämpar för att vinna. Men jag är inte jurist och bryr mig just nu inte om att försöka tänka som en jurist. Jag vill bara tänka som en människa: ein Mensch med sitt bondförnuft i behåll. Och då blir det obegripligt att man inte omedelbart säger: EFTERSOM de är oskyldiga och det trots tjugofem års letande inte finns skuggan av ett bevis mot någon av dem, så har ALLT som lett fram till att de förlorat sina legitimationer och pekats ut som likstyckare varit fel. Precis allt! Hur skulle det på något sätt kunna vara rätt att döma en oskyldig? Hur kan det försvaras?

Tja, Staten försöker få det till att inga ”formella” fel begåtts. Det är för det första inte sant om man lyssnar till advokaternas bedövande långa lista över fel och försummelser, och för det andra: so what? Resultatet blev ju åt helvete fel! Räknas inte det?

Nå – för att återvända till ett tidigare använt ordstäv: ”man ska inte ropa hu förrän man ramlat i bäcken!” Dom faller den 18 februari klockan 11. ”Än är Polen ej förlorat, än dess söner finns!” Eller Sverige. Hoppas i alla fall jag.

/ Marianne

måndag 21 december 2009

TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR

En indisk saga säger att världen skapas ur en ocean. I djupen pågår en dragkamp mellan gudar och demoner. I kampen uppstår en virvelrörelse där substanser tar form och stiger mot ytan. Så blir världen till.

Religionerna lär att allt kommer ur ett enda Guds väsende. Vad är då skillnaden mellan Indiens gudar och demoner, mellan krafter och dess motkrafter?

Jag tänker att gudalik är man i viloläge. Mätt och trygg bland vänner – då är det lätt att tänka gott om alla. Sådana semesterdagar mår man bra. Men i efterhand har man kanske inte fått så mycket gjort.

Demonisk blir man i stress. Den som strider för sin överlevnad är hänsynslös. Den som drivs på jakt av hunger har inte medkänsla för bytet. Den som är hårt koncentrerad blir likgiltig för annat.

Skulle allt rotera med gudarna vore det ett paradis men stillestånd. Dras man med av demoner blir det förödelse och kaos. Växling mellan gudomligt och demoniskt är utveckling. Men låter man det demoniska ta över mer än fyrtionio procent av tiden, av samvaron, av vilket projekt som helst – då går det åt helvete.

 En eftermiddag på senhösten för några år sedan fick jag ett oväntat telefonsamtal. En kvinna presenterade sig som Gunilla Wetterling. Jag kände igen namnet från den krets av debattörer som var övertygade om Teet Härms och Thomas Allgéns skuld. Hon frågade lugnt varför jag hade givit mig in på fel sida i debatten om styckmordet. Varför hade jag tagit till orda om saker som jag inte var insatt i?

Före detta rättsläkaren Gunilla Bring hade tidigare ställt samma fråga. Vi möttes 8 mars ett år när jag var inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen vid Umeå universitet. 

- Hur kan du försvara dem? sa Gunilla Bring och hon såg spörjande och sorgsen ut.

- För att ni har tagit miste. De är oskyldiga! Tänker du aldrig den tanken?

Jag hade läst Gunilla Brings angrepp i Läkartidningen på ”obducenten” och jag hade gjort mig en bild av henne som en kylig och skrämmande person. Men framför mig stod en kvinna som var okonstlad och ännu flickaktig fastän i min ålder. Jag kände inte Gunilla Bring men har lätt att tycka om människor. Det gjorde ont i mitt inre att hon som uttryckt sig så grymt var så rar. Snön gnistrade och flygtaxin hämtade mig innan vi talat färdigt.

Men nu var det inte Gunilla Bring utan Gunilla Wetterling som ringt upp. Hon berättade att hon kände Jovan Rajs och kände till bakgrunden om många rättsläkare. Den svenska rättsläkarkåren hade sedan länge infiltrerats av män med ruggiga intressen. Gunilla Wetterling menade att jag hade gjort mig till deras nyttiga idiot.

-   Känner du egentligen några rättsläkare? Du vet inte mycket om vare sig dem, Per Lindeberg, Jan Guillou eller Leif GW Persson! Men det gör jag. Sitter du vid din dator? Slå på den. Jag ska visa dig vad det här handlar om. Gå in på den här sajten. Så klickar du vidare dit. Bra. Och där ser du nere till höger ett namn. Klicka där ...

