ANDERS AGELL - HJÄLTE I STRID FÖR RÄTTSSTATEN

Med juridisk skärpa och emotionell kraft belyser advokat Martin Agell sin fars kamp mot en mörk sida av rättssystemet (Dagens Juridik 2025-01-22). Anders Agell, var professor i civilrätt vid Uppsala universitet. Hans son skriver: 

”År 1999 gav jag i julklapp till min far boken ’Döden är en man’ av Per Lindeberg. /…/ Det borde jag kanske inte ha gjort. Läsningen av denna bok förändrade hans liv.”

 

Anders Agell. Foto hämtat från nätet.

Anders Agell, som jag är tacksam att ha lärt känna, var passionerat intresserad av sitt ämne. Han hade varit stolt över vårt rättsväsende, föreläst om det i andra länder och han behärskade det på sina fem fingrar. När det stod klart för honom att två läkare var utsatta för justitiemord i en nedtystad rättsskandal tog han sig pro bono an ett utredande arbete för ansökan om resning i Regeringsrätten. Den omtagna tingsrättens dom 1988 hade blivit felaktig. Läkarna hade där friats från samtliga anklagelser men lagman Carl-Anton Spak skrev i domskälet att det ändå var klarlagt att de gemensamt skändat och styckat Catrine da Costas kropp. Friade men dömda för ett påstått preskriberat brott blev de genom Spaks formulering i praktiken fällda och senare delegimerade.

 

Martin Agell var med 1 juli 2004 när avslaget från Regeringsrätten kom. Han hörde sin far konstatera: 

”Där gick rättsstaten upp i rök”.

 Är det omöjligt för en professor i civilrätt att häva en felaktig dom, då är det definitivt omöjligt för oss vanliga medborgare. 

 

Marianne Ahrne och jag deltog i ”Uppsala möte” en solig sensommardag 2008. Anders Agell förklarade där att han grundat en stiftelse, Rättsstatens vänner, med syfte 

-       att informera om styckmordsfallet och andra rättsfall som gått snett;

-       att väcka allmänhet och yrkesfolk till insikt om ett systemfel: det svenska rättsväsendets oförmåga till självrättelse;

-       att öka människors kunskap, medvetenhet och skapa opinion om att rättsväsendet kontinuerligt kan behöva granskas så att brister kan rättas till.

 

Martin Agell citerar i artikeln hur hans far vid det mötet sa: 

"I detta fall har inte juridiken lyckats övervinna psykologin. Psykologin är för stark."

Med ”psykologin” avsåg Anders Agell beteenden och utsagor som ibland är oförutsebara och orediga hos ämbetsmän lika väl som hos åtalade.

 

Efter mötet hade Anders och jag en pratstund. Han bad mig vara med i rådet till Rättsstatens vänner. Kunskap med förståelse om människor (mitt yrke) behövs, enbart juridik räcker inte för att säkra rättvisa.

”Sant”, svarade jag. Sedan dess har jag intresserat mig för rättspsykologi, bland annat professor Pär-Anders Granhags forskning. 

 

Nej, rättssystemet är inget självspelande piano. När en dator spottar ur felaktigheter brukar IT-supporters tala om ”skit bakom spakarna”. Felet sitter inte i maskinen, det är människan vid tangentbordet som brister i kompetens. ”SiSo” (shit in shit out) gäller även rättsväsendet. Tvivelaktiga, partiska och/eller inkompetenta poliser, åklagare, domare skipar inte rättvisa. De är människor och kan som andra göra fel. Dessvärre kan det också hända att någon missbrukar sin maktställning i ämbetet. I så fall felvänds lagen som ska skydda människors säkerhet, så att oskyldiga tvärt om utsätts. I styckmordsfallet blev staten likt ett väldigt rovdjur som i fyrtio år jagat två försvarslösa medborgare. 

 

Anders Agell berättade att han 27 år tidigare fått en tumörsjukdom som kunde botas. Men nu hade sjukdomen recidiverat. Han talade om Carl-Anton Spak, vännen som svikit sitt ämbete i domstolen.

”Jag är övertygad om att min frustration och besvikelse i arbetet med styckmordsfallet tärt på kroppens immunitet”, sa Anders Agell. ”Carl-Anton Spak och jag var nära vänner. Så nära att han vigde mig och min hustru. Nu beger jag mig till sjukhuset för att dö. Jag kan inte hindra honom från att komma till min begravning men jag har förbjudit att han talar vid min bår.”

 

Martin Agell skriver att enligt hans fars mening ”utgör den svenska statens behandling av Teet Härm och Thomas Allgén möjligen det värsta justitiemord som någonsin har inträffat i ett utvecklat och demokratiskt land.”

 

Vid vårt sista samtal var Anders Agell sjuk men obruten. Han stod rak i ryggen, rösten var klar och blicken orädd. Han var reservofficer och i honom såg jag en man som stod fast vid krigsmannaeden. När rättsstaten föll stod han kvar, en motståndsman i strid.

 

Om Anders Agells resningsansökan för läkarna i Regeringsrätten 2003 skriver professor Mårten Schultz att ”sällan har en framstående jurist tagit personliga risker för att göra något obekvämt hamnat så rätt i historien”.

/Rigmor

 

Ref.

https://www.dagensjuridik.se/opinion/da-costa-fallet-konsten-att-bega-och-uppratthalla-justitiemord/

”Da Costa-fallet: Konsten att begå och upprätthålla justitiemord”

---

Dagens Juridikred@dagensjuridik.se

---

Uppdaterad 2025-01-22 10:35Publicerad 2025-01-22 10:23

av Martin Agell, advokat, son till Anders Agell, (1930-2008). Anders Agell var professor i civilrätt vid Uppsala universitet mellan år 1972 och 1995.

....

