MARGIT NORELLS TERAPIMYT UR PLEROMA

Ett tankemoln steg på 1980-talet upp över USA och spreds som med vinden. Det var en terapimyt om satanism, sexbrott och bortträngda minnen. Tankemolnet kom ur något jag kallar pleroma. Termen är lånad från gnostikerna. En gnostiker lever för sin tro men föraktar den fysiska verkligheten. Fakta och bevis? Pah! Gnostiker litar till uppenbarelser. Gnostikern får sina insikter direkt från pleroma, eonernas fullhet hos Gud. Där flödar en absolut kunskap. Där ska bokstäver tydas på tvärs, som koder och mystik. Inte läsas längs med, som i berättelser eller bruksanvisningar. Ty gnostikern skådar in i en bakgrundsvärld, osynlig för oss andra. Ur denna synvinkel har gnostiker allt sedan hellenistisk tid haft häpnadsväckande historier att delge oss.

1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då.

Margit Norell är okänd för allmänheten. Men det borde hon inte vara. För inom den svenska bortträngda-minnen-rörelsen var denna ampra dam en guru. Hon var född 1914 och levde till 2005.  Sex av hennes lärjungar skrev 1999 en antologi, Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori (Carlsson Bokförlag). Margit Norell har inte publicerat mycket men i den boken skriver hon ett kort förord. Samtliga skribenter bugar för henne som sin gemensamma handledare. Handledarkulturen inom psykoterapin är för övrigt ett socialt fenomen bortom insyn. En het potatis som borde granskas och problematiseras.

Margit Norell, född Quensel, var psykoanalytiker men också en rebell. På 1960-talet bröt hon sig ur den psykoanalytiska föreningen. Hon tog initiativ till en ny förening för ”holistisk” psykoanalys. Sedemera bröt hon upp även från den. Margit Norells aversion mot freudianer verkar ha fortplantats till hennes lärjungar. De skriver: ”Medan Freud står för en konserverande och desillusionerad människosyn och samhällssyn kan objektrelationsteori vara ett alternativ för den som söker en annan djupgående förståelse.” Boken igenom upprepas detta tal om ”djup” och ”djupgående”. Idag ligger Margit Norells och Birgitta Ståhles outgivna bokmanus om ”seriemördaren” Thomas Quick på åklagarnas skrivbord. Thomas Quick finns inte mer. Sture Bergwall har blivit sig själv igen. Hans första resning är beviljad och ytterligare sju morddomar väntar på att rivas upp. Några skrattar andra vill gråta    :´´(  över hur det blev.

I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christiansson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus. Margit var gift med prästen och folkbildaren Curt Norell. Trots sin kristna förankring - eller kanske just därför - var Margits huvud fyllt av funderingar om perversioner, seriemord, incest, multipla personligheter och annat ruggigt. Margit Norell kallade sin psykodynamiska terapivariant för ”objektrelationsteori”. Namnet var hämtat från den engelske barnläkaren Donald W. Winnicott som utgår från mor-barn-symbiosen i livets början. Winnicott tyckte om att soliga söndagar flyga ballong över Englands kullar. Han var vän till en av mina vänner. Jag tänker att denne sympatiske barnläkare, som dog 1971 skulle vända sig i graven om han bara visste! För hur kunde Norellgänget göra svart ockultism om våld och sex av Winnicotts jordnära psykologi om barns anknytning, mognadssteg och frigörelse från sina mammor? Förklaringen är tankeepidemin eller rättare sagt tankepandemin.

1980 skrev en psykiater, Lawrence Pazder, en spännande bok om en patient. För lekmän verkade doktorns fallbeskrivning vara på riktigt. Boken hette Michelle Remembers. Där framställs terapisamtal som vore de samtidigt kriminalgåtor. Psykiatern återuppväcker minnen hos Michelle. Hon vet inte själv att en sekt av perversa män har utsatt henne för rituella övergrepp.

Boken gjorde knallsuccé och författardoktorn gifte sig med Michelle. Deras bok blev upptakt till en ny litterär genre. En annan terapeut, Torey Hayden är rik och berömd genom sin bok Spökflickan (1991) och dess uppföljare. Storsäljare blev också The Courage to Heal (1988) av Ellen Bass & Laura Davis. På Amazon.com finns många boktitlar på temat ”överlevare” efter sexövergrepp med incest och satanism. Remembering Satan: A Tragic Case of Recovered Memory av Lawrence Wright, Suffer the Child av Judith Spencer…

Journalisten och idéhistorikern Patrik Nyberg har gjort mig uppmärksam på en tidskrift Spegeln. I åratal har man där fokuserat bortträngda minnen, incest, satanism. Det finns numera sajter på Internet där människor delar sina erfarenheter, läsefrukter och tankar om återuppväckta minnen av hemskheter.

Så sent som 2005 utkom en svensk bok med alla genrens motiv: Under skalet - vem kan glömma, men vem vill minnas? (Carlssons) av pseudonymen Linnéa Lilja. 