Det var mörkt utanför mitt fönster och hjärtat började bulta. Rösten av en kvinna jag aldrig mött guidade mig. Det kändes som att stiga över gränsen in i en Matrix-film. Det var obehagligt men jag fortsatte. Gunilla Wetterling visade mig på hemsidan ”mediemordet”. Där fanns ett foto av rättvisans blinda gudinna, en utsmyckning på Stockholms rådhus. Bokstäver i stenrelief kunde kastas om. Då blev det ett namn, ett budskap, sa Gunilla Wetterling.

-   Meddelande från vem då? undrade jag.

Gunilla Wetterling sa att hon skulle visa mig men att det skulle ta tid. För detta var ett nätverk med makt och resurser. Psykopater vill gäckas på det här sättet, sa Gunilla Wetterling. Därför lägger de ut ledtrådar. Hon uppmanade mig att läsa Lars Borgnäs bok, Sanningen är en sällsynt gäst. Sedan skulle jag förstå allt. Borgnäs hade genomskådat männen med hemligheter mitt ibland oss.

Den boken hade jag redan läst. Noga. Och en sommar såg jag Borgnäs filmer om styckmordet. När den sista filmen visats sa Kattis Ahlström: ”Då var de skyldiga.” Punkt. De var oskyldiga men SVT hade tydligen rätt att fälla domar över rikets medborgare.

Gunilla Wetterling guidade vidare. Hon visade mig ett namn, hemsidans webdesigner. Han hette både Attila som hunnerkungen och Thot som en fornegyptisk gud. Gunilla Wetterling sa att Thot betydde död på tyska. Tod und Verklärung och Liebestod for genom mitt huvud. Tyskans Tod stavas inte Thot. Men vi var redan på väg mot nya sajter som kunde länkas till sagde Thot. Upp på min bildskärm kom burleska målningar med komiska, våldsamma, mytologiska eller groteska motiv. Varje bild innehöll ett meddelande, sa Gunilla Wetterling. De anspelade på seriemorden som Borgnäs beskrivit. Gunilla Wetterling uttolkade bildernas budskap för mig. De handlade om kvinnohat, rituellt våld, människooffer. Några teckningar var utlagda som hot mot henne själv. Hon var männen på spåren. De försökte skrämma bort henne men så lätt skulle det inte gå.

-   Du är naiv, Rigmor. Du ska inte låta dig utnyttjas. Vi hörs igen, sa kvinnan vänligt i mitt öra.

Jag satt kvar och stirrade ut i skogsmörkret. Vem skulle jag fråga om det här? Gunilla Bring, förstås! Jag ringde henne och berättade om samtalet med Gunilla Wetterling om bilderna, koderna och de skumma männens nätverk.

-   Jag vet inte vad Gunilla Wetterling håller på med. Jag har lämnat styckmordsfallet. Jag har annat att ta hand om i mitt liv nu.

Jag var ganska skakig när jag lagade middag. Maken var bortrest men sonen och en studiekamrat skulle titta in för ett skrovmål före tentapluggning. Jag bad killarna om hjälp.

- Jag har fått höra något läskigt. Kan ni hjälpa mig med det som en kvinna visat mig på datorn idag? Hon menar att kodat bildspråk om lustmord läggs ut på internet.

KTH-studenterna klickade enkelt fram de sajter jag besökt ur datorns minne. De kollade bilderna, skrattade gott åt mig, släckte datorn och vände tillbaka till köksbordet för påbackning från grytan. Det där var inget att oroa sig för. Bildern tillhörde en genre som jag nu har glömt namnet på. Senare hörde jag mig för med journalisten Maria Wilhelmsson. Hon hade jobbat med Attila Thot på Moderna Tider. Hon log lika avspänt som min son. Attila Thot var inget alias utan mannens riktiga namn. Attila var duktig, omtyckt och trevlig. Han eller om det var hans bror var konstnär och hade galleriet med målningar på sin hemsida.

Hur som helst med bilderna. Gunilla Wetterling nämnde även åsiktsfränder som varken tillhörde tokfeminismen, tokvänstern eller någon annan extremrörelse. Varför inte lyssna? Det ingår i mitt yrke att kunna sätta mig in i hur den tänker som är av annan uppfattning eller har andra erfarenheter än jag själv. Inte döma men ändå ta ställning. Lyssna men vara beredd att hålla emot. Nu ville ett antal kvinnor visa mig sin sida av saken.

