Hej Marianne och välkomna läsare!
Vi har sett första avsnittet av Dan Josefssons och Johannes Hallboms SVT-serie ”Det svenska styckmordet” och därmed dags att öppna vår blogg igen.
Mottagandet av serien är överväldigande och genomgående positivt!
Äntligen reagerar journalister, ledarskribenter, programledare i TV och radio som yrkeskompetenta och vettiga medmänniskor.
Äntligen, skriver jag, för sedan 1999 när Per Lindebergs bok ”Döden är en man” kom ut har fakta legat på bordet för alla att ta del av.
Två unga läkare, Teet Härm och Thomas Allgén, blev utan saklig grund beskyllda för att vara styckmördare av personer som stod dem nära. Teet Härm utpekades av sin chef, Thomas Allgén av sin fru.
Poliser, expertvittnen, åklagare och domare höll inte emot utan rycktes med när allmänhetens fantasier eskalerade till hiskeliga vandringssägner. De båda läkarna avhumaniserades till symboler för manlig ondska medan Catrine da Costa upphöjdes till symbol för kvinnligt lidande. Styckmordsfallets verklighet flöt ut i det universella sagomotivet om ont versus gott. Ansedda författare har i dikt och romaner cementerat det aldrig inträffade skräckscenariet om styckning av Catrine da Costa i en obduktionssal på rättsläkarstationen i Solna.
Redan efter första avsnittet av Dan Josefssons och Johannes Hallboms SVT-serie, står det klart för envar att den kvinnodominerade skaran tillsammans med några betrodda män som förföljt, förtalat och dömt Teet Härm och Thomas Allgén gemensamt begått ett gigantiskt misstag. De trodde sig stå för godhet och rättvisa men bär skuld i en fruktansvärd tragedi.
Vad tänker du efter att ha sett första avsnittet, Marianne?
/Rigmor
Hej Rigmor och läsare,
Jag tänker som du: Äntligen! Jag minns så väl när du ringde mig 1999 och hade läst Per Lindebergs bok ”Döden är en man”. Du måste läsa den, sa du. De är helt oskyldiga! Jag kastade mig över boken, och sedan dess har vi båda varit djupt engagerade i läkarnas sak. Vi följde också skadeståndsrättegången i Attunda vintern 2009 och bloggade om den. Det är den bloggen, Catrine och syndabockarna, som vi nu återupptar.
Varför det, kan man fråga sig. Dan Josefssons serie (där vi hittills bara sett första avsnittet) är en i alla stycken gastkramande, skakande och välgjord dokumentär. Den inger mig hopp om att Teet Härm och Thomas Allgén nu äntligen kan få upprättelse i vida kretsar. Det är där SVT är oslagbart. Behövs vi alls?
Rigmor skrev ett par rader privat som jag citerar:
Alla medier inser och vill plötsligt stå för att de har medverkat till katastrofen. Jag reagerar mot en viss återkommande formulering: ”två oskyldiga män som fick sina liv förstörda”. Vad då ”som fick”? De personer som på 1980- och 90-talen var hänsynslöst aggressiva i jakten på Teet och Thomas ska ut ur sina garderober där de nu trycker. Jovan Rajs, Christina Andersson-Allgén, Hanna Olsson, Anton Spak - om ni är i livet så håll i hatten - vi ses i Mariannes och min blogg.
Personligen vet jag inte just nu vad jag har att tillföra, men Rigmor kan analysera de stora dragen i den tidens samhälle och de sektliknande idéerna inom psykologi och radikalfeminism som bidrog till hysterin. Jag kan berätta konkreta erfarenheter från rättegången. Och vi har båda också följt den fenomenalt uthålliga gruppen på Flashback-tråden som i detalj har kartlagt da Costas nätverk av missbrukare, hästdödare och andra skumma typer. De har gjort det arbete som Solnapolisen påbörjade men som Stockholmspolisen aldrig följde upp. De har ringat in den krets där mördaren sannolikt går att finna. Och de har grävt fram ett brev ur förundersökningsmaterialet som kallas ”Zigenarbrevet”. DET brevet vill jag gärna berätta om när den tiden kommer.
/Marianne
Inlägg
