Om det funnes någon segrare i detta rättshaveri - men det gör det inte - men om det funnes, så vore segern rättspsykologernas. Vittnespsykologen Astrid Holgerson sade ifrån redan efter första tingsrättegången 1988 och för detta blev hon kallad ”skandalpsykologen” och utbuad i media. Idag skulle Astrid Holgerson och hennes kollega Birgit Hellbom kunna säga:
- Vad var det vi sa!
Men fil. lic. Birgit Hellbom är död och fil. dr. Astrid Holgerson är tystad av sjukdom. Dessa två yrkeskvinnor höll emot när tankeepidemin grasserade som värst för femton, tjugo, tjugofem år sedan. Då gick ryktet att incest är vanligare än det är; att utsatta barn uppvisar specifika tecken och symtom; att män-med-makt umgås i sekter i skogen där de förgriper sig ”rituellt” på barn och kvinnor som sedan dödas. Många satte tro till terapeuter som sa att de återuppväckte offrens minnen. Och man satte tro till poliser och domstolar som avslöjade förövarna och dömde dem till fängelse. I efterhand har ett antal av dessa brottmål gått till resning och dömda män har blivit frikända.
Mot överdrifterna i terapimyten manade två yrkeskvinnor Astrid Holgerson och Birgit Hellbom till besinning. För detta blev de hånade. Nu vet vi att man borde ha lyssnat. Min läkarkollega Lars H:son Nilsson skriver:
"
Till Attunda kommer i Astrid Holgersons och Birgit Hellboms ställe docent Nils Wiklund på rättegångens åttonde dag, den 14 december. Han är en bildad man som då och då levererar välskrivna understreckare i Svenska Dagbladet. Nils Wiklund är liksom jag intresserad av psykologihistoria. Själv är jag till skillnad från honom ett stycke psykologihistoria. Vi analytiker av Freuds eller Jungs skola är psykologins dronter, en yrkesart på utdöende. Jag är utbildad under förra århundradet, ja, föregående årtusende i Zürich. Jag har kompetens som jungiansk analytiker. Men när jag tog examen våren 1995 var jag inte längre jungian. Fast att det blivit så stod inte klart för mig själv förrän senare. Jag har dyrköpta erfarenheter. Är invigd i en av kulturhistoriens slutna kamrar. Stämningen ombord på ett sjunkande läroskepp är speciell. I en dammig, romantisk undergång hårdnar ledarnas bevakning om hemligheter. Allt stelnar därinne medan världen utanför, vetenskapen, utvecklingen och själva livet drar vidare.
När Nils Wiklund stiger in i rättssalen ser han ut som jag föreställt mig. En medelålders man, smärt, ordnad, distingerad. Han kommer att uttrycka sig sakligt, måttfullt och tydligt. Nils Wiklund sätter sig i vittnesstolen, svär sanningseden och uppmanas berätta om sin yrkesbakgrund.
- Jag är docent i psykologi, rättspsykologi, legitimerad psykolog och specialist i klinisk psykologi. Jag arbetar med utredningar och gör bedömningar. Har arbetat inom rättspsykiatrin i tio år och därefter på heltid med sakkunnigutredningar åt domstolar och utsagepsykologiska bedömningar. Jag har gjort flera hundra utredningar åt domstolar, främst rättspsykologiska men också hundratals vittnesutsagor. Jag har publicerat artiklar och böcker och varit redaktör för böcker om vittnespsykologi.
Nils Wiklund betonar att han själv inte haft ett sakkunniguppdrag från någon av domstolarna i da Costafallet:
- Jag har i detta rättsfall gjort två saker:
1. På uppdrag av kammarrätten 1991 utförde Astrid Holgersson och Birgit Hellbom en sakkunnigutredning av Frank Lindblads och Margareta Erixons utlåtande rörande mammans berättelse. Den berättelse som alltså var underlaget för åklagarens åtal och gärningsbeskrivning. Jag var då Astrid Holgerssons och Birgit Hellboms samtalspartner. Jag gjorde en kollegial granskning av hållbarheten i deras utlåtande. Noggrant gick jag igenom vartenda ord, granskade deras resonemang och slutsatser. Som samtalspartner fick jag god inblick i arbetet.