KAMMARRÄTTENS DOM 1991, GRANSKAD

 Det var först när jag läste docent jur. dr. Gunilla Edelstams ögonöppnande artiklar som det stod klart för mig att kammarrätten beordrats av regeringsrätten att utreda om det brott som Thomas Allgén och Teet Härm INTE åtalats för och INTE dömts för (men där tingsrätten i domskälet gjort ett uttalande om skulden), var tillräckligt bevisat för att man skulle kunna återkalla  läkarlegitimationerna. Jag citerar än en gång Gunilla Edelstams ord:

Den ställning som kammarrätten II hamnade i, efter det att Regeringsrätten återförvisat målet för ytterligare utredning, medförde att domstolen blev avhängig och partisk. Kammarrätten II blev bunden av Regeringsrättens uttalanden på ett sätt som inte är möjligt i en brottmålsprocess. Kammarrätten II skulle utgå ifrån att läkarna var skyldiga och försöka hitta tillräcklig bevisning för detta. 

Detta var för mig så anmärkningsvärt att jag måste läsa det flera gånger för att få in det i skallen. Jag hade länge levt i den naiva tron att rätten måste vara opartisk och nästan alltid var det. Att en åtalad var oskyldig så länge motsatsen inte var bevisad. Att det under historiens gång funnits gott om felaktiga och orättvisa domar var naturligtvis ingen nyhet. Inte heller att man ägnat sig åt skenrättegångar där skulden varit fastställd i förväg. Men jag hade tänkt att de hörde hemma i diktaturer. Att en domstol i Sverige skulle utgå ifrån att de tilltalade var skyldiga hade jag inte föreställt mig. Men när jag läser domen kan jag se hur inte bara regeringsrättens direktiv utan också enögdheten från den offentliga förföljelsen och rädslan att gå emot opinionen ätit sig in i vårt rättssystems hjärta. 

Kammarrätten i Stockholm, Birger Jarls torg 5 på Riddarholmen. Gustav Vasa skapade  på 1500-talet sitt Kammarkollegium för att kontrollera fogdarna i skatteuppbörden. 1695 upprättade Karl XI också en domstol, Kammarrätten, för besvärsmål rörande beskattning i rikets förvaltning.

(Citat från kammarrätten i rött):

”Kammarrättens roll är här uteslutande att pröva om Teet Härm och Thomas Allgén utfört styckningen av Catrine da Costa”. För att kunna delegitimera dem måste man alltså bevisa att de två läkarna tillsammans har gjort just detta. Jag går direkt till domen och kommenterar den efter hand.

”Inte något enskilt bevis binder Teet Härm och Thomas Allgén till styckningen” skriver man inledningsvis. Men frågan är ”om en sammanvägning av bevismaterialet kan ge ett annat resultat.”

Intressant matematiskt problem, tänker jag. Kan 0 + 0 + 0 + 0 sammanvägt bli 1?

Själva grundbulten i domen är att kammarrätten tror på fotohandlarparet och deras utpekande av Thomas Allgén som den man som skulle lämnat in bilder på styckningen av Catrine da Costas kropp och som därmed ”måste anses vara bunden vid styckningen.”

Min kommentar: Jag har sett de långa videoupptagningar som visades under skadeståndsrättegången i Attunda. Både Arne och Anita Schröder gissar på flera olika polisfiguranter innan de slutligen råkar hamna ”rätt” och då belönas med ledande frågor. Samma video finns att se i ”Det svenska styckmordet”. Jag måste dra slutsatsen att man i kammarrätten litat på Arne Schröders ord utan att själva titta och lyssna på banden där det är uppenbart att han inte har en aning om hur Thomas Allgén ser ut. Hustrun har inte bättre koll än maken. Deras beskrivningar av ”mannen i butiken” skiljer sig från början diamentralt – för att inte tala om hur olika de återger vad de påstår sig ha sett på fotona. Arne Schröder dillar först om ett huvud men ändrar sig när han från polisens reaktion förstår att han är fel ute. Han beskriver då andra kroppsdelar och en såg som hänger från taket. Hustrun tycker samma bilder liknar ”köttdisken på ICA”. Jag hänvisar till mitt inlägg från den 12 december: FOTOHANDLARPARET, FEJKVITTNEN.

Nästa punkt i domen är rättsläkare Jovan Rajs utlåtande om att ”gärningsmannen / -männen måste ha besuttit ingående kunskaper i åtminstone anatomi, samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi.”

Min kommentar: Här säger man ingenting om att Rättsliga rådet gått emot Rajs utlåtande på väsentliga punkter. Till exempel att ingående kunskaper inte krävts: ”Förfaringssättet motsvarar det som är känt från djurslakt.” Detta var också Rajs ursprungliga bedömning. Men han svängde totalt när han plötsligt angav sin unge kollega Teet Härm och de facto pekade ut honom som mördare. ”Helhetsbilden,” sa han då, ”tyder på att mordet och styckningen genomförts av person(-er) med sadistiska och nekrofila böjelser”. Rättsliga rådet skrev: ”Vad gäller de sadistiska och nekrofila böjelserna tillåter obduktionsfynden inga sådana slutsatser”.   

Rätten HAR inkluderat Rättsliga rådets uppgifter tidigare i utredningen, men här fortsätter deras resonemang med att Thomas Allgén som nyutexaminerad läkare inte haft ”kapacitet att själv utföra styckningen på det sätt som skett. Slutsatsen måste därför bli att Thomas Allgén utfört styckningen tillsammans med en annan person.”

Min kommentar: Slutsatsen hade också kunnat bli att Thomas Allgén inte haft något med styckningen att göra!

”Dessa för gärningen nödvändiga förutsättningar begränsar högst avsevärt antalet tänkbara medverkande gärningsmän.” Här drar man in vittnesmålet från ”damen med hunden” som dök upp sent i den ursprungliga utredningen och påstod  att hon Annandag pingst 1984 sett två män med barnvagn gå in på rättsläkarstationen. I sitt vittnesmål pekade hon ut fel hus, Anatomen på Karolinska. ”Skit samma” resonerade rätten och drog slutsatsen att Teet och Thomas ljugit om sin ”nära bekantskap” och om hur länge den varat. Men man måste ju också bevisa att åtminstone Teet Härm varit bekant med Catrine da Costa. Här har rätten satt tilltro till poliskvinnan Marie Rådén som trott sig se Teet med da Costa på tunnelbanan.

