torsdag 28 januari 2010

INFALLSVINKLAR

Jag har varit borta från bloggen ett tag medan Rigmor skrivit långa analyserande texter. Nu kliver jag in igen, men kanske mestadels med kortare kommentarer. Rigmor och jag har intresserat oss för det här fallet länge men från olika infallsvinklar som dels har att göra med våra yrken, dels med våra personligheter. Kärnan i mitt engagemang har nog varit min känsla av chock över att se två oskyldiga förföljda och bespottade under tjugofem år av sitt liv medan förföljarna - som inte dragit sig för något – åtnjutit respekt och numera med få undantag bara låtsas att det regnar. Jag har varit chockerad över den MUR av motstånd som mött varje försök till resning och återupprättelse, den MUR av människor med makt som skyddar varandra och som, för att inte tappa ansiktet, struntar blankt i att oskyldiga offras. Det har varit både skrämmande och upprörande att se hur horder av politiskt korrekta personer - många av dem från MITT yrkesområde - samvetslöst trampat på rättvisa, sanning och medkänsla. Att se hur ideologi och demagogi påverkat rätten. Hur det sunda förnuftet satts ur funktion och hur myter och lögner kunnat leva vidare i årtionden. Rigmor har naturligtvis också upprörts av allt detta och engagerats i syndabockarnas öde. Men hon har ett vidare perspektiv utifrån sitt yrke som läkare och terapeut. När själva rättegången var över hade jag inte så mycket att tillägga, medan Rigmor nu kunde sprida ut en solfjäder av analyser av rättssäkerheten och det hon kallar en tankeepidemi - ”en terapimyt ur pleroma”.

Under åren som gått har Rigmor och jag ofta talat om detta och liknande fall. Jag hade till exempel sett filmen om anklagelserna mot dagispersonalen i en stad i USA. De växte till ett lågintensivt krig mellan dem som rycktes med och dem som hade förnuftet i behåll. I rättegången tillmättes barns utsagor lika hög trovärdighet som i medeltida häxprocesser. Ett barn jag minns sa att hans lärare – anklagad för all perversitet på kartan - tog ut barnen i en båt på sjön, och om de inte ville prestera vad han krävde av sexuella tjänster kastade han dem åt hajarna.

- Men det finns ju inga hajar i den här insjön, sa någon.

- Jodå, svarade barnet. För han föder upp dem i sin pool och släpper ut dem i sjön när de blir stora.

Många av anklagelserna i da Costafallet är inte mindre absurda.

I Sverige såg jag på TV en utmärkt dokumentär om en falskt anklagad ridlärare som skulle ha våldtagit flera av flickorna i stallet. De drivande flickorna tog senare tillbaka sina anklagelser, men då var det så dags.

I mina samtal med Rigmor var utgångspunkten för mig den drabbade människan, men Rigmor talade utifrån sin yrkeserfarenhet och vidgade bilden: visade på orsaker och konsekvenser i samhället i stort. För mig har till exempel hennes sätt att se på kopplingarna mellan terapi och rättsväsende varit en ögonöppnare, och jag märker av kommentarerna till hennes inlägg att de kan vara det också för andra. Det är detta jag har velat lämna plats för

/ Marianne 

FÖRNEKELSE - DÉJÀ VU











Förre åklagaren Anders Helin krånglade sig med kryckan ut ur vittnesbåset. Det var onsdagseftermiddagen den 16 december och redan skymning utanför de höga fönstren. När Anders Helin vände sig för att lämna rättssalen riktade han ett ögonblick ansiktet åt mitt håll. Min hjärna svirrade till - déjà vu!

Jag hade tittat upp från antecknandet, ögat hann inte ställa om till fokus för avstånd. Anders Helins ansikte liksom flöt runt hans huvud. Men detta konturlösa ansikte borrade till och fastnade i en mall i mitt minne. Var, när, hur har jag sett det uttrycket förut?

Barndomsminne:

Jag bläddrar i en uppslagsbok som står på en låg hylla. I den tjocka boken finns färgbilder på några av Rembrandts tavlor. Jag är fem år, sju år, tio år och fortfarande i tonåren söker jag upp bilden av Petri förnekelse. Det som drar barnet till denna målning från 1660 är Petrus ansikte. Den synliga självmotsägelsen. Mitt barnjag får inte ihop Petrus drag. Farmor har berättat att "i detsamma gol hanen".  Dramat i målningen. Kvinnan går på, ivrig. Petrus värjer sig. Folk bakom sneglar och hör. En beväpnad soldatpolis iakttar. 