2. Det var inte jag som skrev artikeln [i Svensk Juristtidning nr 3/1994, "Ögonvittnesidentifieringar"] om fotohandlarparet. Det var Birgit Hellbom. Men hon fick cancer och avled. Hon överlät på mig att slutföra den artikeln.
Det är den inblandningen som jag kan vittna om. Om man tar Holgersons och Hellboms yttrande till kammarrätten 1991: Där gjorde jag den bedömningen att yttrandet var fullt hållbart. Jag kan fortfarande stå för att detta utlåtande är skrivet på högsta möjliga nivå. Slutsatserna är hållbara och väl underbyggda.
Advokat Kajsa Blomgren: På vilka grunder?
- Deras utlåtande består av två delar. Dels gör de en granskning av Frank Lindblads och Margareta Erixons tidigare utlåtande [1988]. Där är det Astrid Holgerson som ansvarar för arbetet.
Den andra delen är en utsagepsykologisk analys av det som mamman till barnet berättade att barnet hade sagt. (Se mitt kommande inlägg.)
För den typen av utsagepsykologiska analyser har vi en väl utarbetad metod, som har utvecklats i Sverige från 50-talet. (Se mitt kommande inlägg om professor Arne Trankells och fil. dr. Astrid Holgersons metod.) Kort kan man säga, att vad man gör när man tittar på utsagor från barn, är att titta på utsagebetingelser: Vad är det för omständigheter? Vilka saker måste beaktas? Man ser även till utsagornas ”utvecklingshistoria”. Detta redovisas sedan utförligt i utlåtandet, som ska vara fullt begripligt för domstolen. Allt ska vara väl dokumenterat och underbyggt. Birgit Hellbom har väldigt noga dokumenterat allt hon fått fram för att underbygga sina slutsatser. Allt hon fått fram om barnets utsagor visar att dessa inte kan grundas på något som är relevant för målet.
Vilka synpunkter har du på Frank Lindblad och vetenskapen?
- Han är psykiatriker. Han har en utbildning som innebär kompetens att bedöma om någon har en psykisk sjukdom och hur den ska behandlads. Men han har ingen utbildning om utsagepsykologisk analys.
Detsamma gäller för Margareta Erixon. Frank Lindblad är utbildad för att bedöma om mamman är psykiskt störd. Men vad gäller att bedöma om barnets utsagor är grundade i speciella händelser så har han ingen utbildning på området. Det framgår av utlåtandet att Frank Lindblad inte heller har kunnat göra detta. Astrid Holgersson har motiverat och argumenterat kring detta på övertygande sätt.
Det finns bandinspelningar av olika typer i det här rättsfallet. Dels finns band från de olika rättegångarna, där mamman har hörts. De banden har analyserats noga. Detta ger ju tillräcklig information för att man ska kunna dra slutsatser. Dels finns det band som mamman har spelat in med barnet, ganska många. Där skriver Birgit Hellbom i en fotnot, att om hon får tid kommer hon att låta skriva ut inspelningar i en bilaga. Jag har inte sett någon sådan bilaga och det framgår av utlåtandet att hon inte har analyserat dessa. Däremot är båda dessa utlåtanden översatta till engelska och publicerade. För den boken har man haft längre tid på sig att bearbeta banden. De autentiska utsagorna finns alltså publicerade på engelska och är kommenterade i den publikationen.
Och det kan ju sägas här, att ofta blir tiden för kort inför en rättegång för sakkunniga psykologer. Här hade de för kort tid på sig, ett par månader bara. Det här materialet var så stort, att det hade krävts kanske ett halvårs eller ett års arbete för en fylligare analys.
Hur gamla barn kan utfrågas?
Man kan inte säga någonting generellt. Man kan i och för sig tänka sig att ett litet barn så fort det kan yttra några ord kan förmedla innehåll som kan återspegla en händelse. Men viktigt i en rättegång om övergrepp är att sådana utsagor bedöms noggrant.
Vad anser du om Frank Lindblads metod?
Jag har ju kritiserat honom offentligt både i tidskriften Svensk Juristtidning och i Advokaten för hans avhandling. Han redovisar där resultaten av ett större antal utredningar och alltid kommer han fram till samma sak, att ett övergrepp är ”rimligt”.
