NILS WIKLUND & VITTNESPSYKOLGERNA, ÅTERHÅLLANDE RÖSTER III

Om det funnes någon segrare i detta rättshaveri - men det gör det inte - men om det funnes, så vore segern rättspsykologernas. Vittnespsykologen Astrid Holgerson sade ifrån redan efter första tingsrättegången 1988 och för detta blev hon kallad ”skandalpsykologen” och utbuad i media. Idag skulle Astrid Holgerson och hennes kollega Birgit Hellbom kunna säga:

-       Vad var det vi sa!

Men fil. lic. Birgit Hellbom är död och fil. dr. Astrid Holgerson är tystad av sjukdom. Dessa två yrkeskvinnor höll emot när tankeepidemin grasserade som värst för femton, tjugo, tjugofem år sedan. Då gick ryktet att incest är vanligare än det är; att utsatta barn uppvisar specifika tecken och symtom; att män-med-makt umgås i sekter i skogen där de förgriper sig ”rituellt” på barn och kvinnor som sedan dödas. Många satte tro till terapeuter som sa att de återuppväckte offrens minnen. Och man satte tro till poliser och domstolar som avslöjade förövarna och dömde dem till fängelse. I efterhand har ett antal av dessa brottmål gått till resning och dömda män har blivit frikända. 

Mot överdrifterna i terapimyten manade två yrkeskvinnor Astrid Holgerson och Birgit Hellbom till besinning. För detta blev de hånade. Nu vet vi att man borde ha lyssnat. Min läkarkollega Lars H:son Nilsson skriver: 

"Först inför rättegången i kammarrätten 1991 kallades de båda vittnespsykologerna Astrid Holgersson och Birgit Hellbom för att yttra sig om tillförlitligheten i det barnpsykiatriska utlåtandet. De var kritiska mot utredningen. Särskilt anmärkningsvärt var att polisen inte vid något tillfälle förhört barnet utan okritiskt nöjt sig med moderns andrahandsuppgifter. Det kunde inte uteslutas att modern använt sig av ledande frågor och manipulativa metoder för att få barnet att säga vad som förväntades. De ansåg vidare att Lindblad och Erixon alltför okritiskt utnyttjat polisens utredningsmaterial. Denna redogörelse för en komplicerad rättsprocess med förödande konsekvenser för de berörda rymmer frågor av betydande intresse för läkarkåren." (Dagens Medicin  2009-06-10)

Till Attunda kommer i Astrid Holgersons och Birgit Hellboms ställe docent Nils Wiklund på rättegångens åttonde dag, den 14 december. Han är en bildad man som då och då levererar välskrivna understreckare i Svenska Dagbladet. Nils Wiklund är liksom jag intresserad av psykologihistoria. Själv är jag till skillnad från honom ett stycke psykologihistoria. Vi analytiker av Freuds eller Jungs skola är psykologins dronter, en yrkesart på utdöende. Jag är utbildad under förra århundradet, ja, föregående årtusende i Zürich. Jag har kompetens som jungiansk analytiker. Men när jag tog examen våren 1995 var jag inte längre jungian. Fast att det blivit så stod inte klart för mig själv förrän senare. Jag har dyrköpta erfarenheter. Är invigd i en av kulturhistoriens slutna kamrar. Stämningen ombord på ett sjunkande läroskepp är speciell. I en dammig, romantisk undergång hårdnar ledarnas bevakning om hemligheter. Allt stelnar därinne medan världen utanför, vetenskapen, utvecklingen och själva livet drar vidare.

När Nils Wiklund stiger in i rättssalen ser han ut som jag föreställt mig. En medelålders man, smärt, ordnad, distingerad. Han kommer att uttrycka sig sakligt, måttfullt och tydligt. Nils Wiklund sätter sig i vittnesstolen, svär sanningseden och uppmanas berätta om sin yrkesbakgrund.

- Jag är docent i psykologi, rättspsykologi, legitimerad psykolog och specialist i klinisk psykologi. Jag arbetar med utredningar och gör bedömningar. Har arbetat inom rättspsykiatrin i tio år och därefter på heltid med sakkunnigutredningar åt domstolar och utsagepsykologiska bedömningar. Jag har gjort flera hundra utredningar åt domstolar, främst rättspsykologiska men också hundratals vittnesutsagor. Jag har publicerat artiklar och böcker och varit redaktör för böcker om vittnespsykologi.

