DAN JOSEFSSONS BOK: 
MARGIT NORELL BAKOM TVÅ RÄTTSSKANDALER

Förvaltningsrätten i Falun hade förhandling i måndags om Säterpatienten Sture Bergwalls framtid. Vargan och jag körde norrut på söndagskvällen. Hotellen i Falun visar sig diskriminera folk som går på tassar och har svarta näsor :-). Så vi hyrde en liten stuga på Främby udde.

Oktobergryning vid sjön Runn är som att vakna upp i Sagan om ringen-land. Dimmor över vattnet, sju änder glider tyst förbi, solen brinner till.

Vargan var uppåt och vi vandrade längs strandkanten mot det stora, gula pepparkakslika huset på udden. Det var där, i sandslänten nedanför huset, som likhunden Zampo narrade polisman Seppo Penttinen att söka och rafsa efter en pojkes kroppsdelar.

Vargan och gula huset med slänten där Seppo Penttinen krafsade efter Johan Asplunds kvarlevor. 

Det finns mycket att berätta från tingsrätten på Kullen i måndags. Vi for hemåt på kvällen och jag hade 41 sidor anteckningar i väskan, tankar om flera givande möten och lite bilder i kameran.

Jag funderade över en artikel jag skrev i Dagens Nyheter i juli 2009 om Fallet Sture Bergwall. Läkarna tycktes ha missat en diagnos, trots att symtomen observerades vid utredningen 1991 och hade noterats i tidigare journalanteckningar.
Sture Bergwall hade i unga år sökt dämpa ångesten för sin homosexuella läggning med droger och alkohol. Detta hade lett till hans livskatastrofer. Men i bakgrunden fanns också vokala och motoriska tics samt nedsatt impulskontroll.
En del - men alls inte alla! - personer med tics- och tvångssyndrom får "komplexa tics". Det är "automatiska" handlingar, som i vissa fall inkluderar sexuella kränkningar eller självskada. Rätt diagnos kan då vara livräddande för en ung människa. Man behöver förstå sig själv och kunna förklara sin problematik för omgivningen. Självbilden kan annars bli negativ med depression och även självmordshandlingar. En del av dessa ungdomar försöker "släcka ned" hjärnans brus av impulser och skamkänslor med alkohol och droger.
Mindre känt är att personer med tics- och tvång (Tourettes syndrom) kan ha fenomenal talang för imitation (ekotal, härmande beteende) och så extrem inlevelseförmåga att den liknar tankeläsning ("cold reading"). De kan också bli ofrivilligt fixerade vid en eller flera personer och söker då avläsa och uppfylla deras innersta önskningar. Symtom vid tics- och tvångsyndrom lindras med tiden och brukar ha klingat av i medelåldern.
Hur stämmer dessa egenheter med Sture Bergwalls livshistoria? Fanns det drag av "tillmötesgående tvång" i hans anpassning till Birgitta Ståhles tankevärld? Alla pusselbitar behövs för att lösa Quick-gåtan. Rätt differentialdiagnoser är nödvändiga för att förstå vårdhaveriet och för att lära av denna rättsskandal, som lär sakna motstycke även internationellt. Enligt prof Leif GW Persson har Quickfallen kostat det svenska rättssystemet - det vill säga det svenska folket - hundratals millioner kronor. Rätt diagnos är givetvis också essentiell för bedömning av Sture Bergwalls psykiska hälsa och prognos när vården avslutas.
Jag förordade i DN att patienten genast borde genomgå en kvalificerad neuropsykiatrisk utredning. Ansvariga läkare på Säter läste vad jag skrev men visade inget intresse för frågeställningen. I Sture Bergwalls journal står en irriterad kommentar om min DN-artikel, skriven av dr Ruchkin.
http://www.dn.se/debatt/tourettes-syndrom-kan-forklara-fallet-quick/ 

I Förvaltningsrättens sal insåg nog alla att advokat Thomas Olsson har skrivit juridikhistoria med sina genomarbetade resningsansökningar. Han är oslagbar i sitt yrke och därtill en människa man känner respekt för och tycker om.

Advokat Thomas Olsson och Sture Bergwall i rättssalen. I förgrunden dr Leopardi, en av två sakkunniga rättspsykiatrer. 

Sture Bergwall har kommit ut som En vanlig man från sitt mångåriga leverne som demon. En motsägelsernas demon. För i medborgarnas ögon var Thomas Quick riksmonstret, den mest avskyvärde av brottslingar. Men inom Säters institution och i minnesuppväckarnas krets sågs han som en sorts frälsargestalt. Han var det levande beviset på ”bortträngda minnen-teorin”. Och en ”framgångsfaktor” för Säterkliniken, enligt dr Fransson.

Sedan tretton år är Sture Bergwall medicinfri och nykter. Och därmed tog det slut på mordhistorierna.