Berättelsen verkar inspirerad av da Costafallet. Förlaget skriver: ”En berättelse om hur man lyckas överleva en uppväxt fylld av fasa. Fadern var hängiven medlem i en sektliknande grupp som ägnade sig åt riter efter bl. a. bibliska motiv. Riterna bestod av infantila lekar där man styckar och skändar lik, utövar nekrofili och kannibalism. Fadern var lägst i rang och tog igen sin underlägsenhet på dottern som fick ’trösta’ honom.” I förordet tackar författaren för stöd från - gissa vem!

”Jovan Rajs har genom sitt tålamod och sin omtanke stöttat mig när han i sin profession kritiskt granskat min berättelse och mina bilder. Otaliga gånger har han hjälpt mig att förstå att jag inte håller på att tappa förståndet".

Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast är inte ensamma om att ha byggt åtal på brott-i-pleroma. Detsamma gjorde en åklagare i Södertälje, en i Umeå, en i Helsingborg. I de tre senare fallen gällde åtalen sexövergrepp mot barn av en förälder eller båda föräldrarna. Offren sade sig ha bevittnat satanism med ”rituella övergrepp” på barn och mord. Poliserna grävde i markerna men fann inga lik.

Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast hade däremot döda kroppar att utgå ifrån. Det finns likheter mellan Helins gärningsbeskrivning i da Costafallet och van der Kwasts gärningsbeskrivningar i Quickfallen. I inget fall fanns teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen. Dessa brott hade begåtts om och om igen i tankevärlden, analyserats i böcker och tidningsartiklar, visats på bio och teve. Men på geografiska platser och i almanackstid kunde poliser inte uppdaga de ockulta brotten.

Christina Allgén blev den som bröt igenom vallen mellan fantasi och verklighet. Med sitt barn som en sköld gav hon polis och åklagare vad terapeuter, journalister och folket velat ha i flera år. Incestfäder, satanism, kannibalism, könsmaktsordning, klasskamp. Allt blev besannat i da Costafallet. Myten maldes genom svenska domstolar och inkarnerades. Pratet blev verklighet. Ordet vart kött (Joh. 1:14) Män utpekades, gisslades, dömdes och förvisades från samhällets gemenskap.

Det var en transkontinental urban legend som Christina Allgén lade i munnen på sitt lilla barn. Flickan kunde inte förhöras och Christina själv hade egentligen inte påstått någonting. Hon har gjort som man ska. Vänt sig med oron över sitt barn till poliser, barnpsykiater, barnpsykolog och till rättsläkare Rajs. Det blev experter som intygade att barnet bevittnat ett styckmord. Man glömde att ingen hört flickan säga något som tydde på att hon varit med om ett mord. Experterna byggde sin övertygelse och sina utlåtande på mammans uttydningar, på mammans berättelse. Det var som om en buktalare gått fri för något som dockan sagt. 

/Rigmor

HELIN VÄCKTE ÅTAL FÖR MORD – UTAN ATT VETA DÖDSORSAKEN

F.d. chefsåklagare Anders Helin har kallats som vittne, både av käranden och svaranden. Det blir Statens representant, f.d.chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson som börjar. Helin redogör först för sin yrkesmässiga bakgrund och för hur åklagarmyndigheten var organiserad på 80-talet. Anders Helin tog över da Costafallet hösten 1987.

- Varför vet jag inte. Det blev väl lottat på min tjänst.

Det visar sig under det fortsatta förhöret att Helins minne fungerar utomordentligt väl när han så önskar men att han vid andra tillfällen drabbas av svårartade minnesförluster. T.ex. gällande att han tidigare sagt att han inte skulle ha gått till åtal om det varit känt att hårstråna på den handduk som påträffats nära sopsäckarna med Catrine da Costas kvarlevor inte härrörde från läkarna. (Däremot fanns där hårstrån från Catrine). Helin kan inte minnas att han uttalat sig på det sättet – fastän det citerats i pressen.

- De vrängde väl till det. Men jag kan inte utesluta möjligheten att jag skulle fattat ett sådant beslut.

Gunnarssons frågor kommer ofta efter långa ledande ingresser, vilket advokat Carl-Johan Vahlén påpekar och får gehör för hos domaren. Men Gunnarsson menar att ingresserna också tjänar till att informera åhörarna om bakgrunden. Domaren svarar:

- Jag tror nog att åhörarna i den här salen är ovanligt väl insatta i fallet.

Det kan man lugnt säga. Här sitter Per Lindeberg, författare till Döden är en man, journalister som följt fallet i decennier, jurister och vänner och då och då representanter för de feminister som varit speciellt aktiva i förföljelsen av läkarna. De dyker upp när något vittne – som Helin - kan tänkas stå på deras sida. Här finns också en mystisk blond dam i page som kommer varje dag men som tiger som muren om någon försöker få veta vem hon är. Det har hon all rätt till, men när Eva Tures från TT dyker upp är det tydligt att hon funnit en bundsförvant.

- Vad grundades åtalet för incest på? undrar Gunnarsson.