Nils Wiklund betonar att han själv inte haft ett sakkunniguppdrag från någon av domstolarna i da Costafallet:

- Jag har i detta rättsfall gjort två saker:

1. På uppdrag av kammarrätten 1991 utförde Astrid Holgersson och Birgit Hellbom en sakkunnigutredning av Frank Lindblads och Margareta Erixons utlåtande rörande mammans berättelse. Den berättelse som alltså var underlaget för åklagarens åtal och gärningsbeskrivning. Jag var då Astrid Holgerssons och Birgit Hellboms samtalspartner. Jag gjorde en kollegial granskning av hållbarheten i deras utlåtande. Noggrant gick jag igenom vartenda ord, granskade deras resonemang och slutsatser. Som samtalspartner fick jag god inblick i arbetet.

2. Det var inte jag som skrev artikeln [i Svensk Juristtidning nr 3/1994, "Ögonvittnesidentifieringar"] om fotohandlarparet. Det var Birgit Hellbom. Men hon fick cancer och avled. Hon överlät på mig att slutföra den artikeln.

Det är den inblandningen som jag kan vittna om. Om man tar Holgersons och Hellboms yttrande till kammarrätten 1991: Där gjorde jag den bedömningen att yttrandet var fullt hållbart. Jag kan fortfarande stå för att detta utlåtande är skrivet på högsta möjliga nivå. Slutsatserna är hållbara och väl underbyggda.

Advokat Kajsa Blomgren: På vilka grunder?

- Deras utlåtande består av två delar. Dels gör de en granskning av Frank Lindblads och Margareta Erixons tidigare utlåtande [1988]. Där är det Astrid Holgerson som ansvarar för arbetet.

Den andra delen är en utsagepsykologisk analys av det som mamman till barnet berättade att barnet hade sagt. (Se mitt kommande inlägg.)

För den typen av utsagepsykologiska analyser har vi en väl utarbetad metod, som har utvecklats i Sverige från 50-talet. (Se mitt kommande inlägg om professor Arne Trankells och fil. dr. Astrid Holgersons metod.) Kort kan man säga, att vad man gör när man tittar på utsagor från barn, är att titta på utsagebetingelser: Vad är det för omständigheter? Vilka saker måste beaktas? Man ser även till utsagornas ”utvecklingshistoria”. Detta redovisas sedan utförligt i utlåtandet, som ska vara fullt begripligt för domstolen. Allt ska vara väl dokumenterat och underbyggt. Birgit Hellbom har väldigt noga dokumenterat allt hon fått fram för att underbygga sina slutsatser. Allt hon fått fram om barnets utsagor visar att dessa inte kan grundas på något som är relevant för målet.

Vilka synpunkter har du på Frank Lindblad och vetenskapen?

- Han är psykiatriker. Han har en utbildning som innebär kompetens att bedöma om någon har en psykisk sjukdom och hur den ska behandlads. Men han har ingen utbildning om utsagepsykologisk analys.

Detsamma gäller för Margareta Erixon. Frank Lindblad är utbildad för att bedöma om mamman är psykiskt störd. Men vad gäller att bedöma om barnets utsagor är grundade i speciella händelser så har han ingen utbildning på området. Det framgår av utlåtandet att Frank Lindblad inte heller har kunnat göra detta. Astrid Holgersson har motiverat och argumenterat kring detta på övertygande sätt.

Det finns bandinspelningar av olika typer i det här rättsfallet. Dels finns band från de olika rättegångarna, där mamman har hörts. De banden har analyserats noga. Detta ger ju tillräcklig information för att man ska kunna dra slutsatser. Dels finns det band som mamman har spelat in med barnet, ganska många. Där skriver Birgit Hellbom i en fotnot, att om hon får tid kommer hon att låta skriva ut inspelningar i en bilaga. Jag har inte sett någon sådan bilaga och det framgår av utlåtandet att hon inte har analyserat dessa. Däremot är båda dessa utlåtanden översatta till engelska och publicerade. För den boken har man haft längre tid på sig att bearbeta banden. De autentiska utsagorna finns alltså publicerade på engelska och är kommenterade i den publikationen.

