måndag 28 oktober 2013


DAN JOSEFSSONS BOK: 
MARGIT NORELL BAKOM TVÅ RÄTTSSKANDALER

Förvaltningsrätten i Falun hade förhandling i måndags om Säterpatienten Sture Bergwalls framtid. Vargan och jag körde norrut på söndagskvällen. Hotellen i Falun visar sig diskriminera folk som går på tassar och har svarta näsor :-). Så vi hyrde en liten stuga på Främby udde.
Oktobergryning vid sjön Runn är som att vakna upp i Sagan om ringen-land. Dimmor över vattnet, sju änder glider tyst förbi, solen brinner till.

Vargan var uppåt och vi vandrade längs strandkanten mot det stora, gula pepparkakslika huset på udden. Det var där, i sandslänten nedanför huset, som likhunden Zampo narrade polisman Seppo Penttinen att söka och rafsa efter en pojkes kroppsdelar.
Vargan och gula huset med slänten där Seppo Penttinen krafsade efter Johan Asplunds kvarlevor. 
Det finns mycket att berätta från tingsrätten på Kullen i måndags. Vi for hemåt på kvällen och jag hade 41 sidor anteckningar i väskan, tankar om flera givande möten och lite bilder i kameran.

Jag funderade över en artikel jag skrev i Dagens Nyheter i juli 2009 om Fallet Sture Bergwall. Läkarna tycktes ha missat en diagnos, trots att symtomen observerades vid utredningen 1991 och hade noterats i tidigare journalanteckningar.
Sture Bergwall hade i unga år sökt dämpa ångesten för sin homosexuella läggning med droger och alkohol. Detta hade lett till hans livskatastrofer. Men i bakgrunden fanns också vokala och motoriska tics samt nedsatt impulskontroll.
En del - men alls inte alla! - personer med tics- och tvångssyndrom får "komplexa tics". Det är "automatiska" handlingar, som i vissa fall inkluderar sexuella kränkningar eller självskada. Rätt diagnos kan då vara livräddande för en ung människa. Man behöver förstå sig själv och kunna förklara sin problematik för omgivningen. Självbilden kan annars bli negativ med depression och även självmordshandlingar. En del av dessa ungdomar försöker "släcka ned" hjärnans brus av impulser och skamkänslor med alkohol och droger.
Mindre känt är att personer med tics- och tvång (Tourettes syndrom) kan ha fenomenal talang för imitation (ekotal, härmande beteende) och så extrem inlevelseförmåga att den liknar tankeläsning ("cold reading"). De kan också bli ofrivilligt fixerade vid en eller flera personer och söker då avläsa och uppfylla deras innersta önskningar. Symtom vid tics- och tvångsyndrom lindras med tiden och brukar ha klingat av i medelåldern.
Hur stämmer dessa egenheter med Sture Bergwalls livshistoria? Fanns det drag av "tillmötesgående tvång" i hans anpassning till Birgitta Ståhles tankevärld? Alla pusselbitar behövs för att lösa Quick-gåtan. Rätt differentialdiagnoser är nödvändiga för att förstå vårdhaveriet och för att lära av denna rättsskandal, som lär sakna motstycke även internationellt. Enligt prof Leif GW Persson har Quickfallen kostat det svenska rättssystemet - det vill säga det svenska folket - hundratals millioner kronor. Rätt diagnos är givetvis också essentiell för bedömning av Sture Bergwalls psykiska hälsa och prognos när vården avslutas.
Jag förordade i DN att patienten genast borde genomgå en kvalificerad neuropsykiatrisk utredning. Ansvariga läkare på Säter läste vad jag skrev men visade inget intresse för frågeställningen. I Sture Bergwalls journal står en irriterad kommentar om min DN-artikel, skriven av dr Ruchkin.
http://www.dn.se/debatt/tourettes-syndrom-kan-forklara-fallet-quick/ 

I Förvaltningsrättens sal insåg nog alla att advokat Thomas Olsson har skrivit juridikhistoria med sina genomarbetade resningsansökningar. Han är oslagbar i sitt yrke och därtill en människa man känner respekt för och tycker om.

Advokat Thomas Olsson och Sture Bergwall i rättssalen. I förgrunden dr Leopardi, en av två sakkunniga rättspsykiatrer. 
Sture Bergwall har kommit ut som En vanlig man från sitt mångåriga leverne som demon. En motsägelsernas demon. För i medborgarnas ögon var Thomas Quick riksmonstret, den mest avskyvärde av brottslingar. Men inom Säters institution och i minnesuppväckarnas krets sågs han som en sorts frälsargestalt. Han var det levande beviset på ”bortträngda minnen-teorin”. Och en ”framgångsfaktor” för Säterkliniken, enligt dr Fransson.
Sedan tretton år är Sture Bergwall medicinfri och nykter. Och därmed tog det slut på mordhistorierna.

