OM GRYMHET MOT FLUGOR

I en krönika om da Costafallet i Värmlands Folkblad berättar Mats Parner hur Per Svensson vid en av de tidiga rättegångarna beskrev Thomas Allgén och Teet Härm i – jag citerar - typiskt nedsättande vändningar som korta i rocken, spensliga och feminina. Grabbar av deras sort, fortsatte Per S, brukar gilla ”att i experimentsyfte rycka benen av flugor” på skolgården.

Att vem som helst, än idag, tycker sig ha rätt att häva ur sig vilka ogrundade hemskheter som helst om de två läkarna hör till de bedrövliga konsekvenserna av den häxprocess som drivits emot dem. Jag hade aldrig träffat vare sig Teet Härm eller Thomas Allgén före skadeståndsrättegången i Attunda,  men sedan jag nu lärt känna dem en smula vet jag att  de inte på något sätt motsvarar Per Svenssons fantasier. Den som däremot gör det, i varje fall vad gäller förhållandet till flugor, är Teet Härms förföljare: Jovan Rajs. Så här skriver han i sin självbiografi ”Ombud för de tystade”:

- På sommaren åkte fru Pavlovic till sitt sommarställe och då fick jag lämna vardagsrummet och gå in i hennes kök. Det var en varm sommar med mycket flugor. Jag klämde dem mot fönsterglaset och det uppstod en massa röda och vita fläckar. Särskilt roligt var det att slå två kopulerande flugor, de var så långsamma och fläckarna efter dem blev särskilt saftiga. Jag lekte också med flugorna, ryckte av dem vingarna och studerade hur de kröp över golvet. De klarade sig länge utan vingar och kröp mycket snabbt. Sedan försökte jag riva av deras huvud eller klämma dem på magarna för att komma åt innehållet, en massa små ägg. Så gick dagarna, men då fru Pavlovic kom hem blev hon arg och krävde att jag skulle sopa golvet och även gården där alla de svarta döda flugorna låg. Och fönsterglaset fick jag tvätta av. Sedan blev jag kommenderad tillbaka till mitt vardagsrum. (Jovan Rajs och Kristina Hjertén, Norstedts 2001)

Lite senare i samma kapitel beskriver Rajs hur han avsiktligt trampar ner och dödar en groda.

/ Marianne

EN AMATÖR OM DOMEN

Har tillbringat några dagar med att lusläsa domen från Attunda tingsrätt. Kanslispråk och spridda grammatikfel... Sammanblandningar av personliga och possessiva pronomen, dubbla participer – ”hade kunnat lagts ut” (hu!) - och syftningsfel. Vem kallade detta en välskriven dom? Nå, strunt i grammatiken, det finns annat som är betydligt värre. Jag kommer till det, men låt mig börja med ett ”Freudian slip”. I referatet av Nils Wiklunds vittnesmål står det:

"Det uppdrag Frank Lindblad hade fått från polisen var inte att bedöma om något var "rimligt" utan att bedöma om barnet kunde ha varit vittne till en styckning. Uppdraget i sig är värt att begrunda. Vem som helst kan ha varit skyldig till vad som helst."

Vittne till vad som helst var vad Nils Wiklund sa! Men den Kafkaartade meningen: "Vem som helst kan ha varit skyldig till vad som helst" skulle kunna tjäna som motto för varenda rättegång Thomas Allgén och Teet Härm tvingats genomlida!

Lite senare i denna tragiska text skrattar jag till: det rör sig nu om ett referat av vad förhörsledaren Per-Åke Larsson berättat!

"Han kan inte i detalj redogöra för hur han reagerade när han i ett förhör läste att barnet, enligt Christina Allgén, skulle ha sagt att de varit ute på Kallholmen eller någon annanstans utanför staden ute i naturen och att pappa och Tomt hade lagt henne eller Catrine på grillen; möjligen tyckte han att man fick mer "kött på benen" och att det tydde på att man låg rätt i utredningen."

Mer kött på benen när mamman eller Catrine lagts på grillen... Hur makabert kan det bli? För jag antar att referenten menar mamman trots att henne i meningen ovan syftar på barnet? Det kanske inte är så viktigt vem som ligger på grillen i denna fantastiska berättelse? Det tyder hur som helst på att man ligger rätt i utredningen?

