Jag använder mellandagarna till att lusläsa kammarrättens dom från maj 1991. Det är i den det kommer att avgöras om Thomas Allgén och Teet Härm ska delegitimeras eller ej. Det är därmed en livsavgörande text.
Sedan de båda läkarna i tingsrätten 1988 friats för mord men i domskälet naglats fast för styckning av da Costas kropp har de befunnit sig i limbo.
De har varit frikända men ändå fångna, på en gång oskyldiga och dömda.
De har vänt sig till hovrätten med vädjan om att tingsrättens domskäl måtte undanröjas, men hovrätten har avvisat deras talan.
De har sökt prövningstillstånd i Högsta domstolen och fått nej.
Allting tar tid: veckor, månader och år. De väntar i ovisshet, en berg- och dalbana av hopp och förtvivlan. 1988 yrkade Socialstyrelsen hos Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) på att deras läkarlegitimationer skulle återkallas. Ansvarsnämnden biföll styrelsens yrkande. Men... ”efter besvär undanröjde kammarrätten i dom den 6 oktober 1989 ansvarsnämndens beslut.” Socialstyrelsen hade fått ”bakläxa” men gav sig inte. De gick till regeringsrätten. Ny väntan, nytt limbo för läkarna.
Den 11 juni 1990 upphävde regeringsrätten kammarrättens dom. Legitimationerna fanns kvar!
Men... regeringsrätten skickade tillbaka målet till kammarrätten för ”fortsatt handläggning... till dess kammarrätten meddelade dom i målet eller annars annorlunda förordnade.”
Det var nu som legitimationsfrågan - och därmed frågan om läkarnas fortsatta yrkesliv - skulle avgöras. Men avgörandet var beroende av om kammarrätten kunde bevisa att läkarna var skyldiga till styckningen av Catrine da Costa eller ej. Alltså om man kunde bevisa ett brott. Jag citerar docent jur.dr. Gunilla Edelstam:
”Kammarrätten är en förvaltningsdomstol som bedömer frågor om tillstånd, skatter, förbud, ekonomiska bidrag och liknande frågor. Kammarrätten har ingen erfarenhet av bedömningar i brottmål och har aldrig inrättats för att hantera sådana frågor”. (1)
Jag tänker titta lite närmare på den domen med början i följande mening, som kammarrätten utgår ifrån:
”Det råder inte några delade meningar om att legitimationerna skall återkallas om Thomas Allgén och Teet Härm kan anses överbevisade om att ha styckat Catrine da Costas kropp.”
Det är ungefär vad vi i filmbranschen kallar en premiss: ett starkt påstående eller en övertygelse som vi ska satsa på att bevisa. Men strunt i filmbranschen: ”Revenons à nos moutons!” (Låt oss återvända till våra får!) som Maître Pathelin utropade i världslitteraturens första rättegångsfars från en fransk by där några får eventuellt blivit stulna.
Saken är att det redan från början blivit fel, också inom rättssystemet.
Jag kan inte säga det bättre än Gunilla Edelstam som skrev följande redan för 25 år sedan:
”Enligt Europakonventionen skall förhandlingen äga rum inför en domstol som upprättats enligt lag. Förvaltningsdomstolarna såsom kammarrätten har inte upprättats för att hantera brottmål och det kan därför ifrågasättas om en förvaltningsdomstol kan anses behörig att pröva ett mål som i själva verket är ett brottmål.
Prövningen i kammarrätten II kom endast att omfatta en del av ett brottmål; man utgick ifrån att läkarna var skyldiga till ett brott de inte åtalats för och inte dömts för, men där tingsrätten gjort ett uttalande om skulden. Kammarrätten II beordrades av Regeringsrätten att utreda om det brottet var tillräckligt bevisat eftersom kammarrätten I funnit att uttalandet i domskälen om brott mot griftefrid inte var tillräcklig grund för återkallande av legitimationerna.
Den ställning som kammarrätten II hamnade i, efter det att Regeringsrätten återförvisat målet för ytterligare utredning, medförde att domstolen blev avhängig och partisk. Kammarrätten II blev bunden av Regeringsrättens uttalanden på ett sätt som inte är möjligt i en brottmålsprocess. Kammarrätten II skulle utgå ifrån att läkarna var skyldiga och försöka hitta tillräcklig bevisning för detta.
I ett brottmål är det åklagarens sak att föra till bevisning att den tilltalade är skyldig. Kan han inte detta så kan inte HD återförvisa till hovrätten för att ge åklagaren ytterligare en chans. Därför borde inte heller Kammarrätten och därigenom Socialstyrelsen återigen få möjlighet att stärka bevisningen mot läkarna.
Gäller processen frågan om skuld till ett brott så skall förvaltningsprocessen inte ge den enskilde ett sämre utgångsläge än han skulle ha haft i en brottmålsprocess. I en brottmålsprocess så som den ser ut i det svenska systemet gäller att åklagaren har bevisbördan. Klarar han inte att uppfylla denna så kan åklagaren inte i brottmål få en chans till genom återförvisning från Högsta domstolen till hovrätten. Följaktligen borde återförvisning till kammarrätten inte ha skett. [Min fetstil]. (2)
Jag kommer att i nästa inlägg titta vidare på vad som hände i Kammarrätten. Det är en nutida tragedi som ibland på ett kusligt sätt kan påminna om den medeltida farsen.
/ Marianne
Ref:
(2) En rättvis rättegång? — Rättsliga synpunkter på återkallandet av två läkarlegitimationer. Svensk Juristtidning 2000, ss. 398–402.
Inlägg
