onsdag 31 mars 2010

JURIDIKEN & PSYKOLOGIN UPPSALA 19 april


Juridik och psykologi har blivit mitt spår här. Det är också temat för ett seminarium vid Uppsala universitet den 19 april. Prominenta yrkesmänniskor och engagerade medborgare möts inom ramen för Rättsstatens Vänner, en stiftelse grundad av professor Anders Agell. Så här ser programmet ut:


RÄTTSSÄKERHET I VÅGSKÅLEN

Juridiken och psykologin

Frågor om rättssäkerhet och hur oskyldiga skall undgå att dömas har följt rättsskipningen i alla tider. Försöken att stärka rättssäkerheten har varit många, men en svårbemästrad faktor har varit att rätten handhavs av människor. Dessa kan vara utsatta för en mängd olika psykologiska faktorer som påverkar deras ställningstaganden och beslutsfattande.

Att sådana faktorer kan ha betydelse vid bedömning vid vittnesbevisning är känt, men mindre uppmärksamhet har ägnats åt beslutsfattarna själva, hur de påverkas och vika psykologiska kunskaper de har. Studierna är få om hur domare, åklagare och advokater påverkas av yttre omständigheter, som samhällsdebatt och förhärskande uppfattningar, miljöfaktorer, som arbetsbörda och ekonomiska restriktioner, och personliga egenskaper, som sympatier och aversioner.

Frågor av det här slaget har aktualiserats i flera uppmärksammade rättsprocesser, av vilka från mer eller mindre sen tid kan nämnas målen angående Thomas Quick och styckmordsfallet rörande Catrine da Costa.

På senare tid har steg tagits i syfte att stärka rättssäkerheten. Här kan nämnas Justitiekanslerns rättssäkerhetsprojekt och rapport Felaktigt dömda samt de av justitieministern tillsatta utredningarna om resningsförfarandet i brottsmål och om domstolarnas och domarnas integritet och självständighet. De kan måhända leda till en uppstramning. Men nya lagregler kan inte bidra med hela lösningen.

Det mänskliga beslutsfattandet, dess styrka i möjligheter till hänsynstagande och brister i naturliga begränsningar i förmåga och insikter, kan emellertid kanske till någon del påverkas av en öppen debatt om rättsväsendet och dess funktionssätt.

För att bidra till belysningen av psykologiska faktorer och deras betydelse i rättsskipningen arrangerar Stiftelsens Rättsstatens Vänner ett seminarium och paneldebatt med rättslig och psykologisk expertis.

Stiftelsens Rättsstatens Vänner skapades av professor Anders Agell. Den har till uppgift att belysa förhållanden som har betydelse för rättssäkerheten i samhället.

Seminarium och paneldebatt i Uppsaladen 19 april 2010. Deltagande är gratis, anmälan till stiftelsens sekreterare (070 – 735 62 78 eller ewa@waites.se)

 

Moderator vid seminariet blir Peter Nobel,  jur. dr., fd DO, fd expert i FN:s kommitté mot rasdiskriminering.

Seminariets tema presenteras av Brita Sundberg-Weitman, jur. dr. f.d. hovättslagman, Thérèse Juel, journalist, Thomas Wettergren, samhällsdebattör och jag, läkare och psykoterapeut.

Panelens deltagare håller var sitt anförande. Stig Centerwall, advokat, Minna Gräns, docent i processrätt, Germund Hesslow, professor i neuropsykologi, Johan Munch justitieråd, Nils Wiklund, docent i rättspsykologi.

Sedan följer debatt och reflektioner under drygt tre timmar med paus för lunch.


* * *

I programmet här ovan nämns "målen angående Thomas Quick och styckmordsfallet rörande Catrine da Costa". 

"Läkarna utsatta för rent justitiemord" löd rubriken på professor Anders Agells artikel, DN Debatt, 24 november 2003. ”Quick begår ’justitiesjälvmord’” var rubrik på psykiatern Ulf Åsgårds artikel i Svenska Dagbladet 14 december 2008. Men vad har dessa båda rättsärenden gemensamt förutom att sakkunniga hävdar att det rör sig om justitiemord? 

En gemensam nämnare framgår av åklagare Anders Helins och åklagare Christer van der Kwasts gärningsbeskrivningar i åtalen. Bådas respektive åtal bygger på terapimyten om bortträngda minnen som vissa terapeuter sade sig kunna återuppväcka. Grundelement i denna tankefigur var rituella övergrepp, styckmord, kannibalism, nedgrävda likdelar. Enligt den tidens teori hade incest och kärlekslöshet i tidig barndom - som vuxna inte själva märkt eller kunde minnas - gjort "överlevarna" till terapipatienter, terapeuter och i värsta fall till seriemördare. De verkliga offren för våldtäktsmän och för brutala män som lever dubbelliv hördes sällan i denna yra. 

De gruvliga gärningsbeskrivningar som de båda läkarna misstänktes för i da Costafallet liknar de berättelser som en tungt drogad psykiatrisk patient på Säter hittade på. Sture Bergwalls psykolog Birgitta Ståhle höll ibland Hanna Olssons bok, Catrine och rättvisan i handen under terapisessionerna, "som en pastor håller i Bibeln". Där fanns förlagan till Seriemördaren med stort S. Författaren Hanna Olsson var visserligen varken psykiater, psykolog eller sexolog utan socialsekreterare. Men med stor inlevelse citerade hon läsefrukter ur en artikel med fallbeskrivningar om seriemördare i engelska fängelser.