Och det kan ju sägas här, att ofta blir tiden för kort inför en rättegång för sakkunniga psykologer. Här hade de för kort tid på sig, ett par månader bara. Det här materialet var så stort, att det hade krävts kanske ett halvårs eller ett års arbete för en fylligare analys.

Hur gamla barn kan utfrågas?

Man kan inte säga någonting generellt. Man kan i och för sig tänka sig att ett litet barn så fort det kan yttra några ord kan förmedla innehåll som kan återspegla en händelse. Men viktigt i en rättegång om övergrepp är att sådana utsagor bedöms noggrant.

Vad anser du om Frank Lindblads metod?

Jag har ju kritiserat honom offentligt både i tidskriften Svensk Juristtidning och i Advokaten för hans avhandling. Han redovisar där resultaten av ett större antal utredningar och alltid kommer han fram till samma sak, att ett övergrepp är ”rimligt”.

Frank Lindblad använder inte begreppen ”sannolikt” eller ”tillförlitligt” - utan ”rimligt”. Och vad rimligt egentligen innebär, det vet man inte. Men för Frank Lindblad gäller alltid, att finns det en utsaga så är saken rimlig. Ännu mer svårbegripligt blir detta, om man tänker på det uppdrag Lindblad 1988 fick av polisen. Frågan var då inte ifall händelsen var ”rimlig” utan om detta kunde ha hänt: Kan barnet ha varit vittne till en styckning?

Och bara det, själva uppdraget, är värt att begrunda: För ”kan ha varit” vittne till vad då? Vem som helst kan ha varit skyldig till eller kan ha bevittnat vad som helst! Det är svårt att säga vad som ”kan ha hänt”. Med det uppdraget är det svårt att inte komma fram till annat än att: "ja, det kan ju ha hänt”.

Vad har du att säga om fotohandlarnas vittnesmål?

Ja, där är det ju inte jag som kommit fram till något. Birgit Hellbom hade inte heller fått detta som uppdrag. Kammarrätten avstod från att begära sakkunnig granskning av fotohandlarnas vittnesmål. Men Birgit Hellbom skrev på eget initiativ en artikel till Svensk Juristtidning (nr 3/1994, "Ögonvittnesidentifieringar"). Där gjorde hon en vittnespsykologisk granskning av fotohandlarnas utpekanden.

Jag fick uppdraget att slutföra artikeln. Jag gick igenom underlaget för hennes analys. Där fanns inget att ifrågasätta vad gäller hennes analys. Hennes artikel om det här bedömer jag som fullt hållbar och grundad på en vetenskaplig och vittnespsykologisk analys. Birgit Hellbom har där använt samma grundläggande metod som vi använder: Man tittar på de ursprungliga utsagorna: Hur gick det till? Vad var det första som vittnena sa? Vad är det i övrigt för uppkomstbetingelser? Vilka övriga omständigheter finns?

Birgit Hellbom finner då att det är väldigt mycket av omständigheter att beakta som inte alls kan ha varit kända för kammarrätten. Hennes slutsats - som jag helt ställer mig bakom - är att det finns så många brister i parets utpekande att man inte kan bedöma dem som tillförlitiga.

När det gäller människors förmåga att komma ihåg hur personer sett ut, finns många experimentella studier. Det har undersökts hur man på ett korrekt sätt efter olika tidsintervall kan peka ut en person som man tidigare sett. Det visar sig att efter 4 månader sjunker korrekta utpekanden kraftigt. Ju längre tid som går, desto lägre blir sannolikheten att man pekar ut en person korrekt.

Ingvar Gunnarsson: Det är ju så att rättspsykologen gör en efterhandskonstruktion. Min fråga gäller, är det av betydelse att rättspsykologen ej varit med på konfrontationen och upplevt den direkt? Istället för att i efterhand läsa förhörsutsagor?

Nils Wikund: 

- Vad man granskar är dokumentationen kring och i det här fallet. Då finns det ordagranna utskrifter, dock inte av samtliga förhör. Men av de förhör som är knutna till utpekandet finns det utskrifter och bandupptagningar. Att själv närvara vid utpekandet vore ganska irrelevant. Vad vittnena säger exakt har man nog ändå glömt om man hade varit med, såvida man inte tittar på utskrifter efteråt.

Ingvar Gunnarsson: Det finns ju en del saker som inte kommer med på band, minspel och så vidare?

