När jag började i realskolan på 50-talet hade vi en modersmålslärare som kallades för Byxas. I verkligheten hette han Yngve Ternström och var en sträng men gudabenådad lärare. När någon av oss elever begick ett fel värre än en synd mot svenska grammatiken (som redan det bestraffades med beslutsamhet!) fick han eller hon till uppgift att lära sig en passande strof utantill, ur Havamal. Det verkade finnas en för varje tillfälle, och Byxas kunde dem alla. Själv minns jag denna:
Övernog den talar vilken aldrig tiger,
kommer jämt och samt med sladder.
Lössläppt tunga utan styrsel
ofta själv sin ofärd vållar.
Deyr fé,
deyja frændr,
deyr sjalfr it sama,
ek veit einn,
at aldrei deyr:
dómr um dauðan hvern.
(I nutida översättning av Björn Collinder:
Fänaden dör,
fränder dö,
själv dör du likaledes;
ett vet jag
som aldrig dör:
domen som fälls om den döde.)
”Dom över död man” säger isländskan. Och detta förbannade domskäl – som skrivits av en död man och inte kan överklagas – är den bromskloss som hittills gjort det omöjligt för läkarna att få resning i målet. Men nu kommer Thomas Olsson! Nu kan det hända något också på den punkten.
Per Lindeberg, Anders Agell, Dan Josefsson, Johannes Hallbom, Jan Guillou, Leif GW Persson och nu Thomas Olsson hör till dem som samverkar till att vända Titanic strax innan hon krossas mot isberget. Så mycken skada är redan skedd men kanske går det, trots allt.
Just nu finns skribenter som pekar på tidsandan under 80-talet, att mycket var tidsandans fel. Men är det inte vår uppgift som tänkande människor att gå emot tidsandan? Jag var en av de idioter som då inte begrep att ”domskälet” inte var en dom. Jag inbillade mig att det var bevisat att läkarna styckat kroppen. Så trodde många i ”den tysta majoriteten” som var bortkollrade av medierna men som ändå inte deltog i förföljelsen. Jag tycker mig se en skiljelinje där. ”Det är smärtsamt att bli medveten om hur svaga både individer och institutioner är när vi sprattlar i de falska berättelsernas nät,” skriver Björn Wiman idag i DN (15.12.24). Jo. Men så fort man går ut på gatorna och demonstrerar – eller så fort man som journalist eller författare börjar skriva har man skyldighet att ta reda på fakta. Det duger inte att bara ryckas med! Då blir man en i pöbeln.
För Rigmor gör det speciellt ont när människor från hennes eget yrkesområde (läkare, analytiker, psykologer) svikit sin yrkesheder och ägnat sig åt förföljelse. För mig svider det lite extra när jag ser hur vissa kollegor (journalister, författare, regissörer) med större eller mindre litterär skicklighet hängivit sig åt sjuka fantasier på Teet Härms och Thomas Allgéns bekostnad. Per Svensson var en av dem som skrev om sadistiska och nekrofila drag hos de monster han tyckte sig se. Men han var långtifrån ensam om denna djupdykning in i perversiteten. Han nämner själv i sin bok ”Den leende mördaren” (Bonnier Alba 1994) Ernst Brunner och Katarina Frostenson. Han nämner också P.O. Enquist som emellertid senare kom till insikt och bad om ursäkt. Det fanns många fler bland dem som på ett gränslöst sätt mytologiserade och fantiserade: Ebba Witt-Brattström, Kristina Hultman, Sara Stridsberg, AnnBritt Grünewald ... Men den som gjort mest skada är ändå Hanna Olsson vars bok ”Catrine och rättvisan” utgår från att läkarna är skyldiga. Boken blev tokhyllad i DN och av i stort sett hela feministrörelsen. Den användes som ”obligatorisk läsning på journalisthögskolor och socialhögskolor” (Per Lindeberg: ”Döden är en man”). Jag hoppas Dan Josefsson och Johannes Hallbom kommer att sätta tänderna i den och Hanna Olsson och vad hon ställde till med i det fjärde och sista avsnittet av serien.
/ Marianne
Inlägg
