MYTER OCH VANFÖRESTÄLLNINGAR

Signaturen Gunillas kommentar till Rigmors inlägg "TOKERIER FRÅN BUSSIGA, BEGÅVADE MÄNNISKOR" visar att hon hör till dem som fortfarande lider av gamla myter och vanföreställningar. ”Damen i den vackra Östermalmsvåningen visade att Lindeberg skriver manipulativt,” säger hon. Tja, det är ett påstående utan vidhängande bevis av någon som själv ägnar sig åt manipulationer. Jag hänvisar i stället till professor Anders Agell som arbetade med fallet i fem år och som vid ett möte i Uppsala strax före sin död sa att Per Lindebergs bok är fullständigt tillförlitlig vad gäller fakta. Agell hade då själv gått igenom hela fallet, inklusive slasken. En förutsättningslös, metodisk undersökning av en hög jurist som resulterade i hans skrift ”Anatomin av en häxprocess”. Där skriver han bland annat:

- Bevisvärdet av det som åberopats mot läkarna är idag så obefintligt att det inte finns – och knappast någonsin har funnits – vad som på juridiskt språk kallas ”skälig anledning” till misstanke för att de skulle ha styckat Catrine da Costas döda kropp; än mindre att de skulle ha mördat henne. Beviskravet ”bortom rimligt tvivel” ligger fullständigt utom räckhåll.

Jag skulle också vilja citera Anders Agells slutord i skriften, inte speciellt med adress till Gunilla utan mer till domarna i Attunda tingsrätt och alla de instanser som föregått den.

- I det gamla rådhuset i Tallinn, uppfört i början av 1400-talet, fanns en uppmaning till de medeltida domarna som lyder ungefär som följer: ”Ni som här skall fullgöra Ert ämbete som domare, lägg bort personlig vrede, inställsamhet och irritation. Fördela vad som är rätt eller orätt med samma mått som Ni vill skall tillämpas på era egna gärningar på den yttersta dagen.

Denna domarregel är tänkvärd i ett så formalistiskt rättssystem som det svenska.

Till den yttersta dagen bör inte Thomas och Teet hänvisas att vänta på upprättelse. Så länge har heller inte det svenska rättsväsendet råd att vänta.

Så långt Agell. Men ”retournons à nos moutons” (låt oss återvända till våra får) som det franska ordstävet lyder. Gunilla återvänder i varje fall med en dåres envishet till myten om att Teet Härm skulle vara seriemördare och har också den dåliga smaken att än en gång ifrågasätta Teet Härms första hustrus fyra gånger utredda och fyra gånger konstaterade självmord.

I sitt vittnesmål i Attunda tingsrätt berättar Jan Olsson - f.d. kriminalkommissarie och chef för gärningsmannaprofilgruppen - att han gjorde den sista rekonstruktionen av självmordet i Teet Härms lägenhet tillsammans med Jovan Rajs. Jan Olsson berättar:

- Vid rekonstruktionen framgick det ganska klart att det stämde vad Teet Härm hade berättat, och själva förloppet skulle kunna stämma med ett uppsåtligt självmord.

Vi satte oss sedan, Jovan Rajs och jag på sängen, när det var slut. Då sa han: "Det här är inget brott."

Det tillfället kommer jag så väl ihåg. Det var enda gången som han visade någon sorts tvekan.

Jag vill också tillägga en annan sak. På nätet susar det runt allehanda teorier om att man inte kan hänga sig från en sänggavel eller från låg höjd – så som Teet Härms hustru hade gjort. Jag kan av egen erfarenhet intyga att det är fullt möjligt. I juni 1988 gjorde jag två självmordsförsök, båda genom hängning. Orsaken var förtvivlan i kärlek, men jag var för övrigt vid mina sinnens fulla bruk. Efter det första försöket hamnade jag genom en klok läkares försorg på en låst avdelning på Långbro. Rummet var i stort sett självmordssäkert. Fönstret kunde bara öppnas nedtill med en springa stor nog att släppa igenom en snok, i taket fanns inga krokar och i papperskorgen ingen plastpåse. Sänggaveln var förspikad med en masonitskiva. Men på var sida av den fanns c:a tio centimeter naket rör. Eftersom jag tycktes så lugn och stillsam hade man låtit mig behålla min privata kimono med skärp. När min vakt – helt emot reglementet – gick för att ta sig en kopp kaffe slog jag snabbt en snara av skärpet (jag hade övat tidigare!), fäste det i röret på sänggaveln och kastade mig bakåt från mycket låg höjd. Det svirrade till i hjärnan och blev svart. Ingen smärta, inga kvävningskänslor. Det gick blixtsnabbt.

