Ett tankemoln steg på 1980-talet upp över USA och spreds som med vinden. Det var en terapimyt om satanism, sexbrott och bortträngda minnen. Tankemolnet kom ur något jag kallar pleroma. Termen är lånad från gnostikerna. En gnostiker lever för sin tro men föraktar den fysiska verkligheten. Fakta och bevis? Pah! Gnostiker litar till uppenbarelser. Gnostikern får sina insikter direkt från pleroma, eonernas fullhet hos Gud. Där flödar en absolut kunskap. Där ska bokstäver tydas på tvärs, som koder och mystik. Inte läsas längs med, som i berättelser eller bruksanvisningar. Ty gnostikern skådar in i en bakgrundsvärld, osynlig för oss andra. Ur denna synvinkel har gnostiker allt sedan hellenistisk tid haft häpnadsväckande historier att delge oss.
1900-talet var gnostikerpsykologernas århundrade. Varken Freud, Jung, Reich, Ferenczi, Klein, Horney, Bettelheim, Laing, Janov eller Margit Norell hade täckning i verklighet för allt i sina respektive teorier. I fallbeskrivningar gav psykoterapeuter sig själva rätt att ändra, försköna, förfärliga. Terapeuten hade tolkningsföreträde. Ändamålet helgade medlen. Patientsäkerhet tänkte få på då.
Margit Norell är okänd för allmänheten. Men det borde hon inte vara. För inom den svenska bortträngda-minnen-rörelsen var denna ampra dam en guru. Hon var född 1914 och levde till 2005. Sex av hennes lärjungar skrev 1999 en antologi, Ett rum att leva i. Om djupgående psykoterapeutiska processer och objektrelationsteori (Carlsson Bokförlag). Margit Norell har inte publicerat mycket men i den boken skriver hon ett kort förord. Samtliga skribenter bugar för henne som sin gemensamma handledare. Handledarkulturen inom psykoterapin är för övrigt ett socialt fenomen bortom insyn. En het potatis som borde granskas och problematiseras.
Margit Norell, född Quensel, var psykoanalytiker men också en rebell. På 1960-talet bröt hon sig ur den psykoanalytiska föreningen. Hon tog initiativ till en ny förening för ”holistisk” psykoanalys. Sedemera bröt hon upp även från den. Margit Norells aversion mot freudianer verkar ha fortplantats till hennes lärjungar. De skriver: ”Medan Freud står för en konserverande och desillusionerad människosyn och samhällssyn kan objektrelationsteori vara ett alternativ för den som söker en annan djupgående förståelse.” Boken igenom upprepas detta tal om ”djup” och ”djupgående”. Idag ligger Margit Norells och Birgitta Ståhles outgivna bokmanus om ”seriemördaren” Thomas Quick på åklagarnas skrivbord. Thomas Quick finns inte mer. Sture Bergwall har blivit sig själv igen. Hans första resning är beviljad och ytterligare sju morddomar väntar på att rivas upp. Några skrattar andra vill gråta :´´( över hur det blev.
I nätverket runt den karismatiska Margit Norell ingick Birgitta Ståhle, Cajsa Lindholm, Gillan Liljeström, Kerstin Turstedt, Tulla Brattbakk-Göthberg, Britt Andersson, Hanna Olsson, Sven-Åke Christiansson samt läkarna & psykologerna på Säters rättspsykiatriska sjukhus. Margit var gift med prästen och folkbildaren Curt Norell. Trots sin kristna förankring - eller kanske just därför - var Margits huvud fyllt av funderingar om perversioner, seriemord, incest, multipla personligheter och annat ruggigt. Margit Norell kallade sin psykodynamiska terapivariant för ”objektrelationsteori”. Namnet var hämtat från den engelske barnläkaren Donald W. Winnicott som utgår från mor-barn-symbiosen i livets början. Winnicott tyckte om att soliga söndagar flyga ballong över Englands kullar. Han var vän till en av mina vänner. Jag tänker att denne sympatiske barnläkare, som dog 1971 skulle vända sig i graven om han bara visste! För hur kunde Norellgänget göra svart ockultism om våld och sex av Winnicotts jordnära psykologi om barns anknytning, mognadssteg och frigörelse från sina mammor? Förklaringen är tankeepidemin eller rättare sagt tankepandemin.