Min kommentar: Sannolikt har hon sett honom med sin dåvarande sambo som var punkare och klädd på ett sätt som väckte uppmärksamhet.

”Någon annan koppling mellan Thomas Allgén och Catrine da Costa än via Teet Härm har inte visats föreligga. Med hänsyn härtill och till att Teet Härm har den kapacitet som kammarrätten ovan har funnit att gärningsmannen måste ha...

Min kommentar: stick i stäv med rättsliga rådets uppfattning.

...finner kammarrätten det ställt utom varje rimligt tvivel att Teet Härm är den person som tillsammans med Thomas Allgén utfört styckningen.”                                  

”Ansvarsnämndens beslut om återkallelse av legitimationerna skall på anförda skäl stå fast.”

Jag har fått svaret på min tidigare fråga: Noll bevis plus noll bevis i en lång rad har lett till ett resultat: ”skyldiga”.

De som undertecknat domen är Peter Wennerholm, lagman, Margaretha Sundelin, kammarrättsråd, Göran Lundvall, kammarrättsråd, Mats Andersson, assessor referent, Olle Sundin, fiskal.

/ Marianne      

RÄTT OCH ORÄTT I RÄTTSVÄSENDET

Jag använder mellandagarna till att lusläsa kammarrättens dom från maj 1991. Det är i den det kommer att avgöras om Thomas Allgén och Teet Härm ska delegitimeras eller ej. Det är därmed en livsavgörande text.

Sedan de båda läkarna i tingsrätten 1988 friats för mord men i domskälet naglats fast för styckning av da Costas kropp har de befunnit sig i limbo. 

De har varit frikända men ändå fångna, på en gång oskyldiga och dömda. 

De har vänt sig till hovrätten med vädjan om att tingsrättens domskäl måtte undanröjas, men hovrätten har avvisat deras talan. 

De har sökt prövningstillstånd i Högsta domstolen och fått nej. 

Allting tar tid: veckor, månader och år. De väntar i ovisshet, en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan. 1988 yrkade Socialstyrelsen hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) på att deras läkarlegitimationer skulle återkallas. Ansvarsnämnden biföll styrelsens yrkande. Men... ”efter besvär undanröjde kammarrätten i dom den 6 oktober 1989 ansvarsnämndens beslut.”  Socialstyrelsen hade fått ”bakläxa” men gav sig inte. De gick till regeringsrätten. Ny väntan, nytt limbo för läkarna. 

Den 11 juni 1990 upphävde regeringsrätten kammarrättens dom. Legitimationerna fanns kvar! 

Men... regeringsrätten skickade tillbaka målet till kammarrätten för ”fortsatt handläggning... till dess kammarrätten meddelade dom i målet eller annars annorlunda förordnade.” 

Det var nu som legitimationsfrågan - och därmed frågan om läkarnas fortsatta yrkesliv - skulle avgöras. Men avgörandet var beroende av om kammarrätten kunde bevisa att läkarna var skyldiga till styckningen av Catrine da Costa eller ej. Alltså om man kunde bevisa ett brott. Jag citerar docent jur.dr. Gunilla Edelstam: 

”Kammarrätten är en förvaltningsdomstol som bedömer frågor om tillstånd, skatter, förbud, ekonomiska bidrag och liknande frågor. Kammarrätten har ingen erfarenhet av bedömningar i brottmål och har aldrig inrättats för att hantera sådana frågor”. (1) 

 

Jag tänker titta lite närmare på den domen med början i följande mening, som kammarrätten utgår ifrån:

”Det råder inte några delade meningar om att legitimationerna skall återkallas om Thomas Allgén och Teet Härm kan anses överbevisade om att ha styckat Catrine da Costas kropp.”

 

Det är ungefär vad vi i filmbranschen kallar en premiss: ett starkt påstående eller en övertygelse som vi ska satsa på att bevisa. Men strunt i filmbranschen: ”Revenons à nos moutons!” (Låt oss återvända till våra får!) som Maître Pathelin utropade i världslitteraturens första rättegångsfars från en fransk by där några får eventuellt blivit stulna. 

Här, i Sverige, åligger det kammarrätten som inte är en brottmålsdomstol att slå fast att ett brott, styckning av en kropp, begåtts. Eller fria från det brottet. Det är inte längre 1400-tal som i den gamla farsen, vi befinner oss i nådens år 1990. Det är knappt man kan tro det!  Men ”revenons à nos moutons!” - ett uttryck som på franska blivit synonymt med ”låt oss hålla oss till saken”. 

Saken är att det redan från början blivit fel, också inom rättssystemet. 

Jag kan inte säga det bättre än Gunilla Edelstam som skrev följande redan för 25 år sedan:

”Enligt Europakonventionen skall förhandlingen äga rum inför en domstol som upprättats enligt lag. Förvaltningsdomstolarna såsom kammarrätten har inte upprättats för att hantera brottmål och det kan därför ifrågasättas om en förvaltningsdomstol kan anses behörig att pröva ett mål som i själva verket är ett brottmål. 

Prövningen i kammarrätten II kom endast att omfatta en del av ett brottmål; man utgick ifrån att läkarna var skyldiga till ett brott de inte åtalats för och inte dömts för, men där tingsrätten gjort ett uttalande om skulden. Kammarrätten II beordrades av Regeringsrätten att utreda om det brottet var tillräckligt bevisat eftersom kammarrätten I funnit att uttalandet i domskälen om brott mot griftefrid inte var tillräcklig grund för återkallande av legitimationerna. 

Den ställning som kammarrätten II hamnade i, efter det att Regeringsrätten återförvisat målet för ytterligare utredning, medförde att domstolen blev avhängig och partisk. Kammarrätten II blev bunden av Regeringsrättens uttalanden på ett sätt som inte är möjligt i en brottmålsprocess. Kammarrätten II skulle utgå ifrån att läkarna var skyldiga och försöka hitta tillräcklig bevisning för detta. 

I ett brottmål är det åklagarens sak att föra till bevisning att den tilltalade är skyldig. Kan han inte detta så kan inte HD återförvisa till hovrätten för att ge åklagaren ytterligare en chans. Därför borde inte heller Kammarrätten och därigenom Socialstyrelsen återigen få möjlighet att stärka bevisningen mot läkarna.