På nätet påstår någon att man vid hängning från låg höjd drabbas av kvävningskänslor och då försöker göra sig fri med hjälp av händerna. Men den som säger något sådant har inte tagit med i beräkningen att en person som vill ta livet av sig kan vara mycket beslutsam. Han eller hon lutar sig inte lojt bakåt eller nedåt i sin snara. Man kastar till med huvudet som väger en hel del. Det räcker fint! Personligen blev jag räddad av en slump – någon kom förbi som inte bort göra det men som jag är mycket tacksam mot idag. Hade han inte kommit, skulle jag inte kunnat berätta det här för er nu.

/ Marianne

CHARLIE, DEN BÄSTA SORTENS POLIS

Rigmor berättar om återhållande röster bland dem som varit involverade. Jag tänker på Charlie, en vanlig kriminalinspektör som aldrig haft med fallet att göra. Jag har vuxit upp med alkoholism och våld, och Charlie har jag känt sen jag var tolv år gammal. När det var bråk hemma och någon ringde efter polisen och det blev Charlie som kom – då kunde jag koppla av och lämna över. Då visste jag att ingen skulle skadas. Charlie var den sortens polis som aldrig tog fram batongen och som kallade Falköpings alla busar – Tårtan och Wille Blåfot, Gädda och Môsa-Nisse – för sina vänner.

De sista åren före pensioneringen tjänstgjorde Charlie i Huddinge. En gång var han i tjänsten med på en av Teet Härms obduktioner. Charlie hade under ett långt liv som polis fått en betydande människokännedom. När drevet gick mot ”obducenten” talade Charlie om sin tilltro. Han kände förtroende för Teet Härm både som rättsläkare och människa, talade om hans yrkeskunskap och hans respekt för den döde. ”Den mannen är ingen mördare!” sa Charlie.

Charlie lät sig aldrig ryckas med av mobben. Han stod emot kollegor som gjort det, och i sina kretsar spred han förnuft omkring sig.

Poliser har begått fel i da Costafallet, det är det inget tvivel om. Men jag tror att majoriteten av våra poliser ändå är släkt med Charlie: människor som ärligt och ihärdigt arbetar för att rättvisan ska segra. Fel begår vi alla, men de kan rättas till. Ett av de mest gripande vittnesmålen i Attunda kom från kriminalkommissarie Jan Olsson som hade modet att tala om egna och andra polisers misstag och som avslutade med orden: ”Jag beklagar att jag varit del av ett system som gjort en sådan här sak möjlig.”

/ Marianne      

JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ

Vittnesmålet av förre kriminalkommissarie Jan Olsson tisdagen den 8 december blev ett av rättegångens intressantaste. För mig var det som undervisning i brottsutredning på hög nivå. Hoppas att jag rätt kan återge vad Jan Olsson sa. Tack förresten alla insatta i da Costaärendet och medåhörare som hjälper mig med detaljer i bloggen när jag missat något medan jag antecknar i rättssalen. Jag korrigerar småfel efter hand.

Jan Olsson har arbetat med många svårlösta brott. Man känner igen hans coola, lite trötta blick från teveintervjuer. Som utomstående tänker jag att bättre än så här gör nog inte Vår Herre en kriminaltekniker. På mig verkar Jan Olsson vara solid rakt igenom.

Här kan jag inflika att endast fyra svenska rättsfall har engagerat mig under ett långt yrkesliv: fallet Catrine da Costa, fallet Thomas Quick, fallet Jesús Alcalá och Knutbyfallet. En gemensam nämnare i dessa fall är att en grupp i anslutning till brotten gripits av vad Jan Olsson kallar en ”nästan religiös trosvisshet” där invändningar bortförklaras. (DN 2002-10-03) *

När Jan Olsson i da Costafallet och Quickfallet vittnar om felsteg i den egna arbetsgruppen blir han en av Återtågets hjältar. Det kostar på att för sanningens skull avslöja arbetskamrater och gå emot ett etablissemang som ryckts med i en gruppanda och efteråt inte vill medge att de begått fel.

Jan Olsson är en människa som vågar och orkar säga: Vi hade fel. Jag ångrar att jag var med om det. Han har sagt: ”Vad händer när en förundersökningsledare låter utredningar vila på lös sand? […] Vinnare och förlorare? Förlorare är vårt rättssystem och vinnare är de mördare som går fria.” (AB 2008-12-16)

En Återtågets hjälte blev också journalisten Olle Andersson när han i måndags under ed beskrev journalisternas beteenden "som en gammaldags, offentlig lynchning":

  -   Jag undantar ingen, inte mig själv heller. Jag löpte med så gott det gick. […] Jag ser tillbaka på min bevakning av det här ärendet utan någon som helst stolthet.

Nu till Jan Olssons vittnesmål. Han är född 1936 och har haft en lång yrkesbana som polis, kriminaltekniker, krim.kommissarie. Han började 1968 på den tekniska roteln, arbetade som brottsplatsundersökare till början av 1990-talet, blev fältchef och har bland annat arbetat med utredningen av Lasermannens brott. Under 1990-talet var han chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp, GMP-gruppen, i samarbete med bland andra psykiater Ulf Åsgård. 