Sture mötte Hannes Råstam. Inom journalistiken var Hannes en lika orädd, intelligent, medkännande och uthållig slitvarg som Thomas Olsson inom i juridiken. Med Hannes vid sin sida vågade Sture ta språnget. Han blev en avhoppare till verkligheten fastän inlåst på Säter. Patienten som varit centrum i lögnerna blev ”Mannen som slutade ljuga”, huvudpersonen i Dan Josefssons storartade bok.

Säters ledning borde givetvis ha lyckönskat sin tillfrisknade patient och rannsakat sin del i vårdhaveriet och rättsskandalen. Men klinikens läkare och psykologer valde att gå i försvar. De har sedan hållit ihop om Säterklinikens hemligheter och förnekat alla misstag. Så framhärdade klinikledningen medan Sture Bergwall beviljades resning och blev frikänd från mord efter mord. Innanför Säters väggar låtsades läkare och psykologer som om ingenting hände, som om ingenting hade förändrats. Ingen av de vårdansvariga talade med patienten om det som hela landet talade om.
Tvärtom. Det verkade som om sjukhusledningen började trakassera sin patient. De tog ifrån Sture hans böcker, tog ifrån honom hans musikskivor, plockade bort hans persienner mot södersolen, tog bort hans matta, tog ifrån honom hans krukväxter, införde kroppsvisitering efter morgonmotionen, kroppsvisiterade hans syster på besök, drog in permissioner och tillskrev honom nya allvarliga diagnoser utan undersökning.

Sture Bergwall blev bestraffad och isolerad i linje med hur andra whistleblowers behandlas när de avslöjat missförhållanden i totalitära miljöer och dysfunktionella system. Dr Ruchkins och psykologen Karlssons beskrivningar av Sture Bergwall i förvaltningsrätten liknade försök till karaktärsmord. Jag tyckte en av de sakkunniga rättspsykiatrerna, dr Cay Asplund, sa: "Skäms!" åt Ruchkin och Karlsson. Men jag kan ha hört fel. Jag satt bakom Cay Asplunds rygg.

Sture Bergwall var i pauser omsluten av syskonskaran med deras familjer och vänner. Den som kan sin Bibel kom att tänka på liknelsen om Den förlorade sonen.
Falu tingsrätt 21 oktober. Sture Bergwall i vinröd tröja i centrum omgiven av familj och vänner. Den långe mannen vid dörren i beige kavaj (han lyfte sällan blicken från golvet) är Säters psykolog Martin Karlsson. Han fick bakläxa av prof em Sten Levander för felaktig diagnostik av Sture B. Till vänster om M. Karlsson står en mager mörkklädd man, det är dr Ruchkin, med bakgrund i Ryssland. Längst till höger syns jag i blåmönstrat med kameran.

Samma dag som rättegången i Falun kom Dan Josefssons emotsedda bok Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. (Lind & Co 2013). I helgen har jag läst och läst och försummat annat. Det går inte att lägga den boken ifrån sig. Huvudpersoner är psykoanalytikern Margit Norell och Säters dåvarande stjärnpatient, Sture Bergwall. Här på bloggen gjorde jag 2010 ett par inlägg om Margit Norell.

SÖNDAGEN DEN 24:E JANUARI 2010
EN TERAPIMYT UR PLEROMA

ONSDAGEN DEN 31:E MARS 2010
RÄTTSSÄKERHET I VÅGSKÅLEN

Jag förde Margit Norell på tal i samband med da Costafallet eftersom de två oskyldiga läkarna blivit beskyllda för samma sorts mordgärningar som Sture Bergwall erkänt trots att han var oskyldig. De påstådda brotten handlade om styckmord, kannibalism och rituella övergrepp.

Dan Josefsson klarlägger att Margit Norell var en gemensam källa till Quickfallet och da Costafallet, Sveriges två stora rättsskandaler. För det var två terapeuter som hjälpte till att driva dessa rättsärenden mot avgrunden: Hanna Olsson och Birgitta Ståhle. Nu visar det sig att båda var terapipatienter hos Margit, tillika handledda i yrket av henne. I rätten och samhällsdebatter agerade båda kvinnorna som Margits trosvissa proselyter.

Margit Norells terapiklienter beskriver henne som sin stränga och goda mamma, en mamma som aldrig ville släppa greppet om sina ”barn”. Andra medlemmar i denna terapisekt beskriver Hanna Olsson och Birgitta Ståhle som Margits kvasidöttrar.
En människa som skapar bindningar istället för relationer är ofta kylig mot sin egen familj. Så var det för Margit Norell. Dan Josefsson ger bilden av en emotionellt isolerad människa. Hon lät andra ta hand om sina små barn och uppfattades som hård mot sin make Curt.

I da Costafallet blev Hanna Olsson en drivande kraft bakom Kristina Andersson, mamman-med-barnets-berättelse, Thomas Allgéns före detta fru. Hanna Olsson drev också dagboksvittnet Marianne Seppelä, som presenterade en förfalskad dagbok om Catrine i rättssalen.