- Jag tror att tolkning av minspel är överhuvudtaget något väldigt svårt. I domstolar, när man bedömer vittnen, är minspel snarare något som man överbedömer betydelsen av. 

Det finns mycket forskning som visar att normala människor egentligen inte klarar att avgöra om en människa talar sanning eller lögn utifrån hennes minspel. De enda som egentligen har förmåga att avgöra vad som är sant eller lögn utifrån minspel är brottslingar (!). De är själva vana vid att bedöma vem som ljuger.

Ingvar Gunnarsson: Så minspelet är inte en betydelsefull faktor? 

Nils Wikund: Nej, vi bedömer inte minspel som en betydelsefull faktor. Det kan snarare påverka betraktaren, ge känslan av att bli övertygad eller ej övertygad.

/Rigmor

FRANK LINDBLAD: ETT MYCKET KORT FÖRHÖR

Man kan inte hylla Jovan Rajs och Frank Lindblad som "återtågets hjältar". Fast när Jovan Rajs säger: "Catrine da Costa blev mördad, men jag vet inte vem som mördade henne" går det stick i stäv med hans tidigare utpekande av Teet Härm som skyldig. Det är trots allt ett rejält steg tillbaka. Och när Frank Lindblad väljer att betona att han aldrig gjorde något annat än en rimlighetsbedömning av Barnets berättelse och att det mycket väl kan ha funnits andra stressmoment i barnets liv - som till exempel den pågående skilsmässan mellan föräldrarna - känns det som om han helst ville tassa ut bakvägen. Intressant är också att han aldrig hört mammans bandinspelningar med barnet och att han samtalade med Jovan Rajs, Anders Helin och Christina Allgén före utredningen, med mamman c:a fem gånger.  

Advokat Vahlén avslutar med att fråga: 

- Om omgivningen ägnar stor uppmärksamhet åt ett barns underliv och stjärt, kan det påverka barnet?

- Ja, det är klart att det kan det, svarar Frank Lindblad.

/ Marianne

TOMAS ERIKSSON: MAMMAN VAR SUGGERERAD AV 1980-TALETS MORALPANIK

Det har blivit den sjunde dagen av rättegången. Tyvärr hinner jag inte lyssna till förre överläkaren Lars-Göran Allgén, pappa till Thomas Allgén. Hoppas Marianne tar upp hans vittnesmål om hur sonens och familjens liv präglats av livskatastrofen 1984. 

Det är dags för Tomas Eriksson att höras angående tillförlitligheten i den så kallade Barnets berättelse. Med kraftfull stämma uttalar han vittneseden, som förestavas av rättens ordförande Sten Falkner. I Attunda rättssal är det ofta svårt att uppfatta vad personen i vittnesstolen säger. Akustiken är inte gynnsam, mikrofonerna är klena och den som vittnar har ryggen mot oss åhörare. Men vad Tomas Eriksson framför kan alla tydligt höra.  Han anger födelseår 1948 och redogör för sin yrkeskompetens: specialist i allmän psykiatri och rättspsykiatri, arbetat som verksamhetschef, tf professor och universitetslektor vid stora kliniker i Sydsverige. Numera driver Tomas Eriksson sin privata psykiatrimottagning i Göteborg. För ett halvår sedan upptäckte jag hans hemsida. Där finns bland annat en lärorik brevlåda där Tomas Eriksson  besvarar brev från allmänheten om psykiatriska problem. http://www.psykiatern.se/

Förhöret inleds med att advokat Kajsa Blomgren frågar vad Tomas Eriksson har att säga om tillförlitligheten i Thomas Allgéns tidigare frus uttolkning av deras treåriga dotters berättelse om styckmord och incest? 

-     Det är enkelt så till vida, svarar Tomas Eriksson, att frågar man ett barn vid tre års ålder om något som barnet var med om vid ett år och sju månaders ålder - då har barnets svar ingen som helst tillförlitlighet. 

För det första:  för att man senare ska kunna minnas en upplevelse måste man förstå vad man varit med om. Barns hjärnor kan inte förstå den här typen av sammanhang förrän flera år senare.

För det andra: så små barns hjärnor har inte den minneskapaciteten. Minnesfunktionen är beroende av vissa strukturer i hjärnan - hippocampus, neocortex, prefronala cortex. Innan dessa strukturer har utvecklats kan man inte minnas.

