EN AMATÖR OM DOMEN

Har tillbringat några dagar med att lusläsa domen från Attunda tingsrätt. Kanslispråk och spridda grammatikfel... Sammanblandningar av personliga och possessiva pronomen, dubbla participer – ”hade kunnat lagts ut” (hu!) - och syftningsfel. Vem kallade detta en välskriven dom? Nå, strunt i grammatiken, det finns annat som är betydligt värre. Jag kommer till det, men låt mig börja med ett ”Freudian slip”. I referatet av Nils Wiklunds vittnesmål står det:

"Det uppdrag Frank Lindblad hade fått från polisen var inte att bedöma om något var "rimligt" utan att bedöma om barnet kunde ha varit vittne till en styckning. Uppdraget i sig är värt att begrunda. Vem som helst kan ha varit skyldig till vad som helst."

Vittne till vad som helst var vad Nils Wiklund sa! Men den Kafkaartade meningen: "Vem som helst kan ha varit skyldig till vad som helst" skulle kunna tjäna som motto för varenda rättegång Thomas Allgén och Teet Härm tvingats genomlida!

Lite senare i denna tragiska text skrattar jag till: det rör sig nu om ett referat av vad förhörsledaren Per-Åke Larsson berättat!

"Han kan inte i detalj redogöra för hur han reagerade när han i ett förhör läste att barnet, enligt Christina Allgén, skulle ha sagt att de varit ute på Kallholmen eller någon annanstans utanför staden ute i naturen och att pappa och Tomt hade lagt henne eller Catrine på grillen; möjligen tyckte han att man fick mer "kött på benen" och att det tydde på att man låg rätt i utredningen."

Mer kött på benen när mamman eller Catrine lagts på grillen... Hur makabert kan det bli? För jag antar att referenten menar mamman trots att henne i meningen ovan syftar på barnet? Det kanske inte är så viktigt vem som ligger på grillen i denna fantastiska berättelse? Det tyder hur som helst på att man ligger rätt i utredningen?

Vissa paragrafer läser jag flera gånger utan att begripa dem. Kanske beror det på min okunnighet i juridik, kanske är jag verkligen salig Dumbom. Detta är ett sådant stycke:

- Om det vore utrett att Catrine da Costa var i livet efter pingsthelgen så kunde hon naturligtvis inte ha styckats under den helgen.

Enkelt! Det förstår alla. Men fortsättningen:

- I sin prövning behövde kammarrätten dock aldrig gå in på frågan om när styckningen skedde. Frågan var endast om dessa personer hade gjort sig skyldiga till styckning eller inte?

VA? Jag trodde NÄR var en väsentlig fråga eftersom läkarna varken skulle haft TID eller TILLFÄLLE till någon styckning efter pingsthelgen då Catrine da Costa enligt flera vittnesmål var i livet. Jag trodde också att frågan VAR betydde något. Efter pingsten var ju rättsläkarstationen bemannad, och det var där åklagaren påstod att styckningen ägt rum. Vad är det jag missar? Betyder plats och tidpunkt ingenting? Kan man utpekas för styckning i ett lufttomt rum? Hände det kanske på Blåkulla?

Många duktiga journalister har redan skrivit om det skandalösa i att de fel och försummelser som begåtts och erkänts av Staten inte anses ha ett orsakssammanhang med den skada de båda läkarna lidit. Det är ungefär som om man skulle hitta kroppen av en människa som både skjutits och knivhuggits och kanske sparkats i huvudet. Det går inte att med säkerhet fastslå vilken av alla skador som lett till döden. Men de sammanlagda skadorna har gjort det eftersom personen de fakto är död. Det bortser man från här, slingrar sig undan ansvar med den ständigt upprepade formuleringen att ”det påstådda felet inte ensamt kan grunda någon rätt till skadestånd.”

Attunda tingsrätt anser inte att det var fel eller försummelse av Stockholms tingsrätt att utpeka de båda läkarna som likstyckare. Man skriver:

- Tingsrätten vill därutöver tillägga att en prövning av mordåtalet, som bevisläget var, uppenbarligen förutsatte att det kunde anses klarlagt att Thomas Allgén och Teet Härm hade styckat Catrine da Costas kropp. Endast om detta kunde konstateras var det möjligt att göra prövningen av själva åtalet. Stockholms tingsrätts dom är således logiskt uppbyggd.

Här måste jag erkänna att det snurrar i huvudet på mig. 1) Bevisläget? Det fanns ju inga bevis, bara en del tossiga indicier som pekade åt olika håll. 2) Om jag skriver om texten på enkel svenska, så som jag uppfattar den, skulle den lyda så här: Om läkarna inte har styckat kroppen kan man inte pröva åtalet för mord. Men Stockholms tingsrätt prövar mordåtalet. Alltså kan det anses klarlagt att läkarna har styckat kroppen. Stockholms tingsrätts dom är logiskt uppbyggd.