När jag blev äldre brukade sådant få sin förklaring som grep utan att jag som liten kunde förstå. Men porträttet av Petrus fängslar och oroar än. Rembrandt synliggör hur en människas vilja och föresatser kan splittras av rädsla och grupptryck. Blicken under de höjda ögonbrynen. Vänster handflata vänds ut. Nej, han känner inte den mannen. Förnekelsen är Petrus försvar, en överlevnadsmekanism. Hans ansikte är belyst. Var finns ljuskällan?

En åldrad åklagare har vittnat under ed. Hans ansikte dubbelexponeras över mitt barndomsminne. 

/Rigmor

onsdag 27 januari 2010

ÅKLAGAREN OCH RÄTTSSÄKERHETEN

Välkommen tillbaka på bloggen, Marianne! (Jistanes, min bloggkompis ropar åt mig med versaler om åklagare Helin.) Haka på, Marianne, det gör inget om du vill skriva kort.

Visst gjorde åklagare Helin fel när han väckte åtal för mord utan att ens veta dödsorsaken. Min poäng är att han för tio år sedan själv erkände detta fel, uttryckte ånger och skyllde sitt misstag på experters felaktiga utlåtanden. Så sent som för ett och ett halvt år sedan sa Anders Helin till Janne Josefsson: ”Är det så, att de [läkarna] inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!” 

Dessa uttalanden i offentligheten av åklagaren borde i ett rättvist samhälle ha kunnat användas direkt för resning och skadestånd.

Jag är övertygad om att flera av åklagarens experter i rättsfallet - kollegor till mig inom medicin och psykoterapi – inte skulle skriva sådana utlåtanden idag som de gjorde på 1980-talet. Men de ser ingen möjlighet att ändra sig. De sakkunniga förstör i så fall själva rättegångsliturgin. Det är som om rättsväsendets trovärdighet krävde att man står fast vid vad som än blev sagt, även vid det som inte var sant. Jag tror att dessa experter upplever ett personligt dilemma och ett grupptryck inifrån myndigheten.

Det saknas självreglerande mekanismer i rättsväsendet när de ansvariga kommer till insikt om att de åtalat på felaktiga grunder, skrivit felaktigt utlåtanden eller dömt fel. Som det nu är rycker bara folk på myndigheten, i  media och bland allmänheten på axlarna och menar: ”Det var ju otur för dem som drabbades”.

Man ser i andra rättsfall hur godtyckligt en åklagare kan bestämma om det är ”tillräckligt mycket nytt” när nya omständigheter framkommit och det begärs resning. Varför åtalades inte dagboksvittnet Marianne Seppälä för mened? Var det inte "tillräckligt" nytt att dagboken enligt fleras analyser var förfalskad? Jag återkommer till dagboksvittnet.

Jag var faktiskt orolig i höstas att inte Sture Bergwall/Thomas Quick skulle beviljas resning. Motståndet har varit massivt bland människor inom myndigheterna och i sjukvården som hejade på hans falska morderkännanden.

Det klart att inte rättsprocesser ska kunna köras om och om igen så snart någon ändrar sig. Det ska finnas en tröghet i systemet. Det är mänskligt att en åklagare är ovillig att ifrågasätta egna eller kollegors åtal och ifrågasätta domar. Förre JK Göran Lambertz talar om behov av en ny myndighet som arbetar aktivt med resningsärenden. Jag återkommer till detta.

I mitt perspektiv spelar det ingen roll ifall Anders Helin svävade på målet i Attunda för att han åldrats och tappat sitt minne eller civilkurage eller om han till sin karaktär är en vindflöjel. Jag är inte ute efter att nagla en enskild person. Jag är inte heller någon extra försvarsadvokat för Teet Härm eller Thomas Allgén. Jag hade inte träffat någon av dem före rättegången i Attunda.

Det är rättssäkerhet jag ute efter. Och då blir man en förvarare av dem som är oskyldigt dömda. Jag försöker som medborgare och yrkesmänniska bidra till belysning av hur ett justitiemord kunde gå till i da Costafallet och hur det borde ha motverkats.

För om vi som medborgare godtar hur Teet Härm och Thomas Allgén greps, åtalades, dömdes i ett mediadrev, gjordes till hatsymboler i ett påstått könskrig, fick ett domskäl om styckning över sig och sedan dömdes av en opinion till social död –  då godar vi att detsamma kan hända dina eller mina anhöriga, dig eller mig. 

/Rigmor

AVVIKELSER

Det har ofta sagts att speciellt Teet Härm skulle vara ”avvikande”. Som om det vore straffbart att ha en personlighet som inte ligger i mittfåran! Jag känner till dussintals hyllade personer inom kulturlivet som är betydligt mer avvikande än Teet Härm. För att inte tala om Nobelpristagarna. Jag säger bara: Elfride Jelinek! Där ligger Härm fullständigt i lä.

