TEET OCH THOMAS - ECCE HOMO

Jag är helt golvad av andra avsnittet i serien. Dan Josefsson lyckas med det som är så svårt i en dokumentär: att bevara sin saklighet och samtidigt beröra på djupet. Jag tänker också på hur DUMHETEN firat triumfer fallet igenom. Ett barns joller... fantasier och visioner... folk som tror på spökhistorier! Och hur denna kollektiva dumhet och hysteri har resulterat i mänskliga katastrofer.

Att Teet Härm och Thomas Allgén nu träder fram och själva berättar delar av sin historia är utomordentligt viktigt! Ecce homo! Se Människan, den lidande människan som inte förtjänar att föraktas. Se vad vi har gjort mot de här två människorna, Teet och Thomas, så att bilden av dem som perversa monster äntligen kan förpassas till historiens skräckkabinett. Det gör förmodligen ont att inse för vissa som så länge förföljt dem, men här finns också en chans att säga: ”jag hade fel, förlåt!” Några kommer att ta den chansen, andra inte. (Jovan Rajs ville inte svara på Dan Josefssons frågor, Christina Andersson-Allgén står fast vid allt hon tidigare hävt ur sig. Det får mig att tro att hon är sinnesförvirrad, fanatisk eller obotligt korkad, kanske allt på en gång.) 

När jag ser fotomontaget av Thomas Allgén som ung tänker jag på hur oskuldsfull han är. En lycklig och bekymmerslös barndom, en ung man som reser runt i Europa och har lätt att få vänner. Inte ett spår av perversitet i den killen. Fotona av Thomas som nybliven pappa där han ligger med sitt barn vilande på bröstet vittnar om ömhet och naturlig faderskärlek. En faderskärlek som glöder än idag när Thomas talar om sin dotter som rycktes bort ifrån honom och som nu är runt 40 år. Lever hon fortfarande i det nät av lögner som hennes mamma vävt in henne i? Tittar hon på den här serien? Kan den få henne att inse vad som verkligen skett? 

När Rigmor och jag 2009 bloggade om skadeståndsrättegången i Attunda lärde vi känna Teet och Thomas på ett mer personligt plan. 

Som ung läkare var Teet en spjutspets, en kroppens detektiv. Poliserna upplevde honom som en kollega, läkarna som ett professorsämne. Det var när han kände att han förlorade sitt yrke, hela sin framtid och hela sin identitet, som han försökte (och nästan lyckades) ta livet av sig. Det tror jag människor förstår först när de ser den här filmen! Det går in i både hjärta och hjärna! Men Teet har därefter aldrig givit upp. Ingen vet mer om da Costafallet än han. Han har läst vartenda ord som skrivits, från Flashback till världspressen. Han har fått stå ut med groteska förvrängningar av sanningen, inte minst i engelsk skandalpress, men han har dokumenterat allt och inte slutat hoppas på att fallet en dag kommer att lösas.

Teet är också någon som skriver en och annan drapa ”om vad som sig i samhället tilldragit haver”. Han skräder inte orden mot dumhet och hyckleri. Han är drastisk, ilsken och rolig. Orädd att säga det som i vår tid inte får sägas. Men med stark medkänsla för andra brottsoffer, till exempel Ebba, 11 år, som dödades av Rakhmat Akilovs terrordåd på Drottninggatan eller Luna, 9 år, som våldtogs av en storvuxen 15-åring och fick bestående hjärnskador.

Många har upprepat att Teet är ”udda”. OK, men det är jag också. Jag minns när Dan Josefsson skrev att jag borde avskedas som långfilmskonsulent på Filminstitutet. Han menade att jag var olämplig för att jag hade Aspergers syndrom. Han hade nog läst en intervju med mig i Film&TV där det stod att jag INTE hade Aspergers syndrom men en personlighet som låg åt det hållet. Och så hade han glömt det där INTE. Sånt händer! Och det spelar ingen roll. Om inte Dan Josefsson själv vore lite udda skulle han nog inte orkat hålla ut och ro i land denna storartade serie! Att vara 100% normal är ingenting att sträva efter.

/Marianne

EN FÖRTROENDEMISSBRUKANDE LÄKARE FICK MEDHÅLL

”Utan sakutlåtandet [avJovan Rajs] så hade vi aldrig kunnat anhålla Teet Härm. Tar vi bort det, då faller det totalt”, säger polismannen Pim Martinsson.

”Då har man inte kunnat anhålla,” konstaterar Dan Josefsson.

”Nej, det fanns överhuvudtaget ingen koppling alls”, bekräftar Pim Martinsson. 

 

Skärmdump SVT

Här klarläggs källan, själva upprinnelsen till att Catrine da Costafallet spårade ur. Tjänstemän i vårt rättsväsende hade absolut tilltro till ett sent utfärdat obduktionsutlåtande av Jovan Rajs. 