En sansad läkare, Göran Källberg, återkom till Säter och upptäckte 2001 att Sture Bergwall bibringats svår narkomanisjukdom i vården. Doktorn trappade ut preparaten, patienten nyktrade till, slutade erkänna mord och återtog sitt riktiga namn. Jag har kallat Sture Bergwall för rättsväsendets och rättspsykiatrins ofrivillige wallraffare. Etablissemanget som på 1990-talet färdades högt i overkligheten runt Quick vill nu få den nyktre Sture Bergwall att hålla tyst eller eller få oss att inte tro på vad han har att berätta. När Sture Bergwall tog tillbaka sina falska erkännanden gjordes han till en syndabock av dem som tidigare burit fram hans och sina egna tokigheter.

Tankeepidemins drottning i vårt land var inte Hanna Olsson eller någon annan ledare i kvinnorörelsen med könskriget. Nej, det var psykoanalytikern Margit Norell, en doldis för de icke invigda. Hon hade redan på 1960-talet blivit utesluten ur Psykoanalytiska föreningen i Stockholm på inrådan av sin egen läranalytiker, dr Gösta Harding. Den karismatiska prästfrun startade då raskt en ny psykoanalytisk förening, den "holistiska". Med tiden kom hon dock på kant även med sina vänner där. Men hon fann alltid nya anhängare som blev trollbunda, beundrande, beroende. Jag känner igen mönstret. Så där överskattad var Marie-Louise von Franz, vår idol i den krets av jungianer som jag tillhörde i Zürich på 1980 - 1990-talen. En bok om seriemördare är på gång av psykologiprofessorn Sven Åke Christianson. Han var en av Margit Norells adepter. Ska bli intressant att se om professorn fått distans till sin ampra guru.

För fem år sedan skrev Peter Kadhammar en uppföljande artikel om da Costafallet: ”Anders Helin säger att allt i målet hängde ihop - incesten, styckningen, mordet. Det gick inte att separera en misstanke från de andra.” (AB 2005-05-14) Var det månne Margit Norells trollspö som vispade i tidsandan och kom det att snurra till ända bort till synapserna i Anders Helins huvud? Margit Norells inflytande bidrog starkt till att Thomas Quick blev heltokig, vilket gjorde myndighetspersoner halvtokiga och journalister lika halvtokiga. Till Norge spred sig samma tokighet. Folk hängde vid läpparna på den drogade Thomas Quick som vore han ett orakel. På ett sluddrigt ord från Quick tog myndigheter i Oslo beslut om att till enorma kostnader tömma en en sjö. Man undersökte bottensedimenten ned till tiotusen år gamla lager. Vad sökte man efter? Man sökte efter det som inte kunde finnas på botten - flickan Therese utskurna ögon! Hade några ögonbulber kastats i den sjön så hade de varit uppätna av fiskar eller upplösta som annat biologiskt material i vatten. Så tokiga blev vi under tankeepidemins dagar.

Trots att inga ögon hittades i sjön dömdes Thomas Quick för mord på Therese. Det har visat sig att Sture Bergwall har alibi för den kväll flickan försvann. Det har visat sig att polisen visste detta, att papperen gömdes undan för domstolen. Det har också visat sig att benbitarna, "de mänskliga kvarlevorna" av Therese, som professor Leif GW Persson gissade var benbitar av grillad fläskkotlett inte ens var ben. Domaren som dömde i Theresemålet var med på SVT Debatt igår. Han heter Lennart Furufors och ser alltid glad och snäll ut. 

SVT-reportern frågade: 

- Kan man lita på svenska rättsväsendet?

- Absolut! svarade domare Furufors.

- Jag skulle inte uttrycka mig så kategoriskt, sa Hannes Råstam (en av mina hjältar). 

Hannes såg inte lika obekymrad ut som domaren.

- Det hindrar inte att rättsväsendet ska granskas, tillade domaren oförändrat glad.

Min kommentar: 

- Rättsrevisionsverk är vad vi behöver.

Återkommer till bloggen under helgdagarna men nu är det hög tid att göra påskfint här.

Glad påsk önskas alla!

/Rigmor

onsdag 17 mars 2010

THOMAS QUICK - RÄTTSVÄSENDETS HAVERI







DAGENS NYHETER idag:

”Material som kunde fria Quick gömdes av polisen”

SVT-journalist: Hemlighållet material visar att vittnesmål under mordrättegångarna mot Thomas Quick saknar verklighetsanknytning. Polis och åklagare har undanhållit mängder av utredningsmaterial som bevisar att Thomas Quick ljög när han erkände ett stort antal mord under 90-talet. I polishuset i Sundsvall förvarades till helt nyligen tretton pärmar med handlingar, bland annat fjorton viktiga förhör med Quicks syskon. Materialet visar entydigt och övertygande att seriemördaren Thomas Quick är en konstruktion byggd på fantasierna hos en drogad psykpatient. Det systematiska fusket är så grovt att Riksåklagaren omedelbart borde öppna förundersökningar för samtliga åtta mord som Quick är dömd för, skriver journalisten Hannes Råstam.

http://www.dn.se/debatt/material-som-kunde-fria-quick-gomdes-av-polisen-1.1062526

Bilden av Hannes Råstam och Sture Bergwall är lånad från http://thomasquick.wordpress.com/  Tack.

Hannes Råstams avslöjanden på DN Debatt gör mig för tillfället mållös.

Quickfallet är det svenska rättsväsendets haveri. 

Quickfallet är också ett haveri för svensk psykiatri och psykoterapi till dess de ansvariga för vården av Sture Bergwall och deras kollegor ute i landet tar ställning till vad denne patient utsattes för. 

Jag bloggade i helgen om Philip Zimbardo och hans Stanford Prison Experiement: "Att människor gör fel och att institutioner också kan göra fel, det vet vi. Men det är när felen uppdagas som ledare, gärningsmän och samhället i stort sätts på prov. Mörkläggning eller sanningskommission? En rättvis rättegång ÄR en sanningskommission. Men det anser inte åklagare nu för tiden."  

