MARIANNE AHRNE RIGMOR ROBERT

Mitt foto
Marianne Ahrne är Filmregissör & författare Rigmor Robért är läkare & psykoterapeut

torsdag 5 december 2024

EN FÖRTROENDEMISSBRUKANDE LÄKARE FICK MEDHÅLL

”Utan sakutlåtandet [avJovan Rajs] så hade vi aldrig kunnat anhålla Teet Härm. Tar vi bort det, då faller det totalt”, säger polismannen Pim Martinsson.

”Då har man inte kunnat anhålla,” konstaterar Dan Josefsson.

”Nej, det fanns överhuvudtaget ingen koppling alls”, bekräftar Pim Martinsson. 

 

Skärmdump SVT

Här klarläggs källan, själva upprinnelsen till att Catrine da Costafallet spårade ur. Tjänstemän i vårt rättsväsende hade absolut tilltro till ett sent utfärdat obduktionsutlåtande av Jovan Rajs. 

När en viss kvinna anade att Teet Härm kunde vara den misstänkte läkare som omtalades i tidningarna, kände hon sig manad att ringa polisen. Dr Rajs och fru Allgéns respektive hugskott och inbillningar smälte samman i en konception. Ett tankemissfoster kom till liv i Polishuset på Kungsholmen, utvecklades i sensationsreportage och ynglade av sig i var mans huvud. Vidundret värpte i journalisters skildringar, i poeters verser, i författares romaner.

 

Före Jovan Rajs tid på Statens rättsläkarstation i Solna gick jag där kursen i rättsmedicin. Redan på läkarutbildningens andra termin hade vi fått lära oss människokroppens topografiska anatomi genom att dissekera döda kroppar. Kroppar, som personer i sin livstid donerat till medicinsk forskning och till undervisning. Kroppar som vaktmästaren på Anatomen förvarade i formalinbad. När vi senare läste patologi deltog vi vid obduktioner. Man vänjer sig som läkarstudent vid att se in i och röra vid öppnade kroppar i kirurgernas operationssalar och i patologernas obduktionshall. 

Teet Härm säger i första avsnittet om sitt yrke: 

”Att kunna möta och ta del av ytterligheterna, för faktum är ju det, att vad man får ta del av och se inne på rättsmedicin, det får andra människor aldrig komma i kontakt med. Det är en gåva att få ta del av det, tycker jag. Men det är min konstiga uppfattning.”

 

Jag har ännu starka minnen av de döda och de dödade jag såg på rättsläkarstationen. En ung, blek man med violett snörfåra om sin hals. Även andra som mött en våldsam död. Människors livsöden skymtade fram medan vi lyssnade till rättsläkarens sakliga undervisning.

 

Om rättsläkarens uppgift är att diagnostisera och förstå spår av skador och/eller sjukdomar i en människokropp så kan min inriktning mot själslivet på liknande sätt handla om att identifiera smärtpunkter i det inre. Sen unga år har jag då och då fått höra av kollegor:

”Jag fattar inte hur du står ut. Att dag ut och dag in traggla och lyssna på människor som mår dåligt?” Jag kunde svara med Teet Härms ord att det "är en gåva att få ta del av det, tycker jag. Men det är min konstiga uppfattning.”

 

Vissa yrken hette förr ”kall” - läkare, sjuksköterskor, präster, lärare med flera. I ett kall kommer man nära den som är i upplevt underläge på grund av sjukdom, livskris eller för att den ännu är ett barn. Man kommer nära för att ge stöd, för att hjälpa.

Det finns ett förtroendekapital hos allmänheten som erbjuds varje läkare. Den tilliten, symboliserad av den vita rocken, har byggts upp av samvetsgranna, kunniga läkare under århundraden. När en läkare missbrukar detta förtroende skadas inte bara patienter utan indirekt också alla hans eller hennes kollegor.

Sedan det stod klart vilken roll Jovan Rajs spelat i da Costafallets rättskatastrof har det gjort ont, fysiskt ont i mig. 


Vad hände med Jovan Rajs?

Inledningsvis var han säker på att styckningen av Catrine da Costas kropp skett med en såg. ”Det kan till och med vara en motorsåg”, sa han. När han förstod att poliser hyste misstankar mot Teet Härm kom vändpunkten. Polisernas idé fladdrade över till Jovan Rajs, slog rot och började växa.


Bandet rullar när Jovan Rajs berättar för Kristina Hjertén von Gedda om sin synska gåva. De två skriver på hans självbiografi: 

Jag hade nästan som en vision. Och så såg jag Teet Härm som doktor Jekyll och mister Hyde. … Jag vaknade klockan två, tre och kom ner och stod här i altandörren och rökte. Och tänkte och tänkte och kunde inte sova. Det är jag som är hans läromästare. Det är jag som har lärt honom rättsmedicin och obduktion… Plötsligen faller pusselbitarna på sitt ställe hos mig och i mitt huvud. Så kommer jag ihåg dessa oförklarliga händelser, episoder… Det gör bara att snaran dras starkare åt runt hans hals. Allt som han har lärt sig från mig har han ändrat 180 grader. Jag själv blev utnyttjad av en kriminell hjärna.”

 

Jovan Rajs verkar inte ens i efterhand ha en tanke på han kanske har en projektion. Kan det vara sin egen spegelbild han skådar i nattmörkret? Har han, för att tala med C.G. Jung, identifierat sig med sin ”skugga”, den potential av ondska inom oss, som Nietzsche kallat ”der blasse Verbrecher”, den bleke förbrytaren?

Jovan Rajs fantasier jäser vidare till utpekande av Teet Härms 22-åriga sambo. Polisen har spelat in samtalet: 

”Hej, jag ringer från Spanien. Varför jag ringer… Det är hur armarna togs bort. Det är ingen läkare som gjorde det. Det gjordes av en kvinna. Armarna togs bort precis som när man styckar en kyckling och tar bort vingar… Hon var med, jag kommer alltid att påstå så. Det var en kvinna.


Här, om inte förr menar jag att poliser, åklagare och Jovan Rajs anhöriga bär på ett ansvar för hur olyckan sen eskalerar. För vilken TV-tittare förstår inte att Jovan Rajs där råkat i psykisk obalans? 

Vem som helst kan hamna i ändrade sinnestillstånd. Tror man sig ha övernaturliga insikter av storhetsvansinnig eller paranoid typ är det omgivningens sak att hålla emot. I Jovan Rajs fall höll de istället med och hans självbild blev alltmer grandios.

 

När Dan Josefsson och Johannes Hallbom vill intervjua Jovan Rajs för TV-serien fegar han ur. Och nu står han med följderna och med skammen.

 

Igår kunde vi se försvarsadvokat Thomas Olsson i SVT. Efter resning i Fallet Ulf och Fallet Quick är han legendarisk. Ögonen tåras när jag hör honom på sin speciella stockholmska säga: 

Den här typen av justitiemord eller tveksamma bedömningar från rättsväsendets sida har ju en tendens att leva kvar ända tills dess att de rättas till. Det hänger nog samman med att människor i grund och botten har en väldigt stark känsla för att det ska finnas rättvisa och att domstolarna ska meddela korrekta domar. När människor upplever att det inte är fallet, så stör det väldigt starkt rättskänslan. Så det här kommer att leva kvar tills [läkarna] får upprättelse.”

 

Skärmdump SVT

Thomas Olsson, Dan Josefsson, Johannes Hallbom – TACK! 

Nu händer det. 

Äntligen.

 

/Rigmor