 Gäller processen frågan om skuld till ett brott så skall förvaltningsprocessen inte ge den enskilde ett sämre utgångsläge än han skulle ha haft i en brottmålsprocess. I en brottmålsprocess så som den ser ut i det svenska systemet gäller att åklagaren har bevisbördan. Klarar han inte att uppfylla denna så kan åklagaren inte i brottmål få en chans till genom återförvisning från Högsta domstolen till hovrätten. Följaktligen borde återförvisning till kammarrätten inte ha skett. [Min fetstil]. (2)

Jag kommer att i nästa inlägg titta vidare på vad som hände i Kammarrätten. Det är en nutida tragedi som ibland på ett kusligt sätt kan påminna om den medeltida farsen.

/ Marianne     

Ref:

(1) https://detgodasamhallet.com/2024/12/27/gunilla-edelstam-om-rattsstaten-och-de-tva-lakarna/#more-98990

(2) En rättvis rättegång? — Rättsliga synpunkter på återkallandet av två läkarlegitimationer. Svensk Juristtidning 2000, ss. 398–402.

DN INTERVJUAR NÅGRA OM "DET SVENSKA STYCKMORDET" I SVT

 

https://www.dn.se/kultur/da-costa-fallet-skapade-sektlika-grupperingar/

KULTUR

”da Costa-fallet skapade sektlika grupperingar”

Publicerad DN 2024-12-21

 

Med Dan Josefssons dokumentär ”Det svenska styckmordet” i SVT har fallet Catrine da Costa fått ny aktualitet, mer än 40 år efter mordet.

Synen på rättsprocesserna är fortfarande laddad, och uppfattningarna beskrivs som ideologiskt färgade. DN har talat med några personer som noga följt fallet.

 

Rigmor Robèrt slogs av mytbildningen kring mordet på Catrine da Costa.

– Hösten 1984 gick jag en utbildning på Junginstitutet, jag pendlade till Schweiz och berättade för min analytiker om det styckmord som upptog oss i Sverige och hur arketypiska teman kom i omlopp. Inom kvinnorörelsen framställdes Catrine da Costa som närmast helgonlik medan de två läkarna förvandlades till monster.

Initialt följde Rigmor Robèrt, läkare, analytiker och psykoterapeut, fallet da Costa som de flesta och hon antog, liksom de flesta, att läkarna var skyldiga.

När Per Lindebergs bok ”Döden är en man”, som i en granskning av förundersökningen hävdade att läkarna i själva verket var oskyldiga, kom 1999, trillade polletten ned, förklarar hon. Hon ringde regissören Marianne Ahrne, som hon arbetat med i två dokumentärer om manligt och kvinnligt, och de engagerade sig för läkarnas sak. 

När läkarna 2009 stämde staten för hur de behandlats följde Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne skadeståndsmålet på plats, bloggade om det, blev bekanta med läkarna själva. Bloggen har nu återuppväckts.

 

Hemma hos Rigmor Robèrt ligger sönderlästa exemplar av Hanna Olssons och Per Lindebergs böcker. För Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne är den ideologiska tolkningen av fallet – som tydligast beskrevs av Hanna Olssons bok ”Catrine och rättvisan” – lika uppenbar som destruktiv. I den grupp som var övertygade om läkarnas skuld ingick också bland andra rättsläkaren Jovan Rajs och barnpsykiatern Frank Lindblad. I bakgrunden fanns inflytandet från psykoanalytikern Margit Norell; som också haft stor betydelse för de erkännanden om mord som Sture Bergwall (tidigare Thomas Quick) gjorde.

– Det är en krets med sektliknande drag: där berättas en historia som blir likt en parallell verklighet, och som blir otroligt viktig, säger Rigmor Robèrt, som i sitt arbete nära följt sektmentaliteter.

Marianne Ahrne och Rigmor Robèrt har egna erfarenheter av vad epitet och kategoriskt tänkande kan leda till. Efter sina egna filmer stämplades de som särartsfeminister, blev attackerade och ifrågasattes professionellt under många år.

När läkarna i styckmordsfallet misslyckades med att få skadestånd och resning ville Rigmor Robèrt och Marianne Ahrne göra en dokumentärfilm om fallet, ”Efter häxprocessen”, men fick inga pengar.

– Filminstitutet tackade nej med motiveringen att vi inte borde ”stöta oss med Hanna Olsson och hennes vänner”, säger Marianne Ahrne.

Inte heller Sveriges Radio var intresserade. SR hade 1991 sänt en serie av Britt Edwall, som utmålade läkarna som skyldiga.

 

Några år efter Per Lindebergs tegelsten kom journalisten Lars Borgnäs bok ”Sanningen är en sällsynt gäst”, som ifrågasatte Lindeberg och byggde vidare på program i SVT:s Uppdrag granskning. Lars Borgnäs betonar att han själv står utanför alla grupperingar, och är grävande journalist. Han kallar Dan Josefssons serie för tendentiös och ohederlig.

– På flera punkter väljer han bort eller förvanskar information, eller ger sken av förhållanden som inte stämmer. Det gäller värderingen av flera av vittnesmålen, som fotohandlarparet och särskilt fruns utpekande av en av läkarna under vittneskonfrontationerna. Man får också intryck av att ”barnets berättelse” hade betydelse för att läkarna berövades sina legitimationer, men så var det inte. Kammarrätten lämnar den i sin dom helt utan hänseende.

På punkt efter punkt, menar han, upprepar Josefsson vad Lindeberg skrivit. Det enda nya är läkarnas egna röster. Hur det kommer sig att de, om de var skyldiga, inte har fortsatt att begå perversa våldsbrott, men inte heller har skapat sig rika liv som fria män (om än som något annat än läkare), utan framstår som stukade människor, vill Lars Borgnäs inte spekulera i.

 

Han håller med om att den samsyn som rådde kring läkarnas skuld under de första åren fick medialt eldunderstöd, men menar att precis som en mindre grupp pekas ut som drivande av läkarnas skuld, finns en annan krets av personer som högljutt driver motsatsen.

