JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ

Vittnesmålet av förre kriminalkommissarie Jan Olsson tisdagen den 8 december blev ett av rättegångens intressantaste. För mig var det som undervisning i brottsutredning på hög nivå. Hoppas att jag rätt kan återge vad Jan Olsson sa. Tack förresten alla insatta i da Costaärendet och medåhörare som hjälper mig med detaljer i bloggen när jag missat något medan jag antecknar i rättssalen. Jag korrigerar småfel efter hand.

Jan Olsson har arbetat med många svårlösta brott. Man känner igen hans coola, lite trötta blick från teveintervjuer. Som utomstående tänker jag att bättre än så här gör nog inte Vår Herre en kriminaltekniker. På mig verkar Jan Olsson vara solid rakt igenom.

Här kan jag inflika att endast fyra svenska rättsfall har engagerat mig under ett långt yrkesliv: fallet Catrine da Costa, fallet Thomas Quick, fallet Jesús Alcalá och Knutbyfallet. En gemensam nämnare i dessa fall är att en grupp i anslutning till brotten gripits av vad Jan Olsson kallar en ”nästan religiös trosvisshet” där invändningar bortförklaras. (DN 2002-10-03) *

När Jan Olsson i da Costafallet och Quickfallet vittnar om felsteg i den egna arbetsgruppen blir han en av Återtågets hjältar. Det kostar på att för sanningens skull avslöja arbetskamrater och gå emot ett etablissemang som ryckts med i en gruppanda och efteråt inte vill medge att de begått fel.

Jan Olsson är en människa som vågar och orkar säga: Vi hade fel. Jag ångrar att jag var med om det. Han har sagt: ”Vad händer när en förundersökningsledare låter utredningar vila på lös sand? […] Vinnare och förlorare? Förlorare är vårt rättssystem och vinnare är de mördare som går fria.” (AB 2008-12-16)

En Återtågets hjälte blev också journalisten Olle Andersson när han i måndags under ed beskrev journalisternas beteenden "som en gammaldags, offentlig lynchning":

  -   Jag undantar ingen, inte mig själv heller. Jag löpte med så gott det gick. […] Jag ser tillbaka på min bevakning av det här ärendet utan någon som helst stolthet.

Nu till Jan Olssons vittnesmål. Han är född 1936 och har haft en lång yrkesbana som polis, kriminaltekniker, krim.kommissarie. Han började 1968 på den tekniska roteln, arbetade som brottsplatsundersökare till början av 1990-talet, blev fältchef och har bland annat arbetat med utredningen av Lasermannens brott. Under 1990-talet var han chef för Rikskriminalpolisens gärningsmannaprofilgrupp, GMP-gruppen, i samarbete med bland andra psykiater Ulf Åsgård. 

    -  Utredande poliser ute i landet begärde vår hjälp, säger Jan Olsson. Vi skulle se på fallet med nya ögon. GMP-gruppen bestod av erfarna poliser, psykiater, beteendevetare, rättsläkare. Vi stod för en ny och nyttig företeelse som nu används. I en komplicerad brottsutredning behöver man kompetenta människor som kommer utifrån.

Jan Olsson har även  arbetat med ett SIDA-projekt i Sri Lanka. Han visade där hur kriminalteknisk metodik vid brottsutredningar förstärker demokratin. Kriminalteknisk bevisning ersätter ”de hårdhänta förhörsmetoder” som tillämpas i diktaturer. Sedan 2001 är Jan Olsson pensionerad.

På en inledande fråga av advokat Carl Johan Vahlén berättar Jan Olsson om da Costafallet. Hur chockartat det blev att ställas inför Teet Härm i tingsrätten.

-       Jag kände Teet Härm sedan tidigare. Han var en utomordentlig rättsläkare, mycket duktig.  När han blev misstänkt informerades vi poliser, Jovan Rajs och andra på rättsläkarstationen men inte Teet Härm själv. Han var uppenbart irriterad. Han märkte att andra hade information som han inte fått men förstod inte vad saken gällde.