Har jag uppfattat det rätt? Eller har jag blivit helt galen?

Domarna i Attunda tillägger: ”Men domskälen hade, som bedömningen av åtalet för mord kom att bli, naturligtvis kunnat utformas på ett mindre utpekande sätt vad gäller styckningen av kroppen.”

Ett mindre utpekande sätt? Vad betyder det? Att de bara borde anklagats för att ha skurit av den stackars da Costa någon enstaka kroppsdel?

Attunda tingsrätts dom har kommenterats utförligt i pressen. Domarna anser inte att kärandena kunnat visa ”att felen eller försumligheterna, antingen var för sig eller tillsammans, har orsakat dem skada eller i vart fall bidragit till den.” Det är bedrövligt att höra! Måtte det oberoende rättsrevisionsverk som Rigmor efterlyser en dag bli verklighet.

/ Marianne

BORGNÄS & KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN

”Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet”, sa chefsåklagare Anders Helin i en filmad intervju 1999. 

Nio år senare i SVT Debatt den 25 sept 2008 ställde Thomas Allgén för första gången upp i teve. För journalisten Anders Carlgren berättade Thomas Allgén i enkla och tydliga ordalag om sitt liv i social död under alla dessa år.

Till Debatt-programmet efteråt hade Janne Josefsson inte lyckats mobilisera folk som förr bedyrade att läkarna var likstyckare och mördare. Ingen ställde upp utom journalisten Lars Borgnäs. Han klagade över att han ensam fick stå för uppfattningen att läkarna var skyldiga till styckmord.

Som Leif GW Persson den kvällen gjorde mos av Borgnäs argument! Oj-oj-oj.

Leif GW Persson: ”Han [Thomas Allgén] är oskyldig. Det är så enkelt. Det är inte så att han ska behöva bevisa sin oskuld. Däremot kan man kräva i en rättsstat, att rättstaten ska kunna bevisa hans skuld. Och det har man inte lyckats med här. Det finns inte tillstymmelse till kritisk granskning till den bevisning som har varit. Jag vill påstå att bevisningen är obefintlig. Obefintlig och i långa stycken ondsint, om man ska ta ett starkt ord. Även obducenten är oskyldig till detta. Jag är ganska övertygad om att det är så illa, att ingen av dem någonsin har träffat Catrine da Costa.”

Borgnäs: ”Det finns bevis i form av solitt utpekande av just Thomas Allgén, tvärt emot vad de här herrarna påstår.”

Leif GW Persson: ”Näe, [fotohandlarparet] är inte något solitt utpekande alls! Utan det är någonting som huvudsakligen lever i fantasin hos skönandar som Borgnäs och hans kamrater. Och de här lamentationerna över hans ensamhet! De var ju tusentals personer på den här tiden när det begav sig. En massa kulturknuttar som inte vet ett dugg om polisarbete eller grova våldsbrott. Men som ändå av någon anledning - hur de nu kom fram till det - var fullkomligt övertygade om att allmänläkaren och obducenten var skyldiga.”

Handduken kom på tal. Den som påträffades intill säckarna med Catrine da Costas kvarlevor med hårstrån som borde ha DNA-testats mot exempelvis vävnad från den polske slaktaren. (Se inlägg JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ och TVÅ KVINNOR I ATTUNDA TINGSRÄTT)

Leif GW Persson: ”Men den där beskrivningen av vad man hittar på handduken, den är tyvärr lika lite sann som allt annat Borgnäs vräker ur sig! Alltså på handduken hittade man hårstrån från Catrine da Costa, plus åtminstone två andra personer, manliga personer. Man hittade inga spår efter vare sig Allgén eller obducenten. Och de var de första som begärde att de skulle bli jämförda med de spår som hade säkrats. Det är fortfarande ett mysterium vilka de här manliga lämningarna på handduken, vilka de kommer ifrån. Men så mycket är i alla fall klart, att det kommer inte från vare sig Allgén eller Härm.”

Lars Borgnäs: ”Fortfarande - frånvaron av DNA kan ju inte rimligen fria den personen.”

Leif GW Persson: ”Nej, men närvaron av andra personers DNA borde få även dig att tänka efter!”

Den pensionerade chefsåklagaren Anders Helin som åtalade de båda läkarna hade talat med Janne Josefsson per telefon några timmar före sändning. Han ansåg att läkarna bör beredas omprövning eller resning.

Anders Helin: ”Det vore inte fel! Det har gått en lång tid. Det har framkommit nya omständigheter. Så varför inte en prövning? Är det så, att de inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!”

”Detta säger alltså åklagaren”, sammanfattade Janne Josefsson.

