Det var först när jag läste docent jur. dr. Gunilla Edelstams ögonöppnande artiklar som det stod klart för mig att kammarrätten beordrats av regeringsrätten att utreda om det brott som Thomas Allgén och Teet Härm INTE åtalats för och INTE dömts för (men där tingsrätten i domskälet gjort ett uttalande om skulden), var tillräckligt bevisat för att man skulle kunna återkalla läkarlegitimationerna. Jag citerar än en gång Gunilla Edelstams ord:
Den ställning som kammarrätten II hamnade i, efter det att Regeringsrätten återförvisat målet för ytterligare utredning, medförde att domstolen blev avhängig och partisk. Kammarrätten II blev bunden av Regeringsrättens uttalanden på ett sätt som inte är möjligt i en brottmålsprocess. Kammarrätten II skulle utgå ifrån att läkarna var skyldiga och försöka hitta tillräcklig bevisning för detta.
Detta var för mig så anmärkningsvärt att jag måste läsa det flera gånger för att få in det i skallen. Jag hade länge levt i den naiva tron att rätten måste vara opartisk och nästan alltid var det. Att en åtalad var oskyldig så länge motsatsen inte var bevisad. Att det under historiens gång funnits gott om felaktiga och orättvisa domar var naturligtvis ingen nyhet. Inte heller att man ägnat sig åt skenrättegångar där skulden varit fastställd i förväg. Men jag hade tänkt att de hörde hemma i diktaturer. Att en domstol i Sverige skulle utgå ifrån att de tilltalade var skyldiga hade jag inte föreställt mig. Men när jag läser domen kan jag se hur inte bara regeringsrättens direktiv utan också enögdheten från den offentliga förföljelsen och rädslan att gå emot opinionen ätit sig in i vårt rättssystems hjärta.
(Citat från kammarrätten i rött):
”Kammarrättens roll är här uteslutande att pröva om Teet Härm och Thomas Allgén utfört styckningen av Catrine da Costa”. För att kunna delegitimera dem måste man alltså bevisa att de två läkarna tillsammans har gjort just detta. Jag går direkt till domen och kommenterar den efter hand.
”Inte något enskilt bevis binder Teet Härm och Thomas Allgén till styckningen” skriver man inledningsvis. Men frågan är ”om en sammanvägning av bevismaterialet kan ge ett annat resultat.”
Intressant matematiskt problem, tänker jag. Kan 0 + 0 + 0 + 0 sammanvägt bli 1?
Själva grundbulten i domen är att kammarrätten tror på fotohandlarparet och deras utpekande av Thomas Allgén som den man som skulle lämnat in bilder på styckningen av Catrine da Costas kropp och som därmed ”måste anses vara bunden vid styckningen.”
Min kommentar: Jag har sett de långa videoupptagningar som visades under skadeståndsrättegången i Attunda. Både Arne och Anita Schröder gissar på flera olika polisfiguranter innan de slutligen råkar hamna ”rätt” och då belönas med ledande frågor. Samma video finns att se i ”Det svenska styckmordet”. Jag måste dra slutsatsen att man i kammarrätten litat på Arne Schröders ord utan att själva titta och lyssna på banden där det är uppenbart att han inte har en aning om hur Thomas Allgén ser ut. Hustrun har inte bättre koll än maken. Deras beskrivningar av ”mannen i butiken” skiljer sig från början diamentralt – för att inte tala om hur olika de återger vad de påstår sig ha sett på fotona. Arne Schröder dillar först om ett huvud men ändrar sig när han från polisens reaktion förstår att han är fel ute. Han beskriver då andra kroppsdelar och en såg som hänger från taket. Hustrun tycker samma bilder liknar ”köttdisken på ICA”. Jag hänvisar till mitt inlägg från den 12 december: FOTOHANDLARPARET, FEJKVITTNEN.
Nästa punkt i domen är rättsläkare Jovan Rajs utlåtande om att ”gärningsmannen / -männen måste ha besuttit ingående kunskaper i åtminstone anatomi, samt allmänna kunskaper i kirurgi eller ortopedi.”
Min kommentar: Här säger man ingenting om att Rättsliga rådet gått emot Rajs utlåtande på väsentliga punkter. Till exempel att ingående kunskaper inte krävts: ”Förfaringssättet motsvarar det som är känt från djurslakt.” Detta var också Rajs ursprungliga bedömning. Men han svängde totalt när han plötsligt angav sin unge kollega Teet Härm och de facto pekade ut honom som mördare. ”Helhetsbilden,” sa han då, ”tyder på att mordet och styckningen genomförts av person(-er) med sadistiska och nekrofila böjelser”. Rättsliga rådet skrev: ”Vad gäller de sadistiska och nekrofila böjelserna tillåter obduktionsfynden inga sådana slutsatser”.
Rätten HAR inkluderat Rättsliga rådets uppgifter tidigare i utredningen, men här fortsätter deras resonemang med att Thomas Allgén som nyutexaminerad läkare inte haft ”kapacitet att själv utföra styckningen på det sätt som skett. Slutsatsen måste därför bli att Thomas Allgén utfört styckningen tillsammans med en annan person.”
Min kommentar: Slutsatsen hade också kunnat bli att Thomas Allgén inte haft något med styckningen att göra!
”Dessa för gärningen nödvändiga förutsättningar begränsar högst avsevärt antalet tänkbara medverkande gärningsmän.” Här drar man in vittnesmålet från ”damen med hunden” som dök upp sent i den ursprungliga utredningen och påstod att hon Annandag pingst 1984 sett två män med barnvagn gå in på rättsläkarstationen. I sitt vittnesmål pekade hon ut fel hus, Anatomen på Karolinska. ”Skit samma” resonerade rätten och drog slutsatsen att Teet och Thomas ljugit om sin ”nära bekantskap” och om hur länge den varat. Men man måste ju också bevisa att åtminstone Teet Härm varit bekant med Catrine da Costa. Här har rätten satt tilltro till poliskvinnan Marie Rådén som trott sig se Teet med da Costa på tunnelbanan.
Min kommentar: Sannolikt har hon sett honom med sin dåvarande sambo som var punkare och klädd på ett sätt som väckte uppmärksamhet.
”Någon annan koppling mellan Thomas Allgén och Catrine da Costa än via Teet Härm har inte visats föreligga. Med hänsyn härtill och till att Teet Härm har den kapacitet som kammarrätten ovan har funnit att gärningsmannen måste ha...
Min kommentar: stick i stäv med rättsliga rådets uppfattning.
...finner kammarrätten det ställt utom varje rimligt tvivel att Teet Härm är den person som tillsammans med Thomas Allgén utfört styckningen.”
”Ansvarsnämndens beslut om återkallelse av legitimationerna skall på anförda skäl stå fast.”
Jag har fått svaret på min tidigare fråga: Noll bevis plus noll bevis i en lång rad har lett till ett resultat: ”skyldiga”.
De som undertecknat domen är Peter Wennerholm, lagman, Margaretha Sundelin, kammarrättsråd, Göran Lundvall, kammarrättsråd, Mats Andersson, assessor referent, Olle Sundin, fiskal.
/ Marianne
Inlägg