Frank Lindblad använder inte begreppen ”sannolikt” eller ”tillförlitligt” - utan ”rimligt”. Och vad rimligt egentligen innebär, det vet man inte. Men för Frank Lindblad gäller alltid, att finns det en utsaga så är saken rimlig. Ännu mer svårbegripligt blir detta, om man tänker på det uppdrag Lindblad 1988 fick av polisen. Frågan var då inte ifall händelsen var ”rimlig” utan om detta kunde ha hänt: Kan barnet ha varit vittne till en styckning?
Och bara det, själva uppdraget, är värt att begrunda: För ”kan ha varit” vittne till vad då? Vem som helst kan ha varit skyldig till eller kan ha bevittnat vad som helst! Det är svårt att säga vad som ”kan ha hänt”. Med det uppdraget är det svårt att inte komma fram till annat än att: "ja, det kan ju ha hänt”.
Vad har du att säga om fotohandlarnas vittnesmål?
Ja, där är det ju inte jag som kommit fram till något. Birgit Hellbom hade inte heller fått detta som uppdrag. Kammarrätten avstod från att begära sakkunnig granskning av fotohandlarnas vittnesmål. Men Birgit Hellbom skrev på eget initiativ en artikel till Svensk Juristtidning (nr 3/1994, "Ögonvittnesidentifieringar"). Där gjorde hon en vittnespsykologisk granskning av fotohandlarnas utpekanden.
Jag fick uppdraget att slutföra artikeln. Jag gick igenom underlaget för hennes analys. Där fanns inget att ifrågasätta vad gäller hennes analys. Hennes artikel om det här bedömer jag som fullt hållbar och grundad på en vetenskaplig och vittnespsykologisk analys. Birgit Hellbom har där använt samma grundläggande metod som vi använder: Man tittar på de ursprungliga utsagorna: Hur gick det till? Vad var det första som vittnena sa? Vad är det i övrigt för uppkomstbetingelser? Vilka övriga omständigheter finns?
Birgit Hellbom finner då att det är väldigt mycket av omständigheter att beakta som inte alls kan ha varit kända för kammarrätten. Hennes slutsats - som jag helt ställer mig bakom - är att det finns så många brister i parets utpekande att man inte kan bedöma dem som tillförlitiga.
När det gäller människors förmåga att komma ihåg hur personer sett ut, finns många experimentella studier. Det har undersökts hur man på ett korrekt sätt efter olika tidsintervall kan peka ut en person som man tidigare sett. Det visar sig att efter 4 månader sjunker korrekta utpekanden kraftigt. Ju längre tid som går, desto lägre blir sannolikheten att man pekar ut en person korrekt.
Ingvar Gunnarsson: Det är ju så att rättspsykologen gör en efterhandskonstruktion. Min fråga gäller, är det av betydelse att rättspsykologen ej varit med på konfrontationen och upplevt den direkt? Istället för att i efterhand läsa förhörsutsagor?
Nils Wikund:
- Vad man granskar är dokumentationen kring och i det här fallet. Då finns det ordagranna utskrifter, dock inte av samtliga förhör. Men av de förhör som är knutna till utpekandet finns det utskrifter och bandupptagningar. Att själv närvara vid utpekandet vore ganska irrelevant. Vad vittnena säger exakt har man nog ändå glömt om man hade varit med, såvida man inte tittar på utskrifter efteråt.
Ingvar Gunnarsson: Det finns ju en del saker som inte kommer med på band, minspel och så vidare?
- Jag tror att tolkning av minspel är överhuvudtaget något väldigt svårt. I domstolar, när man bedömer vittnen, är minspel snarare något som man överbedömer betydelsen av.
Det finns mycket forskning som visar att normala människor egentligen inte klarar att avgöra om en människa talar sanning eller lögn utifrån hennes minspel. De enda som egentligen har förmåga att avgöra vad som är sant eller lögn utifrån minspel är brottslingar (!). De är själva vana vid att bedöma vem som ljuger.
Ingvar Gunnarsson: Så minspelet är inte en betydelsefull faktor?
Nils Wikund: Nej, vi bedömer inte minspel som en betydelsefull faktor. Det kan snarare påverka betraktaren, ge känslan av att bli övertygad eller ej övertygad.
/Rigmor
Inlägg
