TANKAR OM MINNET

Resonemanget om minnet är fascinerande. Man kan helt klart minnas fel i god tro. Jag trodde att jag sett boken Under skalet i pocket på ICA. Men författarinnan till boken påpekade i en kommentar till vår blogg att boken aldrig givits ut i pocket. Så jag strök genast den felaktiga uppgiften. Men vad hade jag då sett? Vet inte. Jag har en minnesbild av en bok som stod längst upp till vänster och hette...? Kan det ha varit en annan bok som hette Under ytan? Vet inte. Mitt minne har bedragit mig. Men signaturen Linnea Lilja som skrivit boken och kommentaren minns också fel när hon undrar hur jag kan säga mig veta att ”Under Skalet” hämtat inspiration från da Costafallet. Det har jag nämligen inte sagt. Jag har bara sagt att jag trott mig se boken på ICA, men jag har aldrig skrivit ett ord om den. Jag har heller inte läst den eller påstått mig ha läst den. Det är Rigmor som refererat till den. Men så lätt är det att minnas fel. Detta är ett bagatellartat exempel, men tänk om det handlat om något mera allvarligt, t.ex. en mordrättegång? En person (jag) påstår sig ha sett - inte en bok utan kanske mordvapnet - på ett ställe där det i verkligheten inte fanns, och en annan person (Linnea Lilja) pådyvlar en oskyldig (mig) något jag inte sagt eller gjort. Båda är i god tro. Då börjar det trassla till sig ordentligt!

Rigmor refererar till minnesforskaren Elisabeth Loftus och skiljer på äkta och konstruerade minnen. ”Minnen” som skapats av berättelsen om dem i stället för tvärt om. Jag tvivlar inte på att dessa konstruerade minnen existerar. Men jag tror de finns i olika hög grad hos människor som ligger åt aspergerhållet och hos andra med en mer narcissistisk läggning. Själv har jag detta ”stänk av Aspergers” som jag tycker mig skönja också hos Teet Härm och Thomas Allgén. Den som ligger åt det hållet har ofta ett bra faktaminne men inte så mycket fantasi och skapar därför inte fiktiva minnen – i varje fall inte i någon högre grad. De människor jag träffat på i livet som verkligen ljugit – och i vissa fall så övertygande att man kunde fråga sig om de kanske trodde på det själva – har alla haft narcissistiska drag. Ett häpnadsväckande exempel på en sådan lögn kom från Jesus Alcalá som slagit i sina svenska vänner att han var sonson till Spaniens siste demokratiske president. I domstolen vittnade hans syskon om att så inte alls var fallet. Någon dag därefter vände sig Alcalá med förorättad min till åklagaren och sa: ”Nu vill ni till och med ta ifrån mig min farfar!” Det var som om syskonens vittnesmål bara runnit av honom och han var tillbaka i samma storhetsmyt - ett offer för orättvisa beskyllningar. Spelade han teater eller lurade han sig själv? Omöjligt för mig att säga.

Rigmor reflekterar över några av vittnena i da Costafallet som liksom Alcalá kan ha ljugit rakt av – men som också kan ha suggererat sig själva att åtminstone delvis tro på sina lögner. Detta är psykologiskt intressant, men i en rättssal spelar det ingen roll om en lögn framförd av ett vittne är medveten eller ett resultat av självsuggestion. Osanning är det likafullt och skada gör det om den blir trodd.

En annan sak man måste ta med i beräkningen när människor vittnar eller berättar minnen är hur olika det selektiva minnet slår hos optimisten och pessimisten, hos den oförvägna eller den rädda. I Frankrike kände jag ett judiskt syskonpar, Michèle och Danièle, som under kriget gömdes på olika bondgårdar i de provencalska bergen. Bara ett år skilde dem åt i ålder, men känslomässigt var de varandras motsats. Michèle var livet igenom glittrande glad, Danièle var tungsint och orolig. När Michèle berättade om krigsåren var det ett stort, lyckligt, spännande äventyr. För Danièle var det en gastkramande mardröm. Och hela tiden var de tillsammans, mötte samma människor, låg och tryckte i samma lador. Men där Michèle somnade tryggt i doften av hö och kornas stilla råmanden hade Danièle legat vaken med skräcken för bonden som säkert skulle förråda dem och för nazisterna som var dem på spåren. Deras bilder av verkligheten, av vad de varit med om skilde sig radikalt, men ingendera berättelsen var lögn.