Men visst: att välja ett yrke som rättsläkare är avvikande redan det. (Hej på dig, Jovan Rajs!) Ännu mer avvikande i den här sorgliga historien är att så många människor projicerat sina spänningsfantasier på ”obducentmonstret”. De som ryckts med av den hysteri som rådde har skapat inte bara en höna utan en hel hönsgård av en fjäder.

/ Marianne

tisdag 26 januari 2010

EN VINDFLÖJEL

Jo, det är bra att Anders Helin 1999 säger att man måste acceptera att läkarna är oskyldiga. Men 2009 i Attunda tingsrätt förnekar han kategoriskt att det finns någonting som talar till Teet Härms eller Thomas Allgéns fördel. Hur mycket vindflöjel kan en åklagare vara och fortfarande betraktas som trovärdig? (Se mitt tidigare inlägg  HELIN VÄCKTE ÅTAL FÖR MORD - UTAN ATT VETA DÖDSORSAKEN)

/ Marianne

måndag 25 januari 2010

ÅKLAGARENS ÅNGER

Kan justitiemord ske i Sverige utan att statens ämbetsmän begått fel eller försummelser?

Det lät som att dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz menade det när da Costafallet diskuterades i Debatt SVT, den 25 september 2008. Men om justitiemord kan ske i Sverige utan att statens ämbetsmän begått fel och försummelser är svenska rättsväsendet ur funktion. Vi vet idag att under 1980- och 1990-talen väckte ett antal åklagare åtal och några domstolar fällde domar grundade på story telling utan teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen.

”Då kan vad som helst hända”, säger professorn i kriminologi, Leif GW Persson apropå åtta vansinniga åtal och morddomar i fallet Quick.

Att vad som helst kan hända betyder att polisen kan knacka på din dörr, på mina anhörigas dörr eller på min dörr. Man blir gripen. Man förs till häktet. Man blir inlåst. Man kan bli utsatt för förhör under så brutala och förnedrande former som när poliser och åklagare förhörde Teet Härm och Thomas Allgén.

När juldagsmorgon glimmar 2009, med snö i tallkronorna utanför fönstret, vaknade jag med ett ryck ur en mardröm. 

Jag drömmer att jag vaknar i ett rum utan fönster med väggar av vitkalkat ojämnt murbruk. Två män kommer in. De är väl läkare? Jag får för mig att den ene är ryss. Han börjar förhöra mig. ”Jag var här med anledning av da Costafallet", säger jag. "Marianne och jag skriver om rättegången."  Jag är deras fånge. Vad tänker de göra? Deras inställning är kall, ironisk.  Jag är maktlös och vågar inte ens fråga.

Vaknar.

"Någon måste ha förtalat Josef K, ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon", så börjar Franz Kafkas Processen.

Kontrasten kunde i mitt fall inte vara större än mellan mardröm och vakenvärld. Kvällen innan glittrade granen, barnaögon glänste. Hela släkten fick plats i vårt hem och tomten kom med klappar. När barn och vuxna lekte med presenterna knäckte jag nötter med Sabina, min systerdotter. Hon hade ny frisyr och apropå det, hos frissan hade hon läst en intervju. Det jag fick höra kan ha gett upphov till min dröm:

Anders Daleus, en man i reklambranschen berättade hur polisen en dag knackat på hans dörr. Anders fördes bort, blev inlåst på häktet, misstänkt för att ha skjutit greve Piper och hans gravida hustru. Anders hade alibi, han hade suttit i sammanträde under skottdramat. Men på Internet spreds informationen att han hade försökt mörda ett grevepar i Gamla stan.

Anders Daleus släpptes så småningom ut med sin chock.

Jag vaknade upp och kunde skaka av mig drömmens obehag.

Men Teet Härm, Thomas Allgén och deras anhöriga blev inte väckta ur mardrömmen. Dag för dag, månad för månad, år efter år har vem som helst lastat på läkarna allt ont som terapimyten innehöll - våld, perverst sex, incest, styckmord, kannibalism och ritualer. Ju längre bespottelsen pågick dess mer oberörbara blev syndabockarna.

Christina Allgén, Jovan Rajs, Frank Lindblad, Anders Helin, Hanna Olsson, Lars Borgnäs har hela tiden haft möjlighet att hoppa av. De kunde ha vänt sig till polisen eller direkt till Teet Härm och Thomas Allgén för att säga: ”Hur kan jag gottgöra? Jag blev smittad av en tankeepidemi. Jag rycktes med men har besinnat mig. Ångrar mig. Vill ta konsekvenserna.”

Till vilken instans ska man då anmäla sitt misstag? Det finns väl en motsvarighet inom rättsväsendet till sjukvårdens Lex Maria? 

