BORGNÄS & KÄRRINGEN MOT STRÖMMEN

”Vi får acceptera att de [läkarna] var oskyldiga till mordet”, sa chefsåklagare Anders Helin i en filmad intervju 1999. 

Nio år senare i SVT Debatt den 25 sept 2008 ställde Thomas Allgén för första gången upp i teve. För journalisten Anders Carlgren berättade Thomas Allgén i enkla och tydliga ordalag om sitt liv i social död under alla dessa år.

Till Debatt-programmet efteråt hade Janne Josefsson inte lyckats mobilisera folk som förr bedyrade att läkarna var likstyckare och mördare. Ingen ställde upp utom journalisten Lars Borgnäs. Han klagade över att han ensam fick stå för uppfattningen att läkarna var skyldiga till styckmord.

Som Leif GW Persson den kvällen gjorde mos av Borgnäs argument! Oj-oj-oj.

Leif GW Persson: ”Han [Thomas Allgén] är oskyldig. Det är så enkelt. Det är inte så att han ska behöva bevisa sin oskuld. Däremot kan man kräva i en rättsstat, att rättstaten ska kunna bevisa hans skuld. Och det har man inte lyckats med här. Det finns inte tillstymmelse till kritisk granskning till den bevisning som har varit. Jag vill påstå att bevisningen är obefintlig. Obefintlig och i långa stycken ondsint, om man ska ta ett starkt ord. Även obducenten är oskyldig till detta. Jag är ganska övertygad om att det är så illa, att ingen av dem någonsin har träffat Catrine da Costa.”

Borgnäs: ”Det finns bevis i form av solitt utpekande av just Thomas Allgén, tvärt emot vad de här herrarna påstår.”

Leif GW Persson: ”Näe, [fotohandlarparet] är inte något solitt utpekande alls! Utan det är någonting som huvudsakligen lever i fantasin hos skönandar som Borgnäs och hans kamrater. Och de här lamentationerna över hans ensamhet! De var ju tusentals personer på den här tiden när det begav sig. En massa kulturknuttar som inte vet ett dugg om polisarbete eller grova våldsbrott. Men som ändå av någon anledning - hur de nu kom fram till det - var fullkomligt övertygade om att allmänläkaren och obducenten var skyldiga.”

Handduken kom på tal. Den som påträffades intill säckarna med Catrine da Costas kvarlevor med hårstrån som borde ha DNA-testats mot exempelvis vävnad från den polske slaktaren. (Se inlägg JAN OLSSONS VITTNESMÅL - UNDERVISNING PÅ HÖG NIVÅ och TVÅ KVINNOR I ATTUNDA TINGSRÄTT)

Leif GW Persson: ”Men den där beskrivningen av vad man hittar på handduken, den är tyvärr lika lite sann som allt annat Borgnäs vräker ur sig! Alltså på handduken hittade man hårstrån från Catrine da Costa, plus åtminstone två andra personer, manliga personer. Man hittade inga spår efter vare sig Allgén eller obducenten. Och de var de första som begärde att de skulle bli jämförda med de spår som hade säkrats. Det är fortfarande ett mysterium vilka de här manliga lämningarna på handduken, vilka de kommer ifrån. Men så mycket är i alla fall klart, att det kommer inte från vare sig Allgén eller Härm.”

Lars Borgnäs: ”Fortfarande - frånvaron av DNA kan ju inte rimligen fria den personen.”

Leif GW Persson: ”Nej, men närvaron av andra personers DNA borde få även dig att tänka efter!”

Den pensionerade chefsåklagaren Anders Helin som åtalade de båda läkarna hade talat med Janne Josefsson per telefon några timmar före sändning. Han ansåg att läkarna bör beredas omprövning eller resning.

Anders Helin: ”Det vore inte fel! Det har gått en lång tid. Det har framkommit nya omständigheter. Så varför inte en prövning? Är det så, att de inte har styckat kroppen ska de ha en ordentlig kompensation för det. Det är en fullkomlig självklarhet!”