När jag tänker tillbaka på livet och på mina egna minnen är det som frapperar mig mest hur otroligt mycket jag har glömt. Simone de Beauvoir sa en gång: "Jag minns inte längre mitt liv, jag minns bara vad jag skrivit om det." Också mina minnen finns till stor del i de böcker jag skrivit, och jag har kunnat berätta med precision tack vare gamla dagböcker och brev. Ändå upplever jag mitt minne som en gigantiskt såll där människor, hästar, hela teateruppsättningar sugits in i de svarta hålen. Jag tycker inte jag blivit gaggig ännu, men ofta minns jag inte vad jag hade för mig igår. Vad skulle jag minnas om någon bad mig vittna i en rättegång om en händelse för fyra år sedan? Så som fotohandlarparet gjorde. Deras berättelse om de hemska bilderna på en styckning som ingen annan i butiken kom ihåg visar alla tecken på att vara en konstruktion. Arne Schröder mindes att han sett ett huvud. En stund senare hade han fått en ledande fråga från förhörsledaren och mindes inte längre något huvud. Han hade sett distinkta kroppsdelar medan hans hustru dillade om köttdisken på ICA. Varför trodde man på deras motsägelsefulla uppgifter? Varför trodde man på Marianne Säppelä med sin falska dagbok? Varför satte man tilltro till Christina Allgén och Barnets osannolika berättelse? Var det för att man så gärna VILLE tro, för att man redan bestämt sig eller för att den mediala pressen var så stark? Saknade domare och nämndemän utbildning vad gäller minnesforskning och vittnespsykologi? Hur kunde allt detta hända? Hur kunde det gå så fel?

/ Marianne

OSANNINGAR ÄR INTE ALLTID LÖGNER

Människor skriver memoarer. De berättar selektivt och återger ibland händelser som aldrig ägt rum. Ta exemplet Binjamin Wilkomirski. 1995 gav han ut boken Bruchstücke. Han berättar där att han är jude, född i Riga 1939 och att han med föräldrarna fördes till koncentrationslägren Majdanek och Auschwitz. Efter kriget hade han kommit till Schweiz och adopterats av ett läkarpar. En del kritiker reagerade mot att våldsbeskrivningar var så otäcka och detaljerade. Några talade om våldspornografi. Men Bruchstücke blev en internationell bästsäljare, översatt till olika språk, prisbelönt och jämförd med vittnesmål av Elie Wiesel, Anne Frank, Primo Levi. Wilkomirski for land och rike runt, föreläste om lägerlivets plågor och hur han överlevt. Tillsammans med sin terapeut föreläste han också om den traumaterapi, som hjälpt honom att minnas.

En schweizisk journalist, vars föräldrar överlevt koncentrationslägren, anade att något i Wilkomirskis barndomsbiografi inte stämde. Han gjorde efterforskningar och det visade sig att Wilkomirski var född 1941, i den schweiziska staden Biel av en ensamstående mamma. Han hade adopterats av läkarparet i Zürich och hade haft samma modersmål och dialekt som klasskamraterna. Koncentrationslägren hade Wilkomirskis bara besökt som turist i vuxen ålder.

Hade Wilkomirski ljugit till dess han trodde sig själv? Ibland, säger minnesforskaren Elisabeth Loftus, kan den som avsiktligt ljuger övertyga sig själv om att påhitten är självupplevd sanning.

”Berättelsen kan då skapa minnen istället för tvärt om. Det sägs att vi är summan av våra minnen. Men trettio års forskning om minnet i allmänhet och minnesförvrängningar i synnerhet har lärt mig att man också kan vända på saken. Vår identitet må ha formats av våra minnen men våra minnen formas också av dem vi är. I minnet finns summan av vad vi har tänkt, vad vi tror och vad andra har berättat för oss. … Man kan säga att vi ständigt återuppfinner våra minnen. I detta blir vi med tiden personer som delvis är skapade av våra egna fantasier.” (Elizabeth Loftus, 2003)

Jag funderar på vad Loftus säger och undrar hur Christina Allgén numera minns sin livshistoria och ser på sig själv. Men än mer undrar jag vilka äkta och vilka konstruerade minnen Christinas och Thomas Allgéns nu vuxna dotter har. Har mamman och hennes vänkrets från 1980-90-talet bibringat flickan falska minnen som hon idag själv tror på?

Trodde dagboksvittnet Marianne Seppälä själv på de ”minnen” av Catrine, som hon läste upp från sin anteckningsbok i rättssalen?
Jag undrar också vilka minnen Anne-Catherine Härms föräldrar har. Har de omformats?

Och vilka minnen har Jovan Rajs och hans hustru av den unge medarbetare som han förtalade? Paret Rajs spekulerade tillsammans om de ogärningar, övergrepp och styckmord som de tänkte sig att läkarna kunde ha begått.

Hanna Olsson kände inte Catrine da Costa. Hon drev ett politiskt projekt. Hennes teorier illustrerades perfekt med bilden av två läkare som styckmördar en prostituerad kvinna. Enligt Hanna Olssons idé om ”könsmakt” kan mäktiga män mörda fattiga kvinnor i underläge.