    -  Utredande poliser ute i landet begärde vår hjälp, säger Jan Olsson. Vi skulle se på fallet med nya ögon. GMP-gruppen bestod av erfarna poliser, psykiater, beteendevetare, rättsläkare. Vi stod för en ny och nyttig företeelse som nu används. I en komplicerad brottsutredning behöver man kompetenta människor som kommer utifrån.

Jan Olsson har även  arbetat med ett SIDA-projekt i Sri Lanka. Han visade där hur kriminalteknisk metodik vid brottsutredningar förstärker demokratin. Kriminalteknisk bevisning ersätter ”de hårdhänta förhörsmetoder” som tillämpas i diktaturer. Sedan 2001 är Jan Olsson pensionerad.

På en inledande fråga av advokat Carl Johan Vahlén berättar Jan Olsson om da Costafallet. Hur chockartat det blev att ställas inför Teet Härm i tingsrätten.

-       Jag kände Teet Härm sedan tidigare. Han var en utomordentlig rättsläkare, mycket duktig.  När han blev misstänkt informerades vi poliser, Jovan Rajs och andra på rättsläkarstationen men inte Teet Härm själv. Han var uppenbart irriterad. Han märkte att andra hade information som han inte fått men förstod inte vad saken gällde.

-       Jovan Rajs känner jag mycket väl. Vi har umgåtts även familjevis. För mig var den totalt orimlig - denna misstanke mot Teet Härm. Men jag gjorde som många gör i det läget. Jag stoppade huvudet i sanden. Jobbade med andra ärenden. När da Costafallet togs upp igen efter Palmemordet blev jag tillfrågad.  Själva brottsutredningen i da Costafallet hade gjorts i Solna. Nu övertogs den av Stockholmspolisen. Jag sa ja, åtog mig uppdraget.

-       Om den här misstanken mot Teet Härm och Thomas Allgén var riktig skulle man hitta bevis. Det kändes väsentligt även personligen för mig. Så jag granskade materialet. Jag var hemma hos Thomas Allgén och gjorde husrannsakan. Jag gjorde husrannsakan även i hans bostad i Borås och vid läkarcentralen där han jobbade. Jag var till och med ute på en ö, nära det ställe i skärgården där jag och min hustru har sommarställe. Vi skulle gräva där efter Catrine da Costas huvud. Thomas Allgéns förra fru hade sagt att huvudet skulle finnas där i en rabatt.

Jan Olsson redogör för brister i Solnapolisens utredning:

-       När man ser till själva fyndet - sopsäckarna - då upptäcker man direkt brister i den ursprungliga utredningen. Det finns inga viktuppgifter, sopsäckarnas vikt. Det ska finnas! För säckarnas tyngd berättar hur mycket gärningsmannen kan tänkas bära. Om det är en stor och stark person eller någon som inte orkar lyfta lika tungt.

-       Man ska också dokumentera om gärningsmannen haft ungefär samma vikt på kroppsdelarna i alla fyra säckarna. Då handlar det om ett kontrollerat beteende.  Men här fanns inte vikterna dokumenterade.

-       Det är också viktigt att notera i vilken ordning kroppsdelarna ligger i säckarna. Ordningen berättar om beteendet när man sönderdelar kroppen. Inte heller detta hade dokumenterats. Efter da Costafallet hade Jovan Rajs samlat material om styckningar från hela landet. Det blev ett 20-tal styckningar. Jag har det materialet med mig här.

Domaren avböjer att gå in på detta. Jan Olsson fortsätter:

-       En annan viktig sak: Fyndet vid Essingeleden bestod av två enkla säckar, sammanknutna med en så kallad överhandsknop i själva plasten. Bredvid låg en handduk, ganska prydligt. Kan den höra till? Handduken låg på vägen fram till säckarna.

-       Det fyndet berättar att sannolikt har det gått hål på säckarna. Handduken har troligen använts för att göra rent i en bil eller göra rent händerna på den som burit säckarna. Nästa fynd som påträffas består av dubbla säckar med kroppsdelar. Det tyder på att den som gjort det här brottet har lärt sig att säckarna kan gå sönder. Därför används nu dubbla säckar.

Jan Olssons berättelse om sopsäckarna kompletteras av advokat Kerstin Koortis vittnesmål om en ny teknik där tunna guldlager avslöjar även gamla fingeravtryck på plast. Se Anders Carlgrens blog:  http://stadsholmen.blogspot.com/2009/12/fingeravtryck-pa-liksackarna-kan.html 

Jag undrar förresten: Vad betyder det att i denna rättegångs långa rad av vittnen är Kerstin Koorti den enda kvinnan?