Och han höjer ett varningens finger:

– Se vad som händer nu: samma sak som vid rättegångarna på åttiotalet. Alla springer, bara åt andra hållet.

Han skakar på huvudet, och återkommer till kammarrättens dom, som åter slår fast att läkarna utan tvivel styckat Catrine da Costas kropp. Också hans egen bok kritiserades för att vara vinklad och selektiv, men han säger:

– Jag är förstås beredd att ändra min uppfattning om nya omständigheter dyker upp, men det har det inte gjort.

Lars Borgnäs skulle gärna debattera fallet med Dan Josefsson i direktsändning.

Dan Josefsson betonar att hans dokumentär inte utgår från Per Lindebergs bok, utan från en genomgång av hela förundersökningen:

– Borgnäs påståenden, som började i ”Uppdrag granskning”, är häpnadsväckande. Det gäller också det som handlar om fotohandlarparet – och om barnets berättelse. Utan den hade det inte funnits något da Costa-fall alls. Det är barnets berättelse som gör att utredningen tar fart, och det skapar en dominoeffekt som leder både till tingsrätten och till utredningen om legitimationerna. Att påstå något annat, eller att läkarna har styckat Catrine da Costa, är absurt. Borgnäs har själv ett ansvar för att läkarna inte har fått upprättelse.

 

Efter tingsrättens friande dom hamnade fallet så småningom i förvaltningsrätten – på grund av frågan om läkarnas legitimationer. Den granskades separat av Socialstyrelsen, där Claes Örtendahl då var generaldirektör.

– Vi hade en skyldighet att utreda om någon skulle deslegitimeras. Ingen patient ska behöva möta en mördare, säger han i dag, och tillägger att han inte minns detaljerna.

Läkarna var friade för mord, men i tingsrätten slog domskälen fast att de styckat da Costas kropp, ett brott som var preskriberat. Socialstyrelsen gjorde en helt egen granskning.

– Det var ett enormt material, och vi var inte direkt vana vid brottmålsutredningar. Jag tog in en brottmålsjurist.

Han är tyst en stund innan han säger, apropå Socialstyrelsens roll i fallet da Costa:

– Vi blev en sorts mellanhand. Det var förstås egendomligt.

 

Juristen Kristina Hultegård, adjunkt vid Göteborgs universitet, tror att polariseringen uppstod ur det faktum att den mediala granskningen av fallet skedde genom en feministisk lins och i en samhällsdebatt som mycket kretsade kring incest.

– Den debatten vävdes samman med da Costa-målet. Det skapade en skräck i två läger: å ena sidan för att incest och mäns våld mot kvinnor var mer utbrett än man förstått – å andra sidan för att vilken man som helst skulle kunna anklagas och dömas för sexuella övergrepp mot barn.

Kristina Hultegård satte sig in i fallet da Costa i samband med sin avhandling i allmän rättslära, om vittnesmål i fall som rör sexualbrott mot barn. När fallet nu aktualiseras igen har hon, först i GP, reagerat på hur läkarna i SVT beskrivs som utlämnade till ett havererat rättsväsende, trots att ärendet prövats gång på gång. En dom kan förstås ändå vara felaktig, men, tillägger hon:

– Jag har ofta hört upprepas att läkarnas legitimationer återkallades med hänvisning till tingsrättens domskäl – men frågan om legitimationerna utgjorde en separat och självständig rättsprocess, med ny bevisning och en fullständig bevisprövning.

Hon tycker att SVT:s serie misslyckas med att visa vilka bevis som åberopades i de olika processerna.

– Både polis och åklagare framstår som klandervärda, men deras agerande har granskats i en långdragen skadeståndsprocess. Fel kan ha begåtts, men i debatten verkar man glömma hur många jurister som nagelfarit målet genom åren.

 

Historikern Yvonne Hirdman var den som en gång introducerade begreppet genus i Sverige. Hon är i dag professor emerita, men var under andra halvan av 1980-talet ledamot i den statliga Maktutredningen. Under den tiden kontaktades hon av Hanna Olsson, som i Hirdman såg en potentiell bundsförvant.

 

– Jag värjde mig. Hanna Olsson tillhörde de feminister som använde ord som patriarkat och könsmaktsordning. Jag förnekade inte att det finns en maktobalans mellan kvinnor och män, men talade hellre om genusordning och samexistens.

Mäns våld mot kvinnor diskuterades inte alls som en bärande idé till kvinnors underordning under arbetet med Maktutredningen, som var inriktad på politik och ekonomi.

– Hanna Olsson ville upphöja ett enskilt fall till struktur. Jag ville inte det, jag såg inte mordet på Catrine da Costa som något extremtypiskt fall.

 

DN har sökt Hanna Olsson och Jovan Rajs. De vill inte låta sig intervjuas.

 

Fakta.

Fallet Catrine da Costa.

Den 18 juli 1984 hittas Catrine da Costas styckade kropp vid Karlbergs strand.

Två läkare åtalas för mordet, men frias 1988. I domskälen skriver tingsrätten att de utfört styckningen. Året därpå fråntas de sina läkarlegitimationer, ett fall som 2001 hamnar i kammarrätten.

Läkarna har flera gånger och i olika instanser sökt resning, samt väckt skadeståndstalan mot svenska staten. De har misslyckats.

Flera böcker och dokumentärer har skildrat fallet, senast i Dan Josefssons serie ”Det svenska styckmordet”, som ligger på SVT play.

Serien har föranlett ny uppmärksamhet kring mordet, och advokater har ånyo tagit sig an läkarnas sak.

 

Sanna Torén Björling

DET KOM ETT MAIL: "HUR KÄNNS DET NU?"

Det var flera år sen Peter B. och jag sågs när han idag hör av sig på mobilen. Vi hade ett livligt samtal om hans kreativa projekt och forskning inom kulturlivet. En stund efteråt kom ett mail från honom:

Kan inte låta bli att undra. 

Vid tiden för styckmordsfallet var det inte många som betvivlade läkarnas skuld. Det kändes som om vi - som läst Bruno Bettelheim, Alice Miller och gått i terapi samt välkomnade en feministisk syn på världen - fållades in i en sanning som verkade oomtvistlig. 