När en viss kvinna anade att Teet Härm kunde vara den misstänkte läkare som omtalades i tidningarna, kände hon sig manad att ringa polisen. Dr Rajs och fru Allgéns respektive hugskott och inbillningar smälte samman i en konception. Ett tankemissfoster kom till liv i Polishuset på Kungsholmen, utvecklades i sensationsreportage och ynglade av sig i var mans huvud. Vidundret värpte i journalisters skildringar, i poeters verser, i författares romaner.

 

Före Jovan Rajs tid på Statens rättsläkarstation i Solna gick jag där kursen i rättsmedicin. Redan på läkarutbildningens andra termin hade vi fått lära oss människokroppens topografiska anatomi genom att dissekera döda kroppar. Kroppar, som personer i sin livstid donerat till medicinsk forskning och till undervisning. Kroppar som vaktmästaren på Anatomen förvarade i formalinbad. När vi senare läste patologi deltog vi vid obduktioner. Man vänjer sig som läkarstudent vid att se in i och röra vid öppnade kroppar i kirurgernas operationssalar och i patologernas obduktionshall. 

Teet Härm säger i första avsnittet om sitt yrke: 

”Att kunna möta och ta del av ytterligheterna, för faktum är ju det, att vad man får ta del av och se inne på rättsmedicin, det får andra människor aldrig komma i kontakt med. Det är en gåva att få ta del av det, tycker jag. Men det är min konstiga uppfattning.”

 

Jag har ännu starka minnen av de döda och de dödade jag såg på rättsläkarstationen. En ung, blek man med violett snörfåra om sin hals. Även andra som mött en våldsam död. Människors livsöden skymtade fram medan vi lyssnade till rättsläkarens sakliga undervisning.

 

Om rättsläkarens uppgift är att diagnostisera och förstå spår av skador och/eller sjukdomar i en människokropp så kan min inriktning mot själslivet på liknande sätt handla om att identifiera smärtpunkter i det inre. Sen unga år har jag då och då fått höra av kollegor:

”Jag fattar inte hur du står ut. Att dag ut och dag in traggla och lyssna på människor som mår dåligt?” Jag kunde svara med Teet Härms ord att det "är en gåva att få ta del av det, tycker jag. Men det är min konstiga uppfattning.”

 

Vissa yrken hette förr ”kall” - läkare, sjuksköterskor, präster, lärare med flera. I ett kall kommer man nära den som är i upplevt underläge på grund av sjukdom, livskris eller för att den ännu är ett barn. Man kommer nära för att ge stöd, för att hjälpa.

Det finns ett förtroendekapital hos allmänheten som erbjuds varje läkare. Den tilliten, symboliserad av den vita rocken, har byggts upp av samvetsgranna, kunniga läkare under århundraden. När en läkare missbrukar detta förtroende skadas inte bara patienter utan indirekt också alla hans eller hennes kollegor.

Sedan det stod klart vilken roll Jovan Rajs spelat i da Costafallets rättskatastrof har det gjort ont, fysiskt ont i mig. 

Vad hände med Jovan Rajs?

Inledningsvis var han säker på att styckningen av Catrine da Costas kropp skett med en såg. ”Det kan till och med vara en motorsåg”, sa han. När han förstod att poliser hyste misstankar mot Teet Härm kom vändpunkten. Polisernas idé fladdrade över till Jovan Rajs, slog rot och började växa.

Bandet rullar när Jovan Rajs berättar för Kristina Hjertén von Gedda om sin synska gåva. De två skriver på hans självbiografi: 

”Jag hade nästan som en vision. Och så såg jag Teet Härm som doktor Jekyll och mister Hyde. … Jag vaknade klockan två, tre och kom ner och stod här i altandörren och rökte. Och tänkte och tänkte och kunde inte sova. Det är jag som är hans läromästare. Det är jag som har lärt honom rättsmedicin och obduktion… Plötsligen faller pusselbitarna på sitt ställe hos mig och i mitt huvud. Så kommer jag ihåg dessa oförklarliga händelser, episoder… Det gör bara att snaran dras starkare åt runt hans hals. Allt som han har lärt sig från mig har han ändrat 180 grader. Jag själv blev utnyttjad av en kriminell hjärna.”

 

Jovan Rajs verkar inte ens i efterhand ha en tanke på han kanske har en projektion. Kan det vara sin egen spegelbild han skådar i nattmörkret? Har han, för att tala med C.G. Jung, identifierat sig med sin ”skugga”, den potential av ondska inom oss, som Nietzsche kallat ”der blasse Verbrecher”, den bleke förbrytaren?

Jovan Rajs fantasier jäser vidare till utpekande av Teet Härms 22-åriga sambo. Polisen har spelat in samtalet: 

”Hej, jag ringer från Spanien. Varför jag ringer… Det är hur armarna togs bort. Det är ingen läkare som gjorde det. Det gjordes av en kvinna. Armarna togs bort precis som när man styckar en kyckling och tar bort vingar… Hon var med, jag kommer alltid att påstå så. Det var en kvinna.”