Vissa paragrafer läser jag flera gånger utan att begripa dem. Kanske beror det på min okunnighet i juridik, kanske är jag verkligen salig Dumbom. Detta är ett sådant stycke:

- Om det vore utrett att Catrine da Costa var i livet efter pingsthelgen så kunde hon naturligtvis inte ha styckats under den helgen.

Enkelt! Det förstår alla. Men fortsättningen:

- I sin prövning behövde kammarrätten dock aldrig gå in på frågan om när styckningen skedde. Frågan var endast om dessa personer hade gjort sig skyldiga till styckning eller inte?

VA? Jag trodde NÄR var en väsentlig fråga eftersom läkarna varken skulle haft TID eller TILLFÄLLE till någon styckning efter pingsthelgen då Catrine da Costa enligt flera vittnesmål var i livet. Jag trodde också att frågan VAR betydde något. Efter pingsten var ju rättsläkarstationen bemannad, och det var där åklagaren påstod att styckningen ägt rum. Vad är det jag missar? Betyder plats och tidpunkt ingenting? Kan man utpekas för styckning i ett lufttomt rum? Hände det kanske på Blåkulla?

Många duktiga journalister har redan skrivit om det skandalösa i att de fel och försummelser som begåtts och erkänts av Staten inte anses ha ett orsakssammanhang med den skada de båda läkarna lidit. Det är ungefär som om man skulle hitta kroppen av en människa som både skjutits och knivhuggits och kanske sparkats i huvudet. Det går inte att med säkerhet fastslå vilken av alla skador som lett till döden. Men de sammanlagda skadorna har gjort det eftersom personen de fakto är död. Det bortser man från här, slingrar sig undan ansvar med den ständigt upprepade formuleringen att ”det påstådda felet inte ensamt kan grunda någon rätt till skadestånd.”

Attunda tingsrätt anser inte att det var fel eller försummelse av Stockholms tingsrätt att utpeka de båda läkarna som likstyckare. Man skriver:

- Tingsrätten vill därutöver tillägga att en prövning av mordåtalet, som bevisläget var, uppenbarligen förutsatte att det kunde anses klarlagt att Thomas Allgén och Teet Härm hade styckat Catrine da Costas kropp. Endast om detta kunde konstateras var det möjligt att göra prövningen av själva åtalet. Stockholms tingsrätts dom är således logiskt uppbyggd.

Här måste jag erkänna att det snurrar i huvudet på mig. 1) Bevisläget? Det fanns ju inga bevis, bara en del tossiga indicier som pekade åt olika håll. 2) Om jag skriver om texten på enkel svenska, så som jag uppfattar den, skulle den lyda så här: Om läkarna inte har styckat kroppen kan man inte pröva åtalet för mord. Men Stockholms tingsrätt prövar mordåtalet. Alltså kan det anses klarlagt att läkarna har styckat kroppen. Stockholms tingsrätts dom är logiskt uppbyggd.

Har jag uppfattat det rätt? Eller har jag blivit helt galen?

Domarna i Attunda tillägger: ”Men domskälen hade, som bedömningen av åtalet för mord kom att bli, naturligtvis kunnat utformas på ett mindre utpekande sätt vad gäller styckningen av kroppen.”

Ett mindre utpekande sätt? Vad betyder det? Att de bara borde anklagats för att ha skurit av den stackars da Costa någon enstaka kroppsdel?

Attunda tingsrätts dom har kommenterats utförligt i pressen. Domarna anser inte att kärandena kunnat visa ”att felen eller försumligheterna, antingen var för sig eller tillsammans, har orsakat dem skada eller i vart fall bidragit till den.” Det är bedrövligt att höra! Måtte det oberoende rättsrevisionsverk som Rigmor efterlyser en dag bli verklighet.

/ Marianne

RÄTTSVÄSENDE & RÄTTSREVISIONSVERK

Rättvisans symbol - två vågskålar i jämvikt

Balansvågen har sedan urminnes tider varit symbol för Rättvisans gudinna. Hon hette Themis hos de gamla grekernas och Justitia i Romarriket. Ja, redan i Fornegypten var vågskålarna attribut till Ma’at, rättvisans, sanningens och samhällsordningens gudinna. Egyptens högkultur hade mellanperioder av förfall med korruption och bråk mellan folkgrupper. Om inte Ma'at vågskålar är i balans tar söndrande krafter över. Fornegyptierna beskrev antisociala mekanismer i riket med bildspråk om vildsinta gudar som Set och Sechmet.

