INFALLSVINKLAR

Jag har varit borta från bloggen ett tag medan Rigmor skrivit långa analyserande texter. Nu kliver jag in igen, men kanske mestadels med kortare kommentarer. Rigmor och jag har intresserat oss för det här fallet länge men från olika infallsvinklar som dels har att göra med våra yrken, dels med våra personligheter. Kärnan i mitt engagemang har nog varit min känsla av chock över att se två oskyldiga förföljda och bespottade under tjugofem år av sitt liv medan förföljarna - som inte dragit sig för något – åtnjutit respekt och numera med få undantag bara låtsas att det regnar. Jag har varit chockerad över den MUR av motstånd som mött varje försök till resning och återupprättelse, den MUR av människor med makt som skyddar varandra och som, för att inte tappa ansiktet, struntar blankt i att oskyldiga offras. Det har varit både skrämmande och upprörande att se hur horder av politiskt korrekta personer - många av dem från MITT yrkesområde - samvetslöst trampat på rättvisa, sanning och medkänsla. Att se hur ideologi och demagogi påverkat rätten. Hur det sunda förnuftet satts ur funktion och hur myter och lögner kunnat leva vidare i årtionden. Rigmor har naturligtvis också upprörts av allt detta och engagerats i syndabockarnas öde. Men hon har ett vidare perspektiv utifrån sitt yrke som läkare och terapeut. När själva rättegången var över hade jag inte så mycket att tillägga, medan Rigmor nu kunde sprida ut en solfjäder av analyser av rättssäkerheten och det hon kallar en tankeepidemi - ”en terapimyt ur pleroma”.

Under åren som gått har Rigmor och jag ofta talat om detta och liknande fall. Jag hade till exempel sett filmen om anklagelserna mot dagispersonalen i en stad i USA. De växte till ett lågintensivt krig mellan dem som rycktes med och dem som hade förnuftet i behåll. I rättegången tillmättes barns utsagor lika hög trovärdighet som i medeltida häxprocesser. Ett barn jag minns sa att hans lärare – anklagad för all perversitet på kartan - tog ut barnen i en båt på sjön, och om de inte ville prestera vad han krävde av sexuella tjänster kastade han dem åt hajarna.

- Men det finns ju inga hajar i den här insjön, sa någon.

- Jodå, svarade barnet. För han föder upp dem i sin pool och släpper ut dem i sjön när de blir stora.

Många av anklagelserna i da Costafallet är inte mindre absurda.

I Sverige såg jag på TV en utmärkt dokumentär om en falskt anklagad ridlärare som skulle ha våldtagit flera av flickorna i stallet. De drivande flickorna tog senare tillbaka sina anklagelser, men då var det så dags.

I mina samtal med Rigmor var utgångspunkten för mig den drabbade människan, men Rigmor talade utifrån sin yrkeserfarenhet och vidgade bilden: visade på orsaker och konsekvenser i samhället i stort. För mig har till exempel hennes sätt att se på kopplingarna mellan terapi och rättsväsende varit en ögonöppnare, och jag märker av kommentarerna till hennes inlägg att de kan vara det också för andra. Det är detta jag har velat lämna plats för

/ Marianne