Jan Olsson fortsätter:

-       I mitt anteckningsblock från den tiden ser man hur jag funderar: Gärningsmannen är troligen någon som bott i själva staden och transporterat ut kroppsdelarna. Styckmord är ett känt fenomen i tättbebyggda städer. Den som som vill bli av med en kropp måste transportera ut den ur sitt närområde.”

Jan Olsson minns hur han insåg att fakta talade emot utredarnas fokus på Teet Härm som gärningsman:

-       Jag tänkte: Lösningen finns inte i den riktning ni tittar! Människor som gör sådana här brott är missbrukare. Alkoholister. Jag tror att det är en defensiv styckning. Men sedan, när jag framförde att det här var ett annorlunda fall än utredarna trodde sa de: " Jaha, den här Teet Härm, han är så listig, han driver med oss. Teet Härm lägger ut villospår. Därför kunde det göras på det här sättet. Det är därför det ser ut på det här sättet."

-       Min tanke nu är att vid den här typen av brott ska man använda gärningsmannaprofilgruppen, GMP. Det här ska aldrig kunna hända i vårt land. Jag beklagar att jag varit del av det här. Att jag varit del av ett system där det kan gå så här.

-       När människor begår sådana här brott hittar man motsvarande material i deras hem. De har haft fantasier. Då finns det spår och material av dessa fantasier i deras hem. Numera finner man sådant material i deras datorer. Men hos Teet Härm och Thomas Allgén fanns ingenting. Inte tillstymmelse till en porrbild, som man annars kan tänka sig inte är så ovanligt. Men hos dessa läkare fanns ingenting. Ingenting.   Och jag meddelade det till utredningen.

Advokaten:

-       Tog de till sig den uppgiften?

Jan Olsson:

-       Jag utgick från det. Men jag vet inte. När en människa är misstänkt för något … När man ligger rätt i sin misstanke, då hittar man alltid saker. Men här gjorde vi inte det. Det som hände var beklagligt.

-       Om man tänker utifrån gärningsmannaprofiler: I den här styckningen är ett bröst är bortskuret. Någon del i underlivet har inte heller hittats. Vad är anledningen till det? Det är ganska enkelt att konstatera när en styckning är aggressiv. När det är del av samma brott att först mörda och sedan stycka.

-       Men sedan finns det fall när människor har styckat bara för att få kroppen ut ur huset men ändå skurit i könsdelarna. Vi känner till ett fall från 1952. Det var en transportstyckning men ändå hade gärningsmannen skurit av penis och lagt i en ficka. Människor som gör sådana här brott är så annorlunda. Vad kan det vara för människor?  Många av dem har en vana att stycka kroppar. Jägare. Styckmästare. Det finns också en läkare i Göteborg som begick ett styckmord. Det är en svår process att försöka komma åt dessa gärningsmän. Oftast är de alkoholiserade, missbrukare. Men de kan fortfarande ha ett nätverk kvar och en egen bostad där brottet skett.

JK ställer inga frågor

Jan Olsson återkommer måndag den 14 december för ett kompletterande förhör:

Advokat Carl Johan Vahlén:

-       Har Jovan Rajs någon gång framfört sin uppfattning om vem han misstänkte?

Jan Olsson:

-       De gånger han talade med mig om detta hade han en misstanke om sin kollega. Det fanns ingen tvekan från Rajs sida om Teet Härms skuld.

Jan Olsson berättar om en rekonstruktion i en lägenhet på Krukmakargatan. Det gällde Teet Härms första frus död. Hennes föräldrar hade anmält Teet Härm misstänkt för mord.

-           Vi fick låna lägenheten och ställde dit en säng som stämde med hur det var. Det framgick klart att allt överensstämde med vad Teet Härm hade berättat. Efteråt satte vi oss på sängen, Jovan Rajs och jag. Då sa Jovan Rajs, det minns jag väldigt tydligt: "Det här är inget brott."

Jan Olsson berättar om en annan händelse som visar hur paret Rajs jagade upp sig i rädsla för Teet Härm som de själva utmålat som monsterman:

-       Min hustru och jag var hos Jovan Rajs och hans hustru Dina på middag, 1986 eller 1987. Det är ett starkt minne. Jovan Rajs och hans hustru gick hela tiden till fönstret och tittade efter en vit bil, Teet Härms bil. De var väldigt upptagna av detta och talade om det hot de kände. De var uppenbart rädda för Teet Härm. Det var väldigt mycket känslor inblandade i det här.

/Rigmor

*Fast noga räknat är det fem rättsfall jag satt mig in i. Sedan Peter Bratt och Jan Guillou kom ut med sina memoarer har jag också reflekterar över IB-affären. Min svärfar Carl-Axel Robèrt var som här tidigare sagts åklagare i IB-målet.