Här, om inte förr menar jag att poliser, åklagare och Jovan Rajs anhöriga bär på ett ansvar för hur olyckan sen eskalerar. För vilken TV-tittare förstår inte att Jovan Rajs där råkat i psykisk obalans? 

Vem som helst kan hamna i ändrade sinnestillstånd. Tror man sig ha övernaturliga insikter av storhetsvansinnig eller paranoid typ är det omgivningens sak att hålla emot. I Jovan Rajs fall höll de istället med och hans självbild blev alltmer grandios.

 

När Dan Josefsson och Johannes Hallbom vill intervjua Jovan Rajs för TV-serien fegar han ur. Och nu står han med följderna och med skammen.

 

Igår kunde vi se försvarsadvokat Thomas Olsson i SVT. Efter resning i Fallet Ulf och Fallet Quick är han legendarisk. Ögonen tåras när jag hör honom på sin speciella stockholmska säga: 

”Den här typen av justitiemord eller tveksamma bedömningar från rättsväsendets sida har ju en tendens att leva kvar ända tills dess att de rättas till. Det hänger nog samman med att människor i grund och botten har en väldigt stark känsla för att det ska finnas rättvisa och att domstolarna ska meddela korrekta domar. När människor upplever att det inte är fallet, så stör det väldigt starkt rättskänslan. Så det här kommer att leva kvar tills [läkarna] får upprättelse.”

 

Skärmdump SVT

Thomas Olsson, Dan Josefsson, Johannes Hallbom – TACK! 

Nu händer det. 

Äntligen.

 

/Rigmor

 

 

 

 

DET SVENSKA STYCKMORDET SVT-SERIE AV DAN JOSEFSSON & JOHANNES HALLBOM

Hej Marianne och välkomna läsare!

 

Vi har sett första avsnittet av Dan Josefssons och Johannes Hallboms SVT-serie ”Det svenska styckmordet” och därmed dags att öppna vår blogg igen. 

Mottagandet av serien är överväldigande och genomgående positivt! 

Äntligen reagerar journalister, ledarskribenter, programledare i TV och radio som yrkeskompetenta och vettiga medmänniskor. 

Äntligen, skriver jag, för sedan 1999 när Per Lindebergs bok ”Döden är en man” kom ut har fakta legat på bordet för alla att ta del av. 

Två unga läkare, Teet Härm och Thomas Allgén, blev utan saklig grund beskyllda för att vara styckmördare av personer som stod dem nära. Teet Härm utpekades av sin chef, Thomas Allgén av sin fru. 

Poliser, expertvittnen, åklagare och domare höll inte emot utan rycktes med när allmänhetens fantasier eskalerade till hiskeliga vandringssägner. De båda läkarna avhumaniserades till symboler för manlig ondska medan Catrine da Costa upphöjdes till symbol för kvinnligt lidande. Styckmordsfallets verklighet flöt ut i det universella sagomotivet om ont versus gott. Ansedda författare har i dikt och romaner cementerat det aldrig inträffade skräckscenariet om styckning av Catrine da Costa i en obduktionssal på rättsläkarstationen i Solna.  

 

Redan efter första avsnittet av Dan Josefssons och Johannes Hallboms SVT-serie, står det klart för envar att den kvinnodominerade skaran tillsammans med några betrodda män som förföljt, förtalat och dömt Teet Härm och Thomas Allgén gemensamt begått ett gigantiskt misstag. De trodde sig stå för godhet och rättvisa men bär skuld i en fruktansvärd tragedi. 

Skärmdump TV4.se

 

Vad tänker du efter att ha sett första avsnittet, Marianne?

/Rigmor

 

Hej Rigmor och läsare,

 

Jag tänker som du: Äntligen! Jag minns så väl när du ringde mig 1999 och hade läst Per Lindebergs bok ”Döden är en man”. Du måste läsa den, sa du. De är helt oskyldiga! Jag kastade mig över boken, och sedan dess har vi båda varit djupt engagerade i läkarnas sak. Vi följde också skadeståndsrättegången i Attunda vintern 2009 och bloggade om den. Det är den bloggen, Catrine och syndabockarna, som vi nu återupptar.

 

Varför det, kan man fråga sig. Dan Josefssons serie (där vi hittills bara sett första avsnittet) är en i alla stycken gastkramande, skakande och välgjord dokumentär. Den inger mig hopp om att Teet Härm och Thomas Allgén nu äntligen kan få upprättelse i vida kretsar. Det är där SVT är oslagbart. Behövs vi alls?

 

Personligen vet jag inte just nu vad jag har att tillföra, men Rigmor kan analysera de stora dragen i den tidens samhälle och de sektliknande idéerna inom psykologi och radikalfeminism som bidrog till hysterin. Jag kan berätta konkreta erfarenheter från rättegången. Och vi har båda också följt den fenomenalt uthålliga gruppen på Flashback-tråden som i detalj har kartlagt da Costas nätverk av missbrukare, hästdödare och andra skumma typer. De har gjort det arbete som Solnapolisen påbörjade men som Stockholmspolisen aldrig följde upp. De har ringat in den krets där mördaren sannolikt går att finna. 