Zimbardo har forskat om hur människor - både de som har makt och de som är maktlösa - kan förändras i extrema miljöer. "När vi befinner oss i lägen där andra bestämmer", säger Zimbardo, "som i det militära, i fängelser, i vissa skolor, i en del familjer – då kan vi förändras, förvandlas av själva situationen." En sluten rättspsykiatrisk klinik, som i Säter, är en miljö där andra bestämmer. Om insyn och kontroll utifrån då är otillräcklig, kan miljön glida åt det "extrema". Både personal och intagna patienter riskerar att påverkas negativt mot beteenden de inte själva önskat, Lucifereffekten sätter in. I tvångsvård är det givetvis personalen - inte patienterna - som bär hela ansvaret i sådana förfallsprocesser.

Jag vill belysa hur många åklagares syn på sitt uppdrag skevar. De gör en systemavgränsning, som om rättegången och deras ansvar bara gällde vad som utspelar sig i rättssalen. Domstolars ämbetsmän verkar ha otillräcklig kunskap om följderna av att åklagaren vunnit eller förlorat ett mål där sanningen inte uppdagades. Vi läkare och psykoterapeuter behöver återkoppla den informationen till domstolens ämbetsmän. De behöver för samhällets bästa förstå vilka långa och destruktiva kedjereaktioner som uppstår efter ofullständiga eller felaktiga rättegångar. Jag kan berätta om draksådd i domarnas spår när det gäller Quickfallet, da Costafallet och Knutbyfallet. Hur människor lider, ängslas, kan känna av hot, ha samvetsnöd. De åsamkas en existentiell osäkerhet som kan fortplantas i flera led bland anhöriga och närstående. 

Till jurudik & psykologi, till rättvisa och terapimyter - ska jag återkomma. Snart. Till dess upprepar jag - uppropar jag! - med anledning av Hannes Råstams starka artikel bitar från mitt inlägg den 1 mars (RÄTTSVÄSENDE & RÄTTSREVISIONSVERK):

Svenskt rättsväsende har tappat ena vågskålen. Rättsmakten behöver som all annan makt kontinuerlig insyn och kompetent kontroll:

Domstolens makt är sig själv nog. Rättsväsendet rannsakar sig självt och har kommit fram till ett kontinuerligt frikännande och självberöm - trots pågående rättskatastrofer som Quickfallen och da Costafallet. Den här obalansen ska inte skyllas på karaktärsfel hos personal inom rättsväsendet. Obalansen har uppstått för att rättsväsendet blivit en egen makt i samhället. Det saknas en kontrollerande instans. Rättvisegudinnan har tappat ena vågskålen. [...] 

Hannes Råstam:

-  Det jag tycker är det mest skrämmande är att exempelvis media får en så stor makt för rättsskipningen. För utan min medverkan – och då utan att på något sätt överdriva min betydelse.... Att SVT bevakar ett fall som detta, är närmast en förutsättning för att det ska gå att få resning. (SVT Gomorron Sverige 2009-12-19) I radioprogrammet Medierna sa Hannes Råstam nyligen:

- Naturligtvis är detta raka motsatsen till rättssäkerhet. Bara tanken att journalister ska ha ett avgörande inflytande över en så allvarlig sak som felaktigt dömda är ju något fruktansvärt! Jag tycker själv att det är stötande att jag har kunnat ha det stora inflytande över flera rättsfall, som har skett. Väldigt oroande! [...]

För vårt sociala kapital, människornas tillit till varandra och samhällets institutioner, kan ett Rättsrevisionsverk vara lika viktigt som Riksrevisionsverket.  Båda dessa myndigheter ska, som Inga-Britt Ahlenius påtalat, vara direkt underställda riksdagen. Folkets makt ska balansera myndigheternas och överhetens.

/Rigmor

http://www.dn.se/debatt/material-som-kunde-fria-quick-gomdes-av-polisen-1.1062526 

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/gomda-uppgifter-kunde-friat-quick_4434751.svd

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1920308/gomda-uppgifter-kunde-friat-quick

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article6790889.ab

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.333119-quick-begar-resning-for-flickmord

http://sydsvenskan.se/sverige/article638608/Gomda-uppgifter-kunde-friat-Quick.html

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ny-resningsansokan-for-quick-inom-kort_4438317.svd#tw_link_widget

tisdag 16 mars 2010

LUCIFEREFFEKTEN - FRANSK TV IMORGON


La Zone Xtreme

Det kommer en hälsning på mail från min vän i Skåne. Hon visar på på en artikel i dagens Sydsvenskan om ett kontroversiellt teveprogram i Frankrike.* Christophe Nick (bilden), teveproducent född 1958, verkar ha tagit Milgrams experiment, som jag skrev om i förra inlägget, till nya höjder. Ett sammanträffande att uppmärksamma innan jag ägnar mig åt hjältarna i det sorgliga da Costafallet.

Chistophe Nick fick idén till morgondagens program när han jobbade med en dokumentär om franska motståndsrörelsen under nazisternas ockupation. Jag vet, jag vet att några nu tänker på Godwins lag: "Nu leder Rigmors tankegångar ned i Hitlerträsket." Men den som ingående studerar övergrepp på kollektiv nivå, med medlöparnas svek och de rättrådigas kamp, kommer till diktaturernas sociala strukturer och dynamik, till sekter och gisslandraman. Professor Orlando Mella vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, förklarade vid en konferens att studiet av "extrema miljöer" är forskningsinriktning vid Samgenus, Avdelningen för samhällsvetenskaplig genusforskning  under ledning av professor Eva Lundgren. Jag ska återkomma till detta. Experimentella studier av extrema miljöer har på grund av negativa efterverkningar vid Milgrams och Zimbardos försök inte vidare kunnat genomföras. Men nu har tydligen ett sådant projekt ändå gjorts i Frankrike. 

