En indisk saga säger att världen skapas ur en ocean. I djupen pågår en dragkamp mellan gudar och demoner. I kampen uppstår en virvelrörelse där substanser tar form och stiger mot ytan. Så blir världen till.
Religionerna lär att allt kommer ur ett enda Guds väsende. Vad är då skillnaden mellan Indiens gudar och demoner, mellan krafter och dess motkrafter?
Jag tänker att gudalik är man i viloläge. Mätt och trygg bland vänner – då är det lätt att tänka gott om alla. Sådana semesterdagar mår man bra. Men i efterhand har man kanske inte fått så mycket gjort.
Demonisk blir man i stress. Den som strider för sin överlevnad är hänsynslös. Den som drivs på jakt av hunger har inte medkänsla för bytet. Den som är hårt koncentrerad blir likgiltig för annat.
Skulle allt rotera med gudarna vore det ett paradis men stillestånd. Dras man med av demoner blir det förödelse och kaos. Växling mellan gudomligt och demoniskt är utveckling. Men låter man det demoniska ta över mer än fyrtionio procent av tiden, av samvaron, av vilket projekt som helst – då går det åt helvete.
En eftermiddag på senhösten för några år sedan fick jag ett oväntat telefonsamtal. En kvinna presenterade sig som Gunilla Wetterling. Jag kände igen namnet från den krets av debattörer som var övertygade om Teet Härms och Thomas Allgéns skuld. Hon frågade lugnt varför jag hade givit mig in på fel sida i debatten om styckmordet. Varför hade jag tagit till orda om saker som jag inte var insatt i?
Före detta rättsläkaren Gunilla Bring hade tidigare ställt samma fråga. Vi möttes 8 mars ett år när jag var inbjuden att föreläsa på internationella kvinnodagen vid Umeå universitet.
- Hur kan du försvara dem? sa Gunilla Bring och hon såg spörjande och sorgsen ut.
- För att ni har tagit miste. De är oskyldiga! Tänker du aldrig den tanken?
Jag hade läst Gunilla Brings angrepp i Läkartidningen på ”obducenten” och jag hade gjort mig en bild av henne som en kylig och skrämmande person. Men framför mig stod en kvinna som var okonstlad och ännu flickaktig fastän i min ålder. Jag kände inte Gunilla Bring men har lätt att tycka om människor. Det gjorde ont i mitt inre att hon som uttryckt sig så grymt var så rar. Snön gnistrade och flygtaxin hämtade mig innan vi talat färdigt.
Men nu var det inte Gunilla Bring utan Gunilla Wetterling som ringt upp. Hon berättade att hon kände Jovan Rajs och kände till bakgrunden om många rättsläkare. Den svenska rättsläkarkåren hade sedan länge infiltrerats av män med ruggiga intressen. Gunilla Wetterling menade att jag hade gjort mig till deras nyttiga idiot.
- Känner du egentligen några rättsläkare? Du vet inte mycket om vare sig dem, Per Lindeberg, Jan Guillou eller Leif GW Persson! Men det gör jag. Sitter du vid din dator? Slå på den. Jag ska visa dig vad det här handlar om. Gå in på den här sajten. Så klickar du vidare dit. Bra. Och där ser du nere till höger ett namn. Klicka där ...
Det var mörkt utanför mitt fönster och hjärtat började bulta. Rösten av en kvinna jag aldrig mött guidade mig. Det kändes som att stiga över gränsen in i en Matrix-film. Det var obehagligt men jag fortsatte. Gunilla Wetterling visade mig på hemsidan ”mediemordet”. Där fanns ett foto av rättvisans blinda gudinna, en utsmyckning på Stockholms rådhus. Bokstäver i stenrelief kunde kastas om. Då blev det ett namn, ett budskap, sa Gunilla Wetterling.
- Meddelande från vem då? undrade jag.
Gunilla Wetterling sa att hon skulle visa mig men att det skulle ta tid. För detta var ett nätverk med makt och resurser. Psykopater vill gäckas på det här sättet, sa Gunilla Wetterling. Därför lägger de ut ledtrådar. Hon uppmanade mig att läsa Lars Borgnäs bok, Sanningen är en sällsynt gäst. Sedan skulle jag förstå allt. Borgnäs hade genomskådat männen med hemligheter mitt ibland oss.
Den boken hade jag redan läst. Noga. Och en sommar såg jag Borgnäs filmer om styckmordet. När den sista filmen visats sa Kattis Ahlström: ”Då var de skyldiga.” Punkt. De var oskyldiga men SVT hade tydligen rätt att fälla domar över rikets medborgare.