  

/Marianne

DAN JOSEFSSONS BOK: 
MARGIT NORELL BAKOM TVÅ RÄTTSSKANDALER

Förvaltningsrätten i Falun hade förhandling i måndags om Säterpatienten Sture Bergwalls framtid. Vargan och jag körde norrut på söndagskvällen. Hotellen i Falun visar sig diskriminera folk som går på tassar och har svarta näsor :-). Så vi hyrde en liten stuga på Främby udde.

Oktobergryning vid sjön Runn är som att vakna upp i Sagan om ringen-land. Dimmor över vattnet, sju änder glider tyst förbi, solen brinner till.

Vargan var uppåt och vi vandrade längs strandkanten mot det stora, gula pepparkakslika huset på udden. Det var där, i sandslänten nedanför huset, som likhunden Zampo narrade polisman Seppo Penttinen att söka och rafsa efter en pojkes kroppsdelar.

Vargan och gula huset med slänten där Seppo Penttinen krafsade efter Johan Asplunds kvarlevor. 

Det finns mycket att berätta från tingsrätten på Kullen i måndags. Vi for hemåt på kvällen och jag hade 41 sidor anteckningar i väskan, tankar om flera givande möten och lite bilder i kameran.

Jag funderade över en artikel jag skrev i Dagens Nyheter i juli 2009 om Fallet Sture Bergwall. Läkarna tycktes ha missat en diagnos, trots att symtomen observerades vid utredningen 1991 och hade noterats i tidigare journalanteckningar.
Sture Bergwall hade i unga år sökt dämpa ångesten för sin homosexuella läggning med droger och alkohol. Detta hade lett till hans livskatastrofer. Men i bakgrunden fanns också vokala och motoriska tics samt nedsatt impulskontroll.
En del - men alls inte alla! - personer med tics- och tvångssyndrom får "komplexa tics". Det är "automatiska" handlingar, som i vissa fall inkluderar sexuella kränkningar eller självskada. Rätt diagnos kan då vara livräddande för en ung människa. Man behöver förstå sig själv och kunna förklara sin problematik för omgivningen. Självbilden kan annars bli negativ med depression och även självmordshandlingar. En del av dessa ungdomar försöker "släcka ned" hjärnans brus av impulser och skamkänslor med alkohol och droger.
Mindre känt är att personer med tics- och tvång (Tourettes syndrom) kan ha fenomenal talang för imitation (ekotal, härmande beteende) och så extrem inlevelseförmåga att den liknar tankeläsning ("cold reading"). De kan också bli ofrivilligt fixerade vid en eller flera personer och söker då avläsa och uppfylla deras innersta önskningar. Symtom vid tics- och tvångsyndrom lindras med tiden och brukar ha klingat av i medelåldern.
Hur stämmer dessa egenheter med Sture Bergwalls livshistoria? Fanns det drag av "tillmötesgående tvång" i hans anpassning till Birgitta Ståhles tankevärld? Alla pusselbitar behövs för att lösa Quick-gåtan. Rätt differentialdiagnoser är nödvändiga för att förstå vårdhaveriet och för att lära av denna rättsskandal, som lär sakna motstycke även internationellt. Enligt prof Leif GW Persson har Quickfallen kostat det svenska rättssystemet - det vill säga det svenska folket - hundratals millioner kronor. Rätt diagnos är givetvis också essentiell för bedömning av Sture Bergwalls psykiska hälsa och prognos när vården avslutas.
Jag förordade i DN att patienten genast borde genomgå en kvalificerad neuropsykiatrisk utredning. Ansvariga läkare på Säter läste vad jag skrev men visade inget intresse för frågeställningen. I Sture Bergwalls journal står en irriterad kommentar om min DN-artikel, skriven av dr Ruchkin.
http://www.dn.se/debatt/tourettes-syndrom-kan-forklara-fallet-quick/ 

I Förvaltningsrättens sal insåg nog alla att advokat Thomas Olsson har skrivit juridikhistoria med sina genomarbetade resningsansökningar. Han är oslagbar i sitt yrke och därtill en människa man känner respekt för och tycker om.

Advokat Thomas Olsson och Sture Bergwall i rättssalen. I förgrunden dr Leopardi, en av två sakkunniga rättspsykiatrer. 

Sture Bergwall har kommit ut som En vanlig man från sitt mångåriga leverne som demon. En motsägelsernas demon. För i medborgarnas ögon var Thomas Quick riksmonstret, den mest avskyvärde av brottslingar. Men inom Säters institution och i minnesuppväckarnas krets sågs han som en sorts frälsargestalt. Han var det levande beviset på ”bortträngda minnen-teorin”. Och en ”framgångsfaktor” för Säterkliniken, enligt dr Fransson.