Man kan föreställa sig Christophe Nicks funderingar: Vilken yrkesgrupp i vår tid har motsvarande auktoritet hos allmänheten som en vetenskapsman i vit labrock hade för femtio år sedan? Svaret ger sig självt. För finns det någon gräns för hur djupt en programledare i teve kan få folk att förnedra andra och sig själva? Alltså designade Christophe Nick sin cover story som reality-teve.

Åttio personer anmälde sig i tro att de skulle delta i ett nytt koncept för teveshow, La Zone Xtreme, ”Xtremzonen”. Det handlade om en minnestävling. Deltagaren skulle övervinna sin tvekan att ge elstötar när motståndaren svarade med fel ord.  Motståndaren var i själva verket en införstådd skådespelare. Laurent Le Doyen satt i en elektrisk stol och simulerade smärta vid elstötar.

Franska tevetittar lär imorgon få se studiopubliken vråla av upphetsning.

- Höj dosen! manar den kvinnliga programledaren, Tania Young.

Folket vill se mannen i elektriska stolen plågas värre och värre.  

Christophe Nick släpper imorgon också en bok tillsammans med Michel Eltchaninoff, filosof och journalist. L' expérience extrême, (förlag Broché) kan beställas för 18 Euro. Där analyserar och kommenterar författarna experimentet.

- Den läxa vi har att lära är inte att människor är dumma utan att teve har fått en galen makt över oss, sammanfattar Christophe Nick, intervjuad i The Times.

Det finns anledning att buga för tre, säger tre, personer av de åttio. Dessa tre (fyra procent av dem som anmält intresse) hoppade av när de fick veta att uppgiften handlade om elstötar. Julien är en av de tre:

- Jag vet inget om elektricitet men det hela var äckligt. Det är svårt att säga nej. Men när jag äntligen hade fattat mitt beslut så var jag lättad. Jag mådde bra. Publiken kunde gorma så mycket den ville, det struntade jag i.

Sextiofem personer, åttio procent av de medverkande, vred upp elchocken till dödlig dos. Ingen i publiken protesterade eller lämnade föreställningen. Tevestudion urartade till en grymhetens teater, som gladiatorspel på Colosseum.

När jag googlar märker jag att mycket av mina tankar om saken redan är sagda ute i Europa, i media och på webben. Nog kände väl de flesta deltagare och studiopubliken igen upplägget från Milgrams experiment? Eller? Alla förstod väl att ingen skulle skadas, än mindre mördas i en teve-show? Eller?

Förföljelse, mobbning och efterverkningar

Hur man än tänker om Christopher Nicks projekt så kvarstår att experimentet avtäcker en otäck fenomenologi som hör till mobbning, förföljelse, tortyr. Vanliga, goda människor kan i extrema situationer förändras och begå onda handlingar. Zimbardo kallar sådana "syndafall" från empati och respekt till skadeglädje och likgiltighet för Lucifereffekten. Människor kan begå handlingar som de själv före och efteråt inte själva förstår. I det franska experiment sägs deltagarna ha fått hjälp av psykologer efteråt. Vad de gjort och upplevt får de bearbeta. Jag är ändå betänksam. Jag känner till före detta försökspersoner (i ett grannland) som verkar ha lidit obotlig psykisk skada av Milgrams experiment. En kvinna har årtionde efter årtionde gått i psykoterapi för att bearbeta att hon faktiskt vred upp elstötar till vad hon trodde var dödlig dos.  Hennes självbild har kraschat. Hon kommer inte över Milgrams kalla fakta: 

- Jag är en mördare fast mitt offer inte dog.

I arbetslivet, på skolor, bland grannar och i mediadrev kan gruppdynamik uppstå som faktiskt är ett dödsspel. Det finns inga goda slut på ett mobbningsdrama. Det händer, om än sällan, att någon tar sitt liv. Men även när alla överlever kvarstår själslig ärrbildning och följdtillstånd. För offrets del kan det vara posttraumatiskt stressyndrom, instabil självkänsla, depressioner, svårigheter i nära relationer.

För mobbare som gått för långt och inte erkänt eller bett om förlåtelse blir följderna av annan art. Man blir rädd för vittnen: "Hur kan man försäkra sig om att inte mobboffret reser sig och skvallrar? Hur man man säkra lojaliteten hos medmobbarna? Någon kan mjukna, gå till chefen, till doktorn, en pastor, polis eller terapeut och anförtro sig. Den som erkänner skuld och ånger i detta tjallar ju på mig och dig!"

I spåren av brott som inte gått att bevisa och av mobbning som förövarna "glömt" uppstår hållhakar, rädsla, bindningar. De som var med kan inte släppa varandra och gå vidare. När orättvisor, övergrepp och brott mörkläggs blir Lucifereffekten liksom permanentad. Misstro växer som röta i relationerna. Människornas förmåga till vänskap och tillit skadas.

I detta framstår tydliga paralleller till sektbeteenden i Knutbyfallet. Rädslan för "offret" syns också hos "Thomas Quickgängets" medlemmar - en grupp från sjukvård och myndigheter, som nu ogillar Sture Bergwalls tillfrisknande och resningsansökning. Även i da Costafallet har personer som drev förföljelse mot läkarna hållit samman. Man hajar till när utredande poliskommissarie Per-Åke ”Pirre” Larsson berättar hur intima vänner han och hans fru (även hon polis) förblivit med Christina Allgén och Hanna Olsson. Sedan polisparet Larsson flyttat till Nyköping sov de över hos Christina Allgén när de hade ärende till Stockholm.**

Det är fortfarande en gåta även för Per-Åke Larsson själv, att åklagare Helin begärde just honom till chefsutredare av da Costafallet. Pratsamme Larsson vittnade i Attunda:

- Jag blev väldigt konfundersam och jag säger till Helin: ”Jag har inte jobbat med våldsbrott. Jag hade alltså inte ens suttit vid ett vanligt misshandelsfall. Jag frågade: ”Varför ringer du mig?”  ”Ja”, säger Anders Helin, ”det har sin förklaring. Men jag vill att du tar ansvar.”