I Quickfallen drev Birgitta Ståhle Sture Bergwall/Thomas Quick att erkänna mord på mord med så kallade rituella övergrepp. ”Det blev aldrig nog”,  säger Sture, ”Birgitta ville få mig att erkänna mer och värre, hemskare saker och fler mord.”
Bakom Hanna och Birgitta väntade Margit Norell i lyan på Norrtullsgatan. Dit skyndade ”döttrarna” med sina våldsberättelser, som när en flock lämnar köttben till sin ledarvarg. 

Hatten av för Tomas Videgård, en vän från förr som jag inte träffat på länge. Han ingick i Margit Norellkretsen och väljer att berätta för Dan Josefsson som det var.

Och stort tack till Göran Fransson, verksamhetschef för Rättspsykiatriska regionskliniken i Sundsvall. Han stiger i Dan Josefssons bok fram som den "återtågshjälte" jag trodde att förre överläkaren Göran Källberg skulle bli. Göran Fransson minns Tomas Quickåren på Säter: ”Jag var nybliven specialist, ung och entusiastisk och nu skulle vi förändra världen.”
Han beskriver åttioåringen Margit som ”klinikens främsta förankring och trygghet”. I efterhand ser han sig som då delaktig i en form av psykiatri med ”många sektdrag”: ”Och sekter behöver inte läsa kritiska texter och information. Man sållar bort den. Man behöver inte ta emot information utifrån.”

I boken får vi också veta att Sture Bergwalls advokat, Claes Borgström, hade anknytning till Birkagården, som leddes av Curt Norell. Borgström kände både Curt och Margit Norell. Vilken rundgång!
Eller - kanske ser vi en skymt av the deep state i vårt land, för att tala med Peter Dale Scott.


/Rigmor

PS.
Efter Attundarättegången ringde Hanna Olsson till domaren och tackade för att han inte givit de båda läkarna rätt i sak, skadestånd eller upprättelse.

PPS.
På Dan Josefssons Facebook-sida sida hade någon uppmärksammat mina inlägg om Margit Norell här 2010. Författaren svarade:

Rigmor Robèrts hemsida som du nämner ovan bygger delvis på samma källor som jag har. Hon har bland annat läst Ett rum att leva i, som spelade en viktig roll i inledningen av min research. Men jag fick inte kännedom om den boken via Robèrts webbsida, utan via Sture Bergwall som hade ett signerat ex av boken. Senare fick jag veta att Rigmor Robèrt haft en hel del kontakt med Sture på Säter. Det är alltså han som berättat för Robèrt att Margit spelade en viktig roll i hans terapi. Men inte heller det hämtade jag från henne, utan från Sture själv. Man kan säga att Rigmor Robèrt redan 2009 fick klart för sig kopplingen mellan Säter och Margit och lade ut denna koppling på sin sajt. Men ingen journalist nappade på detta. Inte jag heller. Det var inte förrän jag själv fick göra talas om kopplingen av Sture via hans bror Sten-Ove 2012 som jag började gräva.



torsdag 27 januari 2011

HÄLSNING FRÅN OLLE TORGE

Olle Torge har läst Flashback och bett mig framföra en hälsning. På Flashback börjar man nu spekulera i vem mördaren kan vara. ”Det är fällan jag varnat för” säger han. För det första är det inte alls säkert att det finns en mördare. Catrine da Costa kan lika gärna ha dött genom en överdos eller en olyckshändelse och panikstyckats av den eller dem som var närvarande. 

- Det viktiga är att utredningen visar att Thomas Allgén och Teet Härm är fullständigt oskyldiga till det de anklagats för, säger Olle Torge.

Han hälsar att han är mycket glad för de båda läkarnas skull. Hans målsättning har hela tiden varit att fria oskyldiga. Thomas Allgén och Teet Härm bör nu återfå sina läkarlegitimationer och få full upprättelse för det lidande de utstått under ett kvarts sekel.

Marianne

P.S. Namnet CB som nämns i utredningen är troligen inte mannens verkliga namn, säger Olle Torge. D.S.

MOSAIK AV VANDRINGSSÄGNER

Varför berätta om prostituerade missbrukares fantasi om en apart drömprins?

Jo, för att Marianne Seppälä, det senkomna vittnet med dagboken, trollband både domare och åhörare med skrönor om Catrine och två perversa läkare. Marianne Seppälä fick mot reglerna vittna anonymt. Dold bakom solglasögon och under peruk underhöll hon i rättssalen med skräcksagor om bårhus, grupporgier och ”ruskprickar ” som Jack the Ripper och Stryparn. Samtidigt målade hon upp en idyll - en ljus och förtrolig relation mellan en pervers läkare och en prostituerad narkoman. I den fantasin promenerade Catrine med ”läkardottern” i solsken under parkens trädkronor.

Stommen i åklagarens gärningsbeskrivning kom dels från Christina Allgén och dels från Ann-Catrine Härms föräldrar. På dessa olyckliga människors privata agenda kunde myndighetspersoner, expertvittnen och journalister rigga en fascinerande mosaik av det sena 1900-talets vandringssägner.