Sedan tretton år är Sture Bergwall medicinfri och nykter. Och därmed tog det slut på mordhistorierna.

Sture mötte Hannes Råstam. Inom journalistiken var Hannes en lika orädd, intelligent, medkännande och uthållig slitvarg som Thomas Olsson inom i juridiken. Med Hannes vid sin sida vågade Sture ta språnget. Han blev en avhoppare till verkligheten fastän inlåst på Säter. Patienten som varit centrum i lögnerna blev ”Mannen som slutade ljuga”, huvudpersonen i Dan Josefssons storartade bok.

Säters ledning borde givetvis ha lyckönskat sin tillfrisknade patient och rannsakat sin del i vårdhaveriet och rättsskandalen. Men klinikens läkare och psykologer valde att gå i försvar. De har sedan hållit ihop om Säterklinikens hemligheter och förnekat alla misstag. Så framhärdade klinikledningen medan Sture Bergwall beviljades resning och blev frikänd från mord efter mord. Innanför Säters väggar låtsades läkare och psykologer som om ingenting hände, som om ingenting hade förändrats. Ingen av de vårdansvariga talade med patienten om det som hela landet talade om.
Tvärtom. Det verkade som om sjukhusledningen började trakassera sin patient. De tog ifrån Sture hans böcker, tog ifrån honom hans musikskivor, plockade bort hans persienner mot södersolen, tog bort hans matta, tog ifrån honom hans krukväxter, införde kroppsvisitering efter morgonmotionen, kroppsvisiterade hans syster på besök, drog in permissioner och tillskrev honom nya allvarliga diagnoser utan undersökning.

Sture Bergwall blev bestraffad och isolerad i linje med hur andra whistleblowers behandlas när de avslöjat missförhållanden i totalitära miljöer och dysfunktionella system. Dr Ruchkins och psykologen Karlssons beskrivningar av Sture Bergwall i förvaltningsrätten liknade försök till karaktärsmord. Jag tyckte en av de sakkunniga rättspsykiatrerna, dr Cay Asplund, sa: "Skäms!" åt Ruchkin och Karlsson. Men jag kan ha hört fel. Jag satt bakom Cay Asplunds rygg.

Sture Bergwall var i pauser omsluten av syskonskaran med deras familjer och vänner. Den som kan sin Bibel kom att tänka på liknelsen om Den förlorade sonen.

Falu tingsrätt 21 oktober. Sture Bergwall i vinröd tröja i centrum omgiven av familj och vänner. Den långe mannen vid dörren i beige kavaj (han lyfte sällan blicken från golvet) är Säters psykolog Martin Karlsson. Han fick bakläxa av prof em Sten Levander för felaktig diagnostik av Sture B. Till vänster om M. Karlsson står en mager mörkklädd man, det är dr Ruchkin, med bakgrund i Ryssland. Längst till höger syns jag i blåmönstrat med kameran.

Samma dag som rättegången i Falun kom Dan Josefssons emotsedda bok Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. (Lind & Co 2013). I helgen har jag läst och läst och försummat annat. Det går inte att lägga den boken ifrån sig. Huvudpersoner är psykoanalytikern Margit Norell och Säters dåvarande stjärnpatient, Sture Bergwall. Här på bloggen gjorde jag 2010 ett par inlägg om Margit Norell.

SÖNDAGEN DEN 24:E JANUARI 2010

EN TERAPIMYT UR PLEROMA

ONSDAGEN DEN 31:E MARS 2010

RÄTTSSÄKERHET I VÅGSKÅLEN

Jag förde Margit Norell på tal i samband med da Costafallet eftersom de två oskyldiga läkarna blivit beskyllda för samma sorts mordgärningar som Sture Bergwall erkänt trots att han var oskyldig. De påstådda brotten handlade om styckmord, kannibalism och rituella övergrepp.

Dan Josefsson klarlägger att Margit Norell var en gemensam källa till Quickfallet och da Costafallet, Sveriges två stora rättsskandaler. För det var två terapeuter som hjälpte till att driva dessa rättsärenden mot avgrunden: Hanna Olsson och Birgitta Ståhle. Nu visar det sig att båda var terapipatienter hos Margit, tillika handledda i yrket av henne. I rätten och samhällsdebatter agerade båda kvinnorna som Margits trosvissa proselyter.

Margit Norells terapiklienter beskriver henne som sin stränga och goda mamma, en mamma som aldrig ville släppa greppet om sina ”barn”. Andra medlemmar i denna terapisekt beskriver Hanna Olsson och Birgitta Ståhle som Margits kvasidöttrar.
En människa som skapar bindningar istället för relationer är ofta kylig mot sin egen familj. Så var det för Margit Norell. Dan Josefsson ger bilden av en emotionellt isolerad människa. Hon lät andra ta hand om sina små barn och uppfattades som hård mot sin make Curt.