Sture mötte Hannes Råstam. Inom journalistiken var Hannes en lika orädd, intelligent, medkännande och uthållig slitvarg som Thomas Olsson inom i juridiken. Med Hannes vid sin sida vågade Sture ta språnget. Han blev en avhoppare till verkligheten fastän inlåst på Säter. Patienten som varit centrum i lögnerna blev ”Mannen som slutade ljuga”, huvudpersonen i Dan Josefssons storartade bok.

Säters ledning borde givetvis ha lyckönskat sin tillfrisknade patient och rannsakat sin del i vårdhaveriet och rättsskandalen. Men klinikens läkare och psykologer valde att gå i försvar. De har sedan hållit ihop om Säterklinikens hemligheter och förnekat alla misstag. Så framhärdade klinikledningen medan Sture Bergwall beviljades resning och blev frikänd från mord efter mord. Innanför Säters väggar låtsades läkare och psykologer som om ingenting hände, som om ingenting hade förändrats. Ingen av de vårdansvariga talade med patienten om det som hela landet talade om.
Tvärtom. Det verkade som om sjukhusledningen började trakassera sin patient. De tog ifrån Sture hans böcker, tog ifrån honom hans musikskivor, plockade bort hans persienner mot södersolen, tog bort hans matta, tog ifrån honom hans krukväxter, införde kroppsvisitering efter morgonmotionen, kroppsvisiterade hans syster på besök, drog in permissioner och tillskrev honom nya allvarliga diagnoser utan undersökning.

Sture Bergwall blev bestraffad och isolerad i linje med hur andra whistleblowers behandlas när de avslöjat missförhållanden i totalitära miljöer och dysfunktionella system. Dr Ruchkins och psykologen Karlssons beskrivningar av Sture Bergwall i förvaltningsrätten liknade försök till karaktärsmord. Jag tyckte en av de sakkunniga rättspsykiatrerna, dr Cay Asplund, sa: "Skäms!" åt Ruchkin och Karlsson. Men jag kan ha hört fel. Jag satt bakom Cay Asplunds rygg.

Sture Bergwall var i pauser omsluten av syskonskaran med deras familjer och vänner. Den som kan sin Bibel kom att tänka på liknelsen om Den förlorade sonen.

Falu tingsrätt 21 oktober. Sture Bergwall i vinröd tröja i centrum omgiven av familj och vänner. Den långe mannen vid dörren i beige kavaj (han lyfte sällan blicken från golvet) är Säters psykolog Martin Karlsson. Han fick bakläxa av prof em Sten Levander för felaktig diagnostik av Sture B. Till vänster om M. Karlsson står en mager mörkklädd man, det är dr Ruchkin, med bakgrund i Ryssland. Längst till höger syns jag i blåmönstrat med kameran.

Samma dag som rättegången i Falun kom Dan Josefssons emotsedda bok Mannen som slutade ljuga. Berättelsen om Sture Bergwall och kvinnan som skapade Thomas Quick. (Lind & Co 2013). I helgen har jag läst och läst och försummat annat. Det går inte att lägga den boken ifrån sig. Huvudpersoner är psykoanalytikern Margit Norell och Säters dåvarande stjärnpatient, Sture Bergwall. Här på bloggen gjorde jag 2010 ett par inlägg om Margit Norell.

SÖNDAGEN DEN 24:E JANUARI 2010

EN TERAPIMYT UR PLEROMA

ONSDAGEN DEN 31:E MARS 2010

RÄTTSSÄKERHET I VÅGSKÅLEN

Jag förde Margit Norell på tal i samband med da Costafallet eftersom de två oskyldiga läkarna blivit beskyllda för samma sorts mordgärningar som Sture Bergwall erkänt trots att han var oskyldig. De påstådda brotten handlade om styckmord, kannibalism och rituella övergrepp.

Dan Josefsson klarlägger att Margit Norell var en gemensam källa till Quickfallet och da Costafallet, Sveriges två stora rättsskandaler. För det var två terapeuter som hjälpte till att driva dessa rättsärenden mot avgrunden: Hanna Olsson och Birgitta Ståhle. Nu visar det sig att båda var terapipatienter hos Margit, tillika handledda i yrket av henne. I rätten och samhällsdebatter agerade båda kvinnorna som Margits trosvissa proselyter.

Margit Norells terapiklienter beskriver henne som sin stränga och goda mamma, en mamma som aldrig ville släppa greppet om sina ”barn”. Andra medlemmar i denna terapisekt beskriver Hanna Olsson och Birgitta Ståhle som Margits kvasidöttrar.
En människa som skapar bindningar istället för relationer är ofta kylig mot sin egen familj. Så var det för Margit Norell. Dan Josefsson ger bilden av en emotionellt isolerad människa. Hon lät andra ta hand om sina små barn och uppfattades som hård mot sin make Curt.