Det svenska rättsväsendet bygger inte på jämvikt. Det fungerar snarare som en rest av enväldet, som hade vi en domstolsmakt av Guds nåde. Makt som på kyrkomålningar av Yttersta domen. De rannsakade tågar mot ljuset eller faller i avgrunden. Ingen återkoppling mellan domare och de dömda.

- När man är dömd och börjat avtjäna sitt straff, då glömmer rättssystemet bort dig, säger justitieombudsman professor Hans-Gunnar Axberger.

Domstolens makt är sig själv nog. Rättsväsendet rannsakar sig självt och har kommit fram till ett kontinuerligt frikännande och självberöm - trots pågående rättskatastrofer som Quickfallen och da Costafallet. Den här obalansen ska inte skyllas på karaktärsfel hos personal inom rättsväsendet. Obalansen har uppstått för att rättsväsendet blivit en egen makt i samhället. Det saknas en kontrollerande instans. Rättvisegudinnan har tappat ena vågskålen.

Polismakten – ur balans sedan 1970-talet

Obalans råder sedan 1970-talet även inom polismakten. Dessförinnan fungerade polismyndigheten inom varje län självständigare. Blev då organisationen korrupt i ett län kunde poliser byta jobb till grannlänets organisation. Felaktigheter rapporterades, synliggjordes och kunde korrigeras. Organisationerna hjälpte varandra i en sorts jämvikt att hålla polisväsendet socialt friskt. Från och med 1970-talet är Sveriges polisväsende en toppstyrd organisation, som en stat i staten. Man känner att något är konstigt redan när man går in i polisborgens entréhall på Kungsholmen. Varför byggdes den så Mussolinimässig? Har ni känt hur man påverkas när man går in där? Dimensionerna är övermänskliga. Det vore otänkbart att bygga exempelvis ett stort sjukhus med en sådan arkitektur.

Varför vågar inte jurister säga om da Costafallet som det är?

I Dagens Juridik berättar jur. dr. Mårten Schulz att skadeståndsmålet i Attunda ”diskuterades mycket bland jurister inför domen. De resonemang som då fördes lät ungefär likadana från alla jag pratade med – även om ingen skulle varit beredd att säga det offentligt. Inställningen var unisont att det inte fanns någon chans att läkarna skulle kunna få ersättning. Även om de är helt oskyldiga till anklagelserna.” (min kursivering, Styckmordsdomen övertygar inte, DJ 2010-02-23)

Ja, hur kom det sig att jurister ”unisont” inte ansåg att läkarna hade en chans att få skadestånd när jag och mina läkarkollegor var övertygade om att de skulle få det? Vi tackar Mårten Schultz, han lyfter fram ett tyst men talande faktum. Han påvisar en informationsgradient mellan jurister och allmänheten. De vet något som vi andra inte förstår. Mårten Schulz frågar: ”Hur det kan skapas en sådan kollektivt omfattad inställning och som vi inte vågar kommunicera offentligt.”

Svaret på hans fråga finns i ordet ”vågar”. Juristerna mörkar därför att tystnad om detta är i deras sammanhang ett rationellt beteende. Den som öppet säger som det blivit med da Costafallet kan förstöra för sig själv inom yrkeskretsen. Vilket betyder att Mårten Schulz som påtalar saken är en jurist med omdöme och personligt mod. Honom finns det anledning att lyssna på.

Inga-Britt Ahlenius stred för maktbalans om statsfinans

Kommer ni ihåg en strid 1999 - 2000 mellan Riksrevisionsverkets dåvarande chef Inga-Britt Ahlenius och finansminister Bosse Ringholm? Kanske minns ni att Inga-Britt Ahlenius hade en vän som busringde och att hon tog denne skämtare för Bosse-Ringholm-på-riktigt? Och minns ni en presskonferens där Bosse Ringholm skulle svara på frågor om Inga-Britt Ahlenius fortsatta chefsförordnande? Hur finansministern svarade med en och samma mening på alla frågor som ställdes:

- Hon har uttryckt intresse för ett annat uppdrag. Hon har uttryckt intresse för ett annat uppdrag. Hon har uttryckt intresse för ...

Det blev imitationer och sketcher på den fadäsen. ;-D :-D   Många trodde att kontroversen gällde en personlig fejd mellan Inga-Britt och Bosse. Men så var icke fallet.