Även justitiekanslern Göran Lambertz ansåg att läkarna bör få resning.

Men logik och rationella argument bet inte på Lars Borgnäs.

Han fick mig att minnas den sedelärande historien om Kärringen mot strömmen. Hon och hennes gubbe grälade om ifall det heter att skräddaren klipper eller skär till ett plagg. Klipper! sa kärringen. Skär! sa gubben. Grälet fortsatte medan de gick vägen fram mot byn. Då råkade kärringen falla över bron i ån. Så ivrig var hon att ha rätt att hon glömde att rädda sig. Det sista man såg av kärringen innan strömmen drog ned henne var två fingrar som klippte i luften.

/Rigmor

JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ

Vittnesmålet av förre kriminalkommissarie Jan Olsson tisdagen den 8 december blev ett av rättegångens intressantaste. För mig var det som undervisning i brottsutredning på hög nivå. Hoppas att jag rätt kan återge vad Jan Olsson sa. Tack förresten alla insatta i da Costaärendet och medåhörare som hjälper mig med detaljer i bloggen när jag missat något medan jag antecknar i rättssalen. Jag korrigerar småfel efter hand.

Jan Olsson har arbetat med många svårlösta brott. Man känner igen hans coola, lite trötta blick från teveintervjuer. Som utomstående tänker jag att bättre än så här gör nog inte Vår Herre en kriminaltekniker. På mig verkar Jan Olsson vara solid rakt igenom.

Här kan jag inflika att endast fyra svenska rättsfall har engagerat mig under ett långt yrkesliv: fallet Catrine da Costa, fallet Thomas Quick, fallet Jesús Alcalá och Knutbyfallet. En gemensam nämnare i dessa fall är att en grupp i anslutning till brotten gripits av vad Jan Olsson kallar en ”nästan religiös trosvisshet” där invändningar bortförklaras. (DN 2002-10-03) *

När Jan Olsson i da Costafallet och Quickfallet vittnar om felsteg i den egna arbetsgruppen blir han en av Återtågets hjältar. Det kostar på att för sanningens skull avslöja arbetskamrater och gå emot ett etablissemang som ryckts med i en gruppanda och efteråt inte vill medge att de begått fel.

Jan Olsson är en människa som vågar och orkar säga: Vi hade fel. Jag ångrar att jag var med om det. Han har sagt: ”Vad händer när en förundersökningsledare låter utredningar vila på lös sand? […] Vinnare och förlorare? Förlorare är vårt rättssystem och vinnare är de mördare som går fria.” (AB 2008-12-16)

En Återtågets hjälte blev också journalisten Olle Andersson när han i måndags under ed beskrev journalisternas beteenden "som en gammaldags, offentlig lynchning":

  -   Jag undantar ingen, inte mig själv heller. Jag löpte med så gott det gick. […] Jag ser tillbaka på min bevakning av det här ärendet utan någon som helst stolthet.

Nu till Jan Olssons vittnesmål. Han är född 1936 och har haft en lång yrkesbana som polis, kriminaltekniker, krim.kommissarie. Han började 1968 på den tekniska roteln, arbetade som brottsplatsundersökare till början av 1990-talet, blev fältchef och har bland annat arbetat med utredningen av Lasermannens brott. Under 1990-talet var han chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp, GMP-gruppen, i samarbete med bland andra psykiater Ulf Åsgård. 

    -  Utredande poliser ute i landet begärde vår hjälp, säger Jan Olsson. Vi skulle se på fallet med nya ögon. GMP-gruppen bestod av erfarna poliser, psykiater, beteendevetare, rättsläkare. Vi stod för en ny och nyttig företeelse som nu används. I en komplicerad brottsutredning behöver man kompetenta människor som kommer utifrån.

Jan Olsson har även  arbetat med ett SIDA-projekt i Sri Lanka. Han visade där hur kriminalteknisk metodik vid brottsutredningar förstärker demokratin. Kriminalteknisk bevisning ersätter ”de hårdhänta förhörsmetoder” som tillämpas i diktaturer. Sedan 2001 är Jan Olsson pensionerad.

På en inledande fråga av advokat Carl Johan Vahlén berättar Jan Olsson om da Costafallet. Hur chockartat det blev att ställas inför Teet Härm i tingsrätten.

-       Jag kände Teet Härm sedan tidigare. Han var en utomordentlig rättsläkare, mycket duktig.  När han blev misstänkt informerades vi poliser, Jovan Rajs och andra på rättsläkarstationen men inte Teet Härm själv. Han var uppenbart irriterad. Han märkte att andra hade information som han inte fått men förstod inte vad saken gällde.