”Detta säger alltså åklagaren”, sammanfattade Janne Josefsson.

Även justitiekanslern Göran Lambertz ansåg att läkarna bör få resning.

Men logik och rationella argument bet inte på Lars Borgnäs.

Han fick mig att minnas den sedelärande historien om Kärringen mot strömmen. Hon och hennes gubbe grälade om ifall det heter att skräddaren klipper eller skär till ett plagg. Klipper! sa kärringen. Skär! sa gubben. Grälet fortsatte medan de gick vägen fram mot byn. Då råkade kärringen falla över bron i ån. Så ivrig var hon att ha rätt att hon glömde att rädda sig. Det sista man såg av kärringen innan strömmen drog ned henne var två fingrar som klippte i luften.

/Rigmor

PERSONLIGHETSDRAG

Anders Carlgren har skrivit en lysande artikel om gårdagens vittnesmål. Läs den på www.stadsholmen.blogspot.com 

Kristina Hjertén von Gedda gästbloggar hos oss om Jovan Rajs. Därför tänker jag i stället ägna mig lite mer åt gårdagens förhör med Thomas Allgén och Teet Härm och åt tolkningen av deras ord i Expressen idag. 

Både Teet Härm, Thomas Allgén och jag själv har personligheter som ligger åt det aspergermässiga hållet. Ingen av oss har Aspergers syndrom som är ett funktionshinder i hjärnan! Det är lite riskabelt att skriva en sån här sak, för neurotypiska människor, så kallat normala, har en underlig tendens att INTE ta in det som står eller det som sägs. De TOLKAR det i stället, hör vad de vill höra, och då kan det bli hur galet som helst.

Rigmor brukar säga att neuroatypierna är extremvarianter av karaktärsdrag som finns hos oss alla. Man kan vara lite egocentrisk och manipulativ utan att därför lida av det som Rigmor kallar malign narcissism eller NPD, ”narcissistic personality disorder.” På samma sätt kan man ha en aspergermässig personlighet utan att vara drabbad av funktionshindret. En sådan personlighet innebär bland annat att man ser på sig själv med samma saklighet som man ser på andra. Att ljuga och manipulera ligger inte för en. Man har svårt att förställa sig (vilket en narcissistisk personlighet inte har några som helst problem med.) Man kan inte flirta och charma på beställning. Man kanske har ett lite neutralt ansiktsuttryck trots att man talar om sådant som drabbat en själv känslomässigt hårt. Då tror andra ibland att man är kall, men så förhåller det sig inte. Man spelar bara inte ut sin känsla. Man har ofta inte så mycket fantasi, är mer intresserad av fakta, och man blandar inte fakta och affekt, sak och person. Man har svårt att uppfatta undertexter och sociala koder. Man tror att andra människor, precis som man själv, menar vad de säger, talar sanning. Man är därför ofta en smula godtrogen och blir lätt lurad, i synnerhet av charmerande narcissister.

Naturligtvis är denna korta beskrivning förenklad, men den kan ändå tjäna som förklaringsgrund. När Thomas Allgén avlagt sanningseden och rättens ordförande sa till honom som till alla: det innebär att du måste tala sanning, svarade Thomas lågt:

- Det har jag gjort hela tiden.

Det finns all anledning att tro på hans ord. Större anledning än att tro på Jovan Rajs som har en narcissistisk personlighet och talar om Sanningen utan att nödvändigtvis hålla sig till den. Men tillbaka till Härm och Allgén. Jag tror att deras personligheter gjort det svårt för dem både nu och i tidigare rättegångar. De har sagt att de är oskyldiga, och de har inte blivit trodda. Vad skall de tillägga? De har sagt sanningen. En narcissistisk person hade kunnat göra dramatiska, känslomässiga utspel och linda både rätten och journalisterna runt lillfingret. (Ett exempel på detta inom politiken är Gudrun Schyman som alltid tycks klara sig ur en knipa. Hon vet precis vilka knappar hon ska trycka på för att få pressen och allmänheten med sig. Hennes motsats är Bosse Ringholm. I Ahleniusaffären läste han fakta från en lapp när han mötte pressen. Så kom en skur av frågor – och Ringholm läste från lappen en gång till. Han meddelade fakta och trodde det var nog – journalisterna var besvikna för de ville ha känslor och dramatik.)

