Jag är helt golvad av andra avsnittet i serien. Dan Josefsson lyckas med det som är så svårt i en dokumentär: att bevara sin saklighet och samtidigt beröra på djupet. Jag tänker också på hur DUMHETEN firat triumfer fallet igenom. Ett barns joller... fantasier och visioner... folk som tror på spökhistorier! Och hur denna kollektiva dumhet och hysteri har resulterat i mänskliga katastrofer.
Att Teet Härm och Thomas Allgén nu träder fram och själva berättar delar av sin historia är utomordentligt viktigt! Ecce homo! Se Människan, den lidande människan som inte förtjänar att föraktas. Se vad vi har gjort mot de här två människorna, Teet och Thomas, så att bilden av dem som perversa monster äntligen kan förpassas till historiens skräckkabinett. Det gör förmodligen ont att inse för vissa som så länge förföljt dem, men här finns också en chans att säga: ”jag hade fel, förlåt!” Några kommer att ta den chansen, andra inte. (Jovan Rajs ville inte svara på Dan Josefssons frågor, Christina Andersson-Allgén står fast vid allt hon tidigare hävt ur sig. Det får mig att tro att hon är sinnesförvirrad, fanatisk eller obotligt korkad, kanske allt på en gång.)
När jag ser fotomontaget av Thomas Allgén som ung tänker jag på hur oskuldsfull han är. En lycklig och bekymmerslös barndom, en ung man som reser runt i Europa och har lätt att få vänner. Inte ett spår av perversitet i den killen. Fotona av Thomas som nybliven pappa där han ligger med sitt barn vilande på bröstet vittnar om ömhet och naturlig faderskärlek. En faderskärlek som glöder än idag när Thomas talar om sin dotter som rycktes bort ifrån honom och som nu är runt 40 år. Lever hon fortfarande i det nät av lögner som hennes mamma vävt in henne i? Tittar hon på den här serien? Kan den få henne att inse vad som verkligen skett?
När Rigmor och jag 2009 bloggade om skadeståndsrättegången i Attunda lärde vi känna Teet och Thomas på ett mer personligt plan.
Som ung läkare var Teet en spjutspets, en kroppens detektiv. Poliserna upplevde honom som en kollega, läkarna som ett professorsämne. Det var när han kände att han förlorade sitt yrke, hela sin framtid och hela sin identitet, som han försökte (och nästan lyckades) ta livet av sig. Det tror jag människor förstår först när de ser den här filmen! Det går in i både hjärta och hjärna! Men Teet har därefter aldrig givit upp. Ingen vet mer om da Costafallet än han. Han har läst vartenda ord som skrivits, från Flashback till världspressen. Han har fått stå ut med groteska förvrängningar av sanningen, inte minst i engelsk skandalpress, men han har dokumenterat allt och inte slutat hoppas på att fallet en dag kommer att lösas.
Teet är också någon som skriver en och annan drapa ”om vad som sig i samhället tilldragit haver”. Han skräder inte orden mot dumhet och hyckleri. Han är drastisk, ilsken och rolig. Orädd att säga det som i vår tid inte får sägas. Men med stark medkänsla för andra brottsoffer, till exempel Ebba, 11 år, som dödades av Rakhmat Akilovs terrordåd på Drottninggatan eller Luna, 9 år, som våldtogs av en storvuxen 15-åring och fick bestående hjärnskador.
Många har upprepat att Teet är ”udda”. OK, men det är jag också. Jag minns när Dan Josefsson skrev att jag borde avskedas som långfilmskonsulent på Filminstitutet. Han menade att jag var olämplig för att jag hade Aspergers syndrom. Han hade nog läst en intervju med mig i Film&TV där det stod att jag INTE hade Aspergers syndrom men en personlighet som låg åt det hållet. Och så hade han glömt det där INTE. Sånt händer! Och det spelar ingen roll. Om inte Dan Josefsson själv vore lite udda skulle han nog inte orkat hålla ut och ro i land denna storartade serie! Att vara 100% normal är ingenting att sträva efter.
/Marianne
Inlägg