För det tredje: den som förmedlar ett minne måste kunna redogöra för vad som hände. Det kan inte en treåring. 

Är detta kontroversiella fakta? frågade advokat Kajsa Blomgren.

Tomas Eriksson förklarar att detta inte är kontroversiellt bland läkare och forskare. Oförmåga att minnas vad man upplevt tidigt i livet kallas infantil amnesi. Han understryker att detta egentligen är självklart, inte något en specialist skulle behöva intyga:

-     Alla som har egna barn och barnbarn vet ju detta och vi har alla själva varit barn. Ingen i det här rummet har minnen av vad han eller hon var med om vid ett år och sju månaders ålder. 

Barnets berättelse i det här fallet har karaktären av nonsens! Men i slutet av åttiotalet rådde moralpanik. Det pinsamma är att en rad psykologer har lånat sig till detta med "att framkalla minnen".

Tomas Eriksson påpekar att i ”en lång rad pinsamma rättegångar” grundades domar på sådana terapiminnen. Rättegångar, som senare har fått göras om.

-       Det faller ett skammens ljus över den tidens barnpsykiatri.

Advokat Kajsa Blomgren frågar om inte minnesbilder ändå ”kan fastna” hos ett så litet barn.

-     Men det finns ju inget att fastna i! svarar Tomas Eriksson. Eftersom hjärnans strukturer inte är mogna blir det som att söka efter information i en datamaskin utan hårddisk. Det konstiga är att det här vittnesmålet över huvud taget har beaktats. Det skulle ha avfärdats omedelbart.

Ingvar Gunnarsson/JK frågar om Tomas Eriksson har läst Frank Lindblads utlåtande om mammans tolkning av vad barnet säger. Tomas Eriksson har nu inte haft tillgång till skrivelsen men han har läst den för länge sedan. Han säger att om Frank Lindblad där skrivit att barnets berättelse är tillförlitlig, ”i så fall har Frank Lindblad fel. Jag kan tillbakavisa det kategoriskt. Den som lämnat barnets berättelse [Thomas Allgéns före detta fru Christina] är suggererad av den tidens stämningar och en känsla av egen utsatthet.”

- Detta var ord och inga visor, summerar chefsrådmannen Ingvar Gunnarsson/JK.

Så blir det lunchpaus till dess Frank Lindblad ska vittna. 

/Rigmor

HAN FICK FÖRKROPPSLIGA TERAPIMYTEN

Det orwellska året 1984 började jag min utbildning i psykodynamisk terapi vid Junginstitutet utanför Zürich. Jag pendlade till Schweiz i elva år och examinerades 1995 som jungiansk analytiker. Under dessa år spreds en vandringssägen bland psykoterapeuter. Den dök upp i LA, vandrade österut över Amerikas kontinent och fick fäste i Europa. I terapeuters slutna samtalsrum uppdagades hemska hemligheter! Ansedda män med ledande ställning i samhället levde dubbelliv. Män-med-makt bildade hemliga sällskap. Där klädde de om till maskeradaktiga dräkter och begick gruppvåldtäkter och andra övergrepp på barn och kvinnor. Aktade män var ritualmördare och kannibaler. Efter orgierna grävdes likdelar av offren ned i trädgårdar och skogsmarker. Männen bytte sedan kläder och låtsades som ingenting. Ingen hade genomskådat maktens män förrän terapeuterna slog larm!

Många har i efterhand påvisat att denna vandringssägen var en variant av folktron på varulvar och Stevensons kortroman om den trevlige Doktor Jekyll som också är brottslingen Mr Hyde.

Det finns givetvis brottslingar eller psykiskt sjuka män som lever dubbelliv. Hagamannen våldtog i åratal kvinnor medan han levde som en vänlig familjefar. En skicklig och charmig plastikkirurg i Malmö begick sexövergrepp på bedövade patienter. En snäll lastbilschaufför visade sig vara en bestialisk flickmördare. 

Just för att dessa brott är de otäckaste och oförlåtliga är det ohyggligt för den som blir oskyldigt misstänkt.