-       Jovan Rajs känner jag mycket väl. Vi har umgåtts även familjevis. För mig var den totalt orimlig - denna misstanke mot Teet Härm. Men jag gjorde som många gör i det läget. Jag stoppade huvudet i sanden. Jobbade med andra ärenden. När da Costafallet togs upp igen efter Palmemordet blev jag tillfrågad.  Själva brottsutredningen i da Costafallet hade gjorts i Solna. Nu övertogs den av Stockholmspolisen. Jag sa ja, åtog mig uppdraget.

-       Om den här misstanken mot Teet Härm och Thomas Allgén var riktig skulle man hitta bevis. Det kändes väsentligt även personligen för mig. Så jag granskade materialet. Jag var hemma hos Thomas Allgén och gjorde husrannsakan. Jag gjorde husrannsakan även i hans bostad i Borås och vid läkarcentralen där han jobbade. Jag var till och med ute på en ö, nära det ställe i skärgården där jag och min hustru har sommarställe. Vi skulle gräva där efter Catrine da Costas huvud. Thomas Allgéns förra fru hade sagt att huvudet skulle finnas där i en rabatt.

Jan Olsson redogör för brister i Solnapolisens utredning:

-       När man ser till själva fyndet - sopsäckarna - då upptäcker man direkt brister i den ursprungliga utredningen. Det finns inga viktuppgifter, sopsäckarnas vikt. Det ska finnas! För säckarnas tyngd berättar hur mycket gärningsmannen kan tänkas bära. Om det är en stor och stark person eller någon som inte orkar lyfta lika tungt.

-       Man ska också dokumentera om gärningsmannen haft ungefär samma vikt på kroppsdelarna i alla fyra säckarna. Då handlar det om ett kontrollerat beteende.  Men här fanns inte vikterna dokumenterade.

-       Det är också viktigt att notera i vilken ordning kroppsdelarna ligger i säckarna. Ordningen berättar om beteendet när man sönderdelar kroppen. Inte heller detta hade dokumenterats. Efter da Costafallet hade Jovan Rajs samlat material om styckningar från hela landet. Det blev ett 20-tal styckningar. Jag har det materialet med mig här.

Domaren avböjer att gå in på detta. Jan Olsson fortsätter:

-       En annan viktig sak: Fyndet vid Essingeleden bestod av två enkla säckar, sammanknutna med en så kallad överhandsknop i själva plasten. Bredvid låg en handduk, ganska prydligt. Kan den höra till? Handduken låg på vägen fram till säckarna.

-       Det fyndet berättar att sannolikt har det gått hål på säckarna. Handduken har troligen använts för att göra rent i en bil eller göra rent händerna på den som burit säckarna. Nästa fynd som påträffas består av dubbla säckar med kroppsdelar. Det tyder på att den som gjort det här brottet har lärt sig att säckarna kan gå sönder. Därför används nu dubbla säckar.

Jan Olssons berättelse om sopsäckarna kompletteras av advokat Kerstin Koortis vittnesmål om en ny teknik där tunna guldlager avslöjar även gamla fingeravtryck på plast. Se Anders Carlgrens blog:  http://stadsholmen.blogspot.com/2009/12/fingeravtryck-pa-liksackarna-kan.html 

Jag undrar förresten: Vad betyder det att i denna rättegångs långa rad av vittnen är Kerstin Koorti den enda kvinnan?

Jan Olsson fortsätter:

-       I mitt anteckningsblock från den tiden ser man hur jag funderar: Gärningsmannen är troligen någon som bott i själva staden och transporterat ut kroppsdelarna. Styckmord är ett känt fenomen i tättbebyggda städer. Den som som vill bli av med en kropp måste transportera ut den ur sitt närområde.”

Jan Olsson minns hur han insåg att fakta talade emot utredarnas fokus på Teet Härm som gärningsman:

-       Jag tänkte: Lösningen finns inte i den riktning ni tittar! Människor som gör sådana här brott är missbrukare. Alkoholister. Jag tror att det är en defensiv styckning. Men sedan, när jag framförde att det här var ett annorlunda fall än utredarna trodde sa de: " Jaha, den här Teet Härm, han är så listig, han driver med oss. Teet Härm lägger ut villospår. Därför kunde det göras på det här sättet. Det är därför det ser ut på det här sättet."

-       Min tanke nu är att vid den här typen av brott ska man använda gärningsmannaprofilgruppen, GMP. Det här ska aldrig kunna hända i vårt land. Jag beklagar att jag varit del av det här. Att jag varit del av ett system där det kan gå så här.