Per-Åke Larsson hade varit utomlands och visste när han fick uppdraget ”ingenting” om da Costafallet. Han gjorde ett antal tabbar, exempelvis rörande vittnesmålen av arkitekten Ankers och Marianne Seppälä. Larsson saknade kompetens och kände sig motarbetad av de garvade poliserna på Rotel 1, som handlägger mordutredningar. Han fick istället stöd och information av Christina Allgén och Hanna Olsson. 

 /Rigmor

Tillägg 17  mars: 

Tortyr i fransk tv-sändning är rubriken i DN. Christophe Nick säger där att försökspersonerna inte ville genomföra tortyren, ”de försökte övertyga den auktoritära personen om att de borde sluta, men de klarade inte av att göra det”.
En deltagare, med judiska farföräldrar förvånas över sig själv: ”Jag har alltid frågat mig hur de (nazisterna) kunde göra det. Hur de kunde lyda sådana order. Och där stod jag och lydde dem själv”, säger hon.

TV-producenten Christophe Nicks slutsats: ”När televisionen bestämmer sig för att missbruka makt kan den göra vad som helst med vem som helst. Den har en fruktansvärd makt.” Han drar paralleller till Stanley Milgrams experiment.

http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/tortyr-i-fransk-tv-sandning-1.1062813  

Aftonbladet och Expressen har lagt ut en intervju med Christophe Nick och filmbitar från det franska programmet.  

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article6792647.ab 

http://tv.expressen.se/Galna%2Bklipp/1.1920817/elchocker-pa-basta-sandningstid

http://www.expressen.se/Nyheter/1.1921471/tv-deltagare-gav-man-elstotar-tills-de-trodde-att-han-dog 


*  http://sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article638250/Frankrike-skakas-av-elchocks-tv.html

Intervju ned Christophe Nick (på franska) http://www.youtube.com/watch?v=T-qPg7prQaI

**http://www.mediemordet.com/lindeberg-om-allgens-advokat.html

söndag 14 mars 2010

LUCIFEREFFEKTEN - NÄR DE GODA GÖR ONT


Förtroende

Det tar lång tid att skapa men det går fort att förstöra. Goda samhällen äger ett högt socialt kapital som utgörs av summan av medborgarnas förtroende för varandra och för sina institutioner (Se DET SOCIALA KAPITALET - DOMEN FALLER).  Om människors tillit sjunker faller hela nationen mot en kritisk punkt där en social fälla slår igen. När det skett är skadan hart när omöjlig att reparera. Då tar maffian över. Då är både de politiska och ekonomiska systemen korrupta. Då sönderfaller samhället i smågrupper som misstror och lurar varandra. När den sociala fällan slagit igen utbryter två maligna samhällssjukdomar - korruption och segregation.

Själva förfallsprocessen och dess mekanismer är allt nödvändigare att känna igen och förebygga i en globaliserad värld. För det är med goda samhällen som med allt levande och allt värdefullt vi skapar: Det tar lång tid för en människa och för ett träd att växa upp. Men det kan gå snabbt att fördärva en person och fort är det gjort att fälla ett träd. Det tar tid att dreja en skål, torka den, bränna i ugn, måla, glacera. Tappar man skålen går den i bitar direkt.

Så är det även med samhället. Det som är värdefullt har byggts upp under många årtionden. Men negativa förändringar kan komma snabbt. Det behövs kontinuerlig översyn och underhållsarbete av institutioner som rättsväsendet. Om röta får fäste går det fort att underminera folkets tilltro.

En augustivecka 1971 upptäckte en forskare inom socialpsykologi, Philip Zimbardo (bilden), hur sårbara vanliga, goda människor är för de ondskefulla möjligheter som finns sida vid sida med det goda inom oss. Det onda brukar definieras som to know better and do worse, att göra någon illa mot bättre vetande. Zimbardos i och för sig misslyckade studie, Stanford Prison Experiment, skulle bli till ett av världens mest omtalade socialpsykologiska experiment.

 

Socialpsykologi I:  Milgram 1960-tal

Philip Zimbardo (född 1933) hade fått experimentet godkänt av universitetets forskningsetiska kommitté. Studien var upplagd som en fördjupning av en annan socialpsykologs, Stanley Milgrams, experimentserier under 1960-talet. Milgram hade visat hur enkelt det är att förmå de flesta människor att skada andra. Han visade att vi är långt mer påverkbara än vad vi själva inbillar oss, och långt mer påverkbara än psykiatrer, psykologer och allmänheten föreställer sig. Milgram påvisade ett glapp mellan vår självbild och hurdana vi i verkligheten är. En vetenskapsman i vit labrock, med cover story att ”i pedagogiskt syfte för att testa effekten på inlärning” uppmanar försökspersoner att vrida upp ström som elchockar en medmänniska. Då lyder de flesta och följer med ända till dödlig dos. Sheridan & King upprepade experimentet på riktigt utan skådespelare. Försökspersonerna fick då ge elstötarna till en valp med ullig päls. Valpen plågades på riktigt. Resultatet blev lika nedslående (1972).