I da Costafallet blev Hanna Olsson en drivande kraft bakom Kristina Andersson, mamman-med-barnets-berättelse, Thomas Allgéns före detta fru. Hanna Olsson drev också dagboksvittnet Marianne Seppelä, som presenterade en förfalskad dagbok om Catrine i rättssalen.

I Quickfallen drev Birgitta Ståhle Sture Bergwall/Thomas Quick att erkänna mord på mord med så kallade rituella övergrepp. ”Det blev aldrig nog”,  säger Sture, ”Birgitta ville få mig att erkänna mer och värre, hemskare saker och fler mord.”

Bakom Hanna och Birgitta väntade Margit Norell i lyan på Norrtullsgatan. Dit skyndade ”döttrarna” med sina våldsberättelser, som när en flock lämnar köttben till sin ledarvarg. 

Hatten av för Tomas Videgård, en vän från förr som jag inte träffat på länge. Han ingick i Margit Norellkretsen och väljer att berätta för Dan Josefsson som det var.

Och stort tack till Göran Fransson, verksamhetschef för Rättspsykiatriska regionskliniken i Sundsvall. Han stiger i Dan Josefssons bok fram som den "återtågshjälte" jag trodde att förre överläkaren Göran Källberg skulle bli. Göran Fransson minns Tomas Quickåren på Säter: ”Jag var nybliven specialist, ung och entusiastisk och nu skulle vi förändra världen.”

Han beskriver åttioåringen Margit som ”klinikens främsta förankring och trygghet”. I efterhand ser han sig som då delaktig i en form av psykiatri med ”många sektdrag”: ”Och sekter behöver inte läsa kritiska texter och information. Man sållar bort den. Man behöver inte ta emot information utifrån.”

I boken får vi också veta att Sture Bergwalls advokat, Claes Borgström, hade anknytning till Birkagården, som leddes av Curt Norell. Borgström kände både Curt och Margit Norell. Vilken rundgång!

Eller - kanske ser vi en skymt av the deep state i vårt land, för att tala med Peter Dale Scott.

/Rigmor

PS.
Efter Attundarättegången ringde Hanna Olsson till domaren och tackade för att han inte givit de båda läkarna rätt i sak, skadestånd eller upprättelse.

PPS.
På Dan Josefssons Facebook-sida sida hade någon uppmärksammat mina inlägg om Margit Norell här 2010. Författaren svarade:

Dan Josefsson 

Rigmor Robèrts hemsida som du nämner ovan bygger delvis på samma källor som jag har. Hon har bland annat läst Ett rum att leva i, som spelade en viktig roll i inledningen av min research. Men jag fick inte kännedom om den boken via Robèrts webbsida, utan via Sture Bergwall som hade ett signerat ex av boken. Senare fick jag veta att Rigmor Robèrt haft en hel del kontakt med Sture på Säter. Det är alltså han som berättat för Robèrt att Margit spelade en viktig roll i hans terapi. Men inte heller det hämtade jag från henne, utan från Sture själv. Man kan säga att Rigmor Robèrt redan 2009 fick klart för sig kopplingen mellan Säter och Margit och lade ut denna koppling på sin sajt. Men ingen journalist nappade på detta. Inte jag heller. Det var inte förrän jag själv fick göra talas om kopplingen av Sture via hans bror Sten-Ove 2012 som jag började gräva.

MOSAIK AV VANDRINGSSÄGNER

Varför berätta om prostituerade missbrukares fantasi om en apart drömprins?

Jo, för att Marianne Seppälä, det senkomna vittnet med dagboken, trollband både domare och åhörare med skrönor om Catrine och två perversa läkare. Marianne Seppälä fick mot reglerna vittna anonymt. Dold bakom solglasögon och under peruk underhöll hon i rättssalen med skräcksagor om bårhus, grupporgier och ”ruskprickar ” som Jack the Ripper och Stryparn. Samtidigt målade hon upp en idyll - en ljus och förtrolig relation mellan en pervers läkare och en prostituerad narkoman. I den fantasin promenerade Catrine med ”läkardottern” i solsken under parkens trädkronor.

Stommen i åklagarens gärningsbeskrivning kom dels från Christina Allgén och dels från Ann-Catrine Härms föräldrar. På dessa olyckliga människors privata agenda kunde myndighetspersoner, expertvittnen och journalister rigga en fascinerande mosaik av det sena 1900-talets vandringssägner.

En bit handlade om könsmaktsordning, en feministisk idé skruvad till det yttersta: välbeställda svenska män påstods skydda bröder som sexmördade fattiga, underlägsna kvinnor.

En annan bit var de psykodynamiska teserna om att människors utsagor och beteenden egentligen står för något annat, som terapeuter kan uppdaga.