Jag kommer ihåg att du var en av dem som kritiserades för att inte tänka rätt. 

Hur känns det nu när vinden tycks vända?

 

Mitt svar:

Hej igen Peter,

aha, du minns mig från det sammanhanget. Jo, sen 1999, efter att noga ha begrundat fakta i Per Lindebergs bok Döden är en man, har jag varit klar över att Teet Härm och Thomas Allgén är helt oskyldiga till de fasansfulla gärningsbeskrivningar som folk vräkte ur sig medan de två fick löpa gatlopp i media. Då i femton år, nu i 40 år - en biblisk tidsrymd slår det mig.

Hur det känns för mig nu? Jag känner en enorm lättnad med tacksamhet till Dan Josefsson och Johannes Hallbom - äntligen! Men glädjen förmörkas av sorg och frustration – så mycket är för sent!

I SVT:s dokumentärserie bedriver Josefsson och Hallbom insiktsterapi med svenska allmänheten, med journalister, med tidningars ledarredaktioner. 

I plötslig självkännedom inser många hur de antingen rusat med pöbeln i häxjakt på två oskyldiga medmänniskor eller passivt tittat på. Men några framhärdar i vad Freud kallade Widerstand och Abwehr när de deklarerar "jag står för allt jag tidigare sagt i detta", "jag har inte gjort fel", eller "jag skäms inte för [hånfulla nidbilder av läkarna] jag publicerat". Jag ska återkomma till dessa personer i en senare bloggpost.

I hysterins bländverk gjordes Thomas och Teet till ”allmänläkaren och obducenten” trots att de inte umgåtts utan råkade mötas några gånger under Thomas studietid. För båda gäller idag att de är märkta av gränslöst utdragen psykisk tortyr. På olika sätt har Teet och Thomas förlorat delar av sig själva, av den människa de var i yngre dar och av den människa de skulle ha blivit idag. 

De som drivit förtalet och förföljelsen mot Teet och Thomas har istället byggt karriärer på sin hjärtlöshet och åtnjutit anseende för detta. De har betett sig som en sektlik gruppering där trosläran var dogmatisk, radikal feminism. 

Den stackars 27-åriga Catrine da Costa hade livnärt sig som prostituerad, tjuv, langare för att bekosta sitt hårda blandmissbruk. ”Den genomsnittliga livslängden för kvinnliga, heroinmissbrukande prostituerade är under trettio år”, förklarar Peter Krantz, docent i rättsmedicin, ”och endast en bråkdel av dessa blir tagna av daga”.(1) 

Men i kvinnorörelsen gällde Catrine da Costa som ett helgonlikt typexempel på offren i ”könskriget” där ni män påstods vilja oss kvinnor illa, och ett ideologiskt klassperspektiv där läkare påstods vilja dem illa, som befinner sig på samhällets botten. 

 

Med åren har jag i vänskaplig anda lärt känna ett antal av de kvinnor som var tongivande ideologer i hetsen mot Teet och Thomas. Dessa kvinnor har varit övertygade om att män bildar hemliga sällskap och träffas, exempelvis i sörmländska skogsgläntor, för att dyrka Satan, våldta kvinnor och barn, begå ritualmord med kannibalism och sen gömma likdelar i marken. En del kvinnor och barn påstås vara med som åskådare för att sen gå därifrån och vittna om vad de sett. Poliser har fått ge sig ut och gräva efter kroppsdelar på ställen som kvinnor och barn pekat ut.

 

Beskyllningarna mot Teet och Thomas är en vandringssägen som härrör ur ett fall med påstått bortträngda men återuppväckta minnen av incest, satanism och rituella övergrepp i Kalifornien i början av 1980-talet. Idén spreds i USA och ledde till falska anklagelser med häxjakter på främst män. Fenomenet spreds epidemiskt österut och fick fäste särskilt i Island, Norge och Sverige. I USA har felaktigt dömda personer senare fått upprättelse och stora skadestånd.

Så kom det sig att ett narrativ, som fru Allgén fick domstolar att tro handlade om brott som hennes ettåring bevittnat och sen som tvååring jollrat om, hade sin motsvarighet i vad en drogad patient surrade om i terapisessioner på Säters rättspsykiatriska klinik. Tidens dolda Drottning av Suggestion hette Margit Norell. Att Margits och hennes följares fantasmagorier kunde motsvara vetenskapligt säkerställd verklighet intygades i da Costafallet av läkarna Jovan Rajs och Frank Lindblad och i Quickfallet av psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson.

 

Med bästa hälsningar!

 

/Rigmor

 (1)      Läkartidningen, Vol 96, NR 28–29, 1999, ss 3263-64

 

PS

Om Margit Norells psyko-gnostiska teori och Sherlock Holmes-mässiga terapi skrev jag utförligare i bloggavsnitt MARGIT NORELLS TERAPIMYT UR PLEROMA 14 januari 2010.

FRANK LINDBLAD OCH PSYKOANALYSENS SYSTEMFEL

Alla har sina ljusare och sina dystrare stunder. Så även Frank Lindblad. Han är barnpsykiater, psykoanalytiker och professor - men i da Costafallet likväl kunskapsresistent. Han var experten som med barnpsykolog Margareta Erixon, bekräftade fru Allgéns skräckhistoria om att hennes ettåring kunde ha bevittnat och senare berättat om ett styckmord.  

Dessvärre försvarar Frank Lindblad idag sin dåvarande uppfattning (DN 2024-12-11) med vad Mattias Göransson kallar freudiansk rappakalja: ”Att erkänna och korrigera fel är en av forskarsamhällets grundbultar.” (Filter 2024-12-11). Christian Rück, professor i psykiatri, understryker ”farorna med psykiatrisk tvärsäkerhet.” (DN 2024-12-13)

 

Nu kom Dan Josefssons skarpa svar på Frank Lindblads självförsvar med kritik mot SVT:s Det svenska styckmordet. (DN 2024-12-16) ”Han borde skämmas”, skriver Dan Josefsson och visar uttömmande hur Frank Lindblad 1986 utförde ett ”beställningsjobb åt polisen”. Utan Lindblads expertutlåtande ”hade det med stor sannolikhet aldrig blivit något åtal, och ingen rättsskandal”, konstaterar Dan Josefsson. Han påtalar också att Per Lindeberg för 25 år sedan klarlade rättsskandalen i boken Döden är en man. Men först nu, med SVT:s dokumentärserie, kommer media och folk i allmänhet till insikt och tar äntligen ställning för läkarna Teet Härm och Thomas Allgén, som fått sina liv förstörda i vad Dan Josefsson fastslår är ”vår tids värsta justitiemord”.  