Inga-Britt Ahlenius var en Jeanne d’Arc, en krigare, som tog strid för oss mot Övermakten. Och hon avgick med seger. Kampen gällde: Vem ska kontrollera hur staten använder medborgarnas skattepengar? 

Riksrevisionsverket lydde på den tiden under regeringen, vilket innebar att regeringen finansiellt kontrollerade sig själv.

-  Det var genant, sa Inga-Britt Ahlenius vid sin födelsedag förra året, att Sverige hade strukturer som påminde om dem i diktaturer. Först efter reformen förstod jag vilka starka krafter jag utmanade. (SvD 19 apr 2009)

2005 utnämndes Inga-Britt Ahlenius till undergeneralsekreterare för FN:s internrevision (The Office of Internal Oversight Services), FN:s tredje högsta ämbete. Hattarna av för denna framgångsrika yrkeskvinna med civilkurage!

Peter Bratt: Makt som inte balanseras av kontroll spårar ur

En man med erfarenhet av att avslöja makthavares hemligheter är journalisten Peter Bratt. Han blev tillsammans med Jan Guillou och Håkan Isacson känd i och med IB-affären 1973 och sedan när han avslöjade Geijer-affären, ”bordellhärvan”, 1976. Det var också genom Peter Bratt vi fick veta att fackbasen besökt en sexklubb och betalat sin nota på 55.600:- med TCO:s kontokort. I en teveintervju säger Peter Bratt att den som avslöjar överheten kan vänta sig precis vad som helst. ”De går över lik. Man kan inte förutse vad de hittar på.” (Makten och Sanningen, dokumentärfilm av Birgitta Öhman, SVT 2007)

Det som skiljer makthavare från oss vanliga är resurser att krossa, förnedra, förinta en fiende. En vanlig människa som tappar ansiktet kan lida lika mycket som en pamp. Men den vanliga människan kan inte göra mycket annat åt saken än att uthärda eller gå under. En makthavare som känner sig hotad kan dra i hållhakar och söka stöd hos andra i maktställning. Överheten sluter sig och håller ihop har Peter Bratt erfarit.

Vid ett seminarium på Fores, "en grön och liberal tankesmedja", höll Peter Bratt den 9 okt 2008* ett föredrag. Han belyste debatten 2008 om hemlig verksamhet på Försvarets Radioanstalt, FRA, i jämföresle med IB-affären 1973. Peter Bratt betonade att varken IB eller FRA hade den kontroll utifrån som behövs för institutioner i samhället. När det gällde underrättelsetjänst som IB och FRA jämförde Peter Bratt hur svenska och amerikanska myndigheter hanterar sekretess och öppenhet. För NSA, National Security Agency i USA gäller att hemlig underrättelseverksamhet kontinuerligt följs  upp av kommissioner. Hemliga projekt blir efteråt utredda och offentliggörs. Vissa saker måste vara extremt hemliga i nuet men i efterhand ska fakta läggas på bordet. Man rensar ut efter hand. I annat fall uppstår konspirationsteorier och folk misstror polisens och militärens verksamheter. Peter Bratt rekommenderade James Bambfords bok Body of Secrets.

Läkare och domare - ingen är ofelbar

Det Inga-Britt Ahlenius och Peter Bratt säger om maktbalans och granskning har fått mig att fundera över likheter och skillnader mellan läkaryrket och domaryrket. Våra respektive uppdrag i samhället handlar om att hjälpa medmänniskor som drabbats av olycka – av sjukdom och skador respektive av brott. Rättvisan liksom sjuk- och hälsovården har också ett förebyggande syfte. Vidare ska läkare och domare behandla alla lika. Och vi arbetar under yrkesed, läkareden respektive domareden.

Åt domare och läkare har allmänheten delegerat den yttersta makten att avskilja medmänniskor som beter sig antisocialt. Domare dömer förbrytare till straff med inlåsning i kriminalvården. Domarna drar då gränser mellan lagliga och brottsliga beteenden.

Läkare utdömer inga straff. Vi ordinerar ofrivillig vård med låsta dörrar när det finns risk att patienten skadar andra eller sig själv. När läkare ordinerar sluten vård är det i förebyggande syfte. Vi drar gränsen mellan tillstånd som räknas som att vara vid psykisk hälsa och patologiska tillstånd där människan inte rår för sina handlingar. Det finns i rättspsykiatrin överlappning mellan kriminalvårdens och den låsta psykiatrins domäner.