En tredje bit var en skenvetenskap som vissa minnesexperter och psykologer lanserade. Minnet av obehagliga upplevelser påstods bli lagrade genom en särskild minnesmekanism i ”det omedvetna”. Människan kunde då inte själv veta vilka hemskheter hon varit med om. Ändå påverkade de bortträngda minnena beteendet. Bortträngda minnen av barndomstrauma rörde sig som spöken i ”det omedvetna”. Så hette det. De bortträngda minnena orsakade symtom, konstiga beteenden och psykiska sjukdomar. När terapeuter ”återvann” sådana minnen skulle människor må bättre. Det var därför viktigt att #prataomdet - oj, förlåt. Det ansågs för 20-30 år sedan viktigt att prata om och bearbeta återvunna obehagliga minnen.

En fjärde bit härstammade från en kvasikristen tankevärld som på 1980-talet kommit i ropet inom frikyrkorna. Karismatiska pastorer inspirerades av amerikanska predikanter från trosröresen. De mixade biblisk teologi med fantasy-satanism och praktiserade ”andlig krigföring” mot djävulen och dennes demoner.

En femte bit bestod av surriga önskedrömmar och spökhistorier från en minoritetskultur av trötta och påtända prostituerade kvinnor. Fanns det något sätt, undrade de, att slippa ifrån detta helvete men utan att ge upp drogberoendet? Min patient Carina och hennes olyckssystrar ville tänka sig ett tryggat liv med en man med receptblock, en undergörare till karl som de kunde binda upp med hållhakar. Så utvecklade de sin skräckromantik om en pervers läkare. Spökhistorier ska handla om lik, gastar och gravar. En läkare eller två, som inte opererar på lasarettet, utan skär i döda från bårhuset - den gestalten är självskriven när man drar spökhistorier.

I äkta medkänsla för kvinnor som Marianne Seppälä och Catrine da Costa bortsåg många från att dagboksvittnet gick på metadon och hade försörjt sig på prostitution och checkbedrägerier. Hon uppfattades som exotisk och charmig - ett naturbarn. Ja, hon var som framstigen ur en pjäs av Brecht! Vem ville då förstöra stämningen med kritiska funderingar om att kvinnan i vittnesstolen var drogmedicinerad och specialist på att förföra och dupera?

/Rigmor

DRÖMPRINSEN

Det är sensommarnatt på 1970-talet och jag går jour på en akutmottagning i södra Stockholmsområdet. Det har äntligen blivit lugnt på akuten. Det finns tid att samtala med en illa utsatt kvinna, som väntar på provsvar i ett undersökningsrum. Vi kan kalla henne Carina. Hon och jag är jämnåriga, hon sitter på britsen och jag på stolen bredvid. Carina är ensam och vilsen och mår inte bra.

Hon hör till de ensammaste i världen, till dessa som kedjats vid ett drogberoende som går före allt. Drogsuget har dragit Carina från hennes föräldrar, från syskonen, från vänner, från grannar och skolkamrater. Många har velat hjälpa men Carina sviker dem. Hon ljuger, smyger, döljer. Nu vill hon inte längre träffa dem som tycker om henne, för hon vet att hon sårar och belastar dem. Carina berättar att hon har ett barn eller snarare har fött ett barn. Hennes son är omhändertagen i en främmande familj där han har det bra.

I sin narkomanisjuka har Carina visserligen kamrater, men de är olyckskamrater och lika opålitliga som hon. De är också drogslavar som lever i en värld som är nära men bredvid vår. Carina bidrar inte till andras bästa i samhället. Hon klarar inte ett fast jobb och kan inte koncentrera sig på studier.

Jag ser att Carina egentligen är vacker fast redan sliten och avmagrad. Hennes händer skakar och huden har en violett ton. Hon har urinvägsinfektion, hudinfektioner och kanske venerisk infektion.

Jag skulle vilja stoppa henne i badet, skrubba henne ren, schamponera hennes hår och köra kläderna i tvättmaskin. Men hon är inte Julia Roberts i Pretty Woman och jag är inte miljonären Richard Gere. Men läkare är jag och därför ber Carina mig om Ketogan.

- Helst en spruta, annars tabletter. Eller åtminstone några Valium?

Carina menar halvhjärtat att hon lider av njursten. En del narkomaner som jag på sjuttiotalet kommer hem till med jourläkarbil eller tar hand om på akuten är bra på att imitera symtomen vid njurstensanfall. De vet att behandlingen då är en intramuskulär injektion med den morfinlika fast starkare medicinen Ketogan. Men Carina orkar inte simulera hela spektaklet. Hon behöver avgiftas men värjer sig när jag talar om inläggning för vård.

- Om jag bara kunde träffa en pervers läkare, säger hon med en suck. Det vore drömmen!