-       När människor begår sådana här brott hittar man motsvarande material i deras hem. De har haft fantasier. Då finns det spår och material av dessa fantasier i deras hem. Numera finner man sådant material i deras datorer. Men hos Teet Härm och Thomas Allgén fanns ingenting. Inte tillstymmelse till en porrbild, som man annars kan tänka sig inte är så ovanligt. Men hos dessa läkare fanns ingenting. Ingenting.   Och jag meddelade det till utredningen.

Advokaten:

-       Tog de till sig den uppgiften?

Jan Olsson:

-       Jag utgick från det. Men jag vet inte. När en människa är misstänkt för något … När man ligger rätt i sin misstanke, då hittar man alltid saker. Men här gjorde vi inte det. Det som hände var beklagligt.

-       Om man tänker utifrån gärningsmannaprofiler: I den här styckningen är ett bröst är bortskuret. Någon del i underlivet har inte heller hittats. Vad är anledningen till det? Det är ganska enkelt att konstatera när en styckning är aggressiv. När det är del av samma brott att först mörda och sedan stycka.

-       Men sedan finns det fall när människor har styckat bara för att få kroppen ut ur huset men ändå skurit i könsdelarna. Vi känner till ett fall från 1952. Det var en transportstyckning men ändå hade gärningsmannen skurit av penis och lagt i en ficka. Människor som gör sådana här brott är så annorlunda. Vad kan det vara för människor?  Många av dem har en vana att stycka kroppar. Jägare. Styckmästare. Det finns också en läkare i Göteborg som begick ett styckmord. Det är en svår process att försöka komma åt dessa gärningsmän. Oftast är de alkoholiserade, missbrukare. Men de kan fortfarande ha ett nätverk kvar och en egen bostad där brottet skett.

JK ställer inga frågor

Jan Olsson återkommer måndag den 14 december för ett kompletterande förhör:

Advokat Carl Johan Vahlén:

-       Har Jovan Rajs någon gång framfört sin uppfattning om vem han misstänkte?

Jan Olsson:

-       De gånger han talade med mig om detta hade han en misstanke om sin kollega. Det fanns ingen tvekan från Rajs sida om Teet Härms skuld.

Jan Olsson berättar om en rekonstruktion i en lägenhet på Krukmakargatan. Det gällde Teet Härms första frus död. Hennes föräldrar hade anmält Teet Härm misstänkt för mord.

-           Vi fick låna lägenheten och ställde dit en säng som stämde med hur det var. Det framgick klart att allt överensstämde med vad Teet Härm hade berättat. Efteråt satte vi oss på sängen, Jovan Rajs och jag. Då sa Jovan Rajs, det minns jag väldigt tydligt: "Det här är inget brott."

Jan Olsson berättar om en annan händelse som visar hur paret Rajs jagade upp sig i rädsla för Teet Härm som de själva utmålat som monsterman:

-       Min hustru och jag var hos Jovan Rajs och hans hustru Dina på middag, 1986 eller 1987. Det är ett starkt minne. Jovan Rajs och hans hustru gick hela tiden till fönstret och tittade efter en vit bil, Teet Härms bil. De var väldigt upptagna av detta och talade om det hot de kände. De var uppenbart rädda för Teet Härm. Det var väldigt mycket känslor inblandade i det här.

/Rigmor

*Fast noga räknat är det fem rättsfall jag satt mig in i. Sedan Peter Bratt och Jan Guillou kom ut med sina memoarer har jag också reflekterar över IB-affären. Min svärfar Carl-Axel Robèrt var som här tidigare sagts åklagare i IB-målet.

KAOS ÄR GRANNE MED GUD

Rättsläkarna Anders Eriksson och Peter Krantz uttrycker sig samlat och sakligt. Kontrasten är uppenbar till Jovan Rajs emotionella beteende. Han har några timmar tidigare givit prov på arrogans och på sina beryktade vredesutbrott. Arrogant blev Jovan Rajs när först advokaten och sedan JK bad honom sammanfatta sitt svar på det utlåtande om da Costafallet som utfärdades av sex rättsläkare i Rättsliga rådet. Rajs vägrade: 

- Det får du läsa!

Advokat Kajsa Blomgren: 1988 kom ett utlåtande från Rättsliga rådet. Vad tycker du om det utlåtandet?