En bit handlade om könsmaktsordning, en feministisk idé skruvad till det yttersta: välbeställda svenska män påstods skydda bröder som sexmördade fattiga, underlägsna kvinnor.

En annan bit var de psykodynamiska teserna om att människors utsagor och beteenden egentligen står för något annat, som terapeuter kan uppdaga.

En tredje bit var en skenvetenskap som vissa minnesexperter och psykologer lanserade. Minnet av obehagliga upplevelser påstods bli lagrade genom en särskild minnesmekanism i ”det omedvetna”. Människan kunde då inte själv veta vilka hemskheter hon varit med om. Ändå påverkade de bortträngda minnena beteendet. Bortträngda minnen av barndomstrauma rörde sig som spöken i ”det omedvetna”. Så hette det. De bortträngda minnena orsakade symtom, konstiga beteenden och psykiska sjukdomar. När terapeuter ”återvann” sådana minnen skulle människor må bättre. Det var därför viktigt att #prataomdet - oj, förlåt. Det ansågs för 20-30 år sedan viktigt att prata om och bearbeta återvunna obehagliga minnen.

En fjärde bit härstammade från en kvasikristen tankevärld som på 1980-talet kommit i ropet inom frikyrkorna. Karismatiska pastorer inspirerades av amerikanska predikanter från trosröresen. De mixade biblisk teologi med fantasy-satanism och praktiserade ”andlig krigföring” mot djävulen och dennes demoner.

En femte bit bestod av surriga önskedrömmar och spökhistorier från en minoritetskultur av trötta och påtända prostituerade kvinnor. Fanns det något sätt, undrade de, att slippa ifrån detta helvete men utan att ge upp drogberoendet? Min patient Carina och hennes olyckssystrar ville tänka sig ett tryggat liv med en man med receptblock, en undergörare till karl som de kunde binda upp med hållhakar. Så utvecklade de sin skräckromantik om en pervers läkare. Spökhistorier ska handla om lik, gastar och gravar. En läkare eller två, som inte opererar på lasarettet, utan skär i döda från bårhuset - den gestalten är självskriven när man drar spökhistorier.

I äkta medkänsla för kvinnor som Marianne Seppälä och Catrine da Costa bortsåg många från att dagboksvittnet gick på metadon och hade försörjt sig på prostitution och checkbedrägerier. Hon uppfattades som exotisk och charmig - ett naturbarn. Ja, hon var som framstigen ur en pjäs av Brecht! Vem ville då förstöra stämningen med kritiska funderingar om att kvinnan i vittnesstolen var drogmedicinerad och specialist på att förföra och dupera?

/Rigmor

onsdag 26 januari 2011

DRÖMPRINSEN

Det är sensommarnatt på 1970-talet och jag går jour på en akutmottagning i södra Stockholmsområdet. Det har äntligen blivit lugnt på akuten. Det finns tid att samtala med en illa utsatt kvinna, som väntar på provsvar i ett undersökningsrum. Vi kan kalla henne Carina. Hon och jag är jämnåriga, hon sitter på britsen och jag på stolen bredvid. Carina är ensam och vilsen och mår inte bra.

Hon hör till de ensammaste i världen, till dessa som kedjats vid ett drogberoende som går före allt. Drogsuget har dragit Carina från hennes föräldrar, från syskonen, från vänner, från grannar och skolkamrater. Många har velat hjälpa men Carina sviker dem. Hon ljuger, smyger, döljer. Nu vill hon inte längre träffa dem som tycker om henne, för hon vet att hon sårar och belastar dem. Carina berättar att hon har ett barn eller snarare har fött ett barn. Hennes son är omhändertagen i en främmande familj där han har det bra.

I sin narkomanisjuka har Carina visserligen kamrater, men de är olyckskamrater och lika opålitliga som hon. De är också drogslavar som lever i en värld som är nära men bredvid vår. Carina bidrar inte till andras bästa i samhället. Hon klarar inte ett fast jobb och kan inte koncentrera sig på studier.

Jag ser att Carina egentligen är vacker fast redan sliten och avmagrad. Hennes händer skakar och huden har en violett ton. Hon har urinvägsinfektion, hudinfektioner och kanske venerisk infektion.

Jag skulle vilja stoppa henne i badet, skrubba henne ren, schamponera hennes hår och köra kläderna i tvättmaskin. Men hon är inte Julia Roberts i Pretty Woman och jag är inte miljonären Richard Gere. Men läkare är jag och därför ber Carina mig om Ketogan.

- Helst en spruta, annars tabletter. Eller åtminstone några Valium?

Carina menar halvhjärtat att hon lider av njursten. En del narkomaner som jag på sjuttiotalet kommer hem till med jourläkarbil eller tar hand om på akuten är bra på att imitera symtomen vid njurstensanfall. De vet att behandlingen då är en intramuskulär injektion med den morfinlika fast starkare medicinen Ketogan. Men Carina orkar inte simulera hela spektaklet. Hon behöver avgiftas men värjer sig när jag talar om inläggning för vård.