I deras krets fanns sinsemellan mycket olika personligheter med skilda livsstilar. Den ena tog emot oss i en sagolik lyxtakvåning på Östermalm. Hon hade också ett hem vid Medelhavet. En annan var bohemisk, kom på cykel mellan höga snödrivor. Det var smällkall vinter men hon hade sommarsandaler utan strumpor. Ingen av dessa kvinnor var ondsint eller obegåvad. Tvärt om. De hade bara ett gemensamt – de trodde att Teet Härm var en listig seriemördare. Thomas Allgén verkade ha fallit i glömska trots att hans brott med incestanklagelse borde ha varit än värre. Jag hade intrycket att det var Lars Borgnäs snarare än Hanna Olsson som stod för kvinnornas uppfattning. Gång på gång sa Gunilla Wetterling:

- Läs Borgnäs bok så förstår du!

Och jag upprepade lika ofta:

-   Jag HAR ju läst den. Borgnäs efterforskningar om arkitekten Ankers är intressanta. Likaså intervjun med dagboksvittnet Marianne Seppälä. Men de slutsatser han drar är åt skogen. Vart tog ”allmänläkaren” vägen i Borgnäs föreställningar? Ingen vettig människa kan väl tro att ”obducenten” sökt upp och mördat kvinnor med förnamn som påminner om offren i en gammal engelsk bok om Jack the Ripper? Det där låter som en Thomas Quick-fantasi. Och Borgnäs helikopterfärder över Stockholms utfarter var bland det stolligaste man sett på teve.

Den som anser sig ha rätt i något som andra inte håller med om upplever att världen-är-emot-en. Sex ledande specialister inom rättsmedicin hade offentligt tagit avstånd från Jovan Rajs utlåtande i da Costafallet och vad de kallade hans Sherlock Holmessyndrom. Rättsläkare ska inte jaga brottslingar. Rättsläkaren ska undersöka mordoffrets kropp enligt vetenskaplig metodik och lämna sakligt utlåtande till polis och domstol. Men i Gunilla Wetterlings värld var Jovan Rajs en hjälte och sanningssägare som vågade gå emot sina skumma kollegor.

Jan Guillou skriver om ”en sorts sekteristisk galenskap inom journalistkåren där Leif GW Persson och jag hamnade på en sida och större delen av det svenska kulturetablissemanget på den andra sidan”. (Ordets makt och vanmakt, s. 444) Så var det. Det ouppklarade styckmordet engagerade en kvinnorörelse som trodde på könsmaktsteorin, engagerade terapeuter som ville återuppväcka patienters bortträngda minnen av incest,  och engagerade journalister som ville göra sensationsreportage. Efter tingsrättegång II om da Costafallet skulle dessa spekulationer hårdna till troslära. Vid denna rättegång 1988 var Carl-Anton Spak ordförande, Ingegerd Westlander referent och John-Henri Holmberg en av sex nämndemän. När de skrivit in i domen att läkarna var likstyckare tog drevet ny fart. Det organiserades upprop bland kvinnliga läkare för att Socialstyrelsen skulle återkalla Teet Härms och Thomas Allgéns legitimationer. Hanna Olsson skrev med stöd av en kvinnlig jurist boken Catrine och rättvisan. Där utmålas Teet Härm och Thomas Allgén å det gruvligaste.

När jag lärde känna Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder hade mediahetsen mot läkarna avstannat. Men bilden av monstermännen var manifest och Borgnäs fick i SVT påstå att ”obducenten” Teet Härm var seriemördare. Seriemördare var på modet under 1990-talet. Hannibal Lecter blev kult på film och svenskarna verkade älska att hata sina egna seriemördare. Den ene, ”Thomas Quick”, satt inlåst i Säter men hade ändå lyckats begå bestialiska ritualmord utan att bli sedd. Den andre, ”obducenten”, var liksom fiktionerna Hannibal Lecter, Dr Jekyll, Bruce Banner en läkare med dubbelnatur. Obducenten rörde sig fritt i samhället, skyddades av mäktiga kumpaner och kunde slå till när som helst. Vilken skriande skillnad mellan Thomas Quicks mordraider och Sture Bergwall drogad och inlåst i Säters rättspsykiatriska avdelning. Vilken skriande skillnad mellan Borgnäs berättelse om den gäckande monstermannen och Teet Härms icke-liv i alla dessa år.

För Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder framstod Per Lindeberg, Teet Härm, Thomas Allgén, Jan Guillou, Leif GW Persson och alla rättsläkare som kritiserat Jovan Rajs, som medlemmar i ett nätverk med överenskomna lögner och skumma aktiviteter. Det var som det låter – konspirationstänkande under foliehatt.

Anatomin av en häxprocess kallade professor Anders Agell en skrift på 40 sidor som han publicerade i slutet av 2004. Där påvisade han juridiskt hur Teet Härm och Thomas Allgén blev utsatta för flera justitiemord:[...] Förundersökningens totala undermålighet, byggd på trosföreställningar....”

http://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Anatomin_01_haxprocess.pdf

Många som deltog i eller hejade på häxjakten har dragit sig tillbaka. Varför då dra upp det gamla? Varför pressa åldrade människor att medge ånger och ta konsekvenserna? 

För att rädsla annars ligger kvar. I sådan rädsla fixeras bindningar och hållhakar finner fästen. Där växer grupptryck med krav på lojalitet. De som bär ansvar för förföljelserna mot läkarna ska inte demoniseras. De ska konfronteras med verkligheten. Samhällets rättsinstanser ska stå för vårt kollektiva samvete. Om dragkampen under ytan med den indiska mytens bildspråk slutar med att det demoniska går i spinn tar kaos över. Det betyder att vidskepelsen bryter in. Vi faller tillbaka i urtidsland där den sociala ordningen kräver syndabocksritualer och häxprocesser.

Gunilla Wetterling tycks inte ens ha varit engagerad i da Costafallet när det begav sig. Hon var inte påläst om fallet. Vad jag förstod hade hon gått med i en aktionsgrupp rörande Osmo Wallofallet. Där hade hon lärt känna Jovan Rajs och fått vänner. I hennes värld stod allt man behövde veta om da Costafallet att läsa i Borgnäs bok. Hon var lojal med sina kamrater och antagligen uppskattad för sin oblyghet mot meningsmotståndare och andra utomstående.

Gunilla Wetterling var en okonventionell och på sitt sätt charmig person. Hon var som jag mamma och farmor, engagerad i miljörörelsen, trivdes med hundar och var en passionerad och kunnig ornitolog. En vårdag berättade jag på mail från Södra Öland att näktergalen spelat hela natten.

-   En näktergal som sjunger på bar kvist? Det vore en biologisk sensation, svarade Gunilla Wetterling.

Det var troligen en rödhake jag hört.

/Rigmor

DRÖMMAR OCH MARDRÖMMAR

Jag har ofta drömt om rättegången medan den pågått, men eftersom jag haft bråttom iväg på morgnarna har jag inte haft tid att skriva ned mina drömmar, och så har de flytt bort. Idag söndag vaknade jag utan väckarklocka efter följande dröm:

Jag är i ett grönskande landskap – en sorts böljande mongolisk stäpp som sträcker sig mot horisonten och där det inte finns några stängsel. Till höger om mig en brant kulle, framför mig och till vänster slättland. Men nu stiger havet, och vågorna rullar in över den låglänta delen och dränker den i vatten. I vattnet finns också is. Rakt framför mig ser jag då tre rakryggade män i varsin havskajak. De bildar en treudd, lätt vinklade mot varandra. De är redo att ge sig ut på havet. Ut i det okända. Till vänster där vattnet är djupt ligger två gigantiska båtar prydda med ljusgirlander. De lyser och glittrar som Finlandsfärjor i jultid. Vid färjorna är det trots öppet vatten natt och vinter,  på kullen är det sommar och mitt på dagen. Plötsligt kommer ett tiotal ryttare i röda kläder och spränger förbi mig upp mot kullens topp. Hästarna är ädla och starka, flera av dem skimlar. Jag grips av en stark önskan att följa dessa ryttare, men jag har ingen häst, och nu ropar man på mig från rättssalen. Dom ska falla!

Jag skyndar in i salen. Det handlar inte längre om ett skadeståndsmål. Vi ska äntligen få veta vem som dödade och styckade da Costa. Kanske har man fått svar på något DNA-prov. Jag står framför domaren. Nu kommer det avslöjande vi alla väntat på! Och så säger han:

- Det var DU!

- Jag? Vad menar du? JAG?

- Just det! 

- Men JAG hade ju inte ett pillevitt med da Costa att göra. Jag kände henne inte.

