Jag tillhör dinosaurernas släkte, född långt före den tid då det fanns TV - för att inte tala om datorer. Jag skaffade min första TV när jag var 44 år gammal, och jag har skrivit de flesta av mina böcker för hand, med reservoarpenna. Nu äger jag en dator, men ”nätet” är för mig ännu ett mysterium. Det är slaskhink och skattkista i ett, det är ett cyberrymdens svarta hål som jag mycket sällan sugs in i. De senaste dagarna har varit annorlunda. Jag har läst vad jag har kommit över om fallet och om reaktionerna på domen i Attunda.
Leif GW Persson och Anders Carlgren har skrivit skarpa analyser av domen och av domarna som skyddar sin maktapparat (Leif GW Perssons rubrik). Det är artiklar jag bara kan buga och tacka för. Båda går att läsa på www.stadsholmen.blogspot.com och Perssons också i dagens Expressen. Rigmor kommer att skriva om vad som händer med ”det sociala kapitalet” när vi inte längre kan lita på vårt rättsväsende. Jag lämnar allt detta åt dem som har fackkunskaper och ägnar mig en stund åt vad jag fiskat upp ur nätets slaskhink och skattkista.
Det som är slående är hur vinden vänt. ”Vill vi ha ett samhälle där det i praktiken är omöjligt att få rätt mot Staten?” frågar Tona Aspsusa i en kommentar till mitt inlägg KATASTROFOMRÅDEN. Nej, självklart vill vi inte det – och på nätet haglar kommentarerna: Rättsstaten är hotad... Sveriges så kallade rättsväsende saknar all trovärdighet … Jag har förlorat tron på vår s.k. demokrati... Häng ut samtliga som ingår i Attunda Tingsrätt... Den största rättsskandalen i Sverige de senaste femtio åren... Vi behöver en författningsdomstol. Att det inte redan finns är skandalöst... Heja dessa tappra som inte knäckts av usel juridik... Vad krävs för att få rättvisa i denna skandal? Medborgarinsamling till det berättigade skadeståndet?
Så här låter det överallt. Men samtidigt dyker gamla unkna vanföreställningar och nya lögner upp ur slaskhinken. Den vanligaste vanföreställningen är baserad på utpekandet av de båda läkarna som likstyckare i domskälet i tingsrätten 1988. Det är ju bevisat att herrarna har styckat kvinnan! skriver någon. Men det är just vad det inte är. Det finns inte skuggan av en bevisning för detta, och de ”indicier” man gått på är Christina Allgéns tolkningar av dotterns intetsägande joller (ett vittnesmål fullständigt krossat av rättspsykiatern Tomas Eriksson) och de motsägelsefulla förhören med ett sinnesförvirrat och publicitetshungrigt fotohandlarpar som fyra år efter upptäckten av Catrine da Costas kropp och i den veva då drevet pågick som värst påstått sig ha sett bilder av en likstyckning som gjorde att de varken kunde sova eller äta på flera dygn men som ingen annan i deras butik vare sig sett eller hört talas om. (Se mitt inlägg SKRATT ELLER TÅRAR för ett längre referat av fotohandlarparets farsartade vittnesmål). Så får jag be er som fortfarande tror att läkarna är likstyckare att sätta er in i fallet innan ni öppnar munnen!
En av de nya lögnerna – eller kanske är den gammal som gatan fastän jag inte hört den förr – dyker upp i en infam artikel av Bam Björling. Infam för att hon plockar poäng på att framställa sig som mån om rättssäkerheten samtidigt som hon dukar upp en rövarhistoria om hur hon på ett feministiskt kafé där hon brukade träffa Catrine da Costa också sett ”obducenten”:
”En kväll kom det två män och satte sej vid bordet bredvid oss. De tittade hela tiden på Catrine, jag var helt ointressant. De gjorde olika framstötar. Catrine avfärdade dem godmodigt med att hon inte jobbade. Den ene var obducenten. Det framgick att de hade träffats tidigare.”
Det finns en hel flora av fantasifulla berättelser av feminister som säger sig ha sett eller har tyckt sig förföljda av ”obducenten”... Feministernas axiom är att könet är en social konstruktion. Det kan man verkligen diskutera! Men att ”obducenten” - denne spökfigur utan motsvarighet i verkligheten – är en feministisk konstruktion, det är sanningen rakt av. Rigmor har svarat Bam Björling med följande kommentar på nätet:
Hej Bam, long time no see!