I da Costafallet blev Hanna Olsson en drivande kraft bakom Kristina Andersson, mamman-med-barnets-berättelse, Thomas Allgéns före detta fru. Hanna Olsson drev också dagboksvittnet Marianne Seppelä, som presenterade en förfalskad dagbok om Catrine i rättssalen.

I Quickfallen drev Birgitta Ståhle Sture Bergwall/Thomas Quick att erkänna mord på mord med så kallade rituella övergrepp. ”Det blev aldrig nog”,  säger Sture, ”Birgitta ville få mig att erkänna mer och värre, hemskare saker och fler mord.”

Bakom Hanna och Birgitta väntade Margit Norell i lyan på Norrtullsgatan. Dit skyndade ”döttrarna” med sina våldsberättelser, som när en flock lämnar köttben till sin ledarvarg. 

Hatten av för Tomas Videgård, en vän från förr som jag inte träffat på länge. Han ingick i Margit Norellkretsen och väljer att berätta för Dan Josefsson som det var.

Och stort tack till Göran Fransson, verksamhetschef för Rättspsykiatriska regionskliniken i Sundsvall. Han stiger i Dan Josefssons bok fram som den "återtågshjälte" jag trodde att förre överläkaren Göran Källberg skulle bli. Göran Fransson minns Tomas Quickåren på Säter: ”Jag var nybliven specialist, ung och entusiastisk och nu skulle vi förändra världen.”

Han beskriver åttioåringen Margit som ”klinikens främsta förankring och trygghet”. I efterhand ser han sig som då delaktig i en form av psykiatri med ”många sektdrag”: ”Och sekter behöver inte läsa kritiska texter och information. Man sållar bort den. Man behöver inte ta emot information utifrån.”

I boken får vi också veta att Sture Bergwalls advokat, Claes Borgström, hade anknytning till Birkagården, som leddes av Curt Norell. Borgström kände både Curt och Margit Norell. Vilken rundgång!

Eller - kanske ser vi en skymt av the deep state i vårt land, för att tala med Peter Dale Scott.

/Rigmor

PS.
Efter Attundarättegången ringde Hanna Olsson till domaren och tackade för att han inte givit de båda läkarna rätt i sak, skadestånd eller upprättelse.

PPS.
På Dan Josefssons Facebook-sida sida hade någon uppmärksammat mina inlägg om Margit Norell här 2010. Författaren svarade:

Dan Josefsson 

Rigmor Robèrts hemsida som du nämner ovan bygger delvis på samma källor som jag har. Hon har bland annat läst Ett rum att leva i, som spelade en viktig roll i inledningen av min research. Men jag fick inte kännedom om den boken via Robèrts webbsida, utan via Sture Bergwall som hade ett signerat ex av boken. Senare fick jag veta att Rigmor Robèrt haft en hel del kontakt med Sture på Säter. Det är alltså han som berättat för Robèrt att Margit spelade en viktig roll i hans terapi. Men inte heller det hämtade jag från henne, utan från Sture själv. Man kan säga att Rigmor Robèrt redan 2009 fick klart för sig kopplingen mellan Säter och Margit och lade ut denna koppling på sin sajt. Men ingen journalist nappade på detta. Inte jag heller. Det var inte förrän jag själv fick göra talas om kopplingen av Sture via hans bror Sten-Ove 2012 som jag började gräva.

MOSAIK AV VANDRINGSSÄGNER

Varför berätta om prostituerade missbrukares fantasi om en apart drömprins?

Jo, för att Marianne Seppälä, det senkomna vittnet med dagboken, trollband både domare och åhörare med skrönor om Catrine och två perversa läkare. Marianne Seppälä fick mot reglerna vittna anonymt. Dold bakom solglasögon och under peruk underhöll hon i rättssalen med skräcksagor om bårhus, grupporgier och ”ruskprickar ” som Jack the Ripper och Stryparn. Samtidigt målade hon upp en idyll - en ljus och förtrolig relation mellan en pervers läkare och en prostituerad narkoman. I den fantasin promenerade Catrine med ”läkardottern” i solsken under parkens trädkronor.

Stommen i åklagarens gärningsbeskrivning kom dels från Christina Allgén och dels från Ann-Catrine Härms föräldrar. På dessa olyckliga människors privata agenda kunde myndighetspersoner, expertvittnen och journalister rigga en fascinerande mosaik av det sena 1900-talets vandringssägner.

En bit handlade om könsmaktsordning, en feministisk idé skruvad till det yttersta: välbeställda svenska män påstods skydda bröder som sexmördade fattiga, underlägsna kvinnor.

En annan bit var de psykodynamiska teserna om att människors utsagor och beteenden egentligen står för något annat, som terapeuter kan uppdaga.