- Det står där, det står i mitt utlåtande. Jag tycker samma idag. Jag är ingen datamaskin!

- Jag ställer om frågan, säger advokaten, oförändrat vänlig. Sammanfatta kort vad du anser om Rättsliga rådets utlåtande 1988!

- Rättsliga rådet har jag i princip inte … Ni ska inte förvänta er av mig att jag ska …

- Höll du med Rättsliga rådet?

- Nej!

Jovan Rajs vrede bröt fram när Kajsa Blomgren läste upp ett avsnitt ur hans självbiografi. Han påstår där att Teet Härm är en dubbelnatur, en Dr Jekyll och Mr Hyde. Jovan Rajs avbröt advokatens läsning med ett ilsket rop:

- Inga citat! Ska du läsa får du läsa upp hela kapitlet! Det här är inte Moskva 1936!!

Moskva 1936? Jag tänker på Arthur Koestlers roman Natt klockan tolv på dagen. På hans berättelser om kommunismens terror i Sovjet på 1930-talet i självbiografierna Pil i det blå och Den osynliga skriften. Vad har skenrättegångar i Sovjetdiktaturen med skadeståndsrättegången på Gärdet att göra? 

Men sanningen är att även jag upplever hur atmosfären i rättssalen stundtals vibrerar av lågintensivt kaos. Jag tittar mot Anders Agells vän professor Holsten Fagerberg i rättssalen. När Holsten begravde Anders höll han sitt griftetal utifrån Erik Stagnelius dikt, Vän i förödelsens stund. Jag ska återkomma till Anders Agell och hans engagemang för de utpekade läkarnas sak och för Sveriges rättssystem. 

Vissa av Stagnelius verser är omöjliga att glömma. "Kaos är granne med Gud", citerade Holsten Fagerberg bland vänner runt Anders Agells bår: "För den oförvillade blicken erbjuder naturen två motsatta scenarier, det ena med storslagen skönhet och harmoni, det andra med katastrofer, olyckor, lidande och död.  De två scenarierna kan man också benämna kosmos och kaos. Motsvarande gäller ett människoliv. Där finns det inslag av båda. Kosmos i form av vänskap, lycka och kärlek. Kaos som lidande, sorg, sjukdom och död."

En tanke kommer för mig när jag betraktar Jovan Rajs sittande i vittnesstolen så nära Teet Härm och Thomas Allgén med Hanna Olsson i bänken snett bakom dem. Bildligt talat befinner sig kanske Jovan Rajs just då inför sin Yttersta dom. Farmor har tidigt bibringat mig samma kristna urberättelse som biskop Stagnelius inpräntade i sonen Eriks sinne. Enligt detta symbolspråk sitter den vi mobbat, gisslat, bespottat på Vår Herres högra sida för att döma, vare sig vi är levande eller döda. Jovan Rajs och hans vänner har denna tisdag stigit fram inför sina syndabockar, inför de två läkare som blev socialt dödade. Med sina ord har Jovan Rajs, Hanna Olsson, Lars Borgnäs och fler systematiskt mobbat, gisslat, bespottat och nära nog förintat Teet Härm och Thomas Allgén. Mina luftrör drar ihop sig i kramp och jag måste rusa ut ur salen mitt i förhöret. Tårar sköljer bort mascaran. Hostattacken med serienysningar vill aldrig ta slut. I förrummet sitter Aftonbladets fotograf Per-Olof Sännås som vanligt med sin kamera i soffan. Han betraktar mig undrande och medkännande. När vaktmästaren släpper in mig igen sätter jag mig på stolen vid dörren. Därifrån kunde jag röra vid alla när de lämnar salen. Jag vill inte se upp från mina anteckningar men hör Jovan Rajs hustrus skärrade röst. Jag ser silverringarna i  Hanna Olssons örsnibbar. Vi är kroppsligen intill varandra men våra respektive livsvägar har fört till oss till skilda tankevärldar.