Nej, det finns ingen motsvarande anmälningsplikt i rättsväsendet när man upptäcker sina felhandlingar. Vilket betyder ett inbyggt systemfel eftersom det är mänskligt att göra fel. Ett rättsväsende måste ha reglerande mekanismer för mänskliga fel och människors ånger.

Av dem jag räknat upp har endast förre chefsåklagaren Anders Helin talat som en återtågshjälte i offentligheten.

I en filmad intervju 1999 förklarade åklagaren i styckmålet att hans åtal var felaktigt. Anders Helins förklaring var att han hade förlitat sig på oriktiga utlåtanden från de sakkunniga.  När han säger att man borde ha ifrågasatt "de här barnpsykologerna", då handlar det om Frank Lindblad och Margareta Erixon. Och "den där rättsmedicinska expertisen" som brast i "professionell integritet" var rättsläkaren Jovan Rajs. Anders Helin ser ledsen ut i närbild när han säger: 

”Det finns all anledning att ifrågasätta de här barnpsykologernas ursprungliga bedömning. Och det var väl med de här experterna - eller vad vi ska kalla dem - som med den där rättsmedicinska expertisen. Man får förutsätta att de har en professionell integritet. Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet.”

http://www.youtube.com/watch?v=wt36qnb0T0k&NR=1

/Rigmor

söndag 24 januari 2010

EN TERAPIMYT UR PLEROMA

Ett tankemoln steg på 1980-talet upp över USA och spreds som med vinden. Det var en terapimyt om satanism, sexbrott och bortträngda minnen. Tankemolnet kom ur något jag kallar pleroma. Termen är lånad från gnostikerna. En gnostiker lever för sin tro men föraktar den fysiska verkligheten. Fakta och bevis? Pah! Gnostiker litar till uppenbarelser. Gnostikern får sina insikter direkt från pleroma, eonernas fullhet hos Gud. Där flödar en absolut kunskap. Där ska bokstäver tydas på tvärs, som koder och mystik. Inte läsas längs med, som i berättelser eller bruksanvisningar. Ty gnostikern skådar in i en bakgrundsvärld, osynlig för oss andra. Ur denna synvinkel har gnostiker allt sedan hellenistisk tid haft häpnadsväckande historier att delge oss.

1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då.

Margit Norell är okänd för allmänheten. Men det borde hon inte vara. För inom den svenska bortträngda-minnen-rörelsen var denna ampra dam en guru. Hon var född 1914 och levde till 2005.  Sex av hennes lärjungar skrev 1999 en antologi, Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori (Carlsson Bokförlag). Margit Norell har inte publicerat mycket men i den boken skriver hon ett kort förord. Samtliga skribenter bugar för henne som sin gemensamma handledare. Handledarkulturen inom psykoterapin är för övrigt ett socialt fenomen bortom insyn. En het potatis som borde granskas och problematiseras.

Margit Norell, född Quensel, var psykoanalytiker men också en rebell. På 1960-talet bröt hon sig ur den psykoanalytiska föreningen. Hon tog initiativ till en ny förening för ”holistisk” psykoanalys. Sedemera bröt hon upp även från den. Margit Norells aversion mot freudianer verkar ha fortplantats till hennes lärjungar. De skriver: ”Medan Freud står för en konserverande och desillusionerad människosyn och samhällssyn kan objektrelationsteori vara ett alternativ för den som söker en annan djupgående förståelse.” Boken igenom upprepas detta tal om ”djup” och ”djupgående”. Idag ligger Margit Norells och Birgitta Ståhles outgivna bokmanus om ”seriemördaren” Thomas Quick på åklagarnas skrivbord. Thomas Quick finns inte mer. Sture Bergwall har blivit sig själv igen. Hans första resning är beviljad och ytterligare sju morddomar väntar på att rivas upp. Några skrattar andra vill gråta    :´´(  över hur det blev.

I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christiansson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus. Margit var gift med prästen och folkbildaren Curt Norell. Trots sin kristna förankring - eller kanske just därför - var Margits huvud fyllt av funderingar om perversioner, seriemord, incest, multipla personligheter och annat ruggigt. Margit Norell kallade sin psykodynamiska terapivariant för ”objektrelationsteori”. Namnet var hämtat från den engelske barnläkaren Donald W. Winnicott som utgår från mor-barn-symbiosen i livets början. Winnicott tyckte om att soliga söndagar flyga ballong över Englands kullar. Han var vän till en av mina vänner. Jag tänker att denne sympatiske barnläkare, som dog 1971 skulle vända sig i graven om han bara visste! För hur kunde Norellgänget göra svart ockultism om våld och sex av Winnicotts jordnära psykologi om barns anknytning, mognadssteg och frigörelse från sina mammor? Förklaringen är tankeepidemin eller rättare sagt tankepandemin.