Tidigare rättegångar har påverkats av det exceptionellt stora trycket från människor i affekt, inte minst av tokfeministerna som, förblindade av sin ideologi, var oemottagliga för fakta. De ville bara se de förmenta monstermännen dömda. Hanna Olsson dök upp i rätten igår, men när Anders Carlgren bad henne om en intervju tackade hon nej. Hon har mycket att förlora om läkarna får upprättelse. Hennes bok Catrine och rättvisan – som direkt påverkade beslutet att frånta läkarna deras legitimationer och som gav henne själv ett hedersdoktorat vid Umeå universitet– är byggd på myter och affekt, inte på fakta.

I tisdagens Expressen ser jag hur en klok journalist som Lars Lindström ändå slirar för att han börjar TOLKA vad Teet Härm sagt i rätten. Att uppfatta Härms ord - om att han förstår hur det känns för misshandlade kvinnor att behöva leva med skyddad identitet - som en provokation är verkligen absurt. Det var ord sagda med den största ödmjukhet. Att själv vara så utsatt som Teet Härm fortfarande är och ändå ha medkänsla med andra är ingenting annat än ett adelsmärke.

Det finns ingen anledning, Lars Lindström, att underblåsa könsdebatten. En man kan känna sig – och de facto vara - lika våldtagen som en kvinna. Det är genant att ens behöva säga det. Det finns inte bara fysiska våldtäkter, och de är inte nödvändigtvis de värsta. Jag har själv en gång blivit brutalt våldtagen av en okänd man. Det var inte kul! Men jag lovar: den händelsen var ett spott i havet mot vad Teet Härm och Thomas Allgén fått utstå.

/ Marianne Ahrne

IDAG BLEV INGEN FÖRLORARE

Läkarsidan har tydligen vunnit en delseger på ippon idag. Nu Anders Agell, ska du glädja dig med oss i din himmel! 

Läs Anders Carlgrens artikel på Newsmill och hans blog! Glasklart analyserar han den juridiska fajt på hög nivå som vi nu bevittnar. Själv betraktar jag  det som sker men förstår möjligen i efterhand aktörernas strategier och taktik. Nästa vecka ska vi lyssna till Teet Härm, Thomas Allgén och många vittnen som svarar och berättar. Där är mitt kompetensområde.

”Staten” har gjort bort sig, skriver Anders Carlgren i dag. Ja, personal i statens polis- och rättsväsende har liksom många journalister, författare, politiker och många i allmänheten i tjugofem år förgått sig mot två medmänniskor, de båda läkarna Teet Härm och Thomas Allgén.

Vem är staten? Är staten Sveriges befolkning? Ingår jag i staten? Eller är staten bara de statsanställda?

Staten företräds i den här rättegången av justitiekanslern, som i sin tur företräds av Ingvar Gunnarsson, tidigare chefsrådman vid Stockholms tingsrätt.

Ingvar Gunnarsson är en stilig man med vitt, tjockt hår, kraftfull profil, rak rygg och sydsvenskt skorrande ”rrr” som ger eftertryck åt hans ord. Han är klassisk i sin roll – som en rådman i en Bergmanfilm. Vi tar sällskap nedför trapporna mot lunch. Ingvar Gunnarsson säger att han har varit pensionerad i tio år.

-       Då är det väl roligt att ta uppdrag så här, att praktisera ditt kunnande, säger jag.

-       Ja, det är det, svarar han.

-       Min svärfar var åklagare, säger jag. Du kanske minns honom, Carl-Axel Robèrt.

-       Ja visst, chefsåklagaren!