En skillnad mellan läkaryrket och domaryrket är den funktion av kontroll och återkoppling från samhället som Ansvarsnämnden och Socialstyrelsen har för personal i sjukvården. Rättsväsendet saknar en motsvarande utomstående myndighet med funktionell kontroll.

I sjukvården är vi på det klara med att alla kan ta miste, att det är mänskligt att göra fel. En sådan olycka som aldrig får inträffa skedde 1936 på Maria sjukhus i Stockholm. Någon hade förväxlat flaskor med bedövningsmedel och desinfektionsmedel. Fyra patienter injicerades med desinfektionsmedlet och dog. Då instiftades en ny lag, Lex Maria. Alla som arbetar i sjukvården är sedan dess skyldiga att själva anmäla när de upptäcker att en patient felbehandlats.

Om en patient, en anhörig eller Socialstyrelsen misstänker att en patient fått fel behandling kan läkaren anmälas till HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. HSAN gör en utredning som antingen kan leda till frikännande, erinran eller varning. Socialstyrelsen kan återkalla läkarlegitimation.

Vilken motsvarighet till Lex Maria finns för domarkåren? Vilken motsvarighet finns till HSAN för domstolarnas personal? Ett antal läkare tilldelas erinran, varning och fråntas sina legitimationer. Hur många domstolsjurister har på motsvarande sätt fått tillrättavisningar eller yrkesförbud? Räknas domstolens tjänstemän som ofelbara?

Kan media ersätta Rättvisans ena vågskål?

Den enda kontrollerande makten för vårt rättsväsende verkar hör och häpna vara - journalisterna!

Hannes Råstam, journalist på SVT är nominerad till Guldspaden för dokumentärfilmerna Thomas Quick - så skapas en seriemördare. Tack vare Hannes Råstam och advokaterna Thomas Olsson och Martin Cullberg har Sture Bergwall beviljats resning. Hannes Råstam säger:

- Det tycker jag är det mest skrämmande är att exempelvis media får en så stor makt för rättsskipningen. För utan min medverkan – och då utan att på något sätt överdriva min betydelse.... Att SVT bevakar ett fall som detta, är närmast en förutsättning för att det ska gå att få resning. (SVT Gomorron Sverige 2009-12-19) I radioprogrammet Medierna sa Hannes Råstam nyligen:

- Naturligtvis är detta raka motsatsen till rättssäkerhet. Bara tanken att journalister ska ha ett avgörande inflytande över en så allvarlig sak som felaktigt dömda är ju något fruktansvärt! Jag tycker själv att det är stötande att jag har kunnat ha det stora inflytande över flera rättsfall, som har skett. Väldigt oroande!

I radioprogrammet  säger JO, professor Hans-Gunnar Axberger, detsamma:

- Kan man få en duktig journalist, så är det viktigare än att ha en skicklig advokat. Om du anser dig vara felaktigt dömd gäller det att väcka uppmärksamhet. Det blir en tombola: ”Lyckas jag? Kan jag lyckas intressera en journalist för mitt fall?” Det finns ingen rättssäkerhet i det!

Försvarsadvokat Per E Samuelsson är av samma uppfattning. Journalister har avgörande betydelse för den som vill få prövningsstillstånd och resning:

- Du måste få media som hjälper dig att belysa fallet. Jag hänvisar nästan alltid mina klienter till journalister. Massmedial uppmärksamhet sätter tryck på domstolen. Men man vill ju att fakta ska tala! Det här är ett misslyckande för hela rättsväsendet. Ja, för hela samhället.” (SR P1 Medierna, 23 februari 2010)

- Ja, så är det, bekräftade dåvarande justitiekansler Göran Lambertz, det har vi kunnat konstatera flera gånger. De fyra, fem mest uppmärksammade mordfallen och andra allvarliga brott under de senare tio – femton åren, som har gått till resning och ändrats, där har det varit journalister som har börjat arbeta med det.