- Nej.

Hans nej uttrycker fullständig likgiltighet. Hans ansikte är hugget i sten. Jag grips av fasa, vaknar med ett ryck och andas så småningom ut. 

För mig var det bara en dröm. För Teet Härm och Thomas Allgén har det varit tjugofem års mardröm.

/ Marianne



lördag 19 december 2009

TVÅ KVINNOR I ATTUNDA TINGSRÄTT

Bara två kvinnor har vittnat i skadeståndsmålet. Det är både märkligt och lättförklarligt. Märkligt därför att den mobb som hetsade mot läkarna till mycket stor del bestod av kvinnor. Förklarligt därför att det här målet uteslutande handlar om de fel och försummelser som Staten gjort sig skyldig till. Ett allvarligt fel är naturligtvis att låta sig påverkas av en uppiskad opinion, men hur ska man kunna bevisa att det var så? F.d. justitierådet Ingegerd Westlander, som skötte målet i tingsrätten 1988 som referent, talar om det enorma intresset från media och allmänhet för just det här fallet, men hon förnekar kategoriskt att hon alls lät sig influeras. Hon läste inga artiklar och såg inte på TV, säger hon. Hon var rasande på massmedia. Men hon kunde naturligtvis inte undgå att märka att artiklarna fanns.

Jag tänkte idag berätta om vittnesmålen från de två kvinnorna i Attunda tingsrätt. Två högintelligenta, välutbildade kvinnor som står på varsin sida i målet. Men innan jag går in på det vill jag svara på en kommentar från Pekka som säger: Jag tror att vi skall vänta med att återutnämna Sverige till en rättstat tills vi vet hur det går i det här fallet.” Han syftar på Rigmors glädjerop när Thomas Quick/Sture Bergwall fick resning.

Jag håller med Pekka helt och hållet! Det gör också Rigmor när det första lyckoruset lagt sig! Det gamla ordstävet ”man ska inte ropa hej förr´n man är över bäcken” uttrycker en mycket svensk – och ofta berömvärd – försiktighet. Men entusiastiska naturer som gärna tror på människornas godhet kan dras till Olle Holmbergs version av samma ordstäv: ”man ska inte ropa hu förr´n man ramlat i bäcken”.

Nå, kvinnorna i Attunda...

Kerstin Koorti är advokat och var den som 2002 försökte få till stånd en resning för läkarna i legitimationsfrågan. Regeringsrätten avslog med motiveringen att det inte fanns tillräckligt med nya bevis. Men det hade under åren kommit fram en ny metod att få fram gamla fingeravtryck. Någon fingeravtrycksanalys av de plastsäckar som innehållit Catrine da Costas kvarlevor hade aldrig gjorts, så Koorti skred till verket. Det var inte enkelt. Polisen hade tvättat säckarna på utsidan. Men Koorti införskaffade ett antal plastsäckar och lät testpersoner visa hur de hanterade dem när de fyllt dem med tungt innehåll. Det visade sig att nästan alla vek upp den övre kanten av säckarna och att fingeravtrycken därför kunde sitta på insidan – som var otvättad. Det misstänkta området beströks med sju tunna lager guld – och simsalabim! kom fingeravtrycken fram. Tillräckligt tydliga för att vara identifierbara.

- Jag har foton på dem här! säger Kerstin Koorti. Men bara Rikspolisstyrelsen hade tillgång till fingeravtrycksregistret, och de hörde inte av sig. Själva analysen hade gjorts av SKL. Jag ringde upp den som var ansvarig:

- Är analysen klar?

- Ja.

- Vad gav den då?

- Det talar vi inte om för dig.

- Nähä. Men är något av avtrycken från Teet Härm eller Thomas Allgén?

- Nej. Inget avtryck är från dem.

- Då kanske jag kan få ett intyg på det?

- Nej, vi skriver inte ut något intyg.

- Varför det?

- För då kommer ni bara att använda det till en ny resningsansökan.

- Ja, det är klart!

- Aldrig i livet att du får något intyg!

- Teet Härm och Thomas Allgén blev naturligtvis fruktansvärt besvikna, säger Kerstin Koorti. Jag har senare läst i media att man skickat det där intyget till mig, men det är lögn. Det hade varit en ny omständighet, och det skulle också gjort det möjligt att utöka utredningen.