- Om jag bara kunde träffa en pervers läkare, säger hon med en suck. Det vore drömmen!

- En pervers läkare?

- Ja, det är drömprinsen för oss. Tänk dig. Läkare får skriva ut droger på recept. Kan du förstå hur trött man blir av att jaga kunder på stritan? Trött av att alltid oroa sig: Hur ska jag få ihop pengar till nästa dos? Man stjäl grejer och säljer till någon. En del av oss skriver falska checker men framför allt säljer man sex. Snabba, skattefria pengar och ett ständigt jagande efter torskar på stan, efter fasta kunder som man ringer upp. Man måste få in stålarna, man säljer sex, säljer sex, säljer sex. Därför önskar vi pundartjejer oss ett fast förhållande med en pervers läkare. Det vore lösningen på våra problem. Drogen säkrad. Man skulle känna sig trygg, kunna tänka på annat, ha ett liv. En pervers läkare är vår drömprins.

- Men varför ska han vara pervers?

- Du fattar ju att vanliga läkare inte vill vara ihop med en tjackhora! Läkare gifter sig och får barn med tjejer som du. Men perversa torskar är ungefär som knarkare. Dom måste också ha sin grej. Det är tvång för dom. Det finns karlar som betalar för att suga på napp och bli tvättade i ändan som en bäbis. En del vill att man skäller och hunsar med dom och slår dom. Några vill krypa på golvet i hundkoppel. Andra måste ha trosor och högklackat på sig för att fungera sexuellt. En del, och dom är farliga, måste binda tjejen, rigga upp, koppla bitboll, ta stryptag och hota, dominera, domdera… you name it. Ställer tjejer som du upp på sådana kinky grejer? Nä. Men vi kan allt det där. Vi vet, vi fattar, vi ställer upp, vi hjälper dom här stackarna som är perversa. Förstår du? Dom kan inte rå för hur dom är funtade. Bara med oss kan dom vara sig själva, som dom är. Om man hade en pervers läkare skulle han få ut sina behov och jag mina. Vi är gjorda för varandra. A match made in heaven, hahaha.

Min patient Carina, Catrine da Costa, den norske statsministerns syster Ninni, chefsredaktörens dotter Lotten eller dagboksvittnet Marianne Seppälä - alla var de egentligen fina unga kvinnor. Men vem som än fastnar i drogens grepp blir förändrad. K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, jämför tunga drogmissbrukare med sektmedlemmar. Jag har nog citerat honom tidigare i bloggen och nu gör jag det igen. Drogen är som Guds röst för missbrukare. Rösten kallar och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Både sektmedlemmar och missbrukare, säger Westerberg, ”har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet. Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.”

Så länge man är fast i beroendet är det inte drogfrihet som hägrar, inte ömsesidig kärlek, inte goda relationer till barn och föräldrafamilj, inte att göra ett bra arbete i samhället. Nej, missbrukarens önskedrömmar handlar om att säkra tillgången till droger. Att få slippa eller åtminstone skjuta upp abstinensens helvete - längre än så sträcker sig inte önskedrömmarna.

För Carina och hennes olyckssystrar, framstår en pervers läkare som räddaren i nöden. Han är mannen som inte överger. Han är mannen som har allt: drogen, ombonat hem, aktning i samhället, pengar på banken. I drogdimman framstår en pervers läkare både som Frälsaren och som den Carina har tummen i ögat på.

/Rigmor


PS. 2011-03-30: LÄKAREN SOM SEXKUND

Signaturen scheele förklarar på en Internetsajt där man diskuterar da Costafallet varför läkare mer än andra yrkesgrupper komprometterar sig om de köper sex av narkomaner:

Clodius: Alltså - jag vet inte om jag har en märklig moraluppfattning, men är det så hemskt att just en läkare går till horor? Jag som patient är mest intresserad av att han ger mig god vård. Spelar det i detta samanhang så stor roll om han gått till prostituerade eller snattat ur kaffekassan?

scheele: Jag har besvarat det tidigare, men det har att göra med en läkares förskrivningsrätt. På denna tiden fanns inga centraliserade register, utan endast om apotekspersonalen fattade misstankar då de fick många narkotiska preparat från en och samme läkare till personer som hade svårt att stå still i apotekskön så hände något. Mycket dubiöst att en läkare då drog till sig misstankar med umgänge av personer med kända narkotikaproblem.

Det var rätt så vanligt att läkare "sålde" recept mot varor och tjänster. [...] // 2011-03-29 23:18

https://www.flashback.org/printthread.php?t=94865&page=318&pp=12


När min patient Carina och hennes drogberoende väninnor önskedrömde om ett bättre liv handlade det om att få hållhake på en läkare med parafili. Deras drömprins var läkare, inte direktör eller filmstjärna, för läkaren hade receptblock.