Gunilla Wetterling guidade vidare. Hon visade mig ett namn, hemsidans webdesigner. Han hette både Attila som hunnerkungen och Thot som en fornegyptisk gud. Gunilla Wetterling sa att Thot betydde död på tyska. Tod und Verklärung och Liebestod for genom mitt huvud. Tyskans Tod stavas inte Thot. Men vi var redan på väg mot nya sajter som kunde länkas till sagde Thot. Upp på min bildskärm kom burleska målningar med komiska, våldsamma, mytologiska eller groteska motiv. Varje bild innehöll ett meddelande, sa Gunilla Wetterling. De anspelade på seriemorden som Borgnäs beskrivit. Gunilla Wetterling uttolkade bildernas budskap för mig. De handlade om kvinnohat, rituellt våld, människooffer. Några teckningar var utlagda som hot mot henne själv. Hon var männen på spåren. De försökte skrämma bort henne men så lätt skulle det inte gå.
- Du är naiv, Rigmor. Du ska inte låta dig utnyttjas. Vi hörs igen, sa kvinnan vänligt i mitt öra.
Jag satt kvar och stirrade ut i skogsmörkret. Vem skulle jag fråga om det här? Gunilla Bring, förstås! Jag ringde henne och berättade om samtalet med Gunilla Wetterling om bilderna, koderna och de skumma männens nätverk.
- Jag vet inte vad Gunilla Wetterling håller på med. Jag har lämnat styckmordsfallet. Jag har annat att ta hand om i mitt liv nu.
Jag var ganska skakig när jag lagade middag. Maken var bortrest men sonen och en studiekamrat skulle titta in för ett skrovmål före tentapluggning. Jag bad killarna om hjälp.
- Jag har fått höra något läskigt. Kan ni hjälpa mig med det som en kvinna visat mig på datorn idag? Hon menar att kodat bildspråk om lustmord läggs ut på internet.
KTH-studenterna klickade enkelt fram de sajter jag besökt ur datorns minne. De kollade bilderna, skrattade gott åt mig, släckte datorn och vände tillbaka till köksbordet för påbackning från grytan. Det där var inget att oroa sig för. Bildern tillhörde en genre som jag nu har glömt namnet på. Senare hörde jag mig för med journalisten Maria Wilhelmsson. Hon hade jobbat med Attila Thot på Moderna Tider. Hon log lika avspänt som min son. Attila Thot var inget alias utan mannens riktiga namn. Attila var duktig, omtyckt och trevlig. Han eller om det var hans bror var konstnär och hade galleriet med målningar på sin hemsida.
Hur som helst med bilderna. Gunilla Wetterling nämnde även åsiktsfränder som varken tillhörde tokfeminismen, tokvänstern eller någon annan extremrörelse. Varför inte lyssna? Det ingår i mitt yrke att kunna sätta mig in i hur den tänker som är av annan uppfattning eller har andra erfarenheter än jag själv. Inte döma men ändå ta ställning. Lyssna men vara beredd att hålla emot. Nu ville ett antal kvinnor visa mig sin sida av saken.
I deras krets fanns sinsemellan mycket olika personligheter med skilda livsstilar. Den ena tog emot oss i en sagolik lyxtakvåning på Östermalm. Hon hade också ett hem vid Medelhavet. En annan var bohemisk, kom på cykel mellan höga snödrivor. Det var smällkall vinter men hon hade sommarsandaler utan strumpor. Ingen av dessa kvinnor var ondsint eller obegåvad. Tvärt om. De hade bara ett gemensamt – de trodde att Teet Härm var en listig seriemördare. Thomas Allgén verkade ha fallit i glömska trots att hans brott med incestanklagelse borde ha varit än värre. Jag hade intrycket att det var Lars Borgnäs snarare än Hanna Olsson som stod för kvinnornas uppfattning. Gång på gång sa Gunilla Wetterling:
- Läs Borgnäs bok så förstår du!
Och jag upprepade lika ofta:
- Jag HAR ju läst den. Borgnäs efterforskningar om arkitekten Ankers är intressanta. Likaså intervjun med dagboksvittnet Marianne Seppälä. Men de slutsatser han drar är åt skogen. Vart tog ”allmänläkaren” vägen i Borgnäs föreställningar? Ingen vettig människa kan väl tro att ”obducenten” sökt upp och mördat kvinnor med förnamn som påminner om offren i en gammal engelsk bok om Jack the Ripper? Det där låter som en Thomas Quick-fantasi. Och Borgnäs helikopterfärder över Stockholms utfarter var bland det stolligaste man sett på teve.
Den som anser sig ha rätt i något som andra inte håller med om upplever att världen-är-emot-en. Sex ledande specialister inom rättsmedicin hade offentligt tagit avstånd från Jovan Rajs utlåtande i da Costafallet och vad de kallade hans Sherlock Holmessyndrom. Rättsläkare ska inte jaga brottslingar. Rättsläkaren ska undersöka mordoffrets kropp enligt vetenskaplig metodik och lämna sakligt utlåtande till polis och domstol. Men i Gunilla Wetterlings värld var Jovan Rajs en hjälte och sanningssägare som vågade gå emot sina skumma kollegor.