1980 skrev en psykiater, Lawrence Pazder, en spännande bok om en patient. För lekmän verkade doktorns fallbeskrivning vara på riktigt. Boken hette Michelle Remembers. Där framställs terapisamtal som vore de samtidigt kriminalgåtor. Psykiatern återuppväcker minnen hos Michelle. Hon vet inte själv att en sekt av perversa män har utsatt henne för rituella övergrepp.

Boken gjorde knallsuccé och författardoktorn gifte sig med Michelle. Deras bok blev upptakt till en ny litterär genre. En annan terapeut, Torey Hayden är rik och berömd genom sin bok Spökflickan (1991) och dess uppföljare. Storsäljare blev också The Courage to Heal (1988) av Ellen Bass & Laura Davis. På Amazon.com finns många boktitlar på temat ”överlevare” efter sexövergrepp med incest och satanism. Remembering Satan: A Tragic Case of Recovered Memory av Lawrence Wright, Suffer the Child av Judith Spencer…

Journalisten och idéhistorikern Patrik Nyberg har gjort mig uppmärksam på en tidskrift Spegeln. I åratal har man där fokuserat bortträngda minnen, incest, satanism. Det finns numera sajter på Internet där människor delar sina erfarenheter, läsefrukter och tankar om återuppväckta minnen av hemskheter.

Så sent som 2005 utkom en svensk bok med alla genrens motiv: Under skalet - vem kan glömma, men vem vill minnas? (Carlssons) av pseudonymen Linnéa Lilja. 

Berättelsen verkar inspirerad av da Costafallet. Förlaget skriver: ”En berättelse om hur man lyckas överleva en uppväxt fylld av fasa. Fadern var hängiven medlem i en sektliknande grupp som ägnade sig åt riter efter bl. a. bibliska motiv. Riterna bestod av infantila lekar där man styckar och skändar lik, utövar nekrofili och kannibalism. Fadern var lägst i rang och tog igen sin underlägsenhet på dottern som fick ’trösta’ honom.” I förordet tackar författaren för stöd från - gissa vem!

Jovan Rajs har genom sitt tålamod och sin omtanke stöttat mig när han i sin profession kritiskt granskat min berättelse och mina bilder. Otaliga gånger har han hjälpt mig att förstå att jag inte håller på att tappa förståndet".

Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast är inte ensamma om att ha byggt åtal på brott-i-pleroma. Detsamma gjorde en åklagare i Södertälje, en i Umeå, en i Helsingborg. I de tre senare fallen gällde åtalen sexövergrepp mot barn av en förälder eller båda föräldrarna. Offren sade sig ha bevittnat satanism med ”rituella övergrepp” på barn och mord. Poliserna grävde i markerna men fann inga lik.

Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast hade däremot döda kroppar att utgå ifrån. Det finns likheter mellan Helins gärningsbeskrivning i da Costafallet och van der Kwasts gärningsbeskrivningar i Quickfallen. I inget fall fanns teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen. Dessa brott hade begåtts om och om igen i tankevärlden, analyserats i böcker och tidningsartiklar, visats på bio och teve. Men på geografiska platser och i almanackstid kunde poliser inte uppdaga de ockulta brotten.

Christina Allgén blev den som bröt igenom vallen mellan fantasi och verklighet. Med sitt barn som en sköld gav hon polis och åklagare vad terapeuter, journalister och folket velat ha i flera år. Incestfäder, satanism, kannibalism, könsmaktsordning, klasskamp. Allt blev besannat i da Costafallet. Myten maldes genom svenska domstolar och inkarnerades. Pratet blev verklighet. Ordet vart kött (Joh. 1:14) Män utpekades, gisslades, dömdes och förvisades från samhällets gemenskap.

Det var en transkontinental urban legend som Christina Allgén lade i munnen på sitt lilla barn. Flickan kunde inte förhöras och Christina själv hade egentligen inte påstått någonting. Hon har gjort som man ska. Vänt sig med oron över sitt barn till poliser, barnpsykiater, barnpsykolog och till rättsläkare Rajs. Det blev experter som intygade att barnet bevittnat ett styckmord. Man glömde att ingen hört flickan säga något som tydde på att hon varit med om ett mord. Experterna byggde sin övertygelse och sina utlåtande på mammans uttydningar, på mammans berättelse. Det var som om en buktalare gått fri för något som dockan sagt. 

/Rigmor

lördag 23 januari 2010

BORGNÄS & KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN

”Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet”, sa chefsåklagare Anders Helin i en filmad intervju 1999. 