Du återger minnen av Catrine da Costa från för länge sedan. Under tjugosex års tid bygger människans hjärna om många lagrade minnen. Minnesforskaren Elisabeth Loftus förklarar: ”Minnet bleknar enligt ett talesätt. Men i själva verket växer det. Det som kanske bleknar är den ursprungliga varseblivningen, den faktiska upplevelsen av händelsen. Men varje gång vi erinrar oss en händelse måste vi rekonstruera minnet och därför ändras det för varje gång – färgas av efterföljande händelser, av ökad förståelse, av ett nytt sammanhang, av förslag från andra och av andra människors hågkomster. Allt det som ändrar minnet smälter samman med vår erfarenhet och vi blir säkra på att vi såg eller gjorde det vi minns.” (Vårt minne. Liber, 1980)
Experimentella studier visar hur ärliga och begåvade försökspersoner kan uppleva planterade, ändrade eller tillväxta minnen lika tydligt och ”sant” som händelser de varit med om i en objektiv verklighet.
Rättspsykologin har utarbetat verktyg och tekniker för att skilja ut vad i en utsaga som är sant (självupplevda på ett objektivt plan) från berättelser som är konstruktioner eller minnen som ändrats över tid.
En enkel utsagepsykologisk analys pekar mot att dina hågkomster av Catrine da Costa och två män har omformats av minnet. Rättspsykologins metodik har jag sammanfattat på bloggen ”Catrine och Syndabockarna” i fem inlägg 14 – 16 februari. http://catrine2009.blogspot.com/2010/02/nils-wiklund-vittnespsykolgerna-hade.html
Hälsningar! /Rigmor Robèrt
Det är, som många har påpekat, en välvillig tolkning typisk för Rigmor. Bams minne sviker henne. Men majoriteten av de kommentarer som finns på nätet är inte lika välvilliga. Låt mig citera:
Måns: Bam (!) har alltså träffat dessa tre personer tillsammans på en befolkad plats med andra vittnen? Polisen har under alla år velat komma i kontakt med personer som sett dessa tillsammans eller som kan göra en koppling. Varför har hon inte hört av sig till dem om hon nu kände da Costa och dessutom sett henne tillsammans med dessa herrar?
Mayito: Bam Björlings vittnesmål om att Obducenten + okänd (?) kamrat försökte stöta på Catrine inför ögonen på henne är ingenting annat än sensationellt. Det hon skriver är att:
1) Obducenten och Catrine de facto har träffats.
2) Obducenten och Catrine pratade eller i vart fall försökte Obducenten prata med den eeeh...svårflirtade Catrine eller vad det nu är Bam Björling försöker få fram.
3) Obducenten sket i att det uppenbarligen satt en socialkärring (Bam för fan!) tillsammans med Catrine så risker tog han snubben.
4) Av Bams "vittnesmål" framgår tydligt att Obducenten + okänd (?) kamrat inte stötte på "en snygg brud" utan på en kvinna som svarade att hon "inte jobbade". Obducenten visste vad det handlade om och tvekade inte trots socialkärringens närvaro.
Lyssna nu.
Om Bam Björling hade träffat Catrine och Obducenten på detta vis hade hon varit fallets i särklass tyngsta vittne. Detta är så mycket tyngre än den kvinnliga polisen. Bam Björling hade jagats av varje tidning och hennes vittnesmål hade med största sannolikhet bedömts som det tyngsta av vilken domstol som helst.
Jag kan det här fallet väldigt bra och Bam Björlings "vittnesmål" utklassar alla andra med hästlängder. Här är ju - för fan - kopplingen!
Då återstår bara att bedöma trovärdigheten i Bam Björlings "vittnesmål". Host. Hon lindar in sitt sensationella "vittnesmål" i en lågmäld passus i en artikel som handlar om ett angrepp på andra feminister.
Gå inte på detta, folks!
Detta är ett typiskt grisaktigt beteende som jag sett vita medelålders svenska kvinnor ägna sig åt tidigare. Bam Björlings enda syfte med denna artikel var att lasta ur denna bomb. Som angrepp på dumfeminismen saknar Bam Björlings artikel därmed helt värde. Detta handlar mer om en intern maktkamp bland dumfeminister än att Bam Björling ställer sig på rättssäkerhetens sida.
Så folks. Det vi har att göra med här är en vit medelålders svensk kärring som ljuger på det där speciella sättet som vita medelålders svenska kvinnor ibland gör.
Ja, det där var några röster från cyberrymden. Kanske inga nyheter för er unga surfare, bara för dinosauren som inte upphör att förvånas?''
/ Marianne
Inlägg