I terapimyten kom pappor i vanliga familjer att på mikronivå motsvara de onda männen-med-makt i samhället. Terapeuter menade att diffusa psykiska problem med ångest, depression, låg självkänsla, sociala svårigheter ofta berodde på att patienten varit utsatt för incest utan att själv veta om det. Minnena sades vara ”bortträngda”. Nu kunde terapeuter ”återuppväcka” minnen av hemska övergrepp. Man trodde att patientens psykiska svårigheter skulle försvinna om hon konfronterade sin far med terapiminnena.

Experter inom psykologi och psykiatri ansågs ha insikt i ”det omedvetna”, som vanliga människor inte kunde genomskåda. Under några år cementerade rättsväsendet dessa idéer till vedertagen sanning genom att domar fälldes på vittnesmål om påstådda rituella övergrepp och återuppväckta minnen av incest i barndomen.

Igår satte sig Thomas Allgén i vittnesstolen och avlade sanningsförsäkran om att säga hela sanningen utan att förtiga eller ändra något. Advokat Carl-Johan Vahlén bad Thomas Allgén berätta om sin familjesituation 1984.

-   Jag var gift och hade en dotter. Vi bodde tillsammans till dess jag började min AT-tjänstgöring. Då flyttade jag till Alingsås. Hustrun och barnet kom till en början och hälsade på mig. Vi bodde alla tre i min enrummare där. [tystnad]  Idag är det årsdagen, den 7 december, som jag blev indragen i det här. Det är idag 25 år sedan detta helvete drabbade mig.

Thomas Allgéns röst är så låg att vi i den fullsatta rättssalen måste spetsa öronen för att höra.

Vi lyssnar till mannen som kapades till att förkroppsliga det sena 1900-talets terapimyt: 

Monstermannen som förnekare.

Den som stod Thomas Allgén allra närmast, hans egen fru Kristina, utpekade honom som terapimytens mall av en manlig dubbelnatur: en omtyckt läkare som har ett hemligt liv fyllt av sexualperverst våld. Kristina använde parets lilla dotter Karin som buktalardocka. Det som kallades "barnets berättelse" var terapimyten i  mammans version.

Hur har Thomas Allgén överlevt årtionden i social utfrysning?

Han säger att det är skönt att lämna Stockholm. ”Om jag åker ut på svenska landsbygden försöker jag att undvika städer. Jag letar upp byar… där man träffar normala människor. Ännu roligare är det att lämna landet och träffa utländska normala människor. Jag försöker låta bli att tänka …”

Jag hajar till när Thomas Allgén nämner Frank Lindblads namn. Frank är min läkarkollega. På 1980-talet bodde vi grannar här i Nacka. Soliga dagar vindsurfade Frank på Järlasjön.

En lördag kom vi att småprata inne på MJ:s livs. Frank, som behöll sitt pojkaktiga utseende in i medelåldern, gav mig den gången stöd i rättan tid. Min hemlighet var att läranalysen i Schweiz hade spårat ur. Jag befann mig i press och i förvirring som skulle bli värre. Frank förnam tydligen min utsatthet för han sa:

-   Var inte orolig. Om man går in för något så helhjärtat som du gör med den här analysen - då leder det i slutänden till något värdefullt. Så är det alltid.

Jag gömde Franks Lindblads ord i mitt hjärta till tröst och stöd. Men samme Frank Lindblads ord kunde störta kollegan Thomas Allgén mot helvetet. Snart ska Frank Lindblad vittna i Attunda.

Kommer Frank att vara en av Återtågets hjältar?

Thomas Allgén talar om föräldrarnas lidande. Både Thomas Allgén och Teet Härm har knäckts av att vara en belastning för dem de älskar mest. De är genom sin blotta existens en belastning för sina egna barn. För sina föräldrar.

”Min far säger att jag försökte överleva genom att vara stoisk”, säger Thomas Allgén.

I motsats till Teet Härm döljer Thomas Allgén sin förtvivlan med ett litet leende. Han inflikar små ironier i bedrövelsen.

Häromdagen talade Marianne och jag i annat sammanhang om hur plågade människor kan vilja skydda andra från olidligt medlidande.

”Det orientaliska leendet”, sa Marianne, ”är också speciellt. Ju hemskare saker man berättar desto mer ler man för att inte genera den som lyssnar. 

-   Me BOM, BOM! sa de enbenta eller benlösa tiggarna i Phnom Penh som hade trampat på en mina. De log från öra till öra."