En tredje bit var en skenvetenskap som vissa minnesexperter och psykologer lanserade. Minnet av obehagliga upplevelser påstods bli lagrade genom en särskild minnesmekanism i ”det omedvetna”. Människan kunde då inte själv veta vilka hemskheter hon varit med om. Ändå påverkade de bortträngda minnena beteendet. Bortträngda minnen av barndomstrauma rörde sig som spöken i ”det omedvetna”. Så hette det. De bortträngda minnena orsakade symtom, konstiga beteenden och psykiska sjukdomar. När terapeuter ”återvann” sådana minnen skulle människor må bättre. Det var därför viktigt att #prataomdet - oj, förlåt. Det ansågs för 20-30 år sedan viktigt att prata om och bearbeta återvunna obehagliga minnen.

En fjärde bit härstammade från en kvasikristen tankevärld som på 1980-talet kommit i ropet inom frikyrkorna. Karismatiska pastorer inspirerades av amerikanska predikanter från trosröresen. De mixade biblisk teologi med fantasy-satanism och praktiserade ”andlig krigföring” mot djävulen och dennes demoner.

En femte bit bestod av surriga önskedrömmar och spökhistorier från en minoritetskultur av trötta och påtända prostituerade kvinnor. Fanns det något sätt, undrade de, att slippa ifrån detta helvete men utan att ge upp drogberoendet? Min patient Carina och hennes olyckssystrar ville tänka sig ett tryggat liv med en man med receptblock, en undergörare till karl som de kunde binda upp med hållhakar. Så utvecklade de sin skräckromantik om en pervers läkare. Spökhistorier ska handla om lik, gastar och gravar. En läkare eller två, som inte opererar på lasarettet, utan skär i döda från bårhuset - den gestalten är självskriven när man drar spökhistorier.

I äkta medkänsla för kvinnor som Marianne Seppälä och Catrine da Costa bortsåg många från att dagboksvittnet gick på metadon och hade försörjt sig på prostitution och checkbedrägerier. Hon uppfattades som exotisk och charmig - ett naturbarn. Ja, hon var som framstigen ur en pjäs av Brecht! Vem ville då förstöra stämningen med kritiska funderingar om att kvinnan i vittnesstolen var drogmedicinerad och specialist på att förföra och dupera?

/Rigmor

DRÖMPRINSEN

Det är sensommarnatt på 1970-talet och jag går jour på en akutmottagning i södra Stockholmsområdet. Det har äntligen blivit lugnt på akuten. Det finns tid att samtala med en illa utsatt kvinna, som väntar på provsvar i ett undersökningsrum. Vi kan kalla henne Carina. Hon och jag är jämnåriga, hon sitter på britsen och jag på stolen bredvid. Carina är ensam och vilsen och mår inte bra.

Hon hör till de ensammaste i världen, till dessa som kedjats vid ett drogberoende som går före allt. Drogsuget har dragit Carina från hennes föräldrar, från syskonen, från vänner, från grannar och skolkamrater. Många har velat hjälpa men Carina sviker dem. Hon ljuger, smyger, döljer. Nu vill hon inte längre träffa dem som tycker om henne, för hon vet att hon sårar och belastar dem. Carina berättar att hon har ett barn eller snarare har fött ett barn. Hennes son är omhändertagen i en främmande familj där han har det bra.

I sin narkomanisjuka har Carina visserligen kamrater, men de är olyckskamrater och lika opålitliga som hon. De är också drogslavar som lever i en värld som är nära men bredvid vår. Carina bidrar inte till andras bästa i samhället. Hon klarar inte ett fast jobb och kan inte koncentrera sig på studier.

Jag ser att Carina egentligen är vacker fast redan sliten och avmagrad. Hennes händer skakar och huden har en violett ton. Hon har urinvägsinfektion, hudinfektioner och kanske venerisk infektion.

Jag skulle vilja stoppa henne i badet, skrubba henne ren, schamponera hennes hår och köra kläderna i tvättmaskin. Men hon är inte Julia Roberts i Pretty Woman och jag är inte miljonären Richard Gere. Men läkare är jag och därför ber Carina mig om Ketogan.

- Helst en spruta, annars tabletter. Eller åtminstone några Valium?

Carina menar halvhjärtat att hon lider av njursten. En del narkomaner som jag på sjuttiotalet kommer hem till med jourläkarbil eller tar hand om på akuten är bra på att imitera symtomen vid njurstensanfall. De vet att behandlingen då är en intramuskulär injektion med den morfinlika fast starkare medicinen Ketogan. Men Carina orkar inte simulera hela spektaklet. Hon behöver avgiftas men värjer sig när jag talar om inläggning för vård.

- Om jag bara kunde träffa en pervers läkare, säger hon med en suck. Det vore drömmen!

- En pervers läkare?