F.d justitierådet Ingegerd Westlander är svarandens vittne. Hon är en smärt, rakryggad, äldre kvinna som utstrålar auktoritet. Hon kan det juridiska regelsystemet på sina fem fingrar, och när hon säger: ”den typen av fråga behöver jag inte svara på” är det ingen som försöker tvinga henne. Men hennes vittnesmål om vad som hände i tingsrätten 1988 går ofta stick i stäv med vad nämndemannen John-Henri Holmberg har berättat. (se Rigmors inlägg: KOPIERADE TINGSRÄTTEN...)

Westlander berättar att det var så stor press från folk som ville komma in i rättssalen och lyssna att man fick upprätta ett biljettsystem och ha videoskärmar. Hon var själv klart irriterad på att massmedia lade sig i rättegången. Men när domen skulle skrivas ville man göra det på sådant sätt att folk fick svar på sina frågor.

Domaren Carl-Anton Spak har vid ett tillfälle benämnt det ”konsumentupplysning”.

- Vi följde åklagarens linje att läkarna skulle ha styckat Catrine da Costas kropp – och också dödat henne. Domen var enhällig.

När kärandesidan tar över förhöret svarar Westlander påfallande ofta: ”det kan jag inte yttra mig om” - ”det kommer jag inte ihåg.” - ”jag svarar inte på det” - ”jag har ingen uppfattning”. Men till skillnad från John-Henri Holmberg upplevde hon ingen press från Carl-Anton Spak på att man skulle bli färdig före industrisemestern och vara enhällig. Vid ett kompletterande telefonsamtal mindes hon dock att Holmberg, enligt henne i slutskedet av förhandlingarna, inte ansåg att läkarna mördat eller styckat Catrine da Costa. Men när hon frågat om han ville vara skiljaktig hade han inte velat vara det.

Holmberg menar att pressen att bli klar i tid och vara eniga var så stor att man vid den slutliga genomgången nästan bara tog upp skuldfrågan vad gällde mord - där läkarna ju friades.

- Det blev en jäktig diskussion av resten. Jag var för dum och naiv för att då inse vilka konsekvenser skrivningen i domskälet skulle få. Jag fattade helt enkelt inte vad det skulle komma att innebära för de tilltalade medialt och juridiskt. Jag ber verkligen om ursäkt för det.

/ Marianne  

KOPIERADE TINGSRÄTTEN GUILLOUS SVARTA SKÄMT?

John-Henri Holmberg heter en av nämndemännen vid den ödesdigra tingsrättegång II 1988. John-Henri var med när domstolen beslöt att skriva in Teet Härm och Thomas Allgén som likstyckare i domen som friade dem från mord. Han vittnar onsdagen 16 december och förhöret kompletteras via högtalartelefon dagen därpå.

I Jan Guillous Ordets makt och vanmakt  läser man till sin häpnad att domstolens beskyllning om styckning var hans idé! Guillou, som bevakade rättegången för Aftonbladets läsare, insåg att domen måste bli friande. Men opinionen var uppjagad. Folk skanderade utanför rådhuset. Skulle rättens ledamöter orka stå emot mobb och media? Som ett ”svart skämt” lekte Guillou med tanken att läkarna skulle stämplas som likstyckare, ett preskriberat brott. Oavsett juridisk dom skulle detta betyda social dödsdom, ett ”köttben” kastat åt den rasande hopen. Något år efter rättegången träffade Guillou en av nämndemännen. Denne bröt mot sin domared och avslöjade:

"Så fort vi såg att det var du som skrev i Aftonbladet kastade vi oss alla över tidningen, för det här var ju något helt annat än i de andra tidningarna. Och när vi kom till ditt förslag om att så att säga fälla dom för styckning, men fria dom för mord, vilket vi ändå måste göra, så enades vi att det var ju ett jättebra förslag. Därför blev det som det blev."

