Catrine da Costa började tidigt missbruka droger. När hon var sjutton hade hon lärt sig injicera amfetamin och snart gick hon även på heroin. Då, på sjuttiotalet, visste man varken i missbruksvården eller inom forskningen att de flesta avancerade missbrukare har oupptäckta psykiatriska symtom, t ex bokstavsdiagnoser och att beroendevård måste vara multiprofessionell.
Ungefär 30.000 personer i Sverige har enligt Socialstyrelsens bedömning problematiskt narkotikamissbruk. Antalet väntas öka eftersom befolkningen växer, nya generationer använder mer narkotika, ungdomsarbetslösheten är hög, narkotika kan importeras via Internet, flyttströmmar går till och från länder där narkotika används och andelen kvinnliga narkotikakonsumenter ökar. I dagsläget är ungefär 25 % av de problematiska missbrukarna kvinnor, dvs. ca 7500. (1)
I Socialstyrelsens riktlinjer beskrivs drogberoende som ”ett psyko-biologiskt tillstånd med flera samtidiga symtom (syndrom) samt starka kulturella och sociala inslag, ofta med en multifaktoriell bakgrund.” Ideologier med förenklade synsätt och endimensionella förklaringsmodeller hjälper inte de beroendesjuka och deras närstående. (2)
I mitt perspektiv, läkarens, var Catrine da Costa grundproblem inte manssamhällets maktstrukturer utan hennes svåra narkomanisjukdom. Catrines olyckor var en följd av drogberoendet - inte tvärt om.
Hanna Olsson hade i motsats till mig ett politiskt perspektiv på da Costafallet. Hon sa att hon fått en skärva i ögat när hon i arbetet intervjuade prostituerade kvinnor. ”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen.” Hanna Olsson ville med da Costafallet som symbol och verktyg ändra svenskarnas attityd, ändra rikets lagar, ändra polisen sätt att utreda, ändra domstolarnas sätt att döma.
I Hanna Olsson framställning var Catrine sexslav till överordnade män och ett offer för patriarkala strukturer. I själva verket var hon slav under drogerna. Hur socialt ”överordnad” gärningsmannen var som styckade och antagligen mördare Catrine da Costa vet vi inte. Det kanske var en eländig, psykiskt sjuk polsk slaktare, redan dömd för andra styckmord.
K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet beskriver missbrukarna som han vigt sitt liv åt att hjälpa: ”De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen.”(3)
Det är i sådan social misär Catrine da Costa befann sig. Den sista tiden hade hon skulder till heroinlangare, uppträdde oförsiktigt, berättade för bekanta när hon tänkte lura andra missbrukare. ”Det var inte ovanligt att Catrine i påverkat tillstånd följde med män, som andra prostituerade undvek.” Den sista våren 1984 hade Catrine da Costa blivit misshandlad, fått sjukhusvård för överdos, bott hos olika män eftersom hon var bostadslös.(4)
Catrines mamma har sagt att ”man kom henne aldrig riktigt nära, det fanns alltid en barriär. Hon var på något sätt bortvänd, lite av en ensamvarg. Det fans en självdestruktiv sida hos henne, hon drogs till outsiders.”(5) Det Catrines mamma säger här kan stämma med en flicka som har adhd. Pojkar med adhd brukar vara impusdrivna, hyperaktiva och ha svårt med koncentrationen. Flickor med adhd kan istället verka mentalt frånvarande. Koncentrationsstörningen ger tankekaos, som gör flickan tankspridd. Tankarna far åt olika håll eller känns som en rörig tomhet.
Många ungdomar med adhd har upplevt ett ökat lugn när de tagit centralstimulerande droger, säger Berit Bihlar. Hon har nyligen redovisat en studie med uppföljning av tvångsomhändertagna missbrukare. De som hade adhd klarat drogfrihet bättre om de fått behandling med läkemedel.(6)
Idag hade Catrine da Costa kanske fått hjälp och behandling som inte fanns på 1980-talet.
/Rigmor
(1) Ur Missbruksutredningen S 2008:04
(2) Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården, 2007, s. 30
(3) Länstidningen, 2004-06-29
(4) Lindeberg, P., Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren. Fischer & Co Stockholm 1999, s. 81 ff.
(5) Olsson, H., Catrine och rättvisan, Carlssons, 1990, s. 14.
(6) SvD 2010-04-26
.jpg)
.jpg)
Inlägg