- En pervers läkare?

- Ja, det är drömprinsen för oss. Tänk dig. Läkare får skriva ut droger på recept. Kan du förstå hur trött man blir av att jaga kunder på stritan? Trött av att alltid oroa sig: Hur ska jag få ihop pengar till nästa dos? Man stjäl grejer och säljer till någon. En del av oss skriver falska checker men framför allt säljer man sex. Snabba, skattefria pengar och ett ständigt jagande efter torskar på stan, efter fasta kunder som man ringer upp. Man måste få in stålarna, man säljer sex, säljer sex, säljer sex. Därför önskar vi pundartjejer oss ett fast förhållande med en pervers läkare. Det vore lösningen på våra problem. Drogen säkrad. Man skulle känna sig trygg, kunna tänka på annat, ha ett liv. En pervers läkare är vår drömprins.

- Men varför ska han vara pervers?

- Du fattar ju att vanliga läkare inte vill vara ihop med en tjackhora! Läkare gifter sig och får barn med tjejer som du. Men perversa torskar är ungefär som knarkare. Dom måste också ha sin grej. Det är tvång för dom. Det finns karlar som betalar för att suga på napp och bli tvättade i ändan som en bäbis. En del vill att man skäller och hunsar med dom och slår dom. Några vill krypa på golvet i hundkoppel. Andra måste ha trosor och högklackat på sig för att fungera sexuellt. En del, och dom är farliga, måste binda tjejen, rigga upp, koppla bitboll, ta stryptag och hota, dominera, domdera… you name it. Ställer tjejer som du upp på sådana kinky grejer? Nä. Men vi kan allt det där. Vi vet, vi fattar, vi ställer upp, vi hjälper dom här stackarna som är perversa. Förstår du? Dom kan inte rå för hur dom är funtade. Bara med oss kan dom vara sig själva, som dom är. Om man hade en pervers läkare skulle han få ut sina behov och jag mina. Vi är gjorda för varandra. A match made in heaven, hahaha.

Min patient Carina, Catrine da Costa, den norske statsministerns syster Ninni, chefsredaktörens dotter Lotten eller dagboksvittnet Marianne Seppälä - alla var de egentligen fina unga kvinnor. Men vem som än fastnar i drogens grepp blir förändrad. K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet, jämför tunga drogmissbrukare med sektmedlemmar. Jag har nog citerat honom tidigare i bloggen och nu gör jag det igen. Drogen är som Guds röst för missbrukare. Rösten kallar och den som har droger att sälja är Guds ställföreträdare på jorden. Både sektmedlemmar och missbrukare, säger Westerberg, ”har egna regler, egna normer och alldeles egna uppfattningar om vad som är det viktigaste i livet. Drogen har fått dem i ett så starkt grepp att deras egna viljor har förlorat all betydelse. De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen. Allt detta bara för att få uppleva den korta stund av någorlunda Harmoni som drogen ger.”

Så länge man är fast i beroendet är det inte drogfrihet som hägrar, inte ömsesidig kärlek, inte goda relationer till barn och föräldrafamilj, inte att göra ett bra arbete i samhället. Nej, missbrukarens önskedrömmar handlar om att säkra tillgången till droger. Att få slippa eller åtminstone skjuta upp abstinensens helvete - längre än så sträcker sig inte önskedrömmarna.

För Carina och hennes olyckssystrar, framstår en pervers läkare som räddaren i nöden. Han är mannen som inte överger. Han är mannen som har allt: drogen, ombonat hem, aktning i samhället, pengar på banken. I drogdimman framstår en pervers läkare både som Frälsaren och som den Carina har tummen i ögat på.

/Rigmor

PS. 2011-03-30: LÄKAREN SOM SEXKUND

Signaturen scheele förklarar på en Internetsajt där man diskuterar da Costafallet varför läkare mer än andra yrkesgrupper komprometterar sig om de köper sex av narkomaner:

Clodius: Alltså - jag vet inte om jag har en märklig moraluppfattning, men är det så hemskt att just en läkare går till horor? Jag som patient är mest intresserad av att han ger mig god vård. Spelar det i detta samanhang så stor roll om han gått till prostituerade eller snattat ur kaffekassan?

scheele: Jag har besvarat det tidigare, men det har att göra med en läkares förskrivningsrätt. På denna tiden fanns inga centraliserade register, utan endast om apotekspersonalen fattade misstankar då de fick många narkotiska preparat från en och samme läkare till personer som hade svårt att stå still i apotekskön så hände något. Mycket dubiöst att en läkare då drog till sig misstankar med umgänge av personer med kända narkotikaproblem.