Jovan Rajs ville hjälpa till att lösa en mordgåta. Istället kom hans insatser att hindra dess lösning. Inser han idag att han varit drivande i förstörelsen av de två läkarnas liv? Kan detta tegelhus vid Lidingövägen för honom faktiskt te sig skrämmande som Kreml på Stalins tid? Så massiva och taggiga är Jovan Rajs försvarsmekanismer att hans självbild söker skydd i storhet. Men då får man på köpet storhetens tvillingtanke, paranoian. Ändå - vi har denna dag hört Jovan Rajs säga: 

- Catrine da Costa är mördad. Vem som har mördat henne vet jag inte.

"Vem som har mördat henne vet jag inte." Med dessa ord stöter Jovan Rajs Hanna Olsson över en kant. Ska också hon nu backa och säga att hon inte vet vem som styckmördat Catrine? 

Därmed skulle Hanna Olsson erkänna sitt fruktansvärda övergrepp mot läkarna i boken Catrine och rättvisan. I så fall är Hanna Olsson beredd att ta konsekvenserna. Jag vore då den första att försvara henne. Men om Hanna Olsson väljer att i motsats till Jovan Rajs framhärda i förment synska avslöjanden om läkarnas gärningar och kvasipsykoanalys av deras känslolov? I så fall har Jovan Rajs i tisdags med dessa ord knuffat Hanna Olsson ut i kylan. Därute skulle i så fall en dominoeffekt starta som kan nå ända fram till Thomas Allgéns nu vuxna dotter. 

Jag vet inte om vi bevittnade Jovan Rajs frigörelse från den grupp som litat på hans ord även när han motsäger sig. Jovan Rajs och Hanna Olsson lämnade tingsrätten samtidigt. Jag vet inte om de sinsemellan slätade över sprickan mot avgrunden för att bibehålla sin samhörighet.

För tjugofem år sedan ansåg sig Jovan Rajs veta vem som mördat Catrine da Costa. Han utpekade då sin medarbetare Teet Härm och för en tid även dennes fästmö som styckmördare. I ett brev till Vincent Lange, chef för polisens tekniska rotel, skrev Jovan Rajs:

”Jag tror på kombinationen obduktionskniv + mejsel + hammare. Jag tror att [gärningsmannen] hade hjälp. Jag har ju alltid sagt att det rörde sig om antingen 1 person med 2 resp. flera tillhyggen eller om 2 personer: Vi vill alla glömma att Margareta är veterinärassistent. Dessutom slår jag vad om att styckningen var filmad samt att skallen finns redan preparerad någonstans hemma hos TH, eller på Rättsläkarstationen, eller ev. nedgrävd under THs gräsmatta där spreds i somras ett par lastbilar jord.”

Per Lindeberg, författare och vetenskapsjournalist, var den som minutiöst uppdagade det kaos som jäste bakom da Costafallets skyltfönster i media. Här redogör  Per Lindeberg för omständigheter hösten 1984 när Jovan Rajs bytte sida. När rättsöverläkaren gick från att vara en mentor till en förföljare mot Teet Härm:

http://www.mediemordet.com/jovan-rajs/

Kriminalkommissarien Pim Martinsson vittnade i måndags om hur hur Jovan Rajs obduktionsutlåtande om Catrine da Costas kropp kom att påverka polisens utredningsarbete. 

- Man borde ha utrett en polsk slaktare som tidigare var dömd för styckmord på flera människor. Man borde ha utrett den arkitekt som Catrine da Costa vilade ut hos och som sist såg henne i livet, menade Pim Martinsson.

Men i och med att Jovan Rajs hade skrivit i obduktionsutlåtandet att gärningsmannen arbetade med obduktioner blev ett antal möjliga gärningsmän bortprioriterade i utredningen.

- Det blev fel, sa Pim Martinsson.

/Rigmor

PERSONLIGHETSDRAG

Anders Carlgren har skrivit en lysande artikel om gårdagens vittnesmål. Läs den på www.stadsholmen.blogspot.com 

Kristina Hjertén von Gedda gästbloggar hos oss om Jovan Rajs. Därför tänker jag i stället ägna mig lite mer åt gårdagens förhör med Thomas Allgén och Teet Härm och åt tolkningen av deras ord i Expressen idag. 

Både Teet Härm, Thomas Allgén och jag själv har personligheter som ligger åt det aspergermässiga hållet. Ingen av oss har Aspergers syndrom som är ett funktionshinder i hjärnan! Det är lite riskabelt att skriva en sån här sak, för neurotypiska människor, så kallat normala, har en underlig tendens att INTE ta in det som står eller det som sägs. De TOLKAR det i stället, hör vad de vill höra, och då kan det bli hur galet som helst.