-       Jovan Rajs känner jag mycket väl. Vi har umgåtts även familjevis. För mig var den totalt orimlig - denna misstanke mot Teet Härm. Men jag gjorde som många gör i det läget. Jag stoppade huvudet i sanden. Jobbade med andra ärenden. När da Costafallet togs upp igen efter Palmemordet blev jag tillfrågad.  Själva brottsutredningen i da Costafallet hade gjorts i Solna. Nu övertogs den av Stockholmspolisen. Jag sa ja, åtog mig uppdraget.

-       Om den här misstanken mot Teet Härm och Thomas Allgén var riktig skulle man hitta bevis. Det kändes väsentligt även personligen för mig. Så jag granskade materialet. Jag var hemma hos Thomas Allgén och gjorde husrannsakan. Jag gjorde husrannsakan även i hans bostad i Borås och vid läkarcentralen där han jobbade. Jag var till och med ute på en ö, nära det ställe i skärgården där jag och min hustru har sommarställe. Vi skulle gräva där efter Catrine da Costas huvud. Thomas Allgéns förra fru hade sagt att huvudet skulle finnas där i en rabatt.

Jan Olsson redogör för brister i Solnapolisens utredning:

-       När man ser till själva fyndet - sopsäckarna - då upptäcker man direkt brister i den ursprungliga utredningen. Det finns inga viktuppgifter, sopsäckarnas vikt. Det ska finnas! För säckarnas tyngd berättar hur mycket gärningsmannen kan tänkas bära. Om det är en stor och stark person eller någon som inte orkar lyfta lika tungt.

-       Man ska också dokumentera om gärningsmannen haft ungefär samma vikt på kroppsdelarna i alla fyra säckarna. Då handlar det om ett kontrollerat beteende.  Men här fanns inte vikterna dokumenterade.

-       Det är också viktigt att notera i vilken ordning kroppsdelarna ligger i säckarna. Ordningen berättar om beteendet när man sönderdelar kroppen. Inte heller detta hade dokumenterats. Efter da Costafallet hade Jovan Rajs samlat material om styckningar från hela landet. Det blev ett 20-tal styckningar. Jag har det materialet med mig här.

Domaren avböjer att gå in på detta. Jan Olsson fortsätter:

-       En annan viktig sak: Fyndet vid Essingeleden bestod av två enkla säckar, sammanknutna med en så kallad överhandsknop i själva plasten. Bredvid låg en handduk, ganska prydligt. Kan den höra till? Handduken låg på vägen fram till säckarna.

-       Det fyndet berättar att sannolikt har det gått hål på säckarna. Handduken har troligen använts för att göra rent i en bil eller göra rent händerna på den som burit säckarna. Nästa fynd som påträffas består av dubbla säckar med kroppsdelar. Det tyder på att den som gjort det här brottet har lärt sig att säckarna kan gå sönder. Därför används nu dubbla säckar.

Jan Olssons berättelse om sopsäckarna kompletteras av advokat Kerstin Koortis vittnesmål om en ny teknik där tunna guldlager avslöjar även gamla fingeravtryck på plast. Se Anders Carlgrens blog:  http://stadsholmen.blogspot.com/2009/12/fingeravtryck-pa-liksackarna-kan.html 

Jag undrar förresten: Vad betyder det att i denna rättegångs långa rad av vittnen är Kerstin Koorti den enda kvinnan?

Jan Olsson fortsätter:

-       I mitt anteckningsblock från den tiden ser man hur jag funderar: Gärningsmannen är troligen någon som bott i själva staden och transporterat ut kroppsdelarna. Styckmord är ett känt fenomen i tättbebyggda städer. Den som som vill bli av med en kropp måste transportera ut den ur sitt närområde.”

Jan Olsson minns hur han insåg att fakta talade emot utredarnas fokus på Teet Härm som gärningsman:

-       Jag tänkte: Lösningen finns inte i den riktning ni tittar! Människor som gör sådana här brott är missbrukare. Alkoholister. Jag tror att det är en defensiv styckning. Men sedan, när jag framförde att det här var ett annorlunda fall än utredarna trodde sa de: " Jaha, den här Teet Härm, han är så listig, han driver med oss. Teet Härm lägger ut villospår. Därför kunde det göras på det här sättet. Det är därför det ser ut på det här sättet."

-       Min tanke nu är att vid den här typen av brott ska man använda gärningsmannaprofilgruppen, GMP. Det här ska aldrig kunna hända i vårt land. Jag beklagar att jag varit del av det här. Att jag varit del av ett system där det kan gå så här.

-       När människor begår sådana här brott hittar man motsvarande material i deras hem. De har haft fantasier. Då finns det spår och material av dessa fantasier i deras hem. Numera finner man sådant material i deras datorer. Men hos Teet Härm och Thomas Allgén fanns ingenting. Inte tillstymmelse till en porrbild, som man annars kan tänka sig inte är så ovanligt. Men hos dessa läkare fanns ingenting. Ingenting.   Och jag meddelade det till utredningen.

