Alla har sina ljusare och sina dystrare stunder. Så även Frank Lindblad. Han är barnpsykiater, psykoanalytiker och professor - men i da Costafallet likväl kunskapsresistent. Han var experten som med barnpsykolog Margareta Erixon, bekräftade fru Allgéns skräckhistoria om att hennes ettåring kunde ha bevittnat och senare berättat om ett styckmord.
Dessvärre försvarar Frank Lindblad idag sin dåvarande uppfattning (DN 2024-12-11) med vad Mattias Göransson kallar freudiansk rappakalja: ”Att erkänna och korrigera fel är en av forskarsamhällets grundbultar.” (Filter 2024-12-11). Christian Rück, professor i psykiatri, understryker ”farorna med psykiatrisk tvärsäkerhet.” (DN 2024-12-13)
Nu kom Dan Josefssons skarpa svar på Frank Lindblads självförsvar med kritik mot SVT:s Det svenska styckmordet. (DN 2024-12-16) ”Han borde skämmas”, skriver Dan Josefsson och visar uttömmande hur Frank Lindblad 1986 utförde ett ”beställningsjobb åt polisen”. Utan Lindblads expertutlåtande ”hade det med stor sannolikhet aldrig blivit något åtal, och ingen rättsskandal”, konstaterar Dan Josefsson. Han påtalar också att Per Lindeberg för 25 år sedan klarlade rättsskandalen i boken Döden är en man. Men först nu, med SVT:s dokumentärserie, kommer media och folk i allmänhet till insikt och tar äntligen ställning för läkarna Teet Härm och Thomas Allgén, som fått sina liv förstörda i vad Dan Josefsson fastslår är ”vår tids värsta justitiemord”.
Man frågar sig hur Frank Lindblad idag så ogenerat kan försvara utlåtandet 1986 vilket indirekt också betyder att han fortsatt beskyller Teet Härm och Thomas Allgén för ritualmord på Catrine da Costa.
Men i Frank Lindblads resonemang känner jag igen ett av psykoanalysens systemfel. Det kan sammanfattas: Den verklighet vanligt folk uppfattar och förstår kan i själva verket vara tvärt om. Psykoanalytiker har sen Freuds och Jungs tid påstått sig ha insikt i DET OMEDVETNA - observera detta förljugna singularis – där diverse psykiska bortträngningar och förvrängningar anses pågå. Enligt teorin kan man i psykoanalys lära sig att genomskåda verkligheten på djupare plan som vanligt folk är omedvetna om.
När Frank Lindblad och en barnpsykolog vallade paret Allgéns lilla dotter på rättsläkarstationen fattar alla att ifall flickan blivit rädd, ledsen eller vägrat gå med in, så kunde det tyda på att hon där upplevt något skrämmande. Det hade möjligen varit till stöd för fru Allgéns berättelse om hur ettåringen sett sin pappa och ”Tomt” klä ut sig, idka gruppsex med Catrine da Costa, sen mörda, stycka och äta av henne.
Men i obduktionshallen var flickan avspänt lekfull och nyfiken. Det tolkade barnexperterna som ”tillkämpad oberördhet gränsande till uppspelthet” hos flickan. Hennes trauma påstods vara så svårt att minnet av det trängts bort.
Diametralt motsatta beteenden kunde båda bekräfta barnexperternas förutfattade mening.
I Dan Josefssons och Johannes Hallboms dokumentär får vi veta att fru Allgén erkänt för polisen att hon ”förblindad av hat” kunde ha fantiserat ihop sin ”konstruktion för att stjälpa Tomas”. Men ingen i utredningen hörsammade fru Allgéns självtvivel. Ingen satte sig med henne i ett enskilt, stillsamt samtal om detta. Frank Lindblad kunde ha gjort det men sällade sig till drevet och bidrog till att hon fullföljde illgärningarna mot Thomas Allgén och Teet Härm där också barnet offrades.
Idag tolkar Frank Lindblad ”mammans ifrågasättande av sig själv och sina tolkningar" som ”uttryck för en god självreflekterande förmåga”. Den antydda ruelsen stärker i Frank Lindblads tänkesätt mammans tillförlitlighet. Men hade fru Allgén inte uttryckt tvivel på sig själv kunde hennes säkerhet också tolkats som tecken på trovärdighet.