Rigmor brukar säga att neuroatypierna är extremvarianter av karaktärsdrag som finns hos oss alla. Man kan vara lite egocentrisk och manipulativ utan att därför lida av det som Rigmor kallar malign narcissism eller NPD, ”narcissistic personality disorder.” På samma sätt kan man ha en aspergermässig personlighet utan att vara drabbad av funktionshindret. En sådan personlighet innebär bland annat att man ser på sig själv med samma saklighet som man ser på andra. Att ljuga och manipulera ligger inte för en. Man har svårt att förställa sig (vilket en narcissistisk personlighet inte har några som helst problem med.) Man kan inte flirta och charma på beställning. Man kanske har ett lite neutralt ansiktsuttryck trots att man talar om sådant som drabbat en själv känslomässigt hårt. Då tror andra ibland att man är kall, men så förhåller det sig inte. Man spelar bara inte ut sin känsla. Man har ofta inte så mycket fantasi, är mer intresserad av fakta, och man blandar inte fakta och affekt, sak och person. Man har svårt att uppfatta undertexter och sociala koder. Man tror att andra människor, precis som man själv, menar vad de säger, talar sanning. Man är därför ofta en smula godtrogen och blir lätt lurad, i synnerhet av charmerande narcissister.

Naturligtvis är denna korta beskrivning förenklad, men den kan ändå tjäna som förklaringsgrund. När Thomas Allgén avlagt sanningseden och rättens ordförande sa till honom som till alla: det innebär att du måste tala sanning, svarade Thomas lågt:

- Det har jag gjort hela tiden.

Det finns all anledning att tro på hans ord. Större anledning än att tro på Jovan Rajs som har en narcissistisk personlighet och talar om Sanningen utan att nödvändigtvis hålla sig till den. Men tillbaka till Härm och Allgén. Jag tror att deras personligheter gjort det svårt för dem både nu och i tidigare rättegångar. De har sagt att de är oskyldiga, och de har inte blivit trodda. Vad skall de tillägga? De har sagt sanningen. En narcissistisk person hade kunnat göra dramatiska, känslomässiga utspel och linda både rätten och journalisterna runt lillfingret. (Ett exempel på detta inom politiken är Gudrun Schyman som alltid tycks klara sig ur en knipa. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få pressen och allmänheten med sig. Hennes motsats är Bosse Ringholm. I Ahleniusaffären läste han fakta från en lapp när han mötte pressen. Så kom en skur av frågor – och Ringholm läste från lappen en gång till. Han meddelade fakta och trodde det var nog – journalisterna var besvikna för de ville ha känslor och dramatik.)

Tidigare rättegångar har påverkats av det exceptionellt stora trycket från människor i affekt, inte minst av tokfeministerna som, förblindade av sin ideologi, var oemottagliga för fakta. De ville bara se de förmenta monstermännen dömda. Hanna Olsson dök upp i rätten igår, men när Anders Carlgren bad henne om en intervju tackade hon nej. Hon har mycket att förlora om läkarna får upprättelse. Hennes bok Catrine och rättvisan – som direkt påverkade beslutet att frånta läkarna deras legitimationer och som gav henne själv ett hedersdoktorat vid Umeå universitet– är byggd på myter och affekt, inte på fakta.

I tisdagens Expressen ser jag hur en klok journalist som Lars Lindström ändå slirar för att han börjar TOLKA vad Teet Härm sagt i rätten. Att uppfatta Härms ord - om att han förstår hur det känns för misshandlade kvinnor att behöva leva med skyddad identitet - som en provokation är verkligen absurt. Det var ord sagda med den största ödmjukhet. Att själv vara så utsatt som Teet Härm fortfarande är och ändå ha medkänsla med andra är ingenting annat än ett adelsmärke.

Det finns ingen anledning, Lars Lindström, att underblåsa könsdebatten. En man kan känna sig – och de facto vara - lika våldtagen som en kvinna. Det är genant att ens behöva säga det. Det finns inte bara fysiska våldtäkter, och de är inte nödvändigtvis de värsta. Jag har själv en gång blivit brutalt våldtagen av en okänd man. Det var inte kul! Men jag lovar: den händelsen var ett spott i havet mot vad Teet Härm och Thomas Allgén fått utstå.