 

Socialpsykologi II: Stanford Prison Experiment 1971

Zimbardos frågeställning var nu: Är det ens nödvändigt att någon ger order? Räcker en extrem miljö för att utlösa inneboende grymhet hos människor? Kan goda människors empati, moral och etik ”försvinna” i dåliga miljöer?

Källarplanet under den psykologiska institutionen på Stanford byggdes om för att likna ett fängelse. Tjugofyra manliga studenter från olika stater i USA (många studenter hade rest till Stanford på ferieprogram) valdes ut. Alla hade testats. Försökspersonerna var psykiskt friska, socialt kamratliga och med fina ideal. Detta var under Vietnamkrigets och proteströrelsens år när studenter hade långt hår och var skeptiska mot auktoriteter. Före lottning önskade alla spela fångarnas roll, inte vakternas.

Experimentet skulle pågå i fjorton dygn. Fysiskt våld var förbjudet. Kameror och bandspelare gick dygnet runt. Allt dokumenterades. Philip Zimbardo hade rollen som låtsasfängelsets överintendent och han var experimentets försöksledare.

Ni vet antagligen hur det gick.

Försöket spårade ur redan under andra dygnet. Efter 36 timmar hade en ”fånge” brutit samman och måste lämna experimentet och tas om hand. Efter sex dygn avblåstes studien. Då hade fem fångar brutit samman. Studenter som fått vaktrollen utvecklade sadistiska beteenden. De utsatte kamraterna i fångeroll för psykisk tortyr och sexuell förnedring på riktigt. Zimbardo sov inte på nätterna. Han vågade inte lämna källarplanet av oro för vad vakterna kunde ta sig till med fångarna. I själva verket hade Zimbardo själv ryckts med och tappat omdöme och grepp om situationen. Det som pågick i låtsasfängelset var utom kontroll. Försöket har på etiska grunder aldrig kunnat upprepas.

Det tog många år innan Zimbardo orkade bearbeta och fullt ut analysera vad som egentligen hände med studenterna och med honom själv vid fängelseexperimentet. När han 2007 berättar hela sanningen i sin bok kallar han personlighetsändringarna för ”Lucifereffekten”.

 

Lucifereffecten i Abu Ghraib

För någon vecka sedan intervjuades Philip Zimbardo i SR Vetandets värld.* Programmet handlade om hans bok från 2007, The Lucifer Effect: Understanding How Good People Turn Evil.

Ni kan på länken nedan höra Zimbardo berätta om när Abu Ghraib-skandalen exploderade 2004 under Irakkriget. Ut över världen spred media och Internet foton av unga amerikaner som verkade stoltsera med tortyr av irakiska män i ett fängelse utanför Bagdad som upprättats för underrättelsetjänsten CIA:s syften.

Man kunde inte föreställa sig att något liknande ägde rum nu, på 2000-talet! Vakterna som poserade på "troféfotona" ingick i nattskift Tier 1A. Det var vakterna själva som fotograferat varandra. Med blicken mot kameran och stolta leenden visade de åtta unga männen och kvinnorna upp sina psykiska, fysiska och sexuella övergrepp mot irakiska fångar.

Philip Zimbardo var chockad över bilderna men kände igen motiven. Han plockade fram protokoll och bilddokumentation från Stanford Prison Experiment. I det urspårade experimentet drygt trettio år tidigare hade nyss sympatiska studenter avhumaniserat kamraterna i fångeroll genom att trä påsar över deras huvuden, tvinga dem till sexuell förnedring och annan psykisk tortyr. Både i Stanfords låtsasfängelse och i Abu Ghraib uppstod tävlingsmoment i brutalitet: vakterna sporrade varandra att hitta på än mer raffinerade övergrepp.

Det riktigt anmärkningsvärda i Abu Ghraib var att dessa beteenden fick pågå under så lång tid oupptäckta av ansvariga på högre nivåer i organisationen. De unga reservsoldaterna saknade utbildning för sina uppdrag. Inga högre chefer gav dem heller handledning eller kontrollerade vad de gjorde. De unga människorna begick dessa grymheter i en sorts delad anonymitet. De befann sig på en annan kontinent långt hemifrån, i ett kontroversiellt krig, i ett fängelse med odrägliga sanitära förhållanden, ofta under beskjutning, djupt inne i det främmande landet. Där hade dessa outbildade unga människor givits total makt över män utan kläder som talade ett för vakterna obegripligt språk. Nattetid när inga överordnade och inga observatörer från Röda Korset förväntades komma på besök - då utbröt Helvetet i Abu Ghraib.

Hade världen ingenting lärt av Stanfordexperimentet?

 

Bad Apple or Bad Barrel?

När Abu Ghraibvakterna 2004 ställdes inför rätta kallade domstolen Philip Zimbardo till sakkunnigvittne. Att människor gör fel och att institutioner också kan göra fel, det vet vi. Men det är när felen uppdagas som ledare, gärningsmän och samhället i stort sätts på prov. Mörkläggning eller sanningskommission? En rättvis rättegång ÄR en sanningskommission. Men det anser inte åklagare nu för tiden.  Jag återkommer till det.

I Abu Ghraibrättegångarna erkände ledningen inga fel på systemnivå. Man skyllde på de enskilda vakterna. ”Några äpplen i korgen var tyvärr ruttna.” Generaler, CIA-chefen och Bushadministrationen – alla förnekade att något varit fel på systemnivå. Zimbardo visste emellertid från sitt fängelseexperiment att prima äpplen – studenter eller soldater – kan fördärvas i en ”dålig korg”, i en extrem situation och i en dålig miljö.