Advokaten:

-       Tog de till sig den uppgiften?

Jan Olsson:

-       Jag utgick från det. Men jag vet inte. När en människa är misstänkt för något … När man ligger rätt i sin misstanke, då hittar man alltid saker. Men här gjorde vi inte det. Det som hände var beklagligt.

-       Om man tänker utifrån gärningsmannaprofiler: I den här styckningen är ett bröst är bortskuret. Någon del i underlivet har inte heller hittats. Vad är anledningen till det? Det är ganska enkelt att konstatera när en styckning är aggressiv. När det är del av samma brott att först mörda och sedan stycka.

-       Men sedan finns det fall när människor har styckat bara för att få kroppen ut ur huset men ändå skurit i könsdelarna. Vi känner till ett fall från 1952. Det var en transportstyckning men ändå hade gärningsmannen skurit av penis och lagt i en ficka. Människor som gör sådana här brott är så annorlunda. Vad kan det vara för människor?  Många av dem har en vana att stycka kroppar. Jägare. Styckmästare. Det finns också en läkare i Göteborg som begick ett styckmord. Det är en svår process att försöka komma åt dessa gärningsmän. Oftast är de alkoholiserade, missbrukare. Men de kan fortfarande ha ett nätverk kvar och en egen bostad där brottet skett.

JK ställer inga frågor

Jan Olsson återkommer måndag den 14 december för ett kompletterande förhör:

Advokat Carl Johan Vahlén:

-       Har Jovan Rajs någon gång framfört sin uppfattning om vem han misstänkte?

Jan Olsson:

-       De gånger han talade med mig om detta hade han en misstanke om sin kollega. Det fanns ingen tvekan från Rajs sida om Teet Härms skuld.

Jan Olsson berättar om en rekonstruktion i en lägenhet på Krukmakargatan. Det gällde Teet Härms första frus död. Hennes föräldrar hade anmält Teet Härm misstänkt för mord.

-           Vi fick låna lägenheten och ställde dit en säng som stämde med hur det var. Det framgick klart att allt överensstämde med vad Teet Härm hade berättat. Efteråt satte vi oss på sängen, Jovan Rajs och jag. Då sa Jovan Rajs, det minns jag väldigt tydligt: "Det här är inget brott."

Jan Olsson berättar om en annan händelse som visar hur paret Rajs jagade upp sig i rädsla för Teet Härm som de själva utmålat som monsterman:

-       Min hustru och jag var hos Jovan Rajs och hans hustru Dina på middag, 1986 eller 1987. Det är ett starkt minne. Jovan Rajs och hans hustru gick hela tiden till fönstret och tittade efter en vit bil, Teet Härms bil. De var väldigt upptagna av detta och talade om det hot de kände. De var uppenbart rädda för Teet Härm. Det var väldigt mycket känslor inblandade i det här.

/Rigmor

*Fast noga räknat är det fem rättsfall jag satt mig in i. Sedan Peter Bratt och Jan Guillou kom ut med sina memoarer har jag också reflekterar över IB-affären. Min svärfar Carl-Axel Robèrt var som här tidigare sagts åklagare i IB-målet.

PERSONLIGHETSDRAG

Anders Carlgren har skrivit en lysande artikel om gårdagens vittnesmål. Läs den på www.stadsholmen.blogspot.com 

Kristina Hjertén von Gedda gästbloggar hos oss om Jovan Rajs. Därför tänker jag i stället ägna mig lite mer åt gårdagens förhör med Thomas Allgén och Teet Härm och åt tolkningen av deras ord i Expressen idag. 

Både Teet Härm, Thomas Allgén och jag själv har personligheter som ligger åt det aspergermässiga hållet. Ingen av oss har Aspergers syndrom som är ett funktionshinder i hjärnan! Det är lite riskabelt att skriva en sån här sak, för neurotypiska människor, så kallat normala, har en underlig tendens att INTE ta in det som står eller det som sägs. De TOLKAR det i stället, hör vad de vill höra, och då kan det bli hur galet som helst.