 

Man frågar sig hur Frank Lindblad idag så ogenerat kan försvara utlåtandet 1986 vilket indirekt också betyder att han fortsatt beskyller Teet Härm och Thomas Allgén för ritualmord på Catrine da Costa. 

Men i Frank Lindblads resonemang känner jag igen ett av psykoanalysens systemfel. Det kan sammanfattas: Den verklighet vanligt folk uppfattar och förstår kan i själva verket vara tvärt om. Psykoanalytiker har sen Freuds och Jungs tid påstått sig ha insikt i DET OMEDVETNA - observera detta förljugna singularis – där diverse psykiska bortträngningar och förvrängningar anses pågå. Enligt teorin kan man i psykoanalys lära sig att genomskåda verkligheten på djupare plan som vanligt folk är omedvetna om.

 

När Frank Lindblad och en barnpsykolog vallade paret Allgéns lilla dotter på rättsläkarstationen fattar alla att ifall flickan blivit rädd, ledsen eller vägrat gå med in, så kunde det tyda på att hon där upplevt något skrämmande. Det hade möjligen varit till stöd för fru Allgéns berättelse om hur ettåringen sett sin pappa och ”Tomt” klä ut sig, idka gruppsex med Catrine da Costa, sen mörda, stycka och äta av henne.

Men i obduktionshallen var flickan avspänt lekfull och nyfiken. Det tolkade barnexperterna som ”tillkämpad oberördhet gränsande till uppspelthet” hos flickan. Hennes trauma påstods vara så svårt att minnet av det trängts bort. 

Diametralt motsatta beteenden kunde båda bekräfta barnexperternas förutfattade mening.

 

I Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär får vi veta att fru Allgén erkänt för polisen att hon ”förblindad av hat” kunde ha fantiserat ihop sin ”konstruktion för att stjälpa Tomas”. Men ingen i utredningen hörsammade fru Allgéns självtvivel. Ingen satte sig med henne i ett enskilt, stillsamt samtal om detta. Frank Lindblad kunde ha gjort det men sällade sig till drevet och bidrog till att hon fullföljde illgärningarna mot Thomas Allgén och Teet Härm där också barnet offrades. 

 

Idag tolkar Frank Lindblad ”mammans ifrågasättande av sig själv och sina tolkningar" som ”uttryck för en god självreflekterande förmåga”. Den antydda ruelsen stärker i Frank Lindblads tänkesätt mammans tillförlitlighet. Men hade fru Allgén inte uttryckt tvivel på sig själv kunde hennes säkerhet också tolkats som tecken på trovärdighet.

 

I min läkarutbildning ingick ämnet ”medicinsk psykologi”. Föreläsaren doktor Nils Haak visade sig bibringa oss hard core psykoanalys enligt Freud. Haak förklarade att små barn känner sexuell dragning till föräldern av motsatt kön och hyser mordiskt hat mot rivalen, alltså föräldern med samma kön som ungen. Barn är rädda att dessa önskedrömmar kan få påföljd, sa Haak och förtydligade: Pojkar är rädda att deras pappor ska bestraffa dem med kastrering. Och flickor är avundsjuka på att pojkar har penis. Dessa förbjudna känslor trängs bort ur barns medvetande. Och bortträngningen orsakar psykiska problem hos vuxna människor. Så långt doktor Haak på 1970-talet.

 

 Nej, vad snackar gubben om?! Inget av det han sa hade jag upplevt som barn. Jag avbröt honom och viftade med handen:

-       Nej, det där som Freud hittat på stämmer inte! 

Minns inte ordagrant hur jag la ut texten i min protest. Men glömmer aldrig hur doktor Haak bemötte mina invändningar. Han började fnissa, peka på mig och nicka menande: Titta på henne, så reagerar den som trängt bort och är omedveten om sina barndomskänslor! 

Hade jag sagt ”Åh, vad intressant att det är så!” hade Haak tagit det som att jag bekräftade teorin. När jag tvärtom sa ifrån, kallades det ”motstånd”, vilket också besannade hans teori. En old school psykoanalytiker ansåg sig ha auktoritärt tolkningsföreträde gentemot den som blev analyserad.

 

 På 1980-talet var det tid att komplettera mitt yrke med psykoterapeutisk kompetens. Svenska utbildningar definierades då som ”psykodynamisk terapi på psykoanalytisk grund”, alltså på Freuds teori och metod. Jag valde ett långväga alternativ vid Junginstitutet i Küsnacht-Zürich. 

Men också där skulle jag möta inbyggda systemfel. När jag instämde i analytikernas tolkningar var allt frid och fröjd. Ifrågasatte jag dem tolkades detta som att jag gjorde motstånd mot någon sanning de genomskådat. Analytikerna ansåg sig veta bäst. Punkt. Utbildningskandidater som lydigt anpassade sig i tankesystemet var enligt min uppfattning indoktrinerade. Med risk att de senare traderade systemfelet i sin praktik.

 

En lördagsförmiddag i vår kvartersbutik MJ:s livs råkade jag sammanstråla med en läkarkollega, som också var psykoanalytiker. Jag hajade till. 1912 hade Freud och Jung blivit osams. Sedan dess har freudianer och jungianer betraktat varandra med misstro i lojalitet med respektive lärofader. På grannens fråga svarade jag nästan urskuldande att jag utbildade mig till analytiker vid Junginstitutet i Zürich.

-       Reser du ända till Schweiz för att gå i analys enligt Jung?

-       Ja, det låter kanske som att ta i i överkant…, sa jag.

