Rätten tar efter gårdagens förhör paus till på måndag. Det är ganska skönt. Varje dag är intensiv och hela processen känns oändligt viktig. När Rigmor och jag försökte få pengar till att göra en dokumentärfilm med utgångspunkt från fallet och den här rättegången skrev vi bland annat:
När ett grovt brott inte kan lösas kan det uppstå ett slags informationsvacuum som fylls ut av myter som man sedan håller fast vid in absurdum. Häxprocessen blir som en instabil folkrörelse där man totalt tappar empatin med dem som är utsatta. En empati som annars är avgörande i alla demokratiska sammanhang. Det är därför en offentlig tillnyktring är så viktig.
Efter två veckors rättegång känns det som om denna tillnyktring skulle kunna vara på väg. Men jag vågar inte spå något om utgången. Motgångarna för läkarna har varit så många, muren så kompakt. Ändå känns det som händer i Attunda tingsrätt som ett steg i rätt riktning. Jag tänker – och hoppas att min optimism inte spelar mig ett spratt – att ingen i längden står ut med att leva i en lögn. Eller jo, några vill nog gärna förlänga lögnen för att skydda sin egen prestige, men jag vågar tro att majoriteten trots allt vill ha sanning och rättvisa.
Jag har ett motto som jag i all enkelhet försöker leva efter: ”Man ska inte blanda ihop saker som ligger på olika plan.” När jag jobbade som långfilmskonsulent var min uppgift att bedöma manus utan att på minsta sätt låta mig influeras av om den som skrivit manuset var vän eller fiende, föreföll mig sympatisk eller osympatisk. I rätten är ett sådant förhållningssätt själva grundbulten, och det katastrofala i det här fallet tidigare är att affekt och ideologi har påverkat saken, läckt in i rättssalarna och lett till katastrofala felslut.
Det är inte enkelt att vara strikt saklig ens i vänskapliga relationer. Rigmor brukar säga att man måste kunna vara oense utan att bli osams. Det låter så självklart, men så fort vi står inför risken att stöta oss med en vän blir vi oroliga, kanske lite darriga. Jag ska ta ett exempel. Kristina Hjertén von Gedda har gästbloggat hos oss om Jovan Rajs. När jag fick läsa hennes text bad jag henne ta bort en passage som handlade om att Rajs under kriget, när han transporterades från ett läger till ett annat, skulle ha nekat en medfånge – sin lärare – lite vatten ur en hink han kommit över. Kristina ville inte ta bort texten. Hon menade att denna händelse som Jovan Rajs berättat för henne medan de arbetade på biografin om hans liv, avslöjade hans karaktär. Jag förstår att man kan resonera så, men jag tänker på ett annat sätt. Rajs var vid det tillfället yngre än tolv år och utsatt för extremt våld. Att äga en hink vatten var på liv och död. Ingen av oss kan veta hur vi själva skulle handlat i motsvarande läge. Vi kan inte slå oss för bröstet och tänka: jag skulle reagerat noblare.
Dessutom tycker jag den händelsen sker under sådana omständigheter att den ligger på ett annat plan än Rajs handlingssätt mot Teet Härm i Sverige från 80-talet och framåt. Vid tiden för mordet på Catrine da Costa var Jovan Rajs en auktoritet, en ansedd rättsläkare. Att han haft en fruktansvärd barndom under nazismens ok gav honom ingen moralisk rätt att i vuxen ålder och under trygga förhållanden ge sig på en oskyldig så som han gjorde med Teet Härm. Även om han verkligen trodde att Teet var skyldig har han gravt överskridit sina befogenheter. Jag vill kunna skärskåda hans gärningar i nuet utan att blanda in hans barndom.
/ Marianne
Inlägg