Nio år senare i SVT Debatt den 25 sept 2008 ställde Thomas Allgén för första gången upp i teve. För journalisten Anders Carlgren berättade Thomas Allgén i enkla och tydliga ordalag om sitt liv i social död under alla dessa år.

Till Debatt-programmet efteråt hade Janne Josefsson inte lyckats mobilisera folk som förr bedyrade att läkarna var likstyckare och mördare. Ingen ställde upp utom journalisten Lars Borgnäs. Han klagade över att han ensam fick stå för uppfattningen att läkarna var skyldiga till styckmord.

Som Leif GW Persson den kvällen gjorde mos av Borgnäs argument! Oj-oj-oj.

Leif GW Persson: ”Han [Thomas Allgén] är oskyldig. Det är så enkelt. Det är inte så att han ska behöva bevisa sin oskuld. Däremot kan man kräva i en rättsstat, att rättstaten ska kunna bevisa hans skuld. Och det har man inte lyckats med här. Det finns inte tillstymmelse till kritisk granskning till den bevisning som har varit. Jag vill påstå att bevisningen är obefintlig. Obefintlig och i långa stycken ondsint, om man ska ta ett starkt ord. Även obducenten är oskyldig till detta. Jag är ganska övertygad om att det är så illa, att ingen av dem någonsin har träffat Catrine da Costa.”

Borgnäs: ”Det finns bevis i form av solitt utpekande av just Thomas Allgén, tvärt emot vad de här herrarna påstår.”

Leif GW Persson: ”Näe, [fotohandlarparet] är inte något solitt utpekande alls! Utan det är någonting som huvudsakligen lever i fantasin hos skönandar som Borgnäs och hans kamrater. Och de här lamentationerna över hans ensamhet! De var ju tusentals personer på den här tiden när det begav sig. En massa kulturknuttar som inte vet ett dugg om polisarbete eller grova våldsbrott. Men som ändå av någon anledning - hur de nu kom fram till det - var fullkomligt övertygade om att allmänläkaren och obducenten var skyldiga.”

Handduken kom på tal. Den som påträffades intill säckarna med Catrine da Costas kvarlevor med hårstrån som borde ha DNA-testats mot exempelvis vävnad från den polske slaktaren. (Se inlägg JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ och TVÅ KVINNOR I ATTUNDA TINGSRÄTT)

Leif GW Persson: ”Men den där beskrivningen av vad man hittar på handduken, den är tyvärr lika lite sann som allt annat Borgnäs vräker ur sig! Alltså på handduken hittade man hårstrån från Catrine da Costa, plus åtminstone två andra personer, manliga personer. Man hittade inga spår efter vare sig Allgén eller obducenten. Och de var de första som begärde att de skulle bli jämförda med de spår som hade säkrats. Det är fortfarande ett mysterium vilka de här manliga lämningarna på handduken, vilka de kommer ifrån. Men så mycket är i alla fall klart, att det kommer inte från vare sig Allgén eller Härm.”

Lars Borgnäs: ”Fortfarande - frånvaron av DNA kan ju inte rimligen fria den personen.”

Leif GW Persson: ”Nej, men närvaron av andra personers DNA borde få även dig att tänka efter!”

Den pensionerade chefsåklagaren Anders Helin som åtalade de båda läkarna hade talat med Janne Josefsson per telefon några timmar före sändning. Han ansåg att läkarna bör beredas omprövning eller resning.

Anders Helin: ”Det vore inte fel! Det har gått en lång tid. Det har framkommit nya omständigheter. Så varför inte en prövning? Är det så, att de inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!”

”Detta säger alltså åklagaren”, sammanfattade Janne Josefsson.

Även justitiekanslern Göran Lambertz ansåg att läkarna bör få resning.

Men logik och rationella argument bet inte på Lars Borgnäs.

Han fick mig att minnas den sedelärande historien om Kärringen mot strömmen. Hon och hennes gubbe grälade om ifall det heter att skräddaren klipper eller skär till ett plagg. Klipper! sa kärringen. Skär! sa gubben. Grälet fortsatte medan de gick vägen fram mot byn. Då råkade kärringen falla över bron i ån. Så ivrig var hon att ha rätt att hon glömde att rädda sig. Det sista man såg av kärringen innan strömmen drog ned henne var två fingrar som klippte i luften.

/Rigmor

söndag 17 januari 2010

HOROR & KVINNOR & TIDSANDAN 1989

Onsdagsmorgonen den 24 maj 1989 lyste solen och Stockholms alla lönnar och lindar var nyutslagna. Jag promenerade till Brygghuset på Norrtullsgatan. Där skulle utredningen Horor är inte ”horor” presenteras (FoU-rapport nr 99, Socialtjänsten, 1989). Jag kände mig uppåt och hedrad. Gunnel Andersson-Collin, som jag aldrig träffat, hade ringt och bjudit in mig. Hon hade skickat mig rapporten i förväg och sagt att mina frågor och kommenterar vore välkomna.