-       IB-affären är aktuell igen, fortsätter jag. Peter Bratt och Jan Guillou har skrivit memoarer. I IB-affären var det svärfar som företrädde statens, försvarets och ÖB:s eller regeringens ståndpunkt - hur man nu ska se på det rättsfallet. Jag har minnen från den tiden. Men det finns mycket jag idag skulle vilja fråga svärfar om!

Ingvar Gunnarsson bemöter denna förmiddag advokaternas drygt 150 exempel på statens ”fel och försummelser” mot Teet Härm och Thomas Allgén. Ingvar Gunnarsson anför 26 punkter ordnade med arabiska och romerska siffror. Läser han upp en text som han själv har tänkt ut och skrivit? Så kan det väl knappast vara? Jag utgår från att Ingvar Gunnarsson framför vad betrodda tjänstemän på justitiekanslerämbetet skrivit ned.

När Göran Lambertz avslutade sin tjänst som JK publicerade han en stark artikel på DN debatt (2009-11-13). Han anger där riktlinjer för hur vår rättsäkerhet och rättstrygghet kan förbättras.

Den debattartikeln står som i eldskrift för mig medan vi i rättssalen tar del av chockerande fakta om barnets mammas berättelse, om fotohandlarparets insatser, om den prostituerade och narkomanisjuka kvinnan med sin påhittade dagbok.

Domare måste kunna tillräckligt med psykologi, skriver Lambertz. ”Naiviteten är ibland påtaglig.” Detsamma sa professor Anders Agell i slutet av sitt liv. Rättsväsendet kan aldrig fungera som ett mekaniskt maskineri. Det räcker inte att människor som arbetar i domstolar är experter på lagtexterna. De ska även ha empati, civilkurage och omdöme.

Göran Lambertz betonar att domare måste ha självkännedom. I sin uppgift kan de bli förledda av sina egna ”värderingar, sin omedvetna tro och sina fördomar”. Domare ska också förstå hur andra påverkas av stress när de är åtalade eller ska höras som vittnen framför skranket. I den stressen är det lätt hänt att man inte förstår frågan eller försöker svara så att frågeställaren blir nöjd.

Det ”fordras proffsiga skickliga domare med mod och integritet, domare som kan stå emot förväntningar från medier och allmänhet”, säger Lambertz.  Domare ska också kunna stå emot förväntningar från sina egna kollegor vill jag tillägga.

Jag väljer att tro att det var sådan god juridik som Lambertz efterlyser som vi fick se i Attunda tingsrätt idag när Ingvar Gunnarsson ändrade sig och gick emot sina upplästa ord. Här menar många att han "förlorade" och "la sig platt".

Men måste det i domstol vara så att ena parten vinner och den andra förlorar? Kan det inte vara så att Ingvar Gunnarsson, folket på justitiekanslerämbetet och domarna i tingsrätten plötsligt insåg att advokaterna Kajsa Blomgren och Carl-Johan Vahlén har rätt i sak? Och då hade civilkuraget att inte börja tokargumentera. De förstod kanske att många, däribland statens tjänstemän, har bidragit till att Teet Härm och Thomas Allgén år efter år blivit falskt anklagade och förföljda. När advokaterna läste upp det lidande som Teet Härm och Thomas Allgén åsamkats började tårar strömma nedför min blog-kompis kinder.

Jag väljer att tro att något gott hände idag med staten och dess ämbetsmän, något som är gott för oss i befolkningen. Jag förstår väl att det snart blir hårt igen. Men idag blev ingen förlorare.

Bra jobbat domare Sten Falkner och ni två meddomare!

Bra jobbat advokaterna Kajsa Blomgren och Carl-Johan Vahlén!

Bra jobbat rådman Ingvar Gunnarsson för JK!

Jag kommer att sitta i rättssalen på måndag morgon igen. 

/Rigmor

http://www.newsmill.se/artikel/2009/12/03/sensationell-vandning-i-styckmordsmalet-staten-la-sig-platt