 

Göran Lambertz: Skapa en ny rättsmyndighet

JK Göran Lambertz fortsatte:

- Så det finns inte den omprövningspotentialen inom rättsväsendet självt. Det kan man konstatera. Och det bör man förmodligen göra någonting åt. Jag tror att man bör skapa en särskild organisation för resningsprövning. En organisation som är lite mer inställd på att granska vad som har hänt på det sätt som Hannes och andra journalister har gjort. Nu finns det en sorts passivitet inför det faktum att man [tjänstemän inom domstolar och polis] vill egentligen inte att någonting ska ha blivit fel. Och då är det ingen [Göran Lambertz markerar eftertryck med handen] som har något intresse av att man ändrar på det. Får man en särskild myndighet - som jag tror att det behöver vara - som går in och granskar och undersöker ordentligt, förutsättningslöst, så blir det bättre. (SVT Gomorron Sverige 2009-12-19)

I en intervju i tidningen Försvararen talar Göran Lambertz om sitt ”testamente som JK”. Han säger i klartext att ”resningsprocessen är dålig”, ”riksåklagaren ofta reagerar med ryggmärgen och får för stor makt över resningsärenden”, ”tycker inte om att prövningen är så njugg som den är”, att ”dom dikteras av nämndemän som påverkas av den allmänna debatten”. (Försvararen Nr 3, 2009)

Det sista är själva kärnpunkten i mina inlägg på den här bloggen. När rättsväsendet är ur balans sätts det i gungning av rykten, tankeepidemier, mediadrev. Människor kan bli oskyldigt dömda utan att myndigheter eller allmänheten särskilt bryr sig. En folkstorm så vild att journalisten Olle Andersson kallade den "pandæmonium", kunde "fälla" två oskyldiga läkare för styckning av en kvinna. Sedan lät sig allmänheten underhållas och förfäras av rättegångar mot en psykiatrisk patient som kallades seriemördare. "Thomas Quick" fälldes på sanslösa gärningsbeskrivningar utan bevis för åtta mord. 

Media utfärdar domar - och sedan är det enligt JK, JO, advokater och journalister samma nyckfulla opinion som avgör om det blir resning. Men att verkligheten ser så  illa ut förnekades av Högsta domstolens ordförande Johan Munck.** Vilket får mig att tänka på vad professor Leif GW Persson sa:  "Bland jurister, såväl höga som låga, kallas Högsta domstolen för Elefantkyrkogården." (Expressen 2009-10-11)

Göran Lambertz talar om flera systemfel i rättsväsendet, som att ”polis och åklagare försöker få fast den man har bestämt sig för att få fast”, att polis och åklagare inte arbetar "med den öppenhet, den objektivitet och den känsla för att rätt ska vara rätt som måste finnas i en rättsstat”. 

Göran Lambertz är nu justitieråd, osynlig för allmänheten i Högsta domstolens vita byggnad. Han väntade sig inte sig att kollegorna ska fortsätta driva frågan om rättssäkerhet.  Han uppmanar advokaterna att ta över frågan:

- Ni får inte tystna, ni är oerhört viktiga. Själv kommer jag inte längre kunna agera utåt.

Vi är fjorton personer som i ett upprop den 18 februari kräver att en justitiemordskommission inrättas. Högsta domstolens avgående ordförande Johan Munck föreslår en resningskommission. Men räcker det med kommissioner?  

Rättsväsendet och Rättsrevisionsverket – Themis balansvåg

Jag vet inte vad Göran Lambertz har i tankarna när han talar om att skapa en ny organisation,  ” en särskild myndighet”. Kanske menar han detsamma som jag, en myndighet som balanserande vågskål i den svenska Rättvisegudinnans hand.

Liksom Riksrevisionsverket kontrollerar hur de styrande använder landets finanskapital behövs en ny institution, ett Rättsrevisionverk som kontrollerar hur domstolar förvaltar landets sociala kapital, medborgarnas förtroende. Detta Rättsrevisionverk ska inte underställas justitiedepartementet eller Högsta Domstolen. 

För vårt sociala kapital, människornas tillit till varandra och samhällets institutioner, kan ett Rättsrevisionverk vara lika viktigt som Riksrevisionverket.  Båda dessa myndigheter ska, som Inga-Britt Ahlenius påtalat, vara direkt underställda riksdagen. Folkets makt ska balansera myndigheternas och överhetens.