Det var rätt så vanligt att läkare "sålde" recept mot varor och tjänster. [...] // 2011-03-29 23:18

https://www.flashback.org/printthread.php?t=94865&page=318&pp=12

När min patient Carina och hennes drogberoende väninnor önskedrömde om ett bättre liv handlade det om att få hållhake på en läkare med parafili. Deras drömprins var läkare, inte direktör eller filmstjärna, för läkaren hade receptblock.

Den prostituerade kvinnan fantiserade om läkaren och hennes längtan var skräckblandad. För han hade också makt att låsa in henne. I doktorns vita rockficka fanns både recepten och intyget till tvångsvård.

Efter Catrines död tog rykten om att hon styckmördats av två perversa läkare snabbt fart bland Stockholms gatuprostituerade. I deras fantasivärld var "den perverse doktorn" redan en bekant gestalt, laddad med motstridiga projektioner.

/Rigmor

Återkomst Marianne & Rigmor

Vi öppnar nu bloggen och fortsätter skriva om da Costafallet.

/Rigmor

NARKOMANER OCH VITMYROR

Hos Nils Bejerot fanns ingen uppgivenhet. Han skötte patienter, undervisade medicinare, höll kurser för alla som var intresserade av missbruksvård, han debatterade, skrev böcker och hade en egen stor familj. Hans engagemang gällde alla missbrukare och deras anhöriga. Hans medkänsla var särskilt stor för barnen, som far illa i missbruksmiljöer. Han var vår lärare i missbruksvård och beroendesjukdomar. Redan då en legendarisk socialläkare, samhällsdebattör som sedan blev professor.

Nils Bejerot brukade dra en analogi om drogberoende och knarkande vitmyror. Vitmyrorna är i normala fall en flitig djurart. De jobbar på myrboets konstruktion, bär hem mat och sköter om myrägg som deras drottning värper.

En viss fjärilslarv utsöndrar ett sekret som vitmyror är begivna på. När de hittar en sådan larv kånkas den hem till myrboet. Jag hörde på Vetandets värld P1 en professor, specialist på myror, berätta att en del fjärilslarver själva söker sig ned i myrbon. Det lät som om larven ordnar rejvparty i stacken. Myrorna ser i syne, kivas och rör sig i trans runt larven.

När myrorna kommit över en larv gör de allt för att få den att stanna och leverera sekret för myror att lapa i sig. Myrornas verklighet förfaller. De blir så självdestruktiva att larven matas med deras myrägg. Drogleverantören växer medan undergången är nära för konsumenterna. Om man då lyfter bort larven sker ett mirakel. Myrorna tillnyktrar. Efter en stunds förvirring (abstinens) återgår de till sitt myrliv och börjar reparera förödelsen.

På motsvarande sätt, menade Nils Bejerot, kommer narkomaner till besinning och blir sig själva när man befriar dem från drogen. Låt oss lyfta bort droger ur samhället som en larv ur myrsamhället! löd Nils Bejerots budskap. Det ska vara olönsamt att hantera narkotika. Ge langarna hårdare och ekonomiskt kännbara straff! insisterade han. Den maningen gav honom ovänner i den kriminella världen. 

Bejerots behandlingsfilosofi gick ut på nolltolerans. Drogfrihet ska vara målet. Han var länge motståndare till legal förskrivning av metadon. Långtidsbehandling med metadon var att ersätta beroende av en drog med beroende av en annan opiat. På 1960-talet hade den legala förskrivningen ibland spårat ur. När metadonprogrammen senare strukturerades ändrade Bejerot inställning. Metadon kan vara ett sätt att hjälpa de beroendesjuka och deras plågade anhöriga till bättre livskvalitet.

Nils Bejerot listade fem riskfaktorer för drogberoende:

- gott om tid (alla behöver gå till jobbet)

- gott om pengar (varken soc eller anhöriga bör ge pengar villkorslöst till missbrukare)

- tillgång till drogen (sätt dit langarna)

- folk i omgivningen som använder drogen (missbruk är smittsamt)

- en tillåtande ideologi i samhället om att inneha drog till eget bruk (flumkultur)

Han polemiserade mot dem som ville lösa drogproblem genom enbart sociala och ekonomiska åtgärder. Givetvis har arbetslöshet, personlighetsstörningar, sociala problem betydelse. Men drogberoende är också en biologisk sjukdom. Beroende utvecklas om vanebildande ämnen tillförs kroppen i viss mängd under tillräckligt lång tid. Det kan ta tio år att utveckla alkoholism, det kan gå på några veckor att fastna i heroinmissbruk.

Nils Bejerot lärde oss blivande läkare att inte betrakta återfall i missbruk som misslyckande. Reumatiska sjukdomar, MS, psykossjukdomar går i skov. Så kan man även se på beroendesjukdomarna. Kommer det ett återfall - ta nya tag!