Zimbardo gjorde då en egen utredning. Intressant är att hans socialpsykologiska metod har likheter med den svenska rättspsykologins metodik. (Se mina inlägg NILS WIKLUND OCH THOMAS QUICKFALLETFÖRBISEDDA SAMMANHANG RUNT RÄTTSFALLSANT ELLER HITTEPÅ? RÄTTSPSYKOLOGINILS WIKLUND & VITTNESPSYKOLGERNA, ÅTERHÅLLANDE RÖSTER) 

Hur var situationen och miljön där händelserna skedde, där brotten begicks? Det utredde Zimbardo och skapade en hemsida som har karaktär av en virtuell rättegång. Han rannsakar där Abu Ghraibskandalen på systemnivå. www.lucifereffect.com

Professor Zimbardo menar givetvis att de skyldiga vakterna ska ställas inför rätta och dömas för sina gärningar. Men då ska också de ställas till ansvar som skapade situationen, som korrumperade vaktsoldaterna i Irak. Zimbardo anklagar dåvarande chefen för CIA, George Tenant, samt Donald Rumsfeld, Dick Cheney och president Georg W. Bush. Dessa ledare är enligt socialpsykologins vetenskapliga rön medskyldiga till grymheterna mot de fängslade i Abu Ghraib.

- Because, in various ways, they created that situation which corrupted these good American young men and women.


En fallen ängel

Zimbardo kallar alltså förändringsprocessen från god till ond för Lucifereffekten. I Bibeln berättas om ärkeängeln Morgonstjärna, som stod Vår Herre särskilt nära. Men ängeln föll från himlens ljus och höjd mot syndens mörka avgrund. (Jesaja14, Hesekiel 28, Lukas 10) På latin hette morgonstjärnan ”Lucifer”. Så blev Lucifer ett tvetydigt och fantasieggande andranamn på Satan i kristen tradition. I Bibeln beskrivs fallet från godhet till kaos och våld som ett kosmiskt drama. Religionens berättelse speglar en allmänmänsklig erfarenhet, en sinnesändring som i vissa lägen kan ske med varje människa.

”Lucifereffekten åskådliggör”, säger Zimbardo, ”människors gränslösa möjligheter att vara snälla eller grymma, omhändertagande eller själviska, skapande eller destruktiva. Människans psyke kan göra några till brottslingar och andra till hjältar. Vilket det blir kan bero på situationen. Den som har full frihet väljer situationer som han eller hon behärskar. Men när vi befinner oss i lägen där andra bestämmer - som i det militära, i fängelser, i vissa skolor, i en del familjer – då kan vi förändras, förvandlas av själva situationen.”**


Ledarskap och socialt kapital

Zimbardo beskriver det goda ledarskapet respektive maktmissbruk. Vakterna i Abu Ghraib fick ingen utbildning för sitt uppdrag, saknade närvarande ledare och ingen kontrollerade hur de arbetade. Detta ÄR systemfel!

Den 29 januari 2003 publicerades en helsida i Dagens Nyheter under rubriken:

Slappa chefer största stressrisken

Ledare behöver vara trygga och aktiva i besvärliga situationer, bemöta besvärliga människor, känna igen besvärliga beteenden och lösa konflikter. Den stora studien om stress och god arbetsmiljö: Om chefen har en låt gå-mentalitet och inte diskuterar uppkomna problem löper de anställda störst risk att drabbas av stress på jobbet med sjukskrivning. Det visade en stor undersökning, ledd av professor Töres Theorell, bland 35 000 anställda i en internationell koncern.”

Problemen med ledarskap handlar dock sällan om ”slapphet” utan om att ledare är osäkra i närkontakt med medarbetare och om tidsbrist. Ledare behöver människokunskap, självkännedom, öppna diskussioner med kollegor och tid för kommunikation och stöd till medarbetarna. Det är uppenbart hur tillit mellan arbetskamrater och ledare påverkar arbetsglädje och produktivitet – ökar organisationens sociala kapital.


Boven skyddar sig själv, hjälten skyddar de svaga

Man frågar sig”, fortsätter Zimbardo, ”vad som gör att vissa människor utövar onda handlingar? Vad gör att andra förblir passiva när de åser onda handlingar? Jag avslutar min bok med något jag upptäckte medan jag skrev -  att det också finns en hjältarnas väg. Samma situationer som hos vissa föder grymma påhitt kan inspirera andra till heroiska tankegångar. Jag försöker nu frigöra mig från att vara inbäddad i det onda som jag forskat om i trettio-fyrtio år. Det började redan med min uppväxt i södra Bronx getto. Där var jag omgiven av brutalitet. Nu vill jag fokusera på hur samhället kan understödja människors föreställningar om hjältedåd och hjältar.”

Det går inte, betonar Zimbardo, att vara en hjälte om man förblir passiv när någon gör andra illa. Det fanns vakter i Stanfordexperimentet som inte själva skadade fångarna. Men de ingrep inte heller mot kollegornas sadistiska beteenden. Rent utvecklingshistoriskt kan det ha varit rationellt att inte låta sig involveras, inte dras in i konfrontationer.

-       Håll dig utanför, säger man till sina barn.

De är ännu små och ska klara sig bland dem som är starkare. Men vuxna har ansvar för att samhället blir gott. Kultur och civilisation står för något mer än att rädda sig själv.

Att stå på hjältarnas sida heter på socialpsykologins språk att gå från att vara egocentrisk till sociocentrisk. Det betyder att stå emot drevet, att gå emot mobbarna.

Det räcker dock inte med att sitta i säkerhet vid sitt skrivbord och peka finger mot dem som beter sig illa. Hjälte är bara den som riskerar något, den som har något att förlora på att ta ställning.

 

Hjälten, the whistle blower i Abu Ghraib

Vem var hjälten som avslöjade och satte stopp för övergreppen i Abu Ghraib?