/Rigmor

* http://www.fores.se/debatt/peter-bratt-om-ib-affaren-och-fra-debatten/ 

** http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/02/Johan-Munck-Jag-forstar-varfor-Billy-Butt-soker-resning/

DOMAREDANSEN

Attundadomarnas dom vore som ett skämt, om det inte låg en så fruktansvärd makt där bakom. Överheten befäster det dubbla justitiemord, som kunniga människor påtalat i åratal. Domarna konstaterar visserligen att statens tjänstemän har begått 27 fel. Men de skyller på fotfolket: poliser ska ha gjort fel och möjligtvis åklagare Andes Helin. De trettio domare som haft den verkliga makten över fallet, på dem sätts ingen prick! Vidare konstateras i domen att  läkarna har lidit skada. Men de ”måste visa att felen eller försumligheterna, antingen var för sig eller tillsammans, har orsakat skada eller i vart fall bidragit till den" (min kurisivering). På radio hörde jag eftermiddagen den 18 februari rättens ordförande Sten Falkner med lite taggig röst förtydliga sig: 

- Det är alltid bekymret att övertyga en objektiv domstol om att "så här är det".

Den ”objektiva domstol” han talar om är han själv flankerad av kollegorna Anders Erlman och Birgitta Widebäck. Han sa också:  

- Vi har hört tjugo vittnen som ärligt talat inte har gett särskilt mycket för läkarnas del. 

Har Sten Falkner och jag befunnit oss i samma rättssal? 

Det fattas något i vårt rättsväsende. Det som saknas är den ena av rättvisans vågskålar. 

Makt i ska i demokratiska samhällen balanseras av en motvikt. 

Nu är det middagsdags men snart ska jag återkomma och berätta om vår saknade motvikt.

/Rigmor

JOHAN MUNCK: "INRÄTTA RESNINGSKOMMISSION!"

Johan Munck, justitieråd och ordförande i Högsta domstolen intervjuas i dagens Dagens Juridik. Han går inte så långt som vi fjorton, se föregående inlägg, som vill ha en justitiemordkommission. Men att förorda en resningskommission betyder i princip samma sak, eller?

"Johan Munck tycker inte att Högsta domstolen ska besluta i resningsärenden utan menar att det vore bättre om Sverige inrättade en fristående resningskommission.

- I bland annat England, Norge och Danmark har de fristående resningskommissioner och jag tycker att också vi bör gå över till en sådan ordning även i Sverige.

- Det vore bättre om det kom in nya friska ögon som såg på ärendet på nytt, säger han."

Johan Munck uttrycker förståelse för Billy Butt, musikproducenten som avtjänat fängelsestraff för våldtäkt mot nio kvinnor. Billy Butt har sökt resning tio (!) gånger. Johan Munck tycker att "fallet är olyckligt", att domarna "är anmärkningsvärt formulerade" och säger:

-       Jag förstår varför han söker resning.

Johan Munck har varit justitieråd i 22 år. De senaste tre åren har han haft ordförandeskapet i Högsta domstolen.  Nästa vecka går han i pension men behåller ett antal juridiska uppdrag. Han vinner en bit av mitt hjärta när jag läser att han är violonist och kommer att spela i stråkkvartetter.

Nästa ordförande i Högsta domstolen blir Marianne Lundius, justiteråd sedan 1998.

/Rigmor

http://www.dagensjuridik.se/sv/Artiklar/2010/02/Johan-Munck-Jag-forstar-varfor-Billy-Butt-soker-resning/

JUSTITIEMORDKOMMISSION

Sverige behöver en justitiemordskommission

SvD Brännpunkt 18 februari 2010 

Styckmordsfallet, och andra rättsfall den senaste tiden, visar på det märkliga förhållandet att det är frivilliga krafter och inte staten som har uppdagat misstag i rättskipningen. Sverige behöver en justitiemordskommission, skriver de 14 undertecknarna.

I dag kommer Attunda tingsrätt att fälla en avgörande dom i det så kallade styckmordsfallet. Domen gäller formellt det skadeståndskrav som de två läkarna ställt på staten men i praktiken kommer domen att vara en värdemätare på de bevis som utpekade läkarna som skyldiga. På det sättet kommer domen antagligen att vara viktig för möjligheten att få till stånd en resning.

I skadeståndsprocessen i Attunda tingsrätt kunde man under flera veckor i december höra poliser, åklagaren och domare vittna om sin roll i de tidigare rättegångarna. Sakkunniga hade också kallats att vittna om hållbarheten i bevisen. En rättspsykiater kunde som sakkunnig vittna om att bevisvärdet i barnets berättelse var av noll värde: ett 17 månaders barn har inte den utvecklade hjärna som behövs för att kunna lagra ett långtidsminne och därmed var det en fysisk omöjlighet för barnet att vid 2½ års ålder återberätta något som hänt så långt tillbaks. Barnets berättelse, som åklagaren angav som ett av sina starkaste bevis, var alltså konstruerat.

