Skott och jag
Det är med glädje jag läser professor Claes Sandgrens artikel på DN Debatt idag. (Se hela artikeln nedan). Han visar hur domarna i Attunda lyckats slingra sig undan ansvar och skadestånd, bland annat genom att fästa ”stor vikt vid de påståenden som de försumliga befattningshavarna själva gjort när de hörts som vittnen.” Som exempel på en av dem som bara talade i egen sak nämner han åklagaren i styckmordsmålet, Anders Helin.
Men Claes Sandgren säger också något annat som få jurister – med undantag av professor Agell - betonat och som för mig, som engagerad lekman, är väsentligt.
- Domstolen tar inte ställning till det som är kärnan i hela denna ”rättsaffär”, nämligen att läkarnas skuld är minst sagt oviss och att inget av allt det som drabbat dem kan försvaras om de är oskyldiga.”
Att domarna och Statens representant i Attunda bara struntade i detta och inriktade sig på att klara sitt eget skinn var en av de saker som verkligen chockerade mig under rättegången. Det finns ofta en personlig grund till att man engageras av en viss fråga eller i ett visst fall. Rigmor som läkare och terapeut har skrivit mycket om rättssäkerheten och terapeuternas roll. Hon har en passion för sitt yrke och tål inte när det missbrukas. Frågorna om rättssäkerhet och psykologi är viktiga också för mig, men hjärtpunkten i mitt engagemang ligger i en upprördhet över att se oskyldiga straffas medan både mördaren och mobben kommer undan. Jag tål inte orättvisa!
Jag växte upp med mina morföräldrar och tidvis också med min morbror Olle som var jaktvårdare och hade många hundar. Han brukade klippa in sina initialer OA på länden på sina stövare så att andra skulle veta vems de var om de förirrade sig bort under jakt. Olle hade också en gråhund, Skott, som var champion och som han var mycket stolt över. Jag tyckte Skott var det finaste som gick i ett par tassar, och en gång när Olle var ute på stan och Skott var hemma med mig ville jag ge Olle en glad överraskning genom att klippa hans initialer också på Skotts länd. Jag var sex år gammal, och det blev tyvärr inte så snyggt i Skotts tjocka päls. När Olle kom hem - berusad - blev han ursinnig. Jag hade förstört Skotts utställningschanser för ett bra tag framöver. Jag fick stryk – vilket jag förstod. Jag var en tålig unge som hade varit med om värre. Men när Olle grabbade tag i Skott och gav också honom ett kok stryk blev jag förtvivlad. Skott var ju utan skuld! Jag smög in på mitt rum och låste dörren och grät. Jag tror den händelsen lade grunden till ett patos för rättvisa som följt mig genom livet. Teet Härm och Thomas Allgén är lika oskyldiga som Skott, och de har fått stryk sen 1984.
Claes Sandgrens artikel visar på en möjlighet som jag inte visste fanns: att regeringen kan bevilja läkarna den ersättning som domstolen förvägrat dem. Måtte det ske! Måtte de ansvariga på regeringsnivå ta till sig Sandgrens artikel! Måtte de inse att fel begångna av staten någon gång måste rättas till och att vi inte blir värdiga medlemmar i EU förrän så har skett. Jag upprepar professor Sandgrens slutord:
- En sådan ersättning skulle vara ett medgivande av staten att oacceptabla fel och försummelser drabbat läkarna. Den skulle också vara ett medgivande att läkarna, som ju inte dömts för något brott, omfattas av Europakonventionens oskuldspresumtion och alltså ska betraktas som oskyldiga.
/ Marianne
P.S. Jag ser att Rigmors och mina kommentarer överlappar varandra. Jag kände inte till Rigmors inlägg när jag skrev mitt. D.S.
http://www.dn.se/debatt/27-fel-och-anda-inget-skadestand-1.1072909
.jpg)
.jpg)
Inlägg