Så här hade Guillou skrivit i AB 29 juni 1988: ”Dock är det en svensk domstol. Alltså kan det kompromissas. Om de åtalade befinns skyldiga till styckning, som är ett preskriberat brott, men befinns oskyldiga till mord eftersom mord inte är bevisat, så går de fria. I den förra domstolen dömdes de skyldiga på ett sätt som gjorde dem fria. Nu kan de frias på ett sätt som gör dem skyldiga.” *

I självbiografin ångrar Jan Guillou dessa rader ”mer än någonting annat jag skrivit i mitt liv” och vädjar till den pratsamme nämndemannen att stiga fram och bekräfta historien. (s. 443-44)

Agneta Lindhag, skribent på Newsmill, ifrågasatte sanningshalten i Guillous fantastiska historia (2009-10-14). Men tio dagar senare meddelar hon att Guillou hade diskuterat nämndemannens avslöjande redan 1999 på Publicistklubben. Historien är sann. Journalisten Patrik Nyberg ber Jan Guillou kommentera hur han ”i en satirisk drift förutspådde hur domstolen skulle döma i da Costa-fallet”:

-   Domstolarna är självständiga och har rätt att grunda sina beslut även på tidningsartiklar, säger Guillou.

Jag undrar om de tre domarna i Attunda också har läst Guillous självbiografi, om de också vill veta hur det egentligen gick till bakom kulisserna när domen skrevs. Det verkar nästan så. För innan John-Henri Holmberg ska höras förklarar rättens ordförande Sten Falkner att han och kollegorna utrett den intrikata pliktkollisionen mellan domared och vittnesplikt. Jag kan inte följa hans tekniska resonemang, hinner endast anteckna ”tystnadsplikt”, ”sekretessavsnittet”, ”juridisk doktrin”, ”rättegångsbalken”, ”vi har löst det problemet”. Avslutningsvis säger Sten Falkner:

- Vår slutsats är att vittnesplikten tar över domareden. Vi tar ansvar för det så du får svara på alla frågor.

När advokat Kajsa Blomgren börjar förhöret säger hon:

-       Vi kanske inte delar tingsrättens uppfattning i domaredsfrågan.

Advokaterna ”vill inte vara först ut” att bryta domaredens helgd i svensk rättstradition.

John-Henri Holmberg, född 1949, har i efterhand ångrat och beklagat att han ställde sig bakom domen där det fastslogs att läkarna styckat Catrine da Costas kropp. Han vittnar nu om hur stämningen var i rättssalen:

- Mycket folk, det var fullsatt och mycket folk utanför med demonstrationer. Det var påtagligt att det här var en medialt upphaussad rättegång. Utanför gick folk som med plakat och slagord krävde att läkarna skulle fällas.

Ingen demonstration var  för läkarnas sak. Alla på gatan ville se dem fällda.

- Man hukade och gick förbi så fort man kunde.

Det var sommar, snart semester för de sex nämndemännen. Vid den tidens ”stora” rättegångar fanns det inte tre utan sex nämndemän. De blev tillsagda att överläggningarna inte skulle brytas förrän alla var eniga.

- Flera hade semesterresor inbokade, säger John-Henri Holmberg.

- Blev inte det stressigt?

- Jo det var nervöst för många. Och som du säger … upprivet, för många.

- Förklarade juristerna för de andra vad den här skrivningen om likstyckningen skulle innebära?

Nu hoppas jag få veta om ”en feg domstol under hårt tryck från medierna” (citat av Guillou) läste Aftonbladet och kopierade den grymma formuleringen. Men John-Henri Holmberg avböjer med hänvisning till domareden att säga något om detta.

- Har du varit med om en liknande skrivning i någon annan rättegång?

- Nej aldrig. Och jag har varit en flitig nämndeman.

Han har 1983-88 tjänstgjort vid ett par hundra rättsfall ”om man räknar med småförseelser”.

Ingvar Gunnarsson/JK frågar:

- Så vitt jag förstår har du skrivit brev till Teet Härm? Vad handlade det brevet om?

- Jag arbetade vid den här tiden (efter 1988) som bokförläggare i Höganäs. Jag föreslog att Teet Härm skulle skriva något biografiartat om vad han hade varit med om.

 /Rigmor

 PS. På hemväg i decembermörkret stannar jag till i Sickla. Ska posta julklappar till Göteborg och köpa mjölk. Där möter jag Frank Lindblad med en ICA-vagn. Han såg nog inte mig i rättssalen när han vittnade förra onsdagen. Nu skiner vi upp, hejar och skyndar vidare i julhandeln.

* Tillägg 2010-01-10: När jag läser om Per Lindebergs Döden är en man (Fischer & Co, 1999) ser jag att att han citerat detta avsnitt ur Jan Guillous artikel med kommentaren: "Jan Guillou i Aftonbladet var den som tydligast beskrev den juridiska paradox, som lagman Carl-Anton Spak och hans meddomare just var i färd med att konstruera." (s. 492)