Rigmor brukar säga att neuroatypierna är extremvarianter av karaktärsdrag som finns hos oss alla. Man kan vara lite egocentrisk och manipulativ utan att därför lida av det som Rigmor kallar malign narcissism eller NPD, ”narcissistic personality disorder.” På samma sätt kan man ha en aspergermässig personlighet utan att vara drabbad av funktionshindret. En sådan personlighet innebär bland annat att man ser på sig själv med samma saklighet som man ser på andra. Att ljuga och manipulera ligger inte för en. Man har svårt att förställa sig (vilket en narcissistisk personlighet inte har några som helst problem med.) Man kan inte flirta och charma på beställning. Man kanske har ett lite neutralt ansiktsuttryck trots att man talar om sådant som drabbat en själv känslomässigt hårt. Då tror andra ibland att man är kall, men så förhåller det sig inte. Man spelar bara inte ut sin känsla. Man har ofta inte så mycket fantasi, är mer intresserad av fakta, och man blandar inte fakta och affekt, sak och person. Man har svårt att uppfatta undertexter och sociala koder. Man tror att andra människor, precis som man själv, menar vad de säger, talar sanning. Man är därför ofta en smula godtrogen och blir lätt lurad, i synnerhet av charmerande narcissister.

Naturligtvis är denna korta beskrivning förenklad, men den kan ändå tjäna som förklaringsgrund. När Thomas Allgén avlagt sanningseden och rättens ordförande sa till honom som till alla: det innebär att du måste tala sanning, svarade Thomas lågt:

- Det har jag gjort hela tiden.

Det finns all anledning att tro på hans ord. Större anledning än att tro på Jovan Rajs som har en narcissistisk personlighet och talar om Sanningen utan att nödvändigtvis hålla sig till den. Men tillbaka till Härm och Allgén. Jag tror att deras personligheter gjort det svårt för dem både nu och i tidigare rättegångar. De har sagt att de är oskyldiga, och de har inte blivit trodda. Vad skall de tillägga? De har sagt sanningen. En narcissistisk person hade kunnat göra dramatiska, känslomässiga utspel och linda både rätten och journalisterna runt lillfingret. (Ett exempel på detta inom politiken är Gudrun Schyman som alltid tycks klara sig ur en knipa. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få pressen och allmänheten med sig. Hennes motsats är Bosse Ringholm. I Ahleniusaffären läste han fakta från en lapp när han mötte pressen. Så kom en skur av frågor – och Ringholm läste från lappen en gång till. Han meddelade fakta och trodde det var nog – journalisterna var besvikna för de ville ha känslor och dramatik.)

Tidigare rättegångar har påverkats av det exceptionellt stora trycket från människor i affekt, inte minst av tokfeministerna som, förblindade av sin ideologi, var oemottagliga för fakta. De ville bara se de förmenta monstermännen dömda. Hanna Olsson dök upp i rätten igår, men när Anders Carlgren bad henne om en intervju tackade hon nej. Hon har mycket att förlora om läkarna får upprättelse. Hennes bok Catrine och rättvisan – som direkt påverkade beslutet att frånta läkarna deras legitimationer och som gav henne själv ett hedersdoktorat vid Umeå universitet– är byggd på myter och affekt, inte på fakta.

I tisdagens Expressen ser jag hur en klok journalist som Lars Lindström ändå slirar för att han börjar TOLKA vad Teet Härm sagt i rätten. Att uppfatta Härms ord - om att han förstår hur det känns för misshandlade kvinnor att behöva leva med skyddad identitet - som en provokation är verkligen absurt. Det var ord sagda med den största ödmjukhet. Att själv vara så utsatt som Teet Härm fortfarande är och ändå ha medkänsla med andra är ingenting annat än ett adelsmärke.

Det finns ingen anledning, Lars Lindström, att underblåsa könsdebatten. En man kan känna sig – och de facto vara - lika våldtagen som en kvinna. Det är genant att ens behöva säga det. Det finns inte bara fysiska våldtäkter, och de är inte nödvändigtvis de värsta. Jag har själv en gång blivit brutalt våldtagen av en okänd man. Det var inte kul! Men jag lovar: den händelsen var ett spott i havet mot vad Teet Härm och Thomas Allgén fått utstå.

/ Marianne Ahrne

HAN FICK FÖRKROPPSLIGA TERAPIMYTEN

Det orwellska året 1984 började jag min utbildning i psykodynamisk terapi vid Junginstitutet utanför Zürich. Jag pendlade till Schweiz i elva år och examinerades 1995 som jungiansk analytiker. Under dessa år spreds en vandringssägen bland psykoterapeuter. Den dök upp i LA, vandrade österut över Amerikas kontinent och fick fäste i Europa. I terapeuters slutna samtalsrum uppdagades hemska hemligheter! Ansedda män med ledande ställning i samhället levde dubbelliv. Män-med-makt bildade hemliga sällskap. Där klädde de om till maskeradaktiga dräkter och begick gruppvåldtäkter och andra övergrepp på barn och kvinnor. Aktade män var ritualmördare och kannibaler. Efter orgierna grävdes likdelar av offren ned i trädgårdar och skogsmarker. Männen bytte sedan kläder och låtsades som ingenting. Ingen hade genomskådat maktens män förrän terapeuterna slog larm!