Bejerot skiljde ut epidemisk narkomani från andra former av beroende. Den typ av missbruk som Catrine da Costa hamnade i är smittsam. Unga människor drar med varandra in i missbruk. Man kan också bli läkemedelsberoende av smärtstillande behandling, (terapeutisk narkomani). Den läkemedelsberoende håller missbruket för sig själv. Tillståndet smittar inte.  Det finns därtill endemisk narkomani inom folkgrupper som inte sprids utanför gruppen. Ett exempel är somaliska män i Sverige som tuggar khat eller grupper i Latinamerika som tuggar kokablad.

Bejerot skilde på missbruk och beroende. Man kan välja att missbruka men fortfarande ha kontroll över sitt beteende. När beroende utvecklas slås viljan ut. Filosofer, religionernas förkunnare, politiker gör stort nummer av Människans Fria Vilja. Men en drogberoende människa har blivit slav under sitt beroende.

Alla som arbetat i missbruksvård eller har en närstående som är alkoholist, spel-, drog-, sekt- eller läkemedelsberoende vet hur den som är beroende ljuger, döljer, manipulerar. Drogen går före allt. Förälskelsen i drogen är starkare än kärlek till anhöriga och starkare än överenskommelser med läkare och vårdpersonal. Lögner och svek ingår i missbrukets symtombild. Den beroende har förlorat kontroll över giftbegäret. Man ska räkna med att missbrukaren kan vara manipulativ och kan redan under vårdtiden planera för sitt ”återfall”.

Behandlingen i tolvstegsprogram går ut på självkännedom och förståelse för hur viljan slås ut när suget blir driftsmässigt. Kamratstöd av någon som själv är nykter beroende är kärnan i tolvstegsprogrammen. Det handlar om en långsiktig omskolning till nyktert beteende.

I kommande inlägg ska jag berätta om hur ”de vanliga” och missbrukare lever i två avgränsade världar. Och om svårigheter att återinträda i "de vanligas värld" när man lämnar missbruket. 

Senare ska jag belysa hur även  prostituerade kvinnor (utan drogproblem) särskiljs från ”de vanliga” av en social gräns, som brukar kallas "hor-stigmat".

/Rigmor

CATRINE DROGERNAS SLAV, KANSKE ADHD

Catrine da Costa började tidigt missbruka droger. När hon var sjutton hade hon lärt sig injicera amfetamin och snart gick hon även på heroin. Då, på sjuttiotalet, visste man varken i missbruksvården eller inom forskningen att de flesta avancerade missbrukare har oupptäckta psykiatriska symtom, t ex bokstavsdiagnoser och att beroendevård måste vara multiprofessionell.

Ungefär 30.000 personer i Sverige har enligt Socialstyrelsens bedömning problematiskt narkotikamissbruk. Antalet väntas öka eftersom befolkningen växer, nya generationer använder mer narkotika, ungdomsarbetslösheten är hög, narkotika kan importeras via Internet, flyttströmmar går till och från länder där narkotika används och andelen kvinnliga narkotikakonsumenter ökar. I dagsläget är ungefär 25 % av de problematiska missbrukarna kvinnor, dvs. ca 7500. (1)

I Socialstyrelsens riktlinjer beskrivs drogberoende som ”ett psyko-biologiskt tillstånd med flera samtidiga symtom (syndrom) samt starka kulturella och sociala inslag, ofta med en multifaktoriell bakgrund.” Ideologier med förenklade synsätt och endimensionella förklaringsmodeller hjälper inte de beroendesjuka och deras närstående. (2)

I mitt perspektiv, läkarens, var Catrine da Costa grundproblem inte manssamhällets maktstrukturer utan hennes svåra narkomanisjukdom. Catrines olyckor var en följd av drogberoendet -  inte tvärt om.

Hanna Olsson hade i motsats till mig ett politiskt perspektiv på da Costafallet. Hon sa att hon fått en skärva i ögat när hon i arbetet intervjuade prostituerade kvinnor. ”Prostitutionen är en spegel som uppförstorat visar förljugenhet, rädsla, dubbelhet och hat mellan könen.” Hanna Olsson ville med da Costafallet som symbol och verktyg ändra svenskarnas attityd, ändra rikets lagar, ändra polisen sätt att utreda, ändra domstolarnas sätt att döma.

I Hanna Olsson framställning var Catrine sexslav till överordnade män och ett offer för patriarkala strukturer. I själva verket var hon slav under drogerna. Hur socialt ”överordnad” gärningsmannen var som styckade och antagligen mördare Catrine da Costa vet vi inte. Det kanske var en eländig, psykiskt sjuk polsk slaktare, redan dömd för andra styckmord.