/ Marianne Ahrne

DE BÄR VÅRA BORTTRÄNGDA MINNEN AV SKULD

Idag hördes först Thomas Allgén och sedan Teet Härm under ed om den skada de lidit på grund av fel och försummelse från ”statens” sida.

Var för sig berättade läkarna hur deras liv ändrats från den dag de blev misstänkta för styckmord.

Ingen av läkarna använder överord.

Med låg röst, få ord och långa tankepauser gav de åhörarna en glimt från avgrunden.

Medan jag lyssnade blev ryggen och mina ben stela och tunga som av bly. Kunde knappt resa mig efteråt.

Teet Härm har inte invalidiserats i en trafikolycka.

Det var inte blixten som slog ned och brände Thomas Allgén inifrån.

Det var vi - vi och vårt rättssystem, vi och våra poliser, vi och våra journalister, vi och vår stat - som drabbade dessa medmänniskor och förödde deras liv. I förbifarten krossade vi även deras närmaste.

Vi gjorde dem till våra syndabockar och därmed undkom gärningsmannen.

Vi belastade två oskyldiga med material som bildligt talat är lika tungt som innehållet i de svarta sopsäckarna med Catrines kvarlevor.

Dessa båda läkare är märkta av vår brutalitet, vår likgiltighet, vår upphetsning.

De bär på våra bortträngda minnen av skuld.

De bär på våra bortträngda samveten.

Ska rättegången i Attunda bli en sluss som återför syndabockarna in i gemenskapen?

Kommer de tre domarna på podiet att lyfta lasset från de båda läkarna?

Då måste det finnas beredskap hos oss andra att öppna och sortera innehållet i de säckar som Teet Härm och Thomas Allgén i tjugofem år tvingats släpa på.

Vi som var vuxna på 1980- och 90-talet har - var och en - att sortera fram vår egen del av innehållet, ta tillbaka våra projektioner.

Var och en av oss har att erkänna sin personliga del brutalitet och likgiltighet.

Var och en av oss har att återuppväcka våra bortträngda minnen av den upphetsning som drev oss när läkarna stöttes ut i öknen. Det betyder att rannsaka sig själv, uttrycka ånger, be om förlåtelse och ta konsekvenserna.

Det finns några som gått före och visar hur detta återtåg kan göras. Denna återförening med samvetet.

Patrik Nyberg frågade journalisten och författaren Yrsa Stenius om hon fört ut några osanningar. Hon svarade:

- Det som besvärar mig mest är vad jag skrev om styckmordsmålet. Jag lät mig ryckas med av en duktig åklagare i Tingsrätten och av Socialstyrelsens advokat i Kammarrätten som var väldigt skicklig. Då var jag så oerhört övertygad om läkarnas skuld. (Fria Tidningen  2006-01-20)

Yrsa Stenius ska därmed räknas till en av dem som Hans Magnus Enzensberger kallar Återtågets hjältar. Det finns fler återtågshjältar i da Costafallet och jag ska citera dem.

I morgon kommer bland andra Teet Härms före detta chef, professor em Jovan Rajs att höras som vittne. Ska han bli en återtågshjälte?

/Rigmor

ETT BOTTENLÖST LIDANDE

Teet Härm är en stillsam man, stillsam och vänlig, och hans ord skakar mig ända in i märgen. Jag undrar hur det är möjligt att han någonsin kunnat ses som ett monster. Hela denna historia är som en ond saga där trollen förvänt synen på människorna. Måtte de nu, sent omsider, få synen och vettet tillbaka!

- Jag anser mig inte ha något liv idag, svarar Teet  på en fråga om hur hans liv förändrats efter de anklagelser som staplats på varandra under åren: ett mord, flera mord, andra absurda anklagelser som han aldrig fått möjlighet att bemöta.

- Man drar sig undan. Undviker folk. Man kan aldrig öppet säga vem man är. Man kan inte framföra sina åsikter. Man är stämplad och stigmatiserad.

Teet Härm utsattes flera gånger för vandalisering, men saklig som han är säger han att han inte kan bevisa att det berodde på anklagelserna mot honom. Däremot ringde man en dag från kriminalen för att berätta att han stod under mordhot.