I söndags visade TV4 Kalla Fakta ett reportage om nätverk av välbeställda män med parafili i form av sexuell sadism.* Dessa män fiskar efter offer på chattsajter där barn och ungdomar samspråkar. Som jägare studerar och lär känna bytesdjurets beteende vet dessa män hur man smyger sig på och fångar in ett barn. Flickan utnyttjas som sexobjekt. Männen är likgiltiga för att flickan blir skadad och märkt, kanske förstörd för livet. Dessa män söker barn som är tillräckligt stora för att läsa, skriva, svara via bildskärmen, tillräckligt stora för att lockas med pengar och presenter och smickras med uppskattande ord, skrämmas lite lagom till lydnad och uppmanas att akta sig så att inte någon vuxen får veta.

Sådana övergreppsbrott kan tyckas bekräfta en könsmaktsordning, som Hanna Olsson talade om innan internet fanns. För hur kan några män få kickar av att plåga, skrämma, äckla en hjälplös flicka?

Hela svenska folket och alla andra folk är eniga om att dessa män begår de mest avskyvärda brott. Förövarna själva skulle antagligen hålla med ifall det var deras egna döttrar som utsattes för övergreppen.

Om man då offentligen anklagar någon oskyldig för så avskyvärda brott och därmed förstör hans liv - har man själv då gjort sig skyldig till brott, till övergrepp?

Ingen av dem som utpekat läkarna steg i Attundarätten fram som en återtågshjälte.

Om de lever i förnekelse ”får” det inte, ”kan” det inte vara sant att läkarna är oskyldiga.

I Quickfallen erkände den tungt drogade patienten mord efter mord som gick till rättegångar och domar. I domarna, som är offentliga handlingar, räknas ett antal män upp som medbrottslingar vid styckmord. Däribland Sture Bergwalls äldre bror. Brodern hördes aldrig i rätten och har själv inte vetat att han i offentlig handling står som medhjälpare vid mord. Syskonen Bergwalls döda föräldrar, hedervärda människor som levde i Dalarna, påstås i offentliga domar och psykologers utlåtanden ha varit grymma förövare mot sitt barn.

Så felaktiga juridiska texter och psykologiska intyg kan givetvis inte sopas under mattan för att rädda ansiktet på personer som deltog i missgreppen.

Jag känner inte skadeglädje utan tacksamhet för att inte jag är i Säterkollegornas sits. Vi vet från Zimbardos, Milgrams och andras socialpsykologiska forskning att i extrema situationer eller extrema miljöer kan vanliga människor i god tro begå onda eller felaktiga handlingar.

Det kunde vara jag, det kunde vara du som hamnat i Säterpersonalens eller någon annan i Quickgruppens sits. Så varför har ingen av dem ännu gjort en pudel, erkänt sitt misstag, uttryckt ånger och tagit avstånd från spektaklet? Den som gör så kan räkna med applåder, beröm och förståelse.

Haken är nog att den som erkänner egna fel i Quickfallen automatiskt lämnar ut andra i gruppen. Den som tvekar frågar sig:

-       Är jag beredd att dra på mig fiendskap från dem? Är jag en svikare då? Kan de skada mig ifall de vänder sig emot mig?

Det behövs inga direkta hållhakar. Sådana överväganden räcker för att man ska tystna.

 Elisabeth Loftus menar att kunskapen om människans minne kan minska riskerna för falska anklagelser, falska erkännanden, falska vittnesutsagor. Nyttan är uppenbar för den som blir oskyldigt anklagad och för hans eller hennes anhöriga. Men hela samhället vinner på fördjupad kunskap om minnet. För när fel personer fängslas kommer de skyldiga undan och kan i värsta fall begå fler brott.

Kunskap om människans minne är viktig långt utanför domstolarnas sfär. Loftus har engagerat sig för terapipatienterna som bibringades en övertygelse om att de hade ”bortträngda minnen” av barndomstrauman och att sådana hemska minnen bör grävas upp. Patienter har manats att konfrontera sina chockade anhöriga med anklagelser som byggde på tydning av drömmar, ”symboliska” symtom och ”regressioner”.

Patienter skadas av terapi som pekar bort från de verkliga orsakerna till problemen. Terapin hindrar då patienten från att söka professionell hjälp som leder till bättring.

Även psykiatrin och psykoterapin tog skada genom floran av oseriösa läror om minnet. När löjets skimmer föll över minnespsykologin försämrades psykiatrins anseende. Många begåvade läkare valde hellre andra specialiteter.

Och slutligen: om systemet godtar vilka anspråk som helst på att bli behandlad som offer, då förtunnar och trivialiserar man de verkliga offrens upplevelser, vilket ökar deras lidande och utsatthet.

/Rigmor

Ref. 

TV4: Kalla fakta del 9 av 12. Programmet berättar om den dolda värld av män med makt som får en kick av att ha sex med personer som farit illa. Reporter Ulla Danné har träffat en flicka som berättar om de sexnätverk som samlar bland annat direktörer och kommunalråd.

Elisabeth Loftus

-       Memory Faults and Fixes, Issues in Science and Technology, Summer 2002, s. 50, pp 41-50

-       Make-Believe Memories, Am. Psychologist, Nov 2003, s. 872