- Vi vill att olika perspektiv kommer fram i debatten, sa hon.

Genom åren hade jag mött patienter som på flera sätt var indragna i prostitution. Kvinnor och homosexuella killar som prostituerat sig hade anförtrott sig åt mig. Några hade behövt min hjälp. Flera var drogberoende. Jag hade talat med gifta män som i hemlighet köpte sex. Utifrån deras berättelser hade jag frågor att ställa.

Hamburgerssalen visade sig vara smockfull av folk. Jag såg kvinnor, kvinnor kvinnor. Inte visste jag att så många kvinnor jobbade med de prostituerade! Sorlet lät som havsbrus i storm. Livgivande. Jag tog plats långt fram.

Gunnel Andersson-Collin introducerade sin studie. Hennes handledare Lars-Christer Hydén talade om en ny undersökning rörande män som var prostitutionskunder. Historikern Gunilla Johansson föreläste om Stockholms prostituerade kvinnor i slutet av 1800-talet. Socialtjänstens arbete med prostituerade i city presenterades. Allt var intressant och jag ställde en och annan fråga efter föredragen.

Mitt under en föreläsning stegade en medelålders kvinna fram längs gången. Hon smällde hårt med klackarna och såg sträng ut. Oväntat svängde kvinnan av och stannade där jag satt. Hon böjde sig fram och sa på skarpen åt mig att hålla tyst, inte ta tid med saker jag inte förstod mig på.

Det var min första direktkontakt med ett fenomen som på 1980- och 90-talen kallades kvinnorörelsens vrede. Det skrevs böcker och hölls seminarier med titeln ”Kvinnors vrede”. Det ansågs vara konstruktivt med arga kvinnor de här åren.

I pausen förklarade en bekant att kvinnan som haft sitt utbrott mot mig var psykoterapeuten Eva Hedlund. Hon var expert på sexmissbruk och på män som våldtar och misshandlar kvinnor.

När föreläsningarna var avklarade blev det debattstund och larmet bröt ut. Jag har kvar anteckningarna av vad som sades.

En kvinna hade publikens högljudda medhåll. Hon presenterade sig som Hanna Olsson och gick till hård attack mot Gunnel Andersson-Collins utredning.

- De prostituerade är OFFER!! ropade hon och känslorna kokade i den fullpackade salen.

- Det har skrivits i en tidning, fortsatte Hanna Olsson, om en kvinna som sålde sex för att tjäna ihop till en egen häst!

Folket ryade. De ropade i munnen på varandra mot Gunnel på podiet:

- Du polemiserar mot något utan att säga mot VAD!!

- Du har en obearbetad syn på prostitution!!

Någon skrek om ”horan som gestalt i motsats till modern!” Man såg på Gunnel Andersson-Collin att hon inte väntat sig ett sådant tumult. Inte hennes handledare heller. Han krympte liksom ihop.

- Du driver tesen att prostitution är ett yrke, ett näringsfång med en kunskap!!

- Du förutsätter att man kan skilja på kropp och själ, stänga av sin upplevelse!!

Ord som återkom i ropen var: "avstängning", "avskärmning", "icke-deltagande".

Från läktaren hördes en mansröst. Jag vände mig om och såg en mörkhårig, storväxt man som såg bra ut. Han var polis och jobbade med de prostituerade i city. Hans ord vann bifall ur folkhavet. Han var den ende man jag upptäckte förutom den bleknade handledaren på podiet.

Fyra saker gick upp för mig denna försommardag.

- att det här med ”horor” och prostitution hade blivit STORT för en hel rörelse av kvinnor.

- att vad än Hanna Olsson ropade ut verkade vara grejen som taggade kvinnorna.

- att jag inte riktigt var med i matchen. Vilket perspektiv, vilka erfarenheter var grunden för dessa kvinnors engagemang och upphetsning?

- att stämningen i denna rörelse var hög som på en rockkonsert, ett fotbollsderby, ett väckelsemöte. Men kvinnornas ansikten såg inte hänförda ut utan arga. Man hörde ordet krig

Detta var första gången jag lade märke till Hanna Olsson och det kan ha varit första gången jag hörde ordet könskrig.

/Rigmor

DET VAR PANDÆMONIUM!