Den prostituerade kvinnan fantiserade om läkaren och hennes längtan var skräckblandad. För han hade också makt att låsa in henne. I doktorns vita rockficka fanns både recepten och intyget till tvångsvård.

Efter Catrines död tog rykten om att hon styckmördats av två perversa läkare snabbt fart bland Stockholms gatuprostituerade. I deras fantasivärld var "den perverse doktorn" redan en bekant gestalt, laddad med motstridiga projektioner.

/Rigmor

söndag 23 januari 2011

TÄNK OM...

”Tänk om” kan betonas på två sätt: Tänk OM... (tänk på ett nytt sätt) och TÄNK om... (ponera). Båda förhållningssätten är viktiga inte bara i ett kreativt arbete utan också t.ex. i en polisutredning. Olle Torge har både tänkt om (tänkt på ett nytt sätt) och vågat sig på en mycket kvalificerad spekulation baserad på ett noggrant och envist studium av förundersökningsmaterialet. Det är beundransvärt i ett fall där så många så länge suttit fast i förutfattade meningar. Så TÄNK om (ponera att) Olle Torge har rätt!

TÄNK OM Catrine da Costa dog av en ”banal” överdos tillsammans med en annan narkoman som fick panik och styckade hennes kropp.

TÄNK OM Saba Selaissie antingen var med då detta hände eller fick veta det senare, ville skydda mannen och därför mörkade att han varit med vid mötet i Kungsträdgården.

TÄNK OM någon 1984 jämfört förhören mellan Tor Åberg och Saba Selaissie och dragit samma slutsats som Olle Torge idag: en av dem ljuger! Saba kan ha ett motiv till det, Tor Åberg knappast.

TÄNK OM detta hade kommit fram 1984! Då skulle inte läkarnas och deras anhörigas liv förstörts, och media och Hanna Olsson och kvinnorörelsen skulle ha struntat fullständigt i Catrine da Costa. Hon skulle aldrig ha blivit en ikon. Ett fall av överdos (eller t.o.m. mord eller dråp i narkomankretsar) är tragiskt för den dödas vänner och familj men rör inte feministerna i ryggen. Det ”läckra” för dem med fantasierna runt da Costa var att en vacker, ung prostituerad skulle ha mördats och skändats av två perversa läkare: monster ur patriarkatet och överklassen!

TÄNK OM de som förföljde Teet Härm och Thomas Allgén vågat tänka om! Vågar de göra det nu? (De som inte hör till ”återtågets hjältar”...) Jag tvivlar. Det har länge stått klart för många att läkarna är totalt oskyldiga men varken Staten som nekat dem skadestånd eller domstolsväsendet som vägrat dem resning eller de enskilda förföljarna ur media, kulturelit, feminism och politikerkretsar har visat prov på någon form av civilkurage.

Men TÄNK OM någon med kunskap och kurage ville följa Olle Torges förslag till åtgärder:

  1. att få fram hela identiteten på Kristin för att genom henne få veta namnet på mannen som nyligen muckat från fängelse.

  2. att från Kriminalvården få veta vilka män med narkotikaproblematik som frigivits från Kriminalvårdsanstalt tiden 1 mars till 15 juni 1984.

  3. att ta fram full identitet och signalement på Claes Börjer.

TÄNK OM mysteriet runt da Costas död sent omsider klarades upp. Saba Selaissie dog 2008, men vänner eller anhöriga kan veta mycket och nu vara villiga att berätta, säger Olle Torge.

TÄNK OM Teet Härm och Thomas Allgén äntligen kunde få den upprättelse de så väl förtjänar!''

Marianne


OLLE TORGES UTREDNING VISAR ATT LÄKARNA ÄR OSKYLDIGA

Olle Torge är en f.d. kriminalkommissarie som i många års tid intresserat sig för da Costafallet och på ideell basis drivit en egen utredning. Efter att speciellt ha undersökt vittnesmålen om när da Costa senast sågs i livet och efter att tålmodigt ha lagt pussel med dem hittar han plötsligt en pusselbit som övriga utredare missat och som hade kunnat och fortfarande kan leda till gåtans lösning.

Men låt mig liksom Torge själv först citera Anders Helins förhör med Thomas Allgén. Helin säger:

- Om någon hade sett Catrine da Costa den 10:e (juni 1984), då hade du inte suttit här Thomas Allgén, då hade du fortfarande gått i din vita rock och dina vita skor, men jag tror du kommer att få problem med det i framtiden med det ställningstagande du har. För misstanken kommer alltid att finnas emot dig, Thomas, det ska du veta om. För ingen tror på dig längre och allra minst ditt eget barn. I den situationen sitter du idag, kryper bakom varenda fråga med samma samma samma svar, oavsett vem som ställer frågan till dig och vad art av fråga i det här ärendet som vi ställer till dig så är det samma svar; ”jag vet inte, jag kan inte svara, jag kan inte förklara.” Det stärker misstanken ännu mera.

Det svaret stärkte Helins misstankar. Det föll honom inte in att det kunde vara det enda adekvata svaret från en som var oskyldigt anklagad och aldrig haft med da Costa att göra!