- Ja, det är drömprinsen för oss. Tänk dig. Läkare får skriva ut droger på recept. Kan du förstå hur trött man blir av att jaga kunder på stritan? Trött av att alltid oroa sig: Hur ska jag få ihop pengar till nästa dos? Man stjäl grejer och säljer till någon. En del av oss skriver falska checker men framför allt säljer man sex. Snabba, skattefria pengar och ett ständigt jagande efter torskar på stan, efter fasta kunder som man ringer upp. Man måste få in stålarna, man säljer sex, säljer sex, säljer sex. Därför önskar vi pundartjejer oss ett fast förhållande med en pervers läkare. Det vore lösningen på våra problem. Drogen säkrad. Man skulle känna sig trygg, kunna tänka på annat, ha ett liv. En pervers läkare är vår drömprins.

- Men varför ska han vara pervers?

- Du fattar ju att vanliga läkare inte vill vara ihop med en tjackhora! Läkare gifter sig och får barn med tjejer som du. Men perversa torskar är ungefär som knarkare. Dom måste också ha sin grej. Det är tvång för dom. Det finns karlar som betalar för att suga på napp och bli tvättade i ändan som en bäbis. En del vill att man skäller och hunsar med dom och slår dom. Några vill krypa på golvet i hundkoppel. Andra måste ha trosor och högklackat på sig för att fungera sexuellt. En del, och dom är farliga, måste binda tjejen, rigga upp, koppla bitboll, ta stryptag och hota, dominera, domdera… you name it. Ställer tjejer som du upp på sådana kinky grejer? Nä. Men vi kan allt det där. Vi vet, vi fattar, vi ställer upp, vi hjälper dom här stackarna som är perversa. Förstår du? Dom kan inte rå för hur dom är funtade. Bara med oss kan dom vara sig själva, som dom är. Om man hade en pervers läkare skulle han få ut sina behov och jag mina. Vi är gjorda för varandra. A match made in heaven, hahaha.

Min patient Carina, Catrine da Costa, den norske statsministerns syster Ninni, chefsredaktörens dotter Lotten eller dagboksvittnet Marianne Seppälä - alla var de egentligen fina unga kvinnor. Men vem som än fastnar i drogens grepp blir förändrad. K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, jämför tunga drogmissbrukare med sektmedlemmar. Jag har nog citerat honom tidigare i bloggen och nu gör jag det igen. Drogen är som Guds röst för missbrukare. Rösten kallar och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Både sektmedlemmar och missbrukare, säger Westerberg, ”har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet. Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.”

Så länge man är fast i beroendet är det inte drogfrihet som hägrar, inte ömsesidig kärlek, inte goda relationer till barn och föräldrafamilj, inte att göra ett bra arbete i samhället. Nej, missbrukarens önskedrömmar handlar om att säkra tillgången till droger. Att få slippa eller åtminstone skjuta upp abstinensens helvete - längre än så sträcker sig inte önskedrömmarna.

För Carina och hennes olyckssystrar, framstår en pervers läkare som räddaren i nöden. Han är mannen som inte överger. Han är mannen som har allt: drogen, ombonat hem, aktning i samhället, pengar på banken. I drogdimman framstår en pervers läkare både som Frälsaren och som den Carina har tummen i ögat på.

/Rigmor

PS. 2011-03-30: LÄKAREN SOM SEXKUND

Signaturen scheele förklarar på en Internetsajt där man diskuterar da Costafallet varför läkare mer än andra yrkesgrupper komprometterar sig om de köper sex av narkomaner:

Clodius: Alltså - jag vet inte om jag har en märklig moraluppfattning, men är det så hemskt att just en läkare går till horor? Jag som patient är mest intresserad av att han ger mig god vård. Spelar det i detta samanhang så stor roll om han gått till prostituerade eller snattat ur kaffekassan?

scheele: Jag har besvarat det tidigare, men det har att göra med en läkares förskrivningsrätt. På denna tiden fanns inga centraliserade register, utan endast om apotekspersonalen fattade misstankar då de fick många narkotiska preparat från en och samme läkare till personer som hade svårt att stå still i apotekskön så hände något. Mycket dubiöst att en läkare då drog till sig misstankar med umgänge av personer med kända narkotikaproblem.

Det var rätt så vanligt att läkare "sålde" recept mot varor och tjänster. [...] // 2011-03-29 23:18

https://www.flashback.org/printthread.php?t=94865&page=318&pp=12

När min patient Carina och hennes drogberoende väninnor önskedrömde om ett bättre liv handlade det om att få hållhake på en läkare med parafili. Deras drömprins var läkare, inte direktör eller filmstjärna, för läkaren hade receptblock.

Den prostituerade kvinnan fantiserade om läkaren och hennes längtan var skräckblandad. För han hade också makt att låsa in henne. I doktorns vita rockficka fanns både recepten och intyget till tvångsvård.

Efter Catrines död tog rykten om att hon styckmördats av två perversa läkare snabbt fart bland Stockholms gatuprostituerade. I deras fantasivärld var "den perverse doktorn" redan en bekant gestalt, laddad med motstridiga projektioner.

/Rigmor

Återkomst Marianne & Rigmor

Vi öppnar nu bloggen och fortsätter skriva om da Costafallet.

/Rigmor