Det som vittnesförhören i Attunda åter avslöjar är att tidigare rättegångar byggde på ett lappverk av lösa antaganden och påhitt, allt ett resultat av dåligt polisarbete och bristande kritisk granskning från åklagarens sida. En sak som är extra intressant med de avslöjande vittnes- och sakkunnigförhör som nu hållits är att det framkommit att ett expertutlåtande från en tysk rättsläkare tidigare undanhållits domstolen: ett utlåtande som klart ifrågasätter det obduktionsutlåtande som togs upp som ett avgörande bevis.

Läkarna har hela tiden förklarat att de är oskyldiga. Att de ändå blev utpekade som skyldiga till styckningen och slutligen förlorade sina legitimationer anses till stor del bero på att rättskipningen tidigt låste sig vid föreställningen att läkarna var skyldiga, detta ivrigt framhetsat av ett massmediedrev utan motstycke.

Åklagaren, domare, poliser och en nämndeman kunde nu i Attunda tingsrätt bekräfta att massmedia pressade rättsprocessen hårt. Det var naturligtvis inte bra för rättssäkerheten. Brottet mot Catrine da Costa begicks för cirka 25 år sedan och läkarna har sedan dess i allmänhetens ögon betraktats som styckmördare. En sensationell vändning kom dock för 10 år sedan då nya fakta uppdagades i boken Döden är en man (skriven av Per Lindeberg, reds anm.). Dessa nya fakta avslöjade att bevisen bestod av en helt ohållbar blandning av indicier, uppbyggda av bl.a. gissningar, falsarier och ovetenskapliga antaganden. Efter denna redovisning insåg allt fler att läkarna är helt oskyldiga. De nya fakta som redovisades i boken kom därefter att användas av andra vid framtagningen av resningsansökningar och skrivelser till myndigheter samt nu senast vid formuleringen av den aktuella stämningsansökan.

Styckmordsfallet visar att det svenska rättssystemet behöver utökas med en särskild resningsmyndighet, en så kallad justitiemordskommission. Det är inte rimligt att personer som är uppenbart felaktigt dömda, vare sig det gjorts i ett domslut eller i ett ”fällande” domskäl, själva ska behöva bekosta nya utredningar och advokater eller att frivilliga ska ta på sig detta. Styckmordsfallet, och andra rättsfall den senaste tiden, visar på det märkliga förhållandet att det är frivilliga krafter och inte staten som har uppdagat misstag i rättskipningen.

Den ändrade lagstiftning som nyligen föreslagits i delbetänkandet Resningsförfarandet i brottmål skulle bara innebära en uppmjukning av kraven för att få resning och en utökad möjlighet till rättshjälp. Men detta är helt otillräckligt om man därmed tänkt sig komma till rätta med problemet.

Det som behövs är en resningskommission av det slag Justitiekanslerns utredning Felaktigt dömda föreslog: en kommission av den typ som finns i det danska, norska och brittiska rättssystemet, det vill säga en opartisk kommission som själv bedömer vilka fall som bör utredas vidare och som sedan på egen bekostnad kan begära utredningar av poliser som inte tidigare varit inblandade i fallet. Kommissionen har sedan rätt att själv begära en ny domstolsprövning.

Knut Ahnlund, professor em. i litteratur och ledamot av Svenska Akademien

Marianne Ahrne, författare och filmregissör

Lars Bergström, professor em. i filosofi

Stig Centerwall, brottmålsadvokat

Holsten Fagerberg, teol.dr., professor em. i etik

Lena Hellblom Sjögren, fil.dr., leg. psykolog

Kristina Hjertén Von Gedda, fil.lic., författare

Göran Larson, pensionerad VD

Finn Löfquist, f.d. avd. dir. Socialstyrelsen

Lars H:son Nilsson, leg. läk., docent

Rigmor Robèrt, läkare och psykoterapeut

JP Roos, professor i socialpolitik, Helsingfors univ.

Erland Strömbäck, försäkringsdirektör

Ewa Waites, jur. kand.

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/sverige-behover-en-justitiemordskommission_4283671.svd