I min läkarutbildning ingick ämnet ”medicinsk psykologi”. Föreläsaren doktor Nils Haak visade sig bibringa oss hard core psykoanalys enligt Freud. Haak förklarade att små barn känner sexuell dragning till föräldern av motsatt kön och hyser mordiskt hat mot rivalen, alltså föräldern med samma kön som ungen. Barn är rädda att dessa önskedrömmar kan få påföljd, sa Haak och förtydligade: Pojkar är rädda att deras pappor ska bestraffa dem med kastrering. Och flickor är avundsjuka på att pojkar har penis. Dessa förbjudna känslor trängs bort ur barns medvetande. Och bortträngningen orsakar psykiska problem hos vuxna människor. Så långt doktor Haak på 1970-talet.
Nej, vad snackar gubben om?! Inget av det han sa hade jag upplevt som barn. Jag avbröt honom och viftade med handen:
- Nej, det där som Freud hittat på stämmer inte!
Minns inte ordagrant hur jag la ut texten i min protest. Men glömmer aldrig hur doktor Haak bemötte mina invändningar. Han började fnissa, peka på mig och nicka menande: Titta på henne, så reagerar den som trängt bort och är omedveten om sina barndomskänslor!
Hade jag sagt ”Åh, vad intressant att det är så!” hade Haak tagit det som att jag bekräftade teorin. När jag tvärtom sa ifrån, kallades det ”motstånd”, vilket också besannade hans teori. En old school psykoanalytiker ansåg sig ha auktoritärt tolkningsföreträde gentemot den som blev analyserad.
På 1980-talet var det tid att komplettera mitt yrke med psykoterapeutisk kompetens. Svenska utbildningar definierades då som ”psykodynamisk terapi på psykoanalytisk grund”, alltså på Freuds teori och metod. Jag valde ett långväga alternativ vid Junginstitutet i Küsnacht-Zürich.
Men också där skulle jag möta inbyggda systemfel. När jag instämde i analytikernas tolkningar var allt frid och fröjd. Ifrågasatte jag dem tolkades detta som att jag gjorde motstånd mot någon sanning de genomskådat. Analytikerna ansåg sig veta bäst. Punkt. Utbildningskandidater som lydigt anpassade sig i tankesystemet var enligt min uppfattning indoktrinerade. Med risk att de senare traderade systemfelet i sin praktik.
En lördagsförmiddag i vår kvartersbutik MJ:s livs råkade jag sammanstråla med en läkarkollega, som också var psykoanalytiker. Jag hajade till. 1912 hade Freud och Jung blivit osams. Sedan dess har freudianer och jungianer betraktat varandra med misstro i lojalitet med respektive lärofader. På grannens fråga svarade jag nästan urskuldande att jag utbildade mig till analytiker vid Junginstitutet i Zürich.
- Reser du ända till Schweiz för att gå i analys enligt Jung?
- Ja, det låter kanske som att ta i i överkant…, sa jag.
- Nej, nej. Är man så dedikerad kommer det alltid ut något bra av det!
Där började min avoghet mot Haak och hans lära luckras upp. Freudian eller inte så var grannen medmänniska, ingen antagonist. Vårt möte blev ett steg bort från bokstavstron på Jung. I dialog med dogmatiska junganalytiker skulle jag sedan framhålla:
- Varför hänger ni upp er på Freud? Lyckas ni själva bättre att med Jung ge bot och lindring åt era patienter?
Grannen hette Frank Lindblad och i mitt fall fick han rätt. I Zürich kunde jag fördjupa mig i fascinerande ämnen. Men praktiskt användbar människokunskap har jag från läkaryrket, från uppdaterad psykiatri och psykologi och från erfarenheter i levande livet.
Psykoanalys hör till kulturhistorien och räknas inte längre som en behandlingsmetod i psykiatrin. Långvarig dialog om sig själv med en intresserad och välvillig analytiker kan förvisso vara givande men det är en självvald upplevelse.
/Rigmor
Inlägg