- På Barnets berättelse, på mammans utsagor, på den barnpsykiatriska utredningen och på dagispersonalens iakttagelser.

Barnets berättelse och mammans fantasier saknade enligt rättspsykiatern Tomas Eriksson all trovärdighet.

- Om Frank Lindblad ansåg att man kunde dra några slutsatser utifrån dem hade han helt enkelt fel, sa han vid sitt förhör. (Se Rigmors inlägg: TOMAS ERIKSSON: mamman var suggererad...)

Intressant är också docent Nils Wiklunds kommentar att Frank Lindblad inte har någon utbildning för att uttala sig om barnets upplevelser. Wiklund påpekade att Lindblad alltid kommer fram till samma sak, vem han än utreder: att det är rimligt att tro att ett övergrepp har skett.

- Lindblad fick i uppdrag av polisen att utröna om barnet KAN ha varit vittne till en styckning. Vem som helst KAN ha varit vittne till vad som helst.

Dagispersonalens iakttagelser (tolkade som tecken på incest) hade redan då Helin gick till åtal tillbakavisats av fyra kompetenta läkare som undersökt barnet.

En komplikation i Ingvar Gunnarssons förhör med Anders Helin är att Gunnarsson tidigare tagit tillbaka stora delar av sin sakframställan. Det gör att vissa av hans frågor får ställas men inte senare åberopas. Jag är inte helt säker på vilka frågor det gäller.

När Gunnarsson kommer in på vittneskonfrontationerna med fotohandlarparet som Anders Helin var med på får han åter en anmärkning för sina ledande ingresser. Domaren uppmanar honom att ställa rakare frågor. Nästa fråga om konfrontationerna lyder:

- Gjorde ni så gott ni kunde?

För första gången under hela rättegången kommer ett spontant skratt från de flesta i salen. Det är utan illvilja, och Anders Helin redogör för konfrontationerna som han tyckte gått korrekt till. (Jfr mitt inlägg SKRATT OCH TÅRAR)

Efter lunch är det advokaternas tur. Det är nu Anders Helin börjar få märkligt dåligt minne. En intressant episod är när Helin tillfrågas om han minns det tillfälle då Christina Allgén förhördes under ed 1988 och påstod att stora belopp försvunnit från Thomas Allgéns konto. Hon menade att han blivit utsatt för utpressning. Det minns Helin över huvud taget inte – trots att det var något som också omedelbart läckte ut i pressen. Inte heller har han något minne av en konfrontation med Thomas Allgéns pappa.

Så här berättade pappan, den 85-årige överläkaren Lars-Göran Allgén om samma händelse.

- Jag hämtade Thomas senaste deklaration med tillhörande redovisning och besökte honom i häktet för att höra hur det förhöll sig. Inga stora uttag hade skett. Efter en stund kom Anders Helin och ryckte handlingarna ur våra händer. Därefter hörde vi inget mer om den saken.

Vahlén: Hur kom det sig att ni ändrade datum för den förmodade gärningen från den 9:e till den 11:e juni?

- Det dök upp ett vittne som vi hade hört tidigare och som berättat att Catrine övernattat hos honom natten till den 10:e.

- Arkitekt Ankers?

- Ja.

- När fick du det vittnesmålet?

- När rättegången hade börjat.

- När fick du veta att några personer hade sett Catrine efter pingst?

- Det fick jag veta för någon månad sedan, svarade Helin.

(Curiouser and curiouser, cried Alice...)

Helin får en fråga om hur han uppfattar Rajs tillförlitlighet och svarar att den var stor, att det fanns en tyngd i det han sa.

- Delar du Rajs slutsats att tidpunkten för gärningen inte gick att fastställa?

- Ja.

- Delar du Rajs slutsats att dödsorsaken inte gick att fastställa?

- Ja.

- Delar du Rajs slutsats att gärningen riskerade att upprepas?

- Det har jag ingen uppfattning om.

- Har du någon uppfattning om när säckarna har placerats ut?

- Ja, annandag pingst.

- Har du någon teori om var kroppen förvarats den 9 -11 juni?

- På rättsläkarstationen i Solna.

Jag är inte den enda i salen som studsar vid svaret. Nyss levde Catrine i varje fall den 10:e juni.

- Hur skulle hon ha förvarats där?

- Det har jag ingen aning om.

- Hur skulle hon ha kommit dit?

- Det har jag ingen aning om. Med bil, antar jag.

- Har du någon uppfattning om hur gärningen skulle ha gått till den 11:e juni?

- Nej, det har jag ingen aning om.

- Fanns det någonting i det här fallet som var positivt för Thomas Allgén eller Teet Härm?

- Nej.

- Fanns det någonting i incestanklagelserna som var positivt för Thomas Allgén?

- Nej.

Advokat C-J Vahlén visade aldrig med en min vad han tänkte om förhöret. Men när han en stund senare kom nedför trappan med ett litet. litet leende på läpparna såg han ut som en katt som fått en stor, fet strömming serverad.

/ Marianne