1980 skrev en psykiater, Lawrence Pazder, en spännande bok om en patient. För lekmän verkade doktorns fallbeskrivning vara på riktigt. Boken hette Michelle Remembers. Där framställs terapisamtal som vore de samtidigt kriminalgåtor. Psykiatern återuppväcker minnen hos Michelle. Hon vet inte själv att en sekt av perversa män har utsatt henne för rituella övergrepp.
Boken gjorde knallsuccé och författardoktorn gifte sig med Michelle. Deras bok blev upptakt till en ny litterär genre. En annan terapeut, Torey Hayden är rik och berömd genom sin bok Spökflickan (1991) och dess uppföljare. Storsäljare blev också The Courage to Heal (1988) av Ellen Bass & Laura Davis. På Amazon.com finns många boktitlar på temat ”överlevare” efter sexövergrepp med incest och satanism. Remembering Satan: A Tragic Case of Recovered Memory av Lawrence Wright, Suffer the Child av Judith Spencer…
Journalisten och idéhistorikern Patrik Nyberg har gjort mig uppmärksam på en tidskrift Spegeln. I åratal har man där fokuserat bortträngda minnen, incest, satanism. Det finns numera sajter på Internet där människor delar sina erfarenheter, läsefrukter och tankar om återuppväckta minnen av hemskheter.
Så sent som 2005 utkom en svensk bok med alla genrens motiv: Under skalet - vem kan glömma, men vem vill minnas? (Carlssons) av pseudonymen Linnéa Lilja.
Berättelsen verkar inspirerad av da Costafallet. Förlaget skriver: ”En berättelse om hur man lyckas överleva en uppväxt fylld av fasa. Fadern var hängiven medlem i en sektliknande grupp som ägnade sig åt riter efter bl. a. bibliska motiv. Riterna bestod av infantila lekar där man styckar och skändar lik, utövar nekrofili och kannibalism. Fadern var lägst i rang och tog igen sin underlägsenhet på dottern som fick ’trösta’ honom.” I förordet tackar författaren för stöd från - gissa vem!
”Jovan Rajs har genom sitt tålamod och sin omtanke stöttat mig när han i sin profession kritiskt granskat min berättelse och mina bilder. Otaliga gånger har han hjälpt mig att förstå att jag inte håller på att tappa förståndet".
Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast är inte ensamma om att ha byggt åtal på brott-i-pleroma. Detsamma gjorde en åklagare i Södertälje, en i Umeå, en i Helsingborg. I de tre senare fallen gällde åtalen sexövergrepp mot barn av en förälder eller båda föräldrarna. Offren sade sig ha bevittnat satanism med ”rituella övergrepp” på barn och mord. Poliserna grävde i markerna men fann inga lik.
Åklagarna Anders Helin och Christer van der Kwast hade däremot döda kroppar att utgå ifrån. Det finns likheter mellan Helins gärningsbeskrivning i da Costafallet och van der Kwasts gärningsbeskrivningar i Quickfallen. I inget fall fanns teknisk bevisning eller trovärdiga vittnen. Dessa brott hade begåtts om och om igen i tankevärlden, analyserats i böcker och tidningsartiklar, visats på bio och teve. Men på geografiska platser och i almanackstid kunde poliser inte uppdaga de ockulta brotten.
Christina Allgén blev den som bröt igenom vallen mellan fantasi och verklighet. Med sitt barn som en sköld gav hon polis och åklagare vad terapeuter, journalister och folket velat ha i flera år. Incestfäder, satanism, kannibalism, könsmaktsordning, klasskamp. Allt blev besannat i da Costafallet. Myten maldes genom svenska domstolar och inkarnerades. Pratet blev verklighet. Ordet vart kött (Joh. 1:14) Män utpekades, gisslades, dömdes och förvisades från samhällets gemenskap.
Det var en transkontinental urban legend som Christina Allgén lade i munnen på sitt lilla barn. Flickan kunde inte förhöras och Christina själv hade egentligen inte påstått någonting. Hon har gjort som man ska. Vänt sig med oron över sitt barn till poliser, barnpsykiater, barnpsykolog och till rättsläkare Rajs. Det blev experter som intygade att barnet bevittnat ett styckmord. Man glömde att ingen hört flickan säga något som tydde på att hon varit med om ett mord. Experterna byggde sin övertygelse och sina utlåtande på mammans uttydningar, på mammans berättelse. Det var som om en buktalare gått fri för något som dockan sagt.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