Olle Torge skriver: Förhörsledaren Per-Åke Larsson och chefsåklagare Anders Helin hade konstaterat att utredningen visat att Thomas Allgén, hans dotter Karin och läkaren H. samtidigt tillsammans tidsmässigt omöjligen kunnat delta i något brott mot Catrine da Costa den 10:e, 11:e, 12:e, 13:e, 14:e, 15:e, 16:e, 17:e, 18:e, 19:e, 20:e juni eller någon dag efter dessa 1984.

När rättegången börjat visade det sig att utredarna missat ett förhör. En Arkitekt A hade lämnat en detaljerad redogörelse som visade att Catrine da Costa levde den 10:e juni 1984. Detta förhör hade ”fallit mellan stolarna”. Det hade hållits långt över etthundra förhör vilket ledde till att ingen enskild utredare, eller chefsåklagare Anders Helin, hade förmått att greppa all information som framkommit.

Nu var chefsåklagare Anders Helin tvungen att begära de båda läkarna skulle släppas fria eller att göra något som utredningsmässigt var omöjligt: att pressa in tiden för brottet någon gång efter den 10:e juni 1984.

Chefsåklagare Anders Helin valde att ändra datum för brottet från den 9:e juni till den 11:e juni 1984.

Här lämnar jag Helin och hans sorgliga hantering för att följa Olle Torges resonemang när han försöker fastställa tidpunkten för när da Costa senast såg i livet och vilka som fanns runt henne då.

Här hittar vi vittnesmålet från Ragnar Lindgren som säger att han fått två telefonsamtal från da Costa efter den 10:e juni. Han är säker på tidsangivelsen för att den 10:e var hans födelsedag. Han säger att Catrine ville hyra en stuga av honom. Torge anser att Lindgren är mycket trovärdig då hans uppgifter får styrka av ett annat vittne, Tor Åberg, som berättat att han den 4 juni 1984 var hos Socialtjänsten tillsammans med Catrine och hörde henne säga till sin socialsekreterare att hon skulle ringa Ragnar Lindgren och fråga om hon fick hyra en stuga av honom.

Uppgiften skulle ha stärkts ytterligare om socialsekreteraren hörts om detta.

Torge skriver vidare: (kortat)

Under förhör den 28 augusti 1984 berättar Tor Åberg att han träffat en kvinna som heter Kristin som sagt att Catrine hade stuckit med en kille som nyligen kommit ut från fängelset och att Catrine har det bra där hon är. Torge anser att förundersökningen visar att Tor Åberg mötte och fick informationen av Kristin den 17 juni 1984.

I en skrivelse till Västerortspolisen säger en vän till da Costa, Jan Ericson, att han mött henne på Gamla Brogatan den 15:e juni. Hon skulle då varit i sällskap med en svensk medelålders man som hade mörkt halvlångt hår och som var huvudet högre än Ericson. Mannen var narkoman.

I en intervju av journalisten Patrik Nyberg ger Ericson som förklaring till varför han inte hört av sig till polisen förrän 2007 att han precis som alla andra läste i tidningarna att man hittat Catrines styckade kropp.

-”Tidningarna skrev att polisen gripit en obducent för mordet på Catrine och att obducenten också anhållits. Jag blev ju glad över att polisen hittat mördaren. En tid senare så läser jag i tidningarna att en läkare som kallades allmänläkaren gripits för att han varit med och mördat Catrine. Och när de båda läkarna döms för att ha styckat Catrine så var ju saken klar. Jag tyckte att allt som hänt var otäckt så jag försökte att gå vidare och glömma.

Tiden gick och en kamrat berättade att det skrivits en bok om Catrine. Jag köpte boken och läste den, en tjock bok. När jag läst boken förstod jag att jag varit den siste som såg Catrine i livet. Jag förstod också att Catrine inte kunde ha mördats den 11 juni 1984 eftersom jag träffade henne vid 19.00-tiden den 15 juni 1984. Jag kontaktade polisen som kom och förhörde mig om när jag träffade Catrine.”

Torge: Den före detta polismannen har intervjuats av journalisten Patrik Nyberg. Han säger att han känt Jan Ericson i över 30 år och att Jan är en mycket trovärdig person.

Vidare i Torges sammanställning, kortat: (jag har bland annat tagit bort några förhör som visar att Catrine var i livet 12 – 13:e juni).

Förhör med Saba Selaissie

Saba Selaissie säger att hon träffat Catrine och en man som Saba känner igen som en äldre man som Catrine bott med i Småland. Catrine bar på en mycket stor radiobandspelare.

De skulle träffas senare på kvällen då Catrine skulle bo hos Saba. Catrine kom inte.

Cirka en vecka senare möter Saba Catrine i Kungsträdgården omkring 17.00-18.00.

Förhör med Tor Åberg visar att Catrine träffade Saba den 8:e juni 1984.