Han heter Joe Darby, är född 1979 och tjänstgjorde 2003 i Abu Ghraib. Han arbetade i dagskiftet och såg inte vad som pågick om natten. Av en händelse råkade Joe få en cd-skiva med bilderna där Chip Fredericks, Lynndie Englands och de andra begår övergrepp mot de fängslade. Joe blev förfärad över kollegornas brott mot de fängslade och brott mot Genèvekonventionen. Han sände bilderna till sina överordnade och bad att få vara anonym.

Utredningen hade kommit igång när Joe en dag i Abu Ghraibs matsal, på teven fick höra Donald Rumsfeld själv namnge Joe Darby, som den som avslöjat övergreppen i Abu Ghraib! USA:s försvarsminister tjallade på Joe!

Nu kunde militärledningen inte garantera Joe Darbys säkerhet. Han flögs omedelbart ut från Irak. Då kom nästa chock: Joe Darby fick veta att han inte var välkommen i sin hemstad Corriganville, Maryland. Joe Darby måste flytta till en ny stat och länge ha skydd av livvakter. Även hans fru och hans mor fick livvakter.

Men varför? Var inte Joe Darby hjälten som vågat stå för rätt och sanning?

Jo, men inte för Joes grannar och vänner i hemstaden. I deras ögon saknade the unlawful enemy combattants i Irak människovärde. Joe Darby fick motta medalj av Ted och Caroline Kennedy och fler hedersbetygelser. Men andra såg honom som en svikare mot kamrater, mot minister Rumsfeld, mot president Bush och mot hela USA. Joe Darby och hans anhöriga fick betala ett högt pris för hans insats som whistle blower om tortyr. Men Joe säger att han aldrig tvekade och aldrig har ångrat sig.

En fotnot: Försvarsminister Rumsfeld skrev ett brev till Joe Darby och uppmanade honom att inte berätta om att Rumsfelt tjallat ned honom på teve. I Abu Ghraibskandalens efterförlopp ser man fortsättningen på det dåliga ledarskapet. Överheten skyller ifrån sig på fotfolket. Rumsfeld sparkar nedåt mot Joe Darby. En felande försvarsminister vill tysta den rättrådige soldaten.


Attunda igen.

Tankarna återvänder till det vi varit med om i Attunda före jul.

Där erkände fotfolket - poliskommissarierna Jan Olsson, Pim Martinsson, Bertil Salin - fel som begåtts mot Teet Härm och Thomas Allgén i utredningar av da Costafallet. Där uttryckte en nämndeman ånger över att han medverkat till domen sommaren 1988, där beskyllning för styckning skrevs in som domskäl.

Men ingen i överheten, ingen av de trettio domarna och inte chefsåklagare Anders Helin erkände något fel.

Och när de fyra domarna i Attunda - tre på podiet och en som företrädde Staten – medgav att 27 fel begåtts mot läkarna så skyllde de på poliserna och något lite på åklagaren. Men överheten själv - alla de trettio domarkollegor som varit inkopplade på fallet – de friades helt.

I ett korrupt system fungerar segregationen även på yrkesnivå. Domstolens jurister glömmer att de är folkets tjänstemän, anställda för att skipa rättvisa. De använder sin juridiska kompetens till att skydda varandra. Jag har tidigare skrivit om varför rättvisans makt behöver balanseras av en vågskål med återkoppling och kontrollfunktion (Se RÄTTSVÄSENDE & RÄTTSREVISIONSVERK).

 

Några hjältar i da Costatragedin

Nu kan man fråga sig vad de extrema miljöer som Zimbardo beskriver har med Attunda och da Costafallet att göra. En hel del faktiskt. Catrine da Costafallet handlar om hur vanliga goda svenskar i en gruppdynamik jagade två medmänniskor som försattes i vanmakt. När hetsjakten hade gått överstyr blev det inte längre viktigt för förföljarna att hitta gärningsmannen som styckat och antagligen dödat Catrine da Costa. 

Nu gällde det att förhindra att syndabockarna släpptes tillbaka in i samhällets gemenskap. Smutskastningen mot läkarna fortsatte därför energiskt år efter år. Nu tycktes läkarna vara farliga på riktigt. Farliga för Christina Allgén, för Jovan Rajs och hans fru, för Hanna Olsson och för andra i deras nätverk. Förföljarna hade själva gjort läkarna till "farliga" vittnen om något som förföljarna inte vill se hos sig själva: sin grymhet och likgiltighet. 

Översittarna i förföljelserna mot läkarna var inga onda människor. Men i den situationen, påverkade av den tankeepidemi som härjade under slutet av 1900-talet, kunde goda medborgare och utbildade ämbetsmän förvandlas till en lynchmobb utan medkänsla och utan sans.

Man kunde också något skruvat säga att Helvetet i Abu Ghraibs hålor har likheter med de gruppfantasier som skapades av Christina Allgén, Jovan Rajs, Hanna Olsson och deras nätverk. 

En gruppfantasi om våld och sexualiserad förnedring som förföljarna projicerade mot två läkare. Projektioner som likt projektiler sköt sönder läkarnas liv.

Här passar det bra att berätta om några av dem, som kan räknas till hjältar i da Costatragedin.

Jag har berättat om några och vill berätta om fler som höjde sina återhållande röster. Som stod emot drevet. Och som fått betala ett pris.

Och så vill jag berätta om Återtågets hjältar. Om dem som deltog i drevet men nu vänt om, visat mod, uttryckt ånger och erkänt att de då tog miste.

Men nu måste jag återgå till annat och i morgon är en lång arbetsdag. Men i övermorgon hoppas jag vara tillbaka här.


/Rigmor

* http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=406&grupp=4313&artikel=3450497

** http://www.democracynow.org/2007/3/30/understanding_how_good_people_turn_evil