Jag ser Thomas Allgén skydda andra mot medlidandets smärta. Han försöker lätta upp sitt totalmörker med lite galghumor. När han berättar om hur relationerna gradvis upphörde, tillägger han: ”av naturliga skäl - jag satt ju inlåst på pensionatet Kronoberg”.

Men allt har vänts emot Thomas Allgén, till och med hans kroppsspråk. Det har sagts i media att ”allmänläkaren är överlägsen”!

Den lemlästade i Phnom Penh och Thomas Allgén trampad till botten - båda bär de det arkaiska leendet för att inte besmitta omgivningen med kaos.

Jag ser inga onda människor i da Costa-katastrofen.

Den onde gärningsmannen kom undan. Honom fick vi aldrig se.

I minnet ser jag upphetsade kvinnor tågande i ett krig, i Könskriget mot Allmänläkaren och Obducenten.

Catrine da Costafallet är en brottsutredning som sprack läck in i mytologiernas ekokammare. Missförstånd växte. Projektioner skenade. Kaos bröt in över oss.

När stormarna lagt sig kom rädslan.

Vad har vi gjort?

Den som inte vill erkänna misstag i da Costafallet klamrar sig fast vid skrivna domslut och regelverk.

"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.”

/Rigmor

DRAMATIK I RÄTTEN!

Rigmor,

Enligt dem som begriper sig på juridik missade du århundradets sensation i rätten i eftermiddag. Själv fattade jag knappt vad som hände, och flera andra som inte var jurister såg lika frågande ut som jag. Men ungefär så här:

Under eftermiddagen framkastade en av domarna (mannen till höger om huvuddomaren) att utlåtandena från Jovan Rajs, Frank Lindblad och Maria Erixon INTE skulle vara myndighetsutövning för att de här personerna inte är några myndigheter och att de fel som begåtts av dem därför inte är Statens ansvar. 

Gunnarsson svarade kort: Vi accepterar att det är myndighetsutövning.

Samme domare menade sedan att förhör med Thomas Allgéns hustru väl inte kunde vara myndighetsutövning.

Gunnarsson: "Jag har svårt att vidhålla den ståndpunkten." 

Han sa att begreppet myndighetsutövning utgör om inte en gråzon så i alla fall något diffust. 

- "Vi kan ha en tolerant syn på det hela."

Advokaterna säger att de vill kalla en rad nya vittnen, t.ex. Leif GW Persson och f.d. kriminalinspektör Olle Torge. Leif GW skulle höras om ifall det är fel eller ej att underlåta utredning av andra tänkbara gärningsmän. Advokaterna vill också kalla riksåklagaren, advokat Bengt H Nilsson och professorn i processrätt Anders Hedström.

Gunnarsson hade under morgonen flera gånger hävdat att det eller det i advokaternas sakframställning om fel som begåtts av Staten inte var några  fel för att det fanns "andra omständigheter". Nu frågar advokaterna punkt för punkt VILKA andra omständigheter det handlade om. Och Gunnarsson svarar:

- Ja, säg det...  

- Kan jag inte svara på. 

- Jag vet inte.

Domaren begär paus.

Efter pausen tar Gunnarsson tillbaka mer än hälften av sin sakframställning. 

Om jag har förstått det rätt så får inte Gunnarsson komma dragande med invändningar NU. De skulle gjorts före huvudförhandlingen. Läkarnas ombud har tydligen påtalat detta men inte fått något svar. Risken var då, tror jag, att hela eländet skulle behöva tas om, och man vill inte stå där med ett nytt fiasko - nya FEL begångna i rätten. Man vill heller inte tvingas kalla alla dessa nya vittnen. Gunnarsson sa alltså i princip i morse: Staten har inte gjort fel. Men nu tar han tillbaka det mesta. Vilket väl måste innebära ett erkännande av att staten gjort en avsevärd mängd fel?

Och så vänder sig domaren till advokaten och frågar:

- Men hur ska vi då skriva domen? Vad ska då våra resonemang grunda sig på?

Och advokaten svarar:

- På att det begåtts fel. För oss räcker det att visa felen.

Den kvinnliga domaren (som sitter till vänster om huvuddomaren) fyller i:

- Då måste vi acceptera det.

Domaren avslutar snabbt dagens förhandling, och folk tumlar ut. Jag hör en jurist säga: en sådan här sak kanske man får vara med om EN gång under sitt juristliv.

/ Marianne