Med utgångsläget den 8:e juni 1984 så träffade Saba Catrine runt den 15 juni 1984.

Torge anser att den man som Catrine stuckit med och som nyligen kommit ut från fängelset med stor sannolikhet är den man som Jan Ericsson säger sig ha sett Catrine tillsammans med på Gamla Brogatan i Vasastan strax före klockan 19.00 den 15 juni 1984.

Mannen är enligt Jan Ericson huvudet längre än Ericson som är ca 170 centimeter lång.

Att mannen inte hört av sig till polisen väcker misstanken att han vet något om Catrines död.

När Olle Torge skrivit detta tar han itu med förundersökningen EN GÅNG TILL. Och som han själv uttrycker det ramlar polletten ner. Plötsligt ser han att Saba Selaissies och Tor Åbergs vittnesmål om mötet med Catrine i Kungsträdgården den 8:e juni går isär på en väsentlig punkt. Båda minns Catrines ovanligt stora radio. Men Åberg minns dessutom att Catrine hade väntat på två vänner som hon skulle få bo hos och att Saba kom tillsammans med ”en väldigt lång, stor karl”.. Den långe mannen bad Åberg att hjälpa Catrine till Centralstationen med sin stora radio. (Tor Åberg hade bil.) Saba kommer från samma möte ihåg Tor Åberg men påpekar att hon var ”ensam vid detta tillfälle.” Torge inser att Saba med stor sannolikhet ljuger - ”mörkar” att mannen var med. Enligt Saba kom Catrine aldrig hem till henne kvällen den åttonde men de sågs igen i Kungsträdgården en vecka senare.

Torge igen: (kortat) I förhöret som hölls med Saba den 22 augusti pratar Saba ner Catrine. Saba säger att flickorna i stan i centrumområdet inte var särskilt förvånade över vad som hänt Catrine. ”Catrine gick in i bil till vem som helst.”

Saba säger att hon haft sällskap med N.N. som också känner Catrine men att Saba inte har någon känsla för att han varit med vid något av de möten som Saba haft med Catrine.

Saba gör allt i förhören för att inte nämna och att hålla identiteten hemlig på den man som hon var tillsammans med då hon mötte Catrine och Tor Åberg den 8 juni 1984.

Den man som Jan Ericson mötte tillsammans med Catrine strax före klockan 19 den 15 juni 1984 var med stor sannolikhet den man Saba bor tillsammans med och som Catrine ska få bo hos. Det är c:a 50 minuter mellan mötet Saba och Catrine och mötet mellan Jan Ericson och Catrine. Catrine säger till Ericson att hon skall vidare till Centralstationen för ett ärende. Hon skulle troligen hämta de saker som hon förvarade där och som hon och Tor Åberg lämnade på förvaringen på Centralstationen den 8 juni 1984. (Bland annat den stora radion).

Den man som Saba sällskapade med var med när Saba träffade Catrine i Kungsträdgården mellan klockan 17.00 - 18.00 den 15:e juni 1984.

Det har inte förflutit mycket tid mellan mötet i Kungsträdgården och mötet med Jan Ericson på Gamla Brogatan strax före 19.00.

Catrine hade inte flyttat hem till Saba den 8:e juni 1984 som avtalat, men nu skulle hon flytta dit. Det var mycket som skulle hämtas på Centralstationen och mannen hade följt med för att bära och under vägen till Centralstationen så mötte de Catrines mycket gode vän Jan Ericson.

Det är mycket sannolikt att något händer Catrine hos Saba. Mannen som sällskapar med Saba styckar Catrine da Costas kropp för att kunna transportera bort den.

Olle Torge säger också att anledningen till att Tor Åberg vid mötet den 8:e juni inte känner igen mannen, trots att Åberg mycket väl känner Saba, med stor sannolikhet beror på att mannen suttit i fängelse och att Åberg därför inte träffat honom tidigare.

Torge: Om han nyligen muckat, är runt 2 meter lång och bodde med Saba så är N.N. (reservation för stavningen) med stor sannolikhet den som styckade Catrine da Costa.

Han har säkerligen inget körkort utan fick sköta transporten utan hjälp av bil, men han är stark och han kan bära säckarna i en vanlig bag och slänga dem utan problem. Eftersom det ligger en handduk utanför en av säckarna tyder detta på att allt kan ha burits dit i en större bag och stjälpts ut på platsen för dumpningarna. Det är ju dumpat på två ställen. Om man har bil, varför köra två gånger?

Torge avslutar sin utredning med förslag till åtgärder och med orden:

Preskription har inträtt i förundersökningen vilket betyder att ingen nu kan dömas för brott, men detta hindrar inte att ovan sagda görs och oskyldigt anklagade får upprättelse.

Jag, Marianne, har kortat och flyttat om lite i Olle Torges utredning. För den som vill läsa utredningen i original, kontakta Olle.torge@tele2.se


/Marianne

Återkomst Marianne & Rigmor

Vi öppnar nu bloggen och fortsätter skriva om da Costafallet.

/Rigmor