Det var flera år sen Peter B. och jag sågs när han idag hör av sig på mobilen. Vi hade ett livligt samtal om hans kreativa projekt och forskning inom kulturlivet. En stund efteråt kom ett mail från honom:
Kan inte låta bli att undra.
Vid tiden för styckmordsfallet var det inte många som betvivlade läkarnas skuld. Det kändes som om vi - som läst Bruno Bettelheim, Alice Miller och gått i terapi samt välkomnade en feministisk syn på världen - fållades in i en sanning som verkade oomtvistlig.
Jag kommer ihåg att du var en av dem som kritiserades för att inte tänka rätt.
Hur känns det nu när vinden tycks vända?
Mitt svar:
Hej igen Peter,
aha, du minns mig från det sammanhanget. Jo, sen 1999, efter att noga ha begrundat fakta i Per Lindebergs bok Döden är en man, har jag varit klar över att Teet Härm och Thomas Allgén är helt oskyldiga till de fasansfulla gärningsbeskrivningar som folk vräkte ur sig medan de två fick löpa gatlopp i media. Då i femton år, nu i 40 år - en biblisk tidsrymd slår det mig.
Hur det känns för mig nu? Jag känner en enorm lättnad med tacksamhet till Dan Josefsson och Johannes Hallbom - äntligen! Men glädjen förmörkas av sorg och frustration – så mycket är för sent!
I SVT:s dokumentärserie bedriver Josefsson och Hallbom insiktsterapi med svenska allmänheten, med journalister, med tidningars ledarredaktioner.
I plötslig självkännedom inser många hur de antingen rusat med pöbeln i häxjakt på två oskyldiga medmänniskor eller passivt tittat på. Men några framhärdar i vad Freud kallade Widerstand och Abwehr när de deklarerar "jag står för allt jag tidigare sagt i detta", "jag har inte gjort fel", eller "jag skäms inte för [hånfulla nidbilder av läkarna] jag publicerat". Jag ska återkomma till dessa personer i en senare bloggpost.
I hysterins bländverk gjordes Thomas och Teet till ”allmänläkaren och obducenten” trots att de inte umgåtts utan råkade mötas några gånger under Thomas studietid. För båda gäller idag att de är märkta av gränslöst utdragen psykisk tortyr. På olika sätt har Teet och Thomas förlorat delar av sig själva, av den människa de var i yngre dar och av den människa de skulle ha blivit idag.
De som drivit förtalet och förföljelsen mot Teet och Thomas har istället byggt karriärer på sin hjärtlöshet och åtnjutit anseende för detta. De har betett sig som en sektlik gruppering där trosläran var dogmatisk, radikal feminism.
Den stackars 27-åriga Catrine da Costa hade livnärt sig som prostituerad, tjuv, langare för att bekosta sitt hårda blandmissbruk. ”Den genomsnittliga livslängden för kvinnliga, heroinmissbrukande prostituerade är under trettio år”, förklarar Peter Krantz, docent i rättsmedicin, ”och endast en bråkdel av dessa blir tagna av daga”.(1)
Men i kvinnorörelsen gällde Catrine da Costa som ett helgonlikt typexempel på offren i ”könskriget” där ni män påstods vilja oss kvinnor illa, och ett ideologiskt klassperspektiv där läkare påstods vilja dem illa, som befinner sig på samhällets botten.
Med åren har jag i vänskaplig anda lärt känna ett antal av de kvinnor som var tongivande ideologer i hetsen mot Teet och Thomas. Dessa kvinnor har varit övertygade om att män bildar hemliga sällskap och träffas, exempelvis i sörmländska skogsgläntor, för att dyrka Satan, våldta kvinnor och barn, begå ritualmord med kannibalism och sen gömma likdelar i marken. En del kvinnor och barn påstås vara med som åskådare för att sen gå därifrån och vittna om vad de sett. Poliser har fått ge sig ut och gräva efter kroppsdelar på ställen som kvinnor och barn pekat ut.
Beskyllningarna mot Teet och Thomas är en vandringssägen som härrör ur ett fall med påstått bortträngda men återuppväckta minnen av incest, satanism och rituella övergrepp i Kalifornien i början av 1980-talet. Idén spreds i USA och ledde till falska anklagelser med häxjakter på främst män. Fenomenet spreds epidemiskt österut och fick fäste särskilt i Island, Norge och Sverige. I USA har felaktigt dömda personer senare fått upprättelse och stora skadestånd.
Så kom det sig att ett narrativ, som fru Allgén fick domstolar att tro handlade om brott som hennes ettåring bevittnat och sen som tvååring jollrat om, hade sin motsvarighet i vad en drogad patient surrade om i terapisessioner på Säters rättspsykiatriska klinik. Tidens dolda Drottning av Suggestion hette Margit Norell. Att Margits och hennes följares fantasmagorier kunde motsvara vetenskapligt säkerställd verklighet intygades i da Costafallet av läkarna Jovan Rajs och Frank Lindblad och i Quickfallet av psykologiprofessorn Sven Åke Christiansson.
Med bästa hälsningar!
/Rigmor
PS
Om Margit Norells psyko-gnostiska teori och Sherlock Holmes-mässiga terapi skrev jag utförligare i bloggavsnitt MARGIT NORELLS TERAPIMYT UR PLEROMA 14 januari 2010.
Inlägg