Många har i efterhand påvisat att denna vandringssägen var en variant av folktron på varulvar och Stevensons kortroman om den trevlige Doktor Jekyll som också är brottslingen Mr Hyde.

Det finns givetvis brottslingar eller psykiskt sjuka män som lever dubbelliv. Hagamannen våldtog i åratal kvinnor medan han levde som en vänlig familjefar. En skicklig och charmig plastikkirurg i Malmö begick sexövergrepp på bedövade patienter. En snäll lastbilschaufför visade sig vara en bestialisk flickmördare. 

Just för att dessa brott är de otäckaste och oförlåtliga är det ohyggligt för den som blir oskyldigt misstänkt.

I terapimyten kom pappor i vanliga familjer att på mikronivå motsvara de onda männen-med-makt i samhället. Terapeuter menade att diffusa psykiska problem med ångest, depression, låg självkänsla, sociala svårigheter ofta berodde på att patienten varit utsatt för incest utan att själv veta om det. Minnena sades vara ”bortträngda”. Nu kunde terapeuter ”återuppväcka” minnen av hemska övergrepp. Man trodde att patientens psykiska svårigheter skulle försvinna om hon konfronterade sin far med terapiminnena.

Experter inom psykologi och psykiatri ansågs ha insikt i ”det omedvetna”, som vanliga människor inte kunde genomskåda. Under några år cementerade rättsväsendet dessa idéer till vedertagen sanning genom att domar fälldes på vittnesmål om påstådda rituella övergrepp och återuppväckta minnen av incest i barndomen.

Igår satte sig Thomas Allgén i vittnesstolen och avlade sanningsförsäkran om att säga hela sanningen utan att förtiga eller ändra något. Advokat Carl-Johan Vahlén bad Thomas Allgén berätta om sin familjesituation 1984.

-   Jag var gift och hade en dotter. Vi bodde tillsammans till dess jag började min AT-tjänstgöring. Då flyttade jag till Alingsås. Hustrun och barnet kom till en början och hälsade på mig. Vi bodde alla tre i min enrummare där. [tystnad]  Idag är det årsdagen, den 7 december, som jag blev indragen i det här. Det är idag 25 år sedan detta helvete drabbade mig.

Thomas Allgéns röst är så låg att vi i den fullsatta rättssalen måste spetsa öronen för att höra.

Vi lyssnar till mannen som kapades till att förkroppsliga det sena 1900-talets terapimyt: 

Monstermannen som förnekare.

Den som stod Thomas Allgén allra närmast, hans egen fru Kristina, utpekade honom som terapimytens mall av en manlig dubbelnatur: en omtyckt läkare som har ett hemligt liv fyllt av sexualperverst våld. Kristina använde parets lilla dotter Karin som buktalardocka. Det som kallades "barnets berättelse" var terapimyten i  mammans version.

Hur har Thomas Allgén överlevt årtionden i social utfrysning?

Han säger att det är skönt att lämna Stockholm. ”Om jag åker ut på svenska landsbygden försöker jag att undvika städer. Jag letar upp byar… där man träffar normala människor. Ännu roligare är det att lämna landet och träffa utländska normala människor. Jag försöker låta bli att tänka …”

Jag hajar till när Thomas Allgén nämner Frank Lindblads namn. Frank är min läkarkollega. På 1980-talet bodde vi grannar här i Nacka. Soliga dagar vindsurfade Frank på Järlasjön.

En lördag kom vi att småprata inne på MJ:s livs. Frank, som behöll sitt pojkaktiga utseende in i medelåldern, gav mig den gången stöd i rättan tid. Min hemlighet var att läranalysen i Schweiz hade spårat ur. Jag befann mig i press och i förvirring som skulle bli värre. Frank förnam tydligen min utsatthet för han sa:

-   Var inte orolig. Om man går in för något så helhjärtat som du gör med den här analysen - då leder det i slutänden till något värdefullt. Så är det alltid.

Jag gömde Franks Lindblads ord i mitt hjärta till tröst och stöd. Men samme Frank Lindblads ord kunde störta kollegan Thomas Allgén mot helvetet. Snart ska Frank Lindblad vittna i Attunda.

Kommer Frank att vara en av Återtågets hjältar?

Thomas Allgén talar om föräldrarnas lidande. Både Thomas Allgén och Teet Härm har knäckts av att vara en belastning för dem de älskar mest. De är genom sin blotta existens en belastning för sina egna barn. För sina föräldrar.

”Min far säger att jag försökte överleva genom att vara stoisk”, säger Thomas Allgén.

I motsats till Teet Härm döljer Thomas Allgén sin förtvivlan med ett litet leende. Han inflikar små ironier i bedrövelsen.

Häromdagen talade Marianne och jag i annat sammanhang om hur plågade människor kan vilja skydda andra från olidligt medlidande.