K-A Westerberg, grundare av Hasselakollektivet beskriver missbrukarna som han vigt sitt liv åt att hjälpa: ”De sviker sina barn, de tigger, de stjäl, de säljer sina kroppar. De är inga onda människor, inga dåliga människor, inga sämre människor. Men de lever skitliv där förnedring, lögner, kriminalitet, våld, våldtäkter, inlåsning och brutal våldsam död tillhör vardagen.”(3) 

Det är i sådan social misär Catrine da Costa befann sig. Den sista tiden hade hon skulder till heroinlangare, uppträdde oförsiktigt, berättade för bekanta när hon tänkte lura andra missbrukare. ”Det var inte ovanligt att Catrine i påverkat tillstånd följde med män, som andra prostituerade undvek.”  Den sista våren 1984 hade Catrine da Costa blivit misshandlad, fått sjukhusvård för överdos, bott hos olika män eftersom hon var bostadslös.(4)

Idag vet vi att neurostörningar typ adhd är vanligare bland missbrukare än hos befolkningen i stort. Mer än var tredje narkoman uppskattas ha adhd. Det är ingen slump att amfetamin är en vanlig drog bland dem. Låga doser av amfetamin är gängse behandling vid adhd.

Catrines mamma har sagt att ”man kom henne aldrig riktigt nära, det fanns alltid en barriär. Hon var på något sätt bortvänd, lite av en ensamvarg. Det fans en självdestruktiv sida hos henne, hon drogs till outsiders.”(5) Det Catrines mamma säger här kan stämma med en flicka som har adhd. Pojkar med adhd brukar vara impusdrivna, hyperaktiva och ha svårt med koncentrationen. Flickor med adhd kan istället verka mentalt frånvarande. Koncentrationsstörningen ger tankekaos, som gör flickan tankspridd. Tankarna far åt olika håll eller känns som en rörig tomhet. 

Många ungdomar med adhd har upplevt ett ökat lugn när de tagit centralstimulerande droger, säger Berit Bihlar. Hon har nyligen redovisat en studie med uppföljning av tvångsomhändertagna missbrukare. De som hade adhd klarat drogfrihet bättre om de fått behandling med läkemedel.(6)

Idag hade Catrine da Costa kanske fått hjälp och behandling som inte fanns på 1980-talet.

/Rigmor

 

(1) Ur Missbruksutredningen S 2008:04

(2) Socialstyrelsens nationella riktlinjer för missbruks- och beroendevården, 2007, s. 30

(3) Länstidningen, 2004-06-29

(4) Lindeberg, P., Döden är en man. Historien om obducenten och allmänläkaren. Fischer & Co Stockholm 1999, s. 81 ff.

(5) Olsson, H., Catrine och rättvisan, Carlssons, 1990, s. 14.

(6) SvD 2010-04-26

CATRINE DA COSTA x 4

Allmänheten lärde känna Catrine da Costa genom Hanna Olssons texter och utsagor. Vi såg i tidningarna ett par vackra foton av Catrine da Costa, privata bilder som togs innan missbrukslivet hade tärt på hennes unga ansikte. Ofta har artiklarna illustrerats med en polisbild. De som träffade Catrine da Costa under 1984 säger att hon då inte längre var sig lik från tidningsbilderna.

Hanna Olsson har lanserat minst fyra Catrinebilder. Två av dessa stämmer någorlunda med verkligheten medan två är fantasikonstruktioner.

I. Sant är att Catrine da Costa var drogberoende (amfetamin, heroin).

II. Sant är att Catrine da Costa var prostituerad.

III. Det är inte sant är att Catrine da Costa kan gälla som en förebild i kvinnorörelsen. Hon är ingen ikon för kvinnor som försörjer sig med yrkesarbete, tar hand om sin familj, sköter sina hem. Ändå fanns det några år när Hanna Olsson och hennes vänner sa att Catrine da Costa var kvinnors ledstjärna, exempelvis vid demonstrationståget genom Stockholm den 31 maj 1991. Lika missledande är Hanna Olssons påståendet att den drogade Catrine da Costa och den enastående konstnären Käthe Kollowits liknar varandra. ”De har samma blick” fastslår Hanna Olsson. (Catrine och rättvisan, s. 9 f.) Det är hennes synvilla.

IV. Det är inte sant att Catrine da Costa var en hänsynslös barnmisshandlare. Sanktionerad av Hanna Olsson påstod Catrines knarkkamrat Marianne Seppälä under ed att Catrine hade utsatt Thomas och Christina Allgéns dotter för psykisk tortyr vid upprepade tillfällen. Varken Hanna Olsson eller Catrines anhöriga har mig veterligt försvarat henne mot dessa falska beskyllningar.

Jag kommer att reflektera över de fyra olika bilderna av Catrine da Costa.

De som var hennes verklighet: ”knarkartjejen” och ”gatflickan”.

Och så projektionerna: Varför beskrevs Catrine da Costa som alltför upphöjd och alltför avskyvärd?

 

/Rigmor