- Då förändrades mitt liv verkligen drastiskt. Jag kunde inte längre ha en öppen adress. Sekretesskyddet var på den tiden inte särskilt utbyggt. Det fanns massor av luckor och tiden gick åt till att ta reda på hur man lever under de omständigheterna. Jag känner starkt för misshandlade kvinnor som måste leva på det sättet, tillägger han.

Det är typiskt för Teet så som jag lärt känna honom under dessa få dagar. Han tänker på andra. När han till exempel talar om Jovan Rajs - som angav honom och som verkligen bidragit till att förstöra hans liv - är han generös. Han berättar att de hade en god relation. ”Jag var nog den ende som kunde samarbeta med honom. Men han var min mentor och min handledare. Allt som jag kan har jag lärt mig av honom.”

Redan från 1982 när hans första hustru tog livet av sig kunde Teet Härm läsa av en förändring i människors sätt mot honom. Det gjordes fyra olika utredningar om hennes död, och samtliga kom fram till att det rörde sig om självmord. Ingen talade med Teet om detta – all info kom genom massmedia! Den rekonstruktion av självmordet som skedde i november 1985 blev speciellt plågsam. Gamla känslor revs upp, Teet utsattes för nya polisförhör. Allt han sagt tidigare ifrågasattes än en gång.

- I samma veva fick jag veta att mitt förordnande inte skulle förlängas. Jag var arbetslös. Jag kände mig våldtagen in på bara kroppen och bestämde mig för att ta mitt liv.

Teet tog en överdos metadon. Medicinen hade han kvar efter att ha vårdat en anhörig i hemmet. Han hade tänkt lämna in den till apoteket för destruktion. Det var tidigt på morgonen och Teet hade lagt sig att dö i ett rum bredvid sovrummet. Men hans son som nästan var nyfödd vaknade och skrek och väckte sambon Margareta. Hon fann Teet medvetslös och ringde efter ambulans. I ambulansen fick han hjärtstillestånd, och när han var på väg in till Danderyds sjukhus hade hans kropp redan börjat kallna.

- Heroiska återupplivningsförsök ledde till att jag sitter här idag.

- Fick du några men? frågar advokat Kajsa Blomgren.

- Det var mycket som blev utslaget. Framför allt min hörsel. Till att börja med insåg jag inte vad en nedsatt hörsel innebär. Men som svårt hörselskadad går det inte att leva normalt. Det finns också många nevrologiska skador. Jag kan till exempel inte känna skillnad på varmt och kallt, så jag bränner mig ofta.

Teet Härm lever på en minimal sjukpension. I samband med utredningen fick han genomgå en liten sinnesundersökning. Ingen av utredarna ansåg att han skulle kunna ha begått något av de brott han anklagades för.

Inte bara Teet själv utan också hans föräldrar har drabbats. Hans mamma arbetade på rikspolisstyrelsen. En dag kom en kriminalkommissarie upp till henne och sa:

- Din son sitter uppe på taket.

Hon trodde först att han menade att Teet var i tjänst vid häktet. Men kommissarien fortsatte:

- Han är misstänkt för mord. Det tar bara en vecka, så kommer erkännandet.

Men erkännandet kom aldrig, eftersom Teet Härm liksom Thomas Allgén var oskyldig.

- Min mamma fick packa ihop sina pinaler och lämna sitt arbete omgående. Efter en tids sjukskrivning blev hon omplacerad. Min far som varit mycket aktiv i akademiska sammanhang utsattes, om inte för en regelrätt utfrysning, så ändå för ett kännbart avståndstagande. Man lät honom veta att man ”visste vem hans son var”.

- Hur jag mår idag? Idag har allting tagits från mig. Det finns ingen som lyssnar på mig. Men jag försöker hjälpa andra som råkat illa ut inom rättsväsendet. Det är vad jag gör för att hålla hjärnan i trim.

Rigmor kommer att skriva om Thomas Allgéns vittnesmål. Vi var båda lika drabbade när vi idag hade hört läkarna berätta. Och jag tänker: om man inte lyssnar till dem nu, om man inte tror dem, om de inte vinner den här processen, då kommer jag aldrig mer att ha minsta förtroende för det svenska rättsväsendet.

/ Marianne