-       Nej, nej. Är man så dedikerad kommer det alltid ut något bra av det!

 

Där började min avoghet mot Haak och hans lära luckras upp. Freudian eller inte så var grannen medmänniska, ingen antagonist. Vårt möte blev ett steg bort från bokstavstron på Jung. I dialog med dogmatiska junganalytiker skulle jag sedan framhålla:

-       Varför hänger ni upp er på Freud? Lyckas ni själva bättre att med Jung ge bot och lindring åt era patienter?

 

Grannen hette Frank Lindblad och i mitt fall fick han rätt. I Zürich kunde jag fördjupa mig i fascinerande ämnen. Men praktiskt användbar människokunskap har jag från läkaryrket, från uppdaterad psykiatri och psykologi och från erfarenheter i levande livet. 

Psykoanalys hör till kulturhistorien och räknas inte längre som en behandlingsmetod i psykiatrin. Långvarig dialog om sig själv med en intresserad och välvillig analytiker kan förvisso vara givande men det är en självvald upplevelse. 

 

/Rigmor

NÄR FANTASIN LÖPER AMOK

När jag började i realskolan på 50-talet hade vi en modersmålslärare som kallades för Byxas. I verkligheten hette han Yngve Ternström och var en sträng men gudabenådad lärare. När någon av oss elever begick ett fel värre än en synd mot svenska grammatiken (som redan det bestraffades med beslutsamhet!) fick han eller hon till uppgift att lära sig en passande strof utantill, ur Havamal. Det verkade finnas en för varje tillfälle, och Byxas kunde dem alla. Själv minns jag denna:

Övernog den talar vilken aldrig tiger,

kommer jämt och samt med sladder.

Lössläppt tunga utan styrsel

ofta själv sin ofärd vållar.

 

Jag vill tro att jag aldrig ”sladdrade”. Men nog pratade jag för mycket ibland. Jag tänker på den strofen när Lasse Hagborg i en Facebookkommentar till P1-programmet Medierna med Per Lindeberg, Dan Josefsson och Per Svensson nämner just Havamal. Han gör det i samband med att Carl-Anton Spak, denne olycksfågel till domare som stod bakom det domskäl där Teet Härm och Thomas Allgén påstods ha styckat Catrine da Costa, kallade sin skrivning för ”en form av konsumentupplysning”. Hagborg säger: ”Vad han själv och få då förstod var att han därmed satte en fläck på sin juridiska bana, omöjlig att tvätta bort.” Jag är ganska säker på att den strof ur Havamal som Hagborg tänkt på är den enda som Byxas tvingade oss elvaåringar att lära oss på isländska. Den sitter kvar i mitt minne än idag:                   

                   

Deyr fé,                    

deyja frændr,            

deyr sjalfr it sama,

ek veit einn,

at aldrei deyr:

dómr um dauðan hvern.                                                             

 (I nutida översättning av Björn Collinder:

Fänaden dör,

fränder dö,

själv dör du likaledes;

ett vet jag

som aldrig dör:

domen som fälls om den döde.)

 

”Dom över död man” säger isländskan. Och detta förbannade domskäl – som skrivits av en död man och inte kan överklagas – är den bromskloss som hittills gjort det omöjligt för läkarna att få resning i målet. Men nu kommer Thomas Olsson! Nu kan det hända något också på den punkten.

 

Per Lindeberg, Anders Agell, Dan Josefsson, Johannes Hallbom, Jan Guillou, Leif GW Persson och nu Thomas Olsson hör till dem som samverkar till att vända Titanic strax innan hon krossas mot isberget. Så mycken skada är redan skedd men kanske går det, trots allt.

 

Just nu finns skribenter som pekar på tidsandan under 80-talet, att mycket var tidsandans fel. Men är det inte vår uppgift som tänkande människor att gå emot tidsandan? Jag var en av de idioter som då inte begrep att ”domskälet” inte var en dom. Jag inbillade mig att det var bevisat att läkarna styckat kroppen. Så trodde många i ”den tysta majoriteten” som var bortkollrade av medierna men som ändå inte deltog i förföljelsen. Jag tycker mig se en skiljelinje där. ”Det är smärtsamt att bli medveten om hur svaga både individer och institutioner är när vi sprattlar i de falska berättelsernas nät,” skriver Björn Wiman idag i  DN (15.12.24). Jo. Men så fort man går ut på gatorna och demonstrerar – eller så fort man som journalist eller författare börjar skriva har man skyldighet att ta reda på fakta. Det duger inte att bara ryckas med! Då blir man en i pöbeln.

 

För Rigmor gör det speciellt ont när människor från hennes eget yrkesområde (läkare, analytiker, psykologer) svikit sin yrkesheder och ägnat sig åt förföljelse. För mig svider det lite extra när jag ser hur vissa kollegor (journalister, författare, regissörer) med större eller mindre litterär skicklighet hängivit sig åt sjuka fantasier på Teet Härms och Thomas Allgéns bekostnad. Per Svensson var en av dem som skrev om sadistiska och nekrofila drag hos de monster han tyckte sig se. Men han var långtifrån ensam om denna djupdykning in i perversiteten. Han nämner själv i sin bok ”Den leende mördaren” (Bonnier Alba 1994) Ernst Brunner och Katarina Frostenson. Han nämner också P.O. Enquist som emellertid senare kom till insikt och bad om ursäkt. Det fanns många fler bland dem som på ett gränslöst sätt mytologiserade och fantiserade: Ebba Witt-Brattström, Kristina Hultman, Sara Stridsberg, AnnBritt Grünewald ... Men den som gjort mest skada är ändå Hanna Olsson vars bok ”Catrine och rättvisan” utgår från att läkarna är skyldiga. Boken blev tokhyllad i DN och av i stort sett hela feministrörelsen.  Den användes som ”obligatorisk läsning på journalisthögskolor och socialhögskolor” (Per Lindeberg: ”Döden är en man”). Jag hoppas Dan Josefsson och Johannes Hallbom kommer att sätta tänderna i den och Hanna Olsson och vad hon ställde till med i det fjärde och sista avsnittet av serien.

 

/ Marianne