Jan Guillou skriver om ”en sorts sekteristisk galenskap inom journalistkåren där Leif GW Persson och jag hamnade på en sida och större delen av det svenska kulturetablissemanget på den andra sidan”. (Ordets makt och vanmakt, s. 444) Så var det. Det ouppklarade styckmordet engagerade en kvinnorörelse som trodde på könsmaktsteorin, engagerade terapeuter som ville återuppväcka patienters bortträngda minnen av incest, och engagerade journalister som ville göra sensationsreportage. Efter tingsrättegång II om da Costafallet skulle dessa spekulationer hårdna till troslära. Vid denna rättegång 1988 var Carl-Anton Spak ordförande, Ingegerd Westlander referent och John-Henri Holmberg en av sex nämndemän. När de skrivit in i domen att läkarna var likstyckare tog drevet ny fart. Det organiserades upprop bland kvinnliga läkare för att Socialstyrelsen skulle återkalla Teet Härms och Thomas Allgéns legitimationer. Hanna Olsson skrev med stöd av en kvinnlig jurist boken Catrine och rättvisan. Där utmålas Teet Härm och Thomas Allgén å det gruvligaste.
När jag lärde känna Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder hade mediahetsen mot läkarna avstannat. Men bilden av monstermännen var manifest och Borgnäs fick i SVT påstå att ”obducenten” Teet Härm var seriemördare. Seriemördare var på modet under 1990-talet. Hannibal Lecter blev kult på film och svenskarna verkade älska att hata sina egna seriemördare. Den ene, ”Thomas Quick”, satt inlåst i Säter men hade ändå lyckats begå bestialiska ritualmord utan att bli sedd. Den andre, ”obducenten”, var liksom fiktionerna Hannibal Lecter, Dr Jekyll, Bruce Banner en läkare med dubbelnatur. Obducenten rörde sig fritt i samhället, skyddades av mäktiga kumpaner och kunde slå till när som helst. Vilken skriande skillnad mellan Thomas Quicks mordraider och Sture Bergwall drogad och inlåst i Säters rättspsykiatriska avdelning. Vilken skriande skillnad mellan Borgnäs berättelse om den gäckande monstermannen och Teet Härms icke-liv i alla dessa år.
För Gunilla Wetterling och hennes meningsfränder framstod Per Lindeberg, Teet Härm, Thomas Allgén, Jan Guillou, Leif GW Persson och alla rättsläkare som kritiserat Jovan Rajs, som medlemmar i ett nätverk med överenskomna lögner och skumma aktiviteter. Det var som det låter – konspirationstänkande under foliehatt.
Anatomin av en häxprocess kallade professor Anders Agell en skrift på 40 sidor som han publicerade i slutet av 2004. Där påvisade han juridiskt hur Teet Härm och Thomas Allgén blev utsatta för flera justitiemord:[...] Förundersökningens totala undermålighet, byggd på trosföreställningar....”
http://www.andersagell.se/pdf/AA_Styck_Anatomin_01_haxprocess.pdf
Många som deltog i eller hejade på häxjakten har dragit sig tillbaka. Varför då dra upp det gamla? Varför pressa åldrade människor att medge ånger och ta konsekvenserna?
För att rädsla annars ligger kvar. I sådan rädsla fixeras bindningar och hållhakar finner fästen. Där växer grupptryck med krav på lojalitet. De som bär ansvar för förföljelserna mot läkarna ska inte demoniseras. De ska konfronteras med verkligheten. Samhällets rättsinstanser ska stå för vårt kollektiva samvete. Om dragkampen under ytan med den indiska mytens bildspråk slutar med att det demoniska går i spinn tar kaos över. Det betyder att vidskepelsen bryter in. Vi faller tillbaka i urtidsland där den sociala ordningen kräver syndabocksritualer och häxprocesser.
Gunilla Wetterling tycks inte ens ha varit engagerad i da Costafallet när det begav sig. Hon var inte påläst om fallet. Vad jag förstod hade hon gått med i en aktionsgrupp rörande Osmo Wallofallet. Där hade hon lärt känna Jovan Rajs och fått vänner. I hennes värld stod allt man behövde veta om da Costafallet att läsa i Borgnäs bok. Hon var lojal med sina kamrater och antagligen uppskattad för sin oblyghet mot meningsmotståndare och andra utomstående.
Gunilla Wetterling var en okonventionell och på sitt sätt charmig person. Hon var som jag mamma och farmor, engagerad i miljörörelsen, trivdes med hundar och var en passionerad och kunnig ornitolog. En vårdag berättade jag på mail från Södra Öland att näktergalen spelat hela natten.
- En näktergal som sjunger på bar kvist? Det vore en biologisk sensation, svarade Gunilla Wetterling.
Det var troligen en rödhake jag hört.
/Rigmor
.jpg)
.jpg)
Inlägg