Fler vittnesmål från Attundarättegången, kommer jag nu att posta utskrivna ord för ord i avsnitt eller i sin helhet.  Jag återkommer här till Olle Andersson, då reporter på ABC-Nytt. Han liknar stämningen runt styckmålsrättegångarna vid ”gammaldags offentliga lynchningar”. Så här berättade han under ed. Lägg märke till hur Olle Andersson uppfattar Christina Allgéns beteende. Jag återkommer till det.

"Hur var stämningen vid rättegångarna?

- Det var Pandæmonium!

[Pandæmonium står för ”vild och laglös förvirring”. Pandæmonium är namnet på Satans palats i Helvetets mitt i John Miltons Det förlorade paradiset från 1667.]

- Det var ju en cirkus med alla åhörare. Tingsrätten var uppenbarligen inte förberedd på den väldiga cirkus som skulle komma att uppstå, när det var dags för tingsrätt.

Det var … upprymt, förväntansfullt. Som vid gammaldags offentliga lynchningar.

Jag vill att det ska framgå att jag har varit på ett rejält antal rättegångar under mina dagar som journalist. Men detta var säreget. Har aldrig upplevt det senare.

Vad reagerade du över vid rättegången?

Själv började undra - när jag hörde mammans berättelse - vad detta var för något.

Då började jag undra: Vad är detta för affär egentligen? Är det här fundamentet i Anders Helins hela åtal?

Då blev jag betänkt.

När mamman vittnade… Då började det gunga till!

Jag trodde att hon fabulerade. Det sa jag inte i sändning. Men jag tyckte att hennes vittnesmål… Alltså. Här har vi en kvinna som har vänt ut och in på sin tragiska byk för hela svenska folket. Då kan man tänka sig, att här är en människa som är fullständigt krossad av sina och barnets upplevelser. Att hon viskande skulle ta sig fram. Man märker, inbillar jag mig, på en människa som varit med om något sådant.

Istället fick vi se en soloshow, där hon vältrade sig i olika beskrivningar.

Det tog aldrig slut. Hon njöt av det! Det här var hennes scen, hennes dag. Åklagaren kunde inte få stopp på henne.

Det verkade som att hon svamlade. Det lät som svammel.

Det som jag kände, det var att den här människan drivs att ett slags hämndmotiv. När det sedan inte fanns några band [med inspelning av barnets utsagor]. Jag vet att jag sa det i sändningen: ”Banden är borta.” De kom tydligen tillbaka sedan.

Här står en människa i andra hand och summerar vad ett barn ska ha sagt som var under 2-3 år och som var ypperligt litet när det skulle ha hänt.

Det fanns ingen trovärdighet i det som kvinnan sa.

Då undrade jag: Är det här skälet till att Anders Helin har beslutat sig för att väcka åtal? 

Då ser det illa ut, för hon hade ingen trovärdighet. Hon gav ett intryck av att vara… inte stabil.

Däremot, mer påtagligt var ju - och det tyckte jag var mer störande - att jag märkte under pausen att en eller flera journalister kände henne. De visste vem hon var eller de kände henne. Hon hade jobbat på Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet - vilket kommer jag inte ihåg.

När jag visste det blev jag förvånad. Det kändes ju som att man borde jävsförklara reportrarna!

När jag läste tidningarna nästa dag stämde detta.

Det fanns en känsla av omsorg om henne i texterna.

Banden där Christina Allgén spelat in sina förhör med den lilla dottern kom fram. Då ville inte Christina Allgén att de skulle spelas upp i rätten."


Tillägg:

Olle Andersson intervjuades 2002 om styckmålsrättegångarna i en film av Claes JB Löfgren och Kristian Petri. Där säger han:

- Jag har inte varit med om något mål där mediapådraget - tror jag - har satt sån djävla skräck i rätten och i ledamöterna. Jag menar: Det fanns ju INGEN ÅTERHÅLLANDE RÖST någonstans!

Det som förvånade mig var den här hatstämningen bland de övriga reportrarna.

Från Dagens Nyheter. Från Expressen. Från Aftonbladet. Och från krönikörerna på de här tidningarna. De här [läkarna] skulle hängas upp i sina genitalier!

De här läkarna var skyldiga!

I rättegångspauserna … Det var ett HAT som stod ut från väggarna från de här reportrarna.

Alla de här tunga journalisterna hade låst sig i skuldfrågan.

Nu började de darra.

Antingen så var de tvungna att göra en kovändning. Eller så fick de fortsätta att skriva och låtsas som om ingenting hänt. Och vänta på dom.

Här tror jag att det där djävla hatet kommer ifrån.

Jag tror att reportrarna var desperata.”


Ur filmen Styckmordet - berättelsen om en rättsskandal En film av Claes JB Löfgren och Kristian Petri Del 8   http://www.youtube.com/watch?v=71ptBtAuvWo&feature=related

 

/Rigmor