”Det orientaliska leendet”, sa Marianne, ”är också speciellt. Ju hemskare saker man berättar desto mer ler man för att inte genera den som lyssnar. 

-   Me BOM, BOM! sa de enbenta eller benlösa tiggarna i Phnom Penh som hade trampat på en mina. De log från öra till öra."

Jag ser Thomas Allgén skydda andra mot medlidandets smärta. Han försöker lätta upp sitt totalmörker med lite galghumor. När han berättar om hur relationerna gradvis upphörde, tillägger han: ”av naturliga skäl - jag satt ju inlåst på pensionatet Kronoberg”.

Men allt har vänts emot Thomas Allgén, till och med hans kroppsspråk. Det har sagts i media att ”allmänläkaren är överlägsen”!

Den lemlästade i Phnom Penh och Thomas Allgén trampad till botten - båda bär de det arkaiska leendet för att inte besmitta omgivningen med kaos.

Jag ser inga onda människor i da Costa-katastrofen.

Den onde gärningsmannen kom undan. Honom fick vi aldrig se.

I minnet ser jag upphetsade kvinnor tågande i ett krig, i Könskriget mot Allmänläkaren och Obducenten.

Catrine da Costafallet är en brottsutredning som sprack läck in i mytologiernas ekokammare. Missförstånd växte. Projektioner skenade. Kaos bröt in över oss.

När stormarna lagt sig kom rädslan.

Vad har vi gjort?

Den som inte vill erkänna misstag i da Costafallet klamrar sig fast vid skrivna domslut och regelverk.

"Så går beslutsamhetens friska hy i eftertankens kranka blekhet över.”

/Rigmor

DE BÄR VÅRA BORTTRÄNGDA MINNEN AV SKULD

Idag hördes först Thomas Allgén och sedan Teet Härm under ed om den skada de lidit på grund av fel och försummelse från ”statens” sida.

Var för sig berättade läkarna hur deras liv ändrats från den dag de blev misstänkta för styckmord.

Ingen av läkarna använder överord.

Med låg röst, få ord och långa tankepauser gav de åhörarna en glimt från avgrunden.

Medan jag lyssnade blev ryggen och mina ben stela och tunga som av bly. Kunde knappt resa mig efteråt.

Teet Härm har inte invalidiserats i en trafikolycka.

Det var inte blixten som slog ned och brände Thomas Allgén inifrån.

Det var vi - vi och vårt rättssystem, vi och våra poliser, vi och våra journalister, vi och vår stat - som drabbade dessa medmänniskor och förödde deras liv. I förbifarten krossade vi även deras närmaste.

Vi gjorde dem till våra syndabockar och därmed undkom gärningsmannen.

Vi belastade två oskyldiga med material som bildligt talat är lika tungt som innehållet i de svarta sopsäckarna med Catrines kvarlevor.

Dessa båda läkare är märkta av vår brutalitet, vår likgiltighet, vår upphetsning.

De bär på våra bortträngda minnen av skuld.

De bär på våra bortträngda samveten.

Ska rättegången i Attunda bli en sluss som återför syndabockarna in i gemenskapen?

Kommer de tre domarna på podiet att lyfta lasset från de båda läkarna?

Då måste det finnas beredskap hos oss andra att öppna och sortera innehållet i de säckar som Teet Härm och Thomas Allgén i tjugofem år tvingats släpa på.

Vi som var vuxna på 1980- och 90-talet har - var och en - att sortera fram vår egen del av innehållet, ta tillbaka våra projektioner.

Var och en av oss har att erkänna sin personliga del brutalitet och likgiltighet.

Var och en av oss har att återuppväcka våra bortträngda minnen av den upphetsning som drev oss när läkarna stöttes ut i öknen. Det betyder att rannsaka sig själv, uttrycka ånger, be om förlåtelse och ta konsekvenserna.

Det finns några som gått före och visar hur detta återtåg kan göras. Denna återförening med samvetet.

Patrik Nyberg frågade journalisten och författaren Yrsa Stenius om hon fört ut några osanningar. Hon svarade:

- Det som besvärar mig mest är vad jag skrev om styckmordsmålet. Jag lät mig ryckas med av en duktig åklagare i Tingsrätten och av Socialstyrelsens advokat i Kammarrätten som var väldigt skicklig. Då var jag så oerhört övertygad om läkarnas skuld. (Fria Tidningen  2006-01-20)

Yrsa Stenius ska därmed räknas till en av dem som Hans Magnus Enzensberger kallar Återtågets hjältar. Det finns fler återtågshjältar i da Costafallet och jag ska citera dem.

I morgon kommer bland andra Teet Härms före detta chef, professor em Jovan Rajs att höras som vittne. Ska han bli en